När Skåne blev svenskt 1658 ingick det i fredsuppgörelsen att all dokumentation av skatteunderlaget i Skåne skulle överlämnas. Så skedde och många kubikmeter av dokument från skånsk medeltid överfördes till Stockholm. Där låg de sedan i lugn och ro i århundraden fram till den tragiska slottsbranden 7 maj 1697.
Från arkivet i det brinnande Tre kronor kastade man ut så mycket man kunde, men mycket gick förlorat. En bok som överlevde var registraturen av de medeltida breven och vi har därför knapphändiga uppgifter kvar om vår gård i Simontorp ända tillbaka till det dramatiska 1300-talet. Det äldsta är ett intyg från 1 februari 1323:
Dn. Esgeri archiepiscopi Lundensis uthgifne wettnesskrifft, det hospitalzforstandaren effterliith hr. Gynthero alt godzet liggiandes i Sumatorp, dat. in profesto purific. Mari”
Denna anteckning har tolkats som om den gäller vår gård, även om det är någotosäkert. Av texten framgår att en ”Herr Gynthero” har fått ärva gården av hospitalsföreståndaren. Om Gynthero vet vi inte mycket men namnet dyker även upp i ett donationsbrev från 1330 då han donerade en gård med tillhörande kvarn i Skabersjö till Bosjö kloster. En framstående borgare i Lund hette på 1300-talet Gynter Thomasson och troligtvis är det denne man som fick överta vår gård, kanske som en skuldreglering.
”Esgeri” är den danske ärkebiskopen Esker Juul som levde ett dramatiskt liv som vi vet mer om. Han kom från en fin adlig familj och blev kanik (präst) i Ribe och hamnade i tjänst hos kung Erik Menved. Detta var bra för karriären och Esker blev först biskop i Aarhus 1306 och sedan ärkebiskop 1310. Från att ha varit lojal med kungen bytte han som ärkebiskop sida och samarbetade med Erik Menveds fiender både inom adeln och i Sverige. De svenska hertigarna Erik och Valdemar var vid denna tid indragna i en bitter maktkamp med sin bror, kung Birger. Bröderna grep Birger på Håtuna kungsgård vid det som kallas för ”Håtunaleken”. Efter att ha tagit makten i Sverige ingick de en allians riktad mot Erik Menved och samarbetade med dennes bror, hertig Kristoffer av Södra Halland och den upproriska skånska adeln. Kung Birger tvingades avstå större delen av Sverige till sina bröder för att bli fri och tog sig sedan till Danmark där han fick bo som exilkung hos Erik Menved som han var svåger med.
Missnöjet var stort med de dyra krigen, särskilt som det var missväxt, och Esker Juul valde liksom andra stormän i Danmark att samarbeta med de svenska upprorsmännen men detta visade sig vara en felsatsning. Kung Birger kom igen och lyckades fängsla sina bröder vid Nyköpings gästabud 1317 och de upproriska hertigarna fick svälta ihjäl i fängelsehålan.
Ärkebiskop Esker flydde för sitt liv till Bornholm. Hans rädsla var fullt rimlig för hans företrädare Jacob Erlandsen hade mördats 1274 och Jens Grand fängslats av kungen 1294 men lyckats fly genom att fira sig ner med ett rep från cellen och dog i landsflykt hos påven i Avignon.
Esker bannlyste kung Erik och for 1318 till Pommern där hertig Kristoffer värvade trupper som Esker betalade. Våren 1318 anlände Esker och Kristoffer med sina trupper till Kalmar som understöd till det uppror som de döda hertigarnas anhängare startat. Kung Birger och hans drottning Märta flydde än en gång till Danmark men upprorshären följde efter dem. Esker och Kristoffers armé förstärkt med svenska trupper gick över gränsen till Skåne och möttes av kung Eriks här vid Mjölkalånga (en halv mil väster om Hässleholm) den 26 oktober. Kungens armé krossades och segrarna plundrade hårt i Skåne. I ett försök att fortsätta kriget pantsatte kung Erik nästan hela sitt rike till olika stormän strax innan han dog 1319. Hans bror och fiende Kristoffer tog över som kung och hade vunnit kampen men ärvde ett ödelagt och pantsatt rike. Ärkebiskop Esker hann med ett besök hos påven i Avignon innan han återvända till Lund varifrån han styrde den danska kyrkan till sin död 1325. Det är under dessa sista lugna år som Esker undertecknade intyget om att herr Gynter fått Simontorp.
Tyvärr har vi inget namn på ”hospitalsföreståndaren” och vi vet inte heller hur hospitalet blivit ägare till gården, men troligen har den någon gång donerats av någon välgörare. Hospitalet ägde några tiotals gårdar runt om i Skåne som hospitalsföreståndaren ansvarade för och vars avkastning finansierade verksamheten.
Det rör sig rimligen om St Jörgens hospital i Lund som ärkebiskop Esker hade patronatsrätten över. Detta var Danmarks första sjukhus för spetälska. (Ordet hospital kommer från det tyska ordet spetalesch. Spetälska, eller lepra, är en smittsam och på den tiden obotlig bakteriesjukdom som bryter ner kroppen.) I en sluten anläggning en bit utanför staden vårdades här de drabbade tills att de dog. I samband med intagningen höll man en begravning för den sjuke och skiftade dennes arv och sedan levde de som juridiskt döda i den klosterlika anläggningen. Som vårdare fanns ett antal munkar under ledning av hospitalsföreståndaren.
Under 1800-talets sista decennier tjänstgjorde 60 svenska officerare och underofficerare i Fristaten Kongo, en märklig koloni som under denna tid var den belgiske kungen Leopold II:s personliga egendom. Bara ett fåtal av dessa var stationerade i Nedre Kongo och den mest framstående av dessa var Matts Juhlin-Dannfelt som tjänstgjorde under fyra perioder i hela tolv och ett halvt år.
Matts Juhlin-Dannfelt (1859-1897)
En anledning till att just svenskar anställdes var att en svensk gymnastiktrupp deltagit i en tävling i Bryssel 1880. De imponerade på Leopold II som efteråt bad deras ledare, kapten Viktor Balck, att rekrytera svenskar till hans styrkor i Kongo. De första två som reste 1882 var löjtnanterna von Krusenstjerna och Sundvallsson och den 1 november samma år antogs löjtnanterna Möller, Pagels, Gleerup, Juhlin-Dannfelt och Ling-Vannerus. Juhlin-Dannfelt hade fått tjänstledigt från Södra Skånska infanteriregementet. Det var ur svensk militär synpunkt önskvärt att unga officerare skaffade sig erfarenheter i utlandet då Sverige under lång tid inte varit i krig.
Den 5 februari 1884 anlände Juhlin-Dannfelt till Leopoldville där han blev arbetsledare på vägbygget mellan Vivi och Stanley Pool tillsammans med de övriga nyanlända. Nedre och Övre Kongo skiljs mellan dessa två orter åt av bergskedjan Kristallbergen där Kongofloden kastar sig utför inte mindre än 32 våldsamma fall och forsar. För att nå Övre Kongo var man därför tvungen att från Vivi gå till fots de 40 milen upp till Stanley Pool där floden åter blev farbar. Den extremt kuperade sträckan var mycket krävande att gå. För att underlätta byggdes broar över bifloder och raviner, stigen breddades där det var möjligt och raststationer upprättades med jämna mellanrum. Arbetet leddes inledningsvis personligen av Henry Morton Stanley. Hans våldsamma framfart med släggan låg bakom det namn han fick av den infödda befolkningen, Bula Matadi – stenkrossaren. Detta begrepp blev senare synonymt med ”staten”.
Det var bråttom att få vägen färdig och han deltog personligen i det hårda vägarbetet med släggan. Svenskarna P Möller, Juhlin-Dannfelt och Posse deltog även de i anläggningen av den viktiga vägen.
Juhlin-Dannfelt utmärkte sig omedelbart och redan efter en vecka handplockades han av Stanley som stationschef på den statliga stationen Manyanga, ungefär halvvägs mellan Vivi och Stanley Pool.
Platsen var mycket farlig. Både hans företrädare och dennes second hade dött av sjukdom. Fler insjuknade och under den första veckan som Juhlin-Dannfelt var stationschef, dog ytterligare fyra vita på stationen Manyanga av sjukdom. Dessutom var lokalbefolkningen fientlig. Med resolut men taktfullt uppträdande lyckades han få ordning på stationen, men undgick inte att själv bli sjuk. I november 1884 var han i så dåligt skick (Hematuri) att han på läkarnas order måste återvända till Europa. Efter ett halvårs vila kunde han dock återvända och redan i mars 1885 var han tillbaka i Kongo och återupptog arbetet som stationschef på Manyanga. Under tiden i Europa hade hans två vikarierande stationschefer dött av sjukdom.
Karta föreställande Nedre Kongo. De svårforcerade katarakterna sträcker sig från Vivi (Matadi) till Isangani. Därifrån blir floden åter seglingsbar till Manyanga. Sedan kommer en ny omgång forsar upp till Stanley Pool. Där ligger idag huvudstaden Kinshasa (då Leopoldville).
En stationschef hade näst intill absoluta maktbefogenheter. Eftersom det inte fanns några fängelser bestraffades förbrytare oftast med böter, spöstraff eller i svårare fall döden. En förbipasserande resenär som gästade stationen bevittnade avrättningen av en gripen postrånare. Exekutionspatrullen ställde upp i gryningen så att det hela skulle vara över innan frukost. Juhlin-Dannfelt gav order om eld och offret träffades av några kulor men dog inte. Snabbt som blixten tog Juhlin-Dannfelt sitt gevär som stod på verandan och med ett säkert skott sköt han mannen genom huvudet för att avsluta offrets lidande. Sammanbiten och allvarlig, utan en darrning på rösten sa han sedan: ” Messieurs, allons déjeuner.” (Mina herrar, låt oss äta frukost.)
En tid var Juhlin-Dannfelt utlånad som stationschef till Ekvatorialstationen i övre Kongo, men återvände sedan till Manyanga. Då han flera gånger visat sig duglig fick han olika uppdrag. Han representerade Fristaten i en gränsdragningskommission för att fastställa gränsen mot Franska Kongo (Kongo-Brazzaville). I maj 1886 blev han utsedd till distriktskommissarie i Lukungu. Från januari till augusti 1887 var han chef för flodtransporterna mellan Isangani och Manyanga.
Från september 1887 till mitten av 1888 var Juhlin-Dannfelt assistent åt major Cambier som höll i järnvägsbygget mellan Matadi (Den nya hamnstaden vid Vivi) och Leopoldville vid Stanley Pool (dagens Kinshasa). Juhlin-Dannfelt ansvarade för att organisera alla de transporter som utfördes av infödda bärare. Han utförde även en del lantmäteriarbete och förberedde lämpliga lägerplatser efterhand som arbetet fortskred. Järnvägen var högt prioriterad och blev äntligen klar 1898. Karavanvägen förbi forsarna mellan Matadi och Leopoldville hade krävt oräkneliga liv och ofta begravdes inte ens de fallna bärararna. Juhlin Dannfelt har beskrivit att han ännu 1899 hittade skelett längs dessa vägar. Från januari till augusti 1889 var Juhlin-Dannfelt tillbaka som transportchef på floden mellan Isangani och Manyanga. Slutligen blev det ett halvt år som distriktschef i Matadi innan han åkte hem en tid.
18 augusti 1890 gick han i Fristatens tjänst för tredje gången och återkom till Leopoldville den 10 oktober. Redan dagen därpå fick han ett kraftigt feberanfall och var nära döden den 23 oktober. Juhlin-Dannfelt hade fått i uppdrag att ansvara för provinsen Kwango i sydvästra Kongo (mot gränsen till Angola). Han var så pass tagen av sjukdomen att han fick bäras till sin nya befälspost i en hängmatta ledsagad av sin andreman Cederström. Några veckor senare återvände Juhlin-Dannfelt norrut för att anskaffa bärare och när han återkom fick han reda på att Cederström försvunnit. Den svårt sjuke Cederström hade beslutat sig för att med en liten karavan ta sig till Stanley Pool för att få vård, men förvirrad av feber hade han avvikit från kolonnen och förirrat sig in bland fientliga byar. Juhlin-Dannfelt var själv ännu sjuk men gav sig ändå ut på en expedition för att återfinna sin vän. Trakten var fientlig och han hade endast 13 soldater med sig. Vägarna var spärrade av barrikader och i byarna var kvinnor och barn bortskickade. Cederström hade senast sett i byn Mfule. ”Vid min ankomst till nyssanförda by satte jag mig genast i besittning av höfvdingens hus och tog hans son, Bunkele, i min tjänst, dvs som gisslan ty med min fåtalige truppstyrka kunde jag svårligen segerrikt afslå angrepp af tusentals negrer.” Några män sändes ut för att spana efter den försvunne. De fann Cederströms kropp sju timmar senare, skjuten med en kula genom huvudet. Situationen var mycket hotfull. ””Jag bemäktigade mig genast höfdingen i Mfules person och aftågade följande morgon med hela min styrka till likets afhemtande. Hade jag ej härunder haft nyssanförda chef inom trenne alnar från mynningen af min revolver, torde jag fått dela Cederströms öde.” Med ett kraftigt tag om hövdingens handled tog de sig tillbaka till Mfule där Cederströms begravdes. Hövdingen och dennes son medfördes som gisslan då de tog sig bort från trakten. En straffexpedition utsändes senare under löjtnant Foulon och troligen brändes de upproriska byarna som straff för mordet på Cederström.
Den ännu sjuke Juhlin-Dannfelt återvände med sin lilla trupp till Leopoldville. När han kom dit var alla de vita så sjuka att han själv måste överta befälet. Juhlin-Dannfelts hälsa försämrades stadigt och i mars 1891 gav han upp och begav sig till Boma för att få läkarvård. Han tillfrisknade och utsågs till befälhavare för Force Publique i Nedre Kongo.
I mars 1893 reste han hem men fick ett svårt återfall av feber och togs in för vård i Lissabon. Han lyckades därifrån ta sig vidare till London där hans far var generalkonsul. Där låg han sjuk i flera månader. Han tillfrisknade någorlunda och beslutade sig för att mot bättre vetande en fjärde gång återvända till Kongo i oktober 1893. För sin långa tjänst blev Juhlin-Dannfelt befordrad till kommendant av första graden och arbetade som militär överbefälhavare i Nedre Kongo ända till 1897.
Under denna tid kom han vid flera tillfällen i samröre med de svenska missionärer som verkade i hans distrikt. Många inom militären var föraktfulla mot missionärerna som de ansåg världsfrånvända och naiva i sin syn på den infödda befolkningen och deras rättigheter. Juhlin-Dannfelt delade nog inledningsvis denna syn men deras relation utvecklades. ”Våra härvarande missionärer äro utmärkt hederliga, godhjärtade, nitiska och säkert trosvarma personer…De äro laglydiga, aktade, arbetsamma, uppriktiga och hjälpsamma personer, som säkert ej göra annat än godt. Mitt dagliga umgänge med missionärerna har helt och hållet omstämt mig till deras förmån.”
Han delade missionärernas intresse för kongoleserna och deras språk och samarbetade med den geniale språkmannen och missionären Nils Westlind som till stora delar skapade det kongolesiska skriftspråket i sitt arbete med att översätta Bibeln till Kikongo. Juhlin-Dannfelt lärde sig själv snabbt detta språk när han anlände till Kongo 1882 och hans språkbegåvning låg till stor del bakom hans framgångsrika karriär då den innebar att han kunde förstå den infödda befolkningen betydligt bättre än många andra européer. Han utarbetade till och med en egen ordbok mellan franska och kikongo och korresponderade i detta arbeta ingående med Westlind. Juhlin-Dannfelt undervisade även nyanlända svenska officerare i språket när möjlighet gavs, bland annat på båtresorna ner till Kongo.
Mats Juhlin-Dannfelt lyckades ofta lösa sina uppdrag utan att använda våld, men i sin roll som militär befälhavare gick detta inte alltid att undvika. Strax efter hans utnämning 1893 utbröt oroligheter i närheten av den svenska missionsstation Nganda. Två belgiska officerare, Balthus och Plancq, hade fått order om att anlägga en ny statlig station i området men betedde sig så arrogant att byborna anföll dem. Plancq dödades men Balthus lyckades svårt sårad ta sig därifrån och nå den svenska missionsstationen där han kunde söka skydd.
När nyheten nådde myndigheterna sändes en truppstyrka ut som brände och plundrade byarna som varit inblandade i revolten på höns, getter och svin. De flesta invånarna flydde men en äldre man och några kvinnor fördes bort som slavar. Det var Juhlin-Dannfelts ansvar att utreda vad som inträffat. Byhövdingen Bongu pekades ut som ansvarig, greps och hängdes på hans order. Som distriktskommissarie i Force Publique var han förutom militär befälhavare även polischef och domare.
Missionärerna accepterade militärens rätt att använda våld för att bevara lugnet. Målet med hela kolonisationsprojektet var officiellt att stoppa de arabiska slavjägarna som trängde in från Östafrika. De lokala hövdingarna sålde ofta sina egna, lokala, slavar till dem för att få vapen så att de kunde försvara sin egen stam. Om man kunde etablera en fungerande handel på Kongofloden skulle de istället kunna handla med Europa. Missionärernas uppgift var samtidigt att ge folket europeiska vanor och trosuppfattningar. För att skydda missionärerna och handeln måste säkerheten kunna garanteras och då krävdes en stark statsmakt. Missionären Jöns Larsson på missionsstationen Diadia uttryckte det med orden ”Öfverheten bär ju icke svärdet förgäves, ty han är Guds tjänare, en hämnare honom till straff, som illa gör.” (se Romarbrevet 13:4)
I ett brev från den 6 mars 1896 skriver Jöns om ett besök av ”kapten Juhlin-Dannfelt”. Denne hade kommit med en truppstyrka på femtio man för att personligen bestraffa några byar i trakten. Denna gång handlade det inte om uppror utan om ”hedniska och barbariska seder” som giftgivningar och att begrava folk levande något som Jöns visste förekom i trakten. Troligen blev straffet att byarna brändes och plundrades på värdesaker.
Giftgivningarna var en typ av rättegång som påminner om de svenska häxprocesserna på 1600-talet. Om någon råkade ut för en olycka ansågs denna vållad genom magi av någon ovän. Denne anklagades och för att bli frikänd kunde de anklagade dömas till att dricka gift. Om man dog var man skyldig, var man oskyldig var giftdrycken ofarlig. Detta urgamla rättssystem gav medicinmännen enorm makt eftersom de tillredde drycken.
Jöns hade själv elever som sett vänner bli levande begravda. I en grannby hade en hungrig tolvårig pojke stulit några frukter. Pojken blev snabbt dömd och en grav grävdes. ”Gå och lägg dig i grafven, annars skära vi hufvudet av dig!” Pojken lydde och blev levande begravd. Jöns kommenterar historien med: ”Ja, jag ryste i min själ när…jag hörde gossarne berätta.”
Under denna sista period i Kongo var Juhlin-Dannfelt stationerad på stationen Isangila, några mil uppströms från Matadi. Där blev han sjuk (hematuri) och avled efter 14 års tjänstgöring den 16 juni 1897. Troligen begravdes han på stationens egen lilla kyrkogård, men om detta saknas uppgifter.
/Anders
Källor:
Axelson, Sigbert (1970). Culture confrontation in the Lower Congo: from the old Congo kingdom to the Congo independent state with special reference to the Swedish missionaries in the 1880’s and 1890’s. Diss. Uppsala : Univ.
Hall, Håkan, I febrarnas land: om Kongomissionärerna Mathilda och Jöns Larsson, [Håkan Hall], [Nykvarn], 2019
Jenssen-Tusch, Harald, Skandinaver i Congo: svenske, norske og danske Mænds og kvinders virksomhed i den uafhængige Congostat, Köbenhavn, 1902-1905
Werner, N., På hedningarnes väg: bilder från Svenska missionsförbundets missionsfält, J. Å. Lindblad, Köping, 1898
Svinhufvud, Axel, I Kongostatens tjänst, Lindfors, Stockholm, 1942
Tell, Per Erik, Detta fredliga uppdrag: om 522 svenskar i terrorns Kongo, 1. utg., hström – Text & kultur, Umeå, 2005
I månadsskiftet juni/juli börjar de små rosa nejlikorna blomma i resterna av Lisbeth och hennes make Åkes trädgård. Varför är trädgården borta och vem var Lisbeth?
Vi börjar med trädgården. Den hörde till en av gårdarna i Simontorp och en gång i tiden låg alla byns tre gårdar samlade runt den gamla bytomten, på det som vi idag använder som vedbacke. Lisbeth och hennes familjs hus flyttades i samband med laga skiftet 1838 och byggdes upp nån kilometer söderut men ännu kan man se spår av trädgården. Det finns ett äppelträd, någon nyponros och så de vackra nejlikorna.
Lisbeth var den sista bondmoran på gården innan den flyttades och hon var gift med Åke och därför kallar vi just den hörnan av vedbacken för ”Åke och Lisbeths”.
De vackra nejlikorna.
Lisbeth föddes i Lönsboda, Örkeneds socken den 14 juli 1799 som äldsta dotter till Ola Svensson och hans hustru Kjersti Pehrsdotter. Hon hade en tre år äldre bror Sven och sen föddes ytterligare sju småsyskon i familjen, varav två dog i späd ålder. Innan yngsta broderns födelse hade Lisbeth gift sig med Åke Andersson från Simontorp.
Åkes pappa Anders Jönsson hade köpt upp alla tre gårdarna i Simontorp och de tre sönerna Jöns, Sven och Åke fick var sin gård när de gifte sig. Vigseln mellan Åke och Lisbeth skedde i november 1817. Lisbeth var då 18 år gammal, Åke var 23 år och Åke benämns som dräng och rusthållare.
Tillsammans fick de tolv barn. Lisbeth var 19 år vid äldsta barnets födelse och sen kom barnen med något års mellanrum ända till yngsta dotterns födelse då Lisbeth var 43 år gammal.
Hela barnaskaran: Nilla (född 1819), Sissa (f 1821), Anders (f 1823), Else (f 1825), Nils (f 1827, d 1833), Agda (f 1829), Karna (f 1832), Nils (f 1834), Ola (f 1836), Tvillingarna Pehr (f 1839) och Kerstin (f 1839, d 1840) och yngsta dottern Emilia/Emma (f 1842, ses under båda namnen i kyrkböckerna).
Man kan tänka sig att livet var tufft för det unga paret. Under flera år hade det varit stor nöd då vädret slagit fel. Våren 1816 var sen och kall och matbristen stor. Åren 1818, 1819 och 1826 kom med rejäl torka som slog ut mycket av skörden. Det sistnämnda året sinade brunnarna i Hunshult i grannsocknen Örkened, Lisbeths födelsesocken. Missväxten var svår, även i Glimåkra socken. Kyrkoprotokoll från 22 april 1827 visar att 15 av de mest behövande åborna (självägande bönder) i Glimåkra socken skulle få nödhjälp (lån) från kyrkan. Att det bara blev femton som bedömdes behöva hjälp berodde på att regeringen skulle dela ut hela 28 000 riksdaler i lån till behövande för att kunna köpa bröd och utsäde till 1827 års sådd och huvuddelen av Glimåkras befolkning ansågs kunna få del av denna hjälp istället för av socknens lokala bistånd.
När laga skifte genomfördes i Simontorp år 1838 delades familjens gård i två delar. Åke behöll den ena delen (1/4 mantal) och sonen Anders fick den andra halvan (1/4 mantal). Kanske hoppades familjen att man då skulle få dubbel tilldelning av mark? Marken delades dock inte efter hur många ägare/boende utan efter värde och därmed blev inte tilldelningen större än om gården varit odelad. I skifteshandlingarna finns det beskrivet om hur det bråkades mellan Åke och hans bröder Sven och Jöns.
Laga skiftet innebar att gård nr 3 skulle flyttas söderut och bilda det som idag är Simontorp Södergård. Där finns idag en större gårdsplan med två boningshus och flera uthuslängor. Det ena boningshuset ägde Åke och hans son Anders var sin halva av. Rent praktiskt gick man till väga så att man plockade ner husen bit för bit och satte ihop de igen på den nya platsen. Södergårdshusen har alltså stått på vår vedbacke tidigare!
Eftersom Anders bara var 15 år då skiftet genomfördes så blev det nog aldrig någon delning av hus och ägor i praktiken, men tanken var nog att han skulle bruka gården i sinom tid. Så blev det aldrig, men mer om det senare.
Åke och Lisbeth hade i slutet av 1830-talet hunnit få en stor familj, men alla barnen hade inte överlevt. Av tvillingarna Pehr och Kerstin som föddes 1839 dog lilla Kerstin vid åtta månaders ålder i ”bröstsjuka”. Även sonen Nils (f 1827) hade dött bara fem år gammal. Det står ingen dödsorsak angiven men det var inte ovanligt att små barn dog i sjukdomar eller olyckor. Både kikhosta och scharlakansfeber härjade i socknen och flera barn dog i sjukdomarna, även om Simontorp verkar ha klarat sig relativt bra.
Men nödåren var inte förbi…
Mitt under höskörden i juli 1844 började en intensiv regnperiod. Det regnade månader i sträck och ”stora fält var översvämmade, hö och säd låg flytande och förstört på marken”. Även potatisen drabbades, av potatissjuka, och kunde inte ätas. En tröst var att den kunde brännas till brännvin och husbehovsbränning var fortfarande tillåtet, men brännvin mättar dåligt.
Året därpå blev ett torrt år och skörden blev ännu en gång mager. Läget var förtvivlat med två sådana år på varandra. Säd och mjöl kunde bara köpas i kuststäder som fick leverans från utlandet och dessa leveranser sålde slut snabbt.
Landshövdingen i Kristianstad, Georg Ludvig von Rosen, ordnade sockenstämma i Lönsboda 21 april 1847. Han förklarade att sockenborna brände alldeles för mycket brännvin. 80 åbor hade anmält brännvinstillverkning år 1846 och totalt hade de en kapacitet på 1 819 kannor brännvin, ca 4 730 liter. Samtidigt härjade nöden stort bland backstugusittare och inhyseshjon. Torpare lindrade sin hunger med onaturlig föda (troligen barkbröd). Orsaken ansågs vara felslagen potatisskörd, dyrtid och brist på arbetsförtjänst (låg lön).
Landshövdingen Georg Ludvig von Rosen, tecknad 1840 av Maria Röhl.
Lisbeth och Åke ägde en egen gård och ansvarade för sin egen försörjning, men när skörden slår fel flera år i rad är det nog tufft med många barn att mätta. Våren 1847 var en svår tid även i Simontorps by. Den 21 mars avled Åke och Lisbeths son Anders, 24 år gammal. Åtta dagar senare tog Lisbeth sitt sista andetag. Bara någon vecka senare dog även Åkes bror, Sven Andersson på granngården. Kanske gjorde undernäring dem känsligare för sjukdom?
Lisbeths granne och svägerska, Nilla Nilsdotter (1795-1879), gift med Sven Andersson.
Dödsfallen drabbade familjen hårt och Åke tvingades sälja gården men han bodde kvar som inhyses med de yngsta fyra barnen. De övriga fick ge sig ut och arbeta som pigor och drängar i granngårdarna. Yngsta dottern Emilia var bara fem år gammal och såg sin familj upplösas.
Lisbeths sista år hade varit svåra och i familjen hade dottern Else drabbats av reumatisk värk och varit en tid på lasarettet i Kristianstad. Några glädjeämnen fanns ändå att glädja sig åt. De äldsta döttrarna Nilla och Sissa hade hunnit gifta sig och första barnbarnet hade fötts, Sissas dotter Kerstin.
Men vad hände med Lisbeths och Åkes övriga barn efter Lisbeths död?
Nillas make var åbo Per Tuvesson i Broby (gifta 1843). Nilla flyttade till Broby men paret skiljdes efter några år. I juli 1852 födde Nilla en son utom äktenskapet som dog bara några veckor gammal. Vintern efter gifte Nilla om sig med Nils Persson från Drakeberga och i mars 1853 emigrerar de till Amerika. Deras vidare öden är okända.
Sissas make var Niklas Olsson, född i Mölleröd i Glimåkra socken (gifta 1846). Niklas och Sissa kom att bo kvar i Simontorp och fick sex barn. Det noteras att de bor i ett gatehus under gård nr 3 och de betecknas som fattiga eller inhyses under större delen av sina liv.
Sonen Anders köpte (eller snarare fick överta) halva familjens gård vid 15 års ålder och stod som ägare av denna halva till sin död nästan ett decennium senare. Han dog vid 24 års ålder och det har inte noterats någon dödsorsak i kyrkböckerna. Runtom i Glimåkra och dess grannsocknar finns mässling, kikhosta och lunginflammation angivna som dödsorsaker, främst bland barn och äldre personer. När farbrodern Sven avled några veckor senare noteras halssjuka som orsak. Det verkar troligt att det grasserade någon smittsam sjukdom som tog Anders, hans mamma Lisbeths och farbrodern Svens liv inom loppet av några veckor. I vilket fall som helst så avled gårdens utsedda övertagare och de yngre bröderna var för unga. Nästa bror i syskonskaran var Nils, som bara var tretton år gammal. Gården köptes av Pehr Ingemansson år 1849 och den kvarvarande familjen övergick till att bli inhyses hos den nye ägaren.
Dottern Else var vid moderns död 22 år gammal. Hon hade som nämnts fått åka till lasarettet i Kristianstad för sin reumatiska värk några år tidigare. Värk och smärta bör ha hämmat henne från unga år, men hon flyttade 1845 till Nöbbelöv i Broby socken och blev piga hos sin moster Bengta och hennes familj. Else är svårfunnen i kyrkböckerna eftersom det saknas böcker och dessutom har det brunnit i arkiven i Knislinge och Hjärsås dit hon snart flyttade. Men i mars 1854 gifte sig Else med John Svensson och de bildade familj och fick fyra barn. Dessvärre blev de två yngsta, tvillingarna Ingri och Elise bara några dagar gamla. Familjen är bofast i ett torp under Westerlöfs nummer 13 i Kviinge socken under flera decennier. När dottern Karna emigrerade till Schleswig-Holstein så flyttade föräldrarna till ”Minisota, Cisago Lake. (Bör vara Minnesota, delstat som gränsar till the Great Lakes. Förr kallades en av sjöarna för Chicago Lake.) Troligen var det också dit som äldsta sonen Anders emigrerat några år tidigare. Else och Johns vidare öden är okända.
Dottern Agda var arton år gammal när brodern och modern dog. Hon hade arbetat en tid hos systern Sissa och hennes make Niklas som nyligen fått sitt första barn. På hösten 1847 flyttade hon och lillasyster Karna till Västraby i Emmislövs socken där de blir pigor. Agda flyttade lite fram och tillbaka under några år, Knislinge, Hjärsås och sedan till Kviinge socken där hon var piga under fyra år, 1850–1854, innan hon flyttade till Köpenhamn. Agda var då 25 år gammal och här tar spåret slut. Hennes vidare öde är okänt.
Dottern Karna var bara femton år gammal när hon flyttade till Västraby i Emmislövs socken med storasyster Agda för att bli piga. Efter några år flyttade hon till Nöbbelöv i Broby socken och blev piga hos sin (då avlidna) moster Bengtas familj. Karna bodde några år där innan hon skrevs hemma hos fadern i Simontorp ett år och sedan till Västraby igen, på samma gård som några år innan. Året efter blev hon piga på en granngård i Västraby innan hon i oktober 1855 noterades för flytt till Danmark. Här försvinner spåren efter Karna.
Sonen Nils var bara tretton år då modern dog. Han och de yngre syskonen bodde kvar med pappa Åke som inhyses hos den nye ägaren. Vid 17 års ålder flyttade Nils till Kviinge socken. I samma socken bodde redan de äldre systrarna Else och Agda. Rimligtvis har de lämnat goda referenser så att brodern kunde få arbete. Nils blev dräng på Almö, Kviinge nr 4 men två år senare flyttade han vidare till Knislinge. Enligt utflyttningsattesten var han ”välfrejdad” och har ”enligt egen uppgift vistats några veckor i Broby hos Sandberg”. Han har tagit nattvarden, var ”för ung” för äktenskap och var vaccinerad. Här försvinner tyvärr spåret efter Nils.
Sonen Ola var elva år gammal 1847. Han bodde kvar hemma med pappa Åke till arton års ålder då han flyttade till Kristianstad där spåret tyvärr tar slut.
Yngste sonen Pehr var åtta år gammal när modern dog. Sjutton år gammal flyttade han till Kviinge, till Westerlöfs gård, Jordstugan, nr 20. Här noterades Pehr som dräng, inflyttad 1856. Redan året efter flyttade han vidare till Kristianstad. Här tar tyvärr spåret slut och Pehrs vidare öde är okänt.
Yngsta dottern Emilia var bara fem år gammal då brodern och modern dog. Emilia eller Emma som hon ibland skrevs som, bodde kvar hemma hos pappa Åke ända tills hon 1867 gifte sig med Bengt Olsson. Han hade då varit dräng i granngården i Simontorp. Emilia och Bengt fick med tiden en rätt stor familj med sju barn. De tre äldsta sönerna föddes i Simontorp och här noterades familjen som ”arbetare” så de ägde inte något eget torp.
1872 flyttade familjen till Gamlarp i Glimåkra socken. Här benämndes de torpare och hade alltså ett eget litet hus och här föddes de fyra yngsta barnen. Emilia och Bengt bodde kvar i Gamlarp i över 50 år, ända fram till 1925. Den sista tiden bodde paret på ålderdomshemmet i Glimåkra och Bengt avled där 1928 och Emilia 1931.
Det var alla Lisbeths barn, men Åke hade faktiskt ytterligare en dotter, Bolla.
Den lilla flickan Bolla föddes i juli 1814 av mamma Sissa Andersdotter från Tockarps ryttartorp med Åke Andersson från Simontorp som namngiven fader. Mamman Sissa var 33 år enligt födelseboken och pappan Åke Andersson var då knappt 20 år. Sissa var piga hos Åkes föräldrar men var inte det gifte som de önskat sonen. Tre år senare gifte sig Åke istället med Lisbeth Olasdotter från Lönsboda.
Bolla flyttade 1854 in på ett torp i Simontorp med sin familj. Vid denna tid var faderns hustru Lisbeth död sedan några år och det svårhanterliga släktskapet verkade inte besvära någon. Bollas halvsyster Sissa bodde i granntorpet och en annan halvsyster, Emilia, blev fadder åt Bollas son Sven som föddes 1858.
Rent arvsrättsligt var det viktigt om barnet var äkta eller oäkta och i 1734 års lag definierades ett barn som oäkta om det föddes utanför äktenskap och utan trolovning eller löfte om äktenskap. Å andra sidan fanns det i det här fallet inte mycket arv att få!
Bollas pappa och Lisbeths make, Åke Andersson, dog 1869-09-11 och hade då hunnit bli 75 år gammal.
Sammanfattningsvis fick familjen det tufft efter Lisbeths (och sonen Anders) död. De halvvuxna barnen fick tidigt ta tjänst som pigor och drängar runtom i bygden. Men familjesammanhållningen verkar ändå varit god. Syskonen återfinns i gårdar nära varandra och verkar ha hjälpt varandra till arbete. Äldsta dottern Sissa och yngsta dottern Emilia kunde stanna kvar i Glimåkra socken, medan övriga fick skapa sig en framtid någon annanstans. I flera fall emigrerade Lisbeths barn och barnbarn till Amerika, Tyskland och Danmark. Idag finns hennes ättlingar runt om i världen, men ännu finns Lisbeths nejlikor kvar i Simontorp.
I resterna av Lisbeth och Åkes trädgård finns ett äppelträd, någon nyponros och så de vackra små rosa nejlikorna som vi kallar Lisbeths nejlikor.
/Anette
Källor:
Kyrkoarkiv, Emmislövs socken Kyrkoarkiv, Glimåkra socken Kyrkoarkiv, Kviinge socken Kyrkoarkiv, Örkened socken Kyrkoarkiv, Östra Broby socken Landsarkivets vägledning till Fader: okänd, 2007, Reine Rydén, Landsarkivet i Uppsala Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 3,, Stockholm, 1898 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl) Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 2, Omkring 1560-[1828], Kristianstad, 1925 Röhl, Maria (1801–1875), Landshövdingen von Rosen, 1840, Kungliga biblioteket Simontorps gårdsarkiv. Skifteshandlingar och fotografier. Staël von Holstein, Joachim, Herrgårdsliv i Skåne för hundra år sedan: Överste Joachim Staël von Holsteins dagböcker, Scania, Malmö, 1933 Tomenius, John, Bland göingar på 1800-talet: Byaliv i Göinge, del 2 : bland backstugusittare, dragoner, illgärningsmän, torpare, hantverkare, handelsmän och bönder, Monitor-förl., Kristianstad, 2002
Under tolv års tid skrev utvandraren Sven Fredrik Olsson regelbundet hem och berättade om sina äventyr. Men 1899 kom det sista brevet till Simontorp och därefter blev det tyst. Hemma i Simontorp blev familjen allt oroligare. Vad hade hänt Sven Fredrik? När det inte kom några fler brev försökte man förgäves göra efterforskningar, men ingen visste om Sven Fredrik hade omkommit eller begravts någonstans. Kanske hade han som så många andra rest till Sydafrika?
Livet måste ändå gå vidare. Theodor gifte sig och hustrun Lydia flyttade in och de bildade familj. Sven Fredrik dödförklarades så småningom och hans arv skiftades. Sven Fredriks gamle far Ola grubblade ännu på sin dödsbädd 1909 över vad som hänt hans son: ”Hur är det med Sven? Han måste väl ha dött, eftersom han inte hörts av.” När Theodors son Oscar 1933 fick en son fick denne namnet Sven (Sven-Arne) efter sin sedan länge försvunne gammelfarbror.
Sven Fredrik Olsson i San Fransisco innan försvinnandet 1899
Guldgrävaren
Världens kändaste guldfynd är nog det i kanadensiska Klondike 1896 och under några år for tiotusentals guldgrävare och lycksökare dit i jakt på guld och på några få år var de mest lättåtkomliga fynden inmutade och utgrävda. Men det måste finnas andra platser att leta på, och när ryktet om ett nytt stort fynd började spridas i San Francisco 1899 drabbades många av guldfeber.
Tre svenskar (en var visserligen norrman, men Sverige-Norge var då fortfarande en union) som hade återkommit från vildmarkerna i norr med en liten båt fullastad med guld. Deras osannolika historia är väl värd att berätta.
Oskar Erik Lindblom, John Bryntesson och Jafet Lindeberg
Dalslänningen John Bryntesson hade emigrerat till USA efter en extremt fattig uppväxt. Han var stor och stark och arbetade som rallare och gruvarbetare i Michigan. Ryktena från Klondike fick honom att 1898 försöka ta sig dit. Han valde att resa med båt från San Francisco till den lilla militärposteringen St. Michael i Alaska. Planen var att därifrån via Yukonfloden nå Klondike på den kanadensiska sidan. Men han hade inte råd att åka med hjulångarna upp för floden och blev kvar vid kusten. Av en slump hamnade han på den lilla missionsstationen i Golovnin Bay, tio mil norr om St. Michael.
Jafet Lindeberg var norsk same från Vardö och hade kommit till Alaska med sin familj i ett projekt som syftade till att införa renar. Samernas uppgift var att lära ut sina kunskaper till eskimåerna. Även Lindeberg hörde talas om guldfynden i Klondike och beslöt sig för att söka efter guld i Alaska. Han rymde från sitt jobb som renskötare och hamnade av en slump på Golovnins missionsstation vid Berings hav.
Dalkarlen Oskar Erik Lindblom hade emigrerat och slagit sig ner som skräddare i San Francisco men affärerna gick dåligt och han hade svårt att försörja sin familj. På en krog träffade han en skeppare som sökte besättningsmän och blev tillfrågad om han möjligen var en ”sailor”. Lindblom hörde fel och eftersom han trodde sig ha hört ”tailor”, svarade han ja. Skepparen bjöd då på sprit och när Lindblom nyktrat till upptäckte han att han befann sig till havs. Han hade i fyllan signerat ett tvåårsavtal som besättningsman på en valfångare! Fartyget lade till vid Saint Michael för proviantering och Lindblom tog chansen och rymde. Förföljd av valfångarna flydde han djupt in i vildmarken. Slutligen hamnade även den utmattade Lindblom på missionsstationen i Golovnin Bay.
De tre vinddrivna svenskarna slog sig ihop för att finna guld och planerade att segla längs kusten västerut. De lånade en liten båt av missionären, men hamnade i sjönöd i de hårda farvattnen. De räddades i sista stund av en skonare, som satte iland dem på på en öde kuststräcka. De hade knappast överlevt utan Lindebergs vildmarkskunskap. Han visste hur man fångade fisk och sjöfågel och hittade även annat ätbart. Dessutom hade han ett okuvligt gott humör vilket var nog så viktigt. De bosatte sig i några jordhålor där eskimåer haft en tillfällig boplats. Så småningom träffade de på en passerande eskimå och frågade honom vad platsen kallades. Denne svarade ”No name”, vilket de missuppfattade som Nome.
Boplatsen låg vid en liten flod, som Bryntesson gav namnet Snake river. Längs denna började de vaska efter guld. Lindblom var den minst uthållige av de tre och började efter några veckors tröstlöst vaskande tala om att ge upp och försöka ta sig hem. Då hände det. De hittade den 12 augusti 1898 världens guldrikaste bäck. De arbetade stenhårt långt ut på hösten, fyllde sin lilla båt med guld och lyckades ta sig till staden Sitka i södra Alaska där de registrerade in sin inmutning. När de deponerat guldet på banken, blev det konfiskerat av de lokala myndigheterna och först efter en rättegång i San Fransisco lyckades de få tillbaka sitt guld.
Diversearbetaren Sven Fredrik kan knappast ha undgått denna nyhet och när svenskarna bildade bolaget The Pioneer Mining Co för exploateringen av Snake river är det inte otroligt att Sven Fredrik drogs in i verksamheten. Bryntesson var både nykterist och djupt kristen och aktiv inom missionsförbundet. För sin första avlöning efter det att han anlänt till USA hade han köpt sångböcker och startat en söndagsskola. Brynteson föredrog att anställa skötsamma svenskar för att få pålitliga och effektiva arbetare och arbetsstyrkan i Nome var inom kort uppe i 400 man. Sven Fredrik var en stor och stark svensk som vuxit upp i en väckelsefamilj. Även om han nog inte själv var så djupt religiös i yngre år, kunde han säkert de rätta koderna för att framstå som en exemplarisk guldgrävare i Bryntesons ögon.
Det är också möjligt att Sven Fredrik tillhörde den grupp på 12 000 andra guldgrävare och lycksökare som inom ett år drog iväg till Nome i den största guldrushen efter Klondyke. I Nome fanns guldet vid kusten och det verkade enkelt att ta sig dit med båt jämfört med den strapatsrika vandring för att nå Klondike. Allt som krävdes var att man kunde betala 200 dollar för biljetten. Det fanns flera reseföretag som specialiserat sig på guldgrävningsresor och gjorde massiv reklam för ”den gyllene stranden i Nome”. Det som reklamen inte berättade var att Nome saknade hamn vilket innebar att man måste ta sig in med flatbottnade båtar från ankringsplatserna flera kilometer ut. Vid dåligt väder kunde det bli mycket farligt och ibland helt omöjligt. Vissa fick vada iland och andra blev av med sitt bagage.
Nome år 1900. Guldutvinning pågår på stranden och tältstaden har börjat växa fram
Staden var det första året bara en tältstad på tundran och det var bara några hundra som övervintrade den första vintern, men de som återvände till civilisationen med guld i fickorna spädde på guldfebern ytterligare. Våren 1900 anlände 18 000 nykomlingar till Nome under bara sju veckor och något år senare var befolkningen uppe i 40 000 personer. En enorm flotta av passagerarskepp, lastångare, valfångare och en mängd segelfartyg låg på redden. På stranden såg det ut som en myrstack. Den del av stranden som nåddes av tidvattnet kunde inte mutas in och var därför fri för alla att vaska och hit sökte sig ”beach rats”, alla de som inte hade anställning eller råd med en egen inmutning. Till och med dansflickorna och bordellmammorna syntes i det grunda vattnet med uppknutna kjolar. Många av guldgrävare använde fotogendrivna pumpar och oset hängde över stranden.
Även om allt måste transporteras till Nome byggdes det snabbt en riktig stad som gick ända ner till stranden. På bilder från år 1900 syns ett myllrande gatuliv i en stad bestående av tvåvåningshus i trä. Men redan samma höst drabbades Nome av en hård höststorm och vågorna krossade många hus medan andra blåste sönder. Hundratals dödades och många andra blev husvilla. En stor katastrof inför vintern var att 10 000 ton kol spolades ut till havs och man överlevde genom att elda ved från de skepp som krossats mot stranden. Som om inte detta var tillräckligt härjade en tyfusepidemi och då det var stor brist på skor och kläder drogs dessa av de döda, vilket spred tyfusen ytterligare. De döda dumpades på tundran en bit från staden.
Det vi vet är att Sven Fredrik utan att lämna något meddelande till sina anhöriga reste till Nome för att en gång för alla bli rik. Om han själv behövde betala biljetten investerade han allt han ägde för att ta sig till Nome, men kanske reste han som anställd av Pioneer Mining. Amerikanerna var fördomsfulla mot de svenska guldgrävarna som de ansåg som rättskaffens, arbetsamma och godtroget naiva. Om värdelösa inmutningar kunde de säga: ”I´ll leave it to the Swedes”. Fördomarna ledde till att svenska guldgrävare var extra hårt ansatta av ”claimjumpers”, skrupellösa män som på alla sätt försökte ta över inmutningar. Många svenskar råkade ut för riggade rättsliga processer där domarna mutats. Det förekom även trakasserier, misshandel och till och med mord i kampen om inmutningarna. Ändå var det svenskar som gång på gång hittade de rikaste guldfyndigheterna. Svensken Anton Lundell hittade till exempel en klimp på fem kilo, värd 3300 dollar. ”Tur som en svensk” blev ett talesätt i Alaska, men snarare handlade det om idoghet och hårt arbete.
Livet i Nome var våldsamt och alla var ständigt beväpnade. Cheferna för Pioneer Mining hyrde in privata livvakter, vilka naturligtvis även de var svenskar. Den väldige Per Jansson, Bulldogg-Jansson, var förutom sitt mod och styrka omtalad för att alltid vara den som sköt först och var utrustad med fyra revolvrar, ett remingtongevär och ett avsågat hagelgevär. En annan livvakt var den förre sheriffen Per Nilsson, Pete Nelson, som var en erkänt skicklig revolverman. Han sköt ihjäl åtskilliga rånare utan att själv skadas. Sven Fredrik var som så många andra återvändande guldgrävare mycket tystlåten om sina upplevelser, men han har berättat att han ofta sov med en revolver på bröstet, beredd att försvara sitt guld. Dagligen påträffades rånoffer med kulhål eller med huvudet inslaget. Den som somnade berusad kunde vakna upp naken och utplundrad och det förekom att rövare med kloroform sövde guldgrävare i sina tält.
Förutom kriminaliteten var klimatet direkt farligt, i synnerhet under vintrarna. Under de långa snöstormarna kunde man behöva spänna rep mellan husen för att kunna ta sig fram. Vintern 1901 var det många nykomlingarna som inte trodde på uppgifterna om att det kunde bli 50 grader kallt. Eftersom hösten var ovanligt varm gav de sig ut för att arbeta på sina inmutningar och överraskades när kylan slog till vid nyår. Det lilla sjukhuset i Nome fylldes av förfrusna och efteråt hittades 200 guldgrävare döda runt staden.
Det tog kanske några år men så småningom hade Sven Fredrik hittat tillräckligt med guld för att skaffa sig egna inmutningar ute på den ödsliga tundran och på dessa arbetade Sven Fredrik i många år säkerligen många timmar om dagen. Vid ett tillfälle hittade han en riktigt rik fyndighet. Ur en enda skyffel grus kunde han vaska fram guld för 200 dollar! Det krävdes inte många sådana spadar för att köpa sig en hel gård hemma i Sverige. Flera gånger hade Sven Fredrik fått ihop en tillräcklig förmögenhet för att återvända hem men rikedomarna försvann lika snabbt igen.
I Nome fanns år 1900 ett hundratal salooner och det var aldrig brist på whiskey. En av barägarna var den legendariske Wyatt Earp, fd sheriff i Tombstone. 1899 inrättade han Dexter Saloon i Nome och han drev den stökiga inrättningen till hösten 1901. Det var enkelt att göra av med pengar då det fanns en hel industri som specialiserat sig på lura av guldgrävarna deras guld. Det fanns prostituerade som kunde vara både tandlösa eller enbenta då efterfrågan var hög. En annan kategori av kvinnor i Nome kallade för ”pankor”. Dessa var sofistikerade och välklädda och när någon lyckosam guldgrävare kom in till staden inledd de snabbt en flirt. Efter ett snabbt giftermål blev det en lika snabb skilsmässa, där kvinnan krävde ut en stor skadeersättning. I Nome fanns även professionella falskspelare som effektivt skinnade sina medspelare. När Sven Fredrik återvände från sina inmutningar kunde han inte låta bli att spela poker och naturligtvis förlorade han. Hans humör var fortfarande hetsigt och vid flera tillfällen blev det slagsmål och problem med polisen när han konstaterade att han blivit lurad.
Då biljetten söderut kostade åtskilliga dollar var det då bara att återvända ut i vildmarken för att vaska fram mer guld. Kanske var det också pinsamt att resa hem och erkänna sig lurad?
Under de långa vintrarna kunde inte Sven Fredrik vaska något guld. Då ägnade han sig åt pälsjakt istället. Tillsammans med en fransman tog han sig en gång långt norrut och jagade. Landet var helt öde och de träffade bara på en och annan eskimå. Han har själv berättat hur han som ”trapper” sov vid en stockeld under bar himmel och stekte hela kalkoner på spett över elden.
Perioderna ute i vildmarken blev allt längre och kanske låg hans inmutningar allt längre bort. När han 1919 återvände till Nome läste han i en tidning om fredsförhandlingar i samband med världskrigets slut. Han hade inte ens hört talas om något världskrig. Detta betyder att han inte hade varit i kontakt med omvärlden på närmare fem år! Nyheterna fick tankarna att gå till familjen hemma i Simontorp, men efter att ha tagit reda på att Sverige inte hade varit indraget i kriget kände han sig lugn igen och återvände ut i vildmarken.
Enligt släkttraditionen blev Sven Fredrik med tiden en uttalad enstöring som bodde extremt avlägset och i princip inte längre hade några kontakter med människor längre. Någon slags missionär skall ha sökt upp honom och med viss möda förmått honom att återvända till civilisationen i början av 1930-talet. Han hade då tillbringat närmare 30 år i en tilltagande ensamhet. Han var då i sjuttioårsåldern och de många åren i det kärva klimatet började ta ut sin rätt. Han beslöt sig för att åka hem och det blev en lång resa från andra sidan av jordklotet. Båt ner till Seattle eller möjligen San Fransisco, tåg tvärs över USA till New York där han steg ombord på Svenska Amerikalinjens passagerarfartyg M/S Gripsholm. Därefter blev det tåg från Göteborg till Glimåkra och slutligen några kilometer med taxi.
Sven Fredrik Olsson, passbild 1934
Hemkomsten
I Simontorp hade Theodors son Oscar och hans fru Anna vid denna tid brukat gården i sex år och bodde där med sina två små barn, Sven-Arne och Ingegerd. En dag stod Anna i köket och genom fönstret kunde hon se en man komma vandrande ner genom allén. Han såg lite udda utstyrd ut och hon ropade till sin man: ”Nu kommer det en tiggare igen. Gå ut o möt honom på gården, Oscar.” Oscar gick ut och mötte mannen som var välklädd, men ovanligt klädd i en stor, rutig ulster och en bredbrättad hatt. Sven Fredrik hade aldrig ens hört talas om Oscar och det blev en kort ordväxling: ”Bor Theodor Olsson här? ”Nej, men jag är hans son.” ”Oh well, då är jag din farbror!”. Oscar började undra om mannen var riktigt klok. ”Jag har ingen farbror. En gång hade jag en farbror som hette Sven, men han dog i Amerika för många år sedan.” ”Åh, nog lever jag väl!” Äntligen förstod Oscar vad som hänt och han insåg att allt stämde. De amerikanska kläderna, unicaboxen med etiketterna från M/S Gripsholm och den engelska brytningen i talet. Men det var omtumlande, för Sven Fredrik var dödförklarade sedan flera decennier. Ändå stod han plötsligt i allén i Simontorp!
Sven Fredriks brorson Oscar (med lie) och bror Theodor i allén i Simontorp något runt år 1925
Uppståndelsen blev naturligtvis stor på gården. Den gamle guldgrävaren bjöds in i stugan och fick hälsa på familjen. Som tur var fanns telefon och man kunde ringa efter Theodor och Lydia som omedelbart tog taxi från Osby. Någon timme senare anlände taxin till Simontorp. De två bröderna som skilts åt 46 år tidigare möttes mitt på golvet i Storstu, omfamnade varandra och stod där tysta en lång stund. Slutligen sa Theodor: ”Välkommen hem.” Han berättade hur de hade väntat, oroat sig och bett för honom och slutligen gett upp hoppet. Han berättade att deras far Ola på sin dödsbädd undrat: ”Hur är det med Sven? Han måste väl ha dött, eftersom han inte hörts av.” Han hade dött 1909 utan att få något svar. ”Du kunde väl skrivit hem någon enda gång?” Den gamle guldgrävaren bara grät och Theodor förlät sin bror. Det blev inga fler förebråelser och resten av dagen satt de två tätt ihop och berättade barndomsminnen för varandra.
Det visade sig att Sven Fredrik löst returbiljett på S/M Gripsholm några veckor senare och hade tänkt sig att återvända. Han hade inmutningar att sköta borta i Alaska och var bara hemma på besök. Det tog en stunds övertalning men till slut insåg den gamle mannen att han knappast skulle kunna orka med det hårda livet så mycket längre. Han hade inte mycket pengar med sig hem och hans arv var skiftat, men Theodor hade under sin tid på gården byggt upp en framgångsrik sågverksrörelse och kunde hjälpa till ekonomiskt. Han och Lydia hade överlämnat gården till sin son Oskar 1928 när denne gifte sig och istället köpt sig en egen liten gård strax utanför Osby. Strax intill deras hus styckades en liten tomt av och ett hus uppfördes till Sven Fredrik där han fick bo i resten av sitt liv, nära sin länge saknade bror.
De kom att bo som grannar i många år, men Sven Fredrik ville klara sig själv efter alla år i ensamhet. Han lagade sin egen mat, gärna stekt fläsk. Ibland steg han upp klockan fem på morgonen för att baka så att brödet skulle vara klart till frukost. Han följde gärna med sin bror och svägerska till gudstjänster och andra sammankomster och i församlingen var Sven Fredrik i många år en legend under namnet ”Guldgrävaren”.
Hos Theodor och Lydia bodde ofta några av de äldre barnbarnen under de år de studerade på realskolan i Osby och även de yngre barnen var naturligtvis ofta på besök hos sin farmor och farfar. Många av dem har berättat hur de brukade springa över till ”farbror Sven” som alltid hade karameller i en skrivbordslåda. Ibland sjöng de för honom och kunde då belönas med varsin ”guldpeng”. Han var mycket barnkär och de små fick gärna sitta i hans knä medan han berättade ”sagor” inspirerade av hans rika liv. Syskonbarnbarnen, som när detta skrivs är över 80 år gamla lyser fortfarande upp när de berättar om sin älskade gammelfarbror. Min egen far minns att han aldrig sett någon som hade så mycket guld i munnen, säkerligen ett verk av tandläkaren i Nome.
För vuxna berättade han i stort sett ingenting om sin tid i Alaska och han uppfattades ofta som fåordig och inbunden. De många åren av kyla, hårt arbete och isolering hade påverkat honom djupt. Detta har han gemensamt med många andra veteraner från guldfälten i Nome. Om Erik Lindblom, en av de extremt lyckosamma ägarna till Pioneer Mining, sades det att han efter hemkomsten var lika kall och hård som guldet. Det påstods att han förfrusit själen i Nome.
De båda bröderna Theodor och Sven Fredrik levde som grannar i stillsamhet till sin död 1950 respektive 1951 och ligger begravda sida vid sida på kyrkogården i Osby. Tillsammans för evigt.
/Anders
Muntliga källor:
Allan Andreasson Gösta Olsson Hasse Tosteberg Ingegerd Mårtensson
Källor:
Jeppsson, Stig, Guldgrävarens öde. (artikel i okänd publikation) Högmer, Carl-Axel, Guldkungen i Svanskog – John Bryntesson, Svanskog, 1971 Guldfeber, Ulf Bejbom, 1979 Olsson, Siw, Torparsonen som blev guldkung, 1989
Sven Fredrik Olsson lämnade 1887 Sverige för att söka lyckan i Amerika. Vi kan följa hans upplevelser i en lång rad brev till hemmet. Efter ett år i Illinois tog han tåget västerut. Kanske hade han fått nog av stränga vintrar och därför som så många andra sökt sig till det soliga Kalifornien?
Det första brevet från den amerikanska västkusten är daterat i Los Angeles den 2 juli 1888. Han hade rest tillsammans med sin kamrat Lars och kanske lämnade de Illinois lite väl hastigt, för ett rykte om att han och vännen Lars var döda nådde ända hem till Simontorp. Detta kunde han med säkerhet dementera i nästa brev.
Han hade tagit sig till den lilla staden Santa Ana strax söder om Los Angeles men hade senare flyttat in på ”Grant Brothers Camp 8” i Los Angeles. Detta var ett slags bemanningsföretag som också tog hand om många av de nyanlända immigranterna. De hyrdes ut till olika tillfälliga arbetsgivare och under arbetslösa perioder kunde de bo på campen. Under höstens järnvägsarbete hade han tjänat ihop pengarna till resan, men han hade även pengar så att han kunde gå till fotografen och sända ett foto hem till sin syster Thilda. Han har kunnat köpa sig nya finkläder och är klädd i en rutig kostym och fluga. På huvudet har han en bredbrättad hatt med platt kulle. Det är en stolt ung man som möter oss på bilden, mån om att visa att han är på väg att lyckas i det nya landet. I brevet kan han berätta om att har nytt jobb på gång och kommer att tjäna hela 25 dollar i månaden.
Sven Fredrik Olsson i Los Angeles
Nationaldagsfirandet i storstaden Los Angeles var naturligtvis betydligt mer utvecklat än i den lilla torrlagda staden Galesburg (se tidigare blogginlägg). Det var fullt med folk i Los Angeles centrum och det blev otippat nog stökigt vid frälsningsarméns parad: ”Mott qvälen till kom Salvisorn eller frälsningsarmen och skule gå till sitt Bönnehus och folckett skockades på gattan efter dem så at stoppade spårvangnen der kom en 5 och 6 poliser till häst för att skingra folkett men de måste rida back men sin kom der några stycken till fotts och tog några af dem som var mest upproriska sin blef det lugnt igen.”
Våren 1888 utvandrade även Sven Fredriks bror Theodor till Amerika och tog sig till Minneapolis i Minnesota. Här bodde han antagligen inledningsvis hos deras faster Kjersti som utvandrat med sin familj några år tidigare. Bröderna försökte hålla kontakt med varandra men ingen av dem var någon flitig brevskrivare och de flyttade ofta, så kontakten blev högst sporadisk. De träffades heller aldrig i USA.
Under hösten 1888 bodde Sven Fredrik i den nyanlagda badorten Santa Monica. Santa Monica är i dag en del av Los Angeles, men var då en lantlig idyll vid kusten en mil från Los Angeles. Han och hans vän Lars arbetade som skördearbetare på farmerna runt staden. Vädret var bra och det var lugnt och skönt jämfört med vimlet inne i Los Angeles. Hans syster var orolig för hans leverne men han skrev och intygade att han brukade gå till bönehuset om kvällarna medan han var i Los Angeles, men där de nu bodde fanns det inget sådant. I storstan fanns ” kyrkor o bönehus men icke myckett besökta folk lefver på saloner eller krog så länge de hafva ett sentt sen går di utt och arbetta.” Under arbetet lärde han känna ”svarta mekikanare” (sic) då som nu vanliga bland Kaliforniens lantarbetare. Han har även arbetat med svarta, som han tyckte bra om: ”neger är ett gladt folk som skrattar ått allting”. I Los Angeles han hade även stött på svarta i kyrkan och lyssnat på svarta predikanter. Det är intressant att Sven Fredrik inte verkar betrakta dem som så annorlunda. De är goda kristna och sliter tillsammans med honom på fälten.
Det var presidentval på gång och ”hvar man går så tallas der om Reppublik och Demmokratt”. Valet stod mellan demokraten Grover Cleveland, vid denna tid sittande president, och republikanen Benjamin Harrisson, som gjort sig känd som general under inbördeskriget och var sonson till en tidigare president. Valet 1888 är ett av de få (senast 2016) där elektorssystemet avgjorde valutgången. Cleveland fick flest röster, men färre elektorer och därmed blev Harrisson vald.
Benjamin Harrisson
Grover Cleveland
Harrissons bestående insats som president blev erövringen av det självständiga lilla kungariket Hawaii. Med stöd av amerikanska trupper genomfördes en statskupp mot drottning Lydia Liliuokalani 1893, som förvandlade öriket till en republik och denna annekterades sedan 1898 och blev USA:s femtionde delstat.
Drottning Liliuokalani av Hawaii
I ett brev hem till systern Thilda berättar Sven Fredrik att han hört att ”Stolparöd Jöns ämnar sig till Kongo i Africka att prädika för Hedningarna der.” Jöns Larsson var jämnårig med Sven Fredrik och uppvuxen i grannbyn Stolparöd. De hade säkerligen lärt känna varandra då de kom från samma grupp av väckelsefamiljer. Vid denna tid hade Jöns precis beslutat sig för att bli missionär och börjat studera. Han kom iväg till Kongo 1890, gifte sig med en annan svensk missionär som hette Mathilda Hall och fick familj. Det var ett farligt arbete och Jöns dog 1901 på missionsstationen i Mukimbungu i Kongo.
Kongomissionärerna Matilda och Jöns och deras barn
Sven Fredrik stannade kvar i Santa Monica under hösten. Skördearbetet hade tagit slut men vädret var fortsatt bra. ”Jag lickar dett för här är icke kaltt träden stå gröna hela vintern.” Han arbetade med att köra tegel, vilket innebar att han fick åka genom landskapet som bestod av beteshagar med får och hästar samt fruktodlingar. Lass efter lass med 1 000 stenar var skulle köras från tegelbruket (som Sven Fredrik kallar ”Egelwod”, men troligen är detsamma som dagens ”Inglewood brick company”) till byggarbetsplatserna i Santa Monica där de rika byggde sommarvillor i rask takt.
Tiderna blir hårdare
Det var dåliga tider och ont om jobb. Sven Fredrik hade lyckats få brevkontakt med sin bror Theodor och försökt övertala honom att åka hem till jul. Kanske hade han dåligt samvete för att de båda övergivit familjen där hemma. Theodor har flyttat till Omaha, ungefär sex mil väster om Chicago och vill stanna där ännu en tid.
Själv hade Sven Fredrik i november återigen fått arbete som rallare, den här gången vid den lilla staden Needles 30 mil öster om Los Angeles och 10 mil söder om Las Vegas. Staden ligger på gränsen till Mojaveöknen, inte så långt från Death Valley och är en jordens varmaste bebodda platser. Needles var från början bara ett tältläger för rallare, men kallade sig från 1883 för stad. Idag är det ett sömnig motellstopp längs Route 66. För rallarna i Needles var den stora utmaningen att bygga järnvägen över Coloradofloden. Regelbundet kom kraftiga störtfloder som sopade bort bron gång på gång. När Sven Fredrik kom dit hade bron redan spolats bort 1884, 1886 och 1888, men den konstruktion som blev klar 1890 kom att bli bestående.
Den 9 december 1888 skrev Sven Fredrik hem till sin familj i Simontorp. Förläggningen var enkel och han bodde i tält. Arbetet var stenhårt och det fanns inte tid för helgdagar. Till lägret kom varje dag indianer för att tigga och deras seder intresserar honom. ”Dett var en Indian som dog här för en vecka sedan de bräna den döda kropen om han hafver häst eller några andra djur så dödar man dem på sama dag som man bräner den döde.”
Indiankvinnor i Mojaveöknen
Det blev en tuff vinter även om det inte var kallt. Redan i mars var värmen besvärande och blåsten fick ”sanden yre liksom snön gjorde der hema”. Men Sven Fredrik trivs bra och klarar värmen bättre än många andra. En fördel var att lönen var bra och han kunde nöjt rapportera hem om att han numera tjänade 35 dollar i månaden och fick fri kost och logi.
I april tog järnvägsarbetet slut men genom förmedlingsfirman Grant Brothers, som Sven Fredrik var knuten till hela tiden han var i Kalifornien, kunde han hela tiden få nya småjobb. Han hjälpte till på byggen och en dag råkade han ut för en olycka. De skulle flytta en stor, tung spis och han fick foten i kläm. Det blev en svart nagel som trillade av på stortån, men efter någon vecka kunde han börja arbeta igen. Vissa dagar assisterade han i en smedja, där man reparerade jordbruksredskap vilket gick bra även med den skadade foten. Kanske hade han lärt sig en del av den gamle smeden Nils Bordin hemma i Simontorp som han nu fick nytta av? Tiderna är fortsatt hårda i USA och han kan i maj 1889 berätta att han fått brev från brodern Theodor som beslutat sig för att åka hem till jul. Så blev det också och Theodor skrevs in i kyrkoboken i Glimåkra som återinvandrad den 2 januari 1890.
Kanske är det broderns hemresa som fick Sven Fredrik att under hösten 1889 drabbats av hemlängtan. Han skriver en hel del om händelser där hemma som han hört talas om. Det handlar om järnvägen som nått Glimåkra, det handlar om hans vän Calle Bordin som blivit alltmer anlitad som målare, vilket gläder honom. Han skriver även om en ”Thomas”, om vars eskapader i Glimåkratrakten ryktet har nått hela vägen till Kalifornien. ”Tomas lefver sama lifv som han lefvde för han har icke försöktt någon anan gamall tjäring sin Tinkare Ingjär dog han har icke fått nog afv Kristianstads Fängelse.” I nästa brev fortsätter dessa funderingar: ”Som jag ser att Tomas drifver sitt yrke jag menar gjör hor och super så vell han väll icke slåss.” Senhösten i Los Angeles var regnig men vintern tillbringade han på en farm i norra Kalifornien och där föll nederbörden som snö. Det blev en stark kontrast från värmen i Mojaveöknen. Det låg över en meter snö och hans uppgift var att hjälpa till att hålla liv i gårdens 500 hästar som hade svårt att klara sig.
Kontakten med hemmet avtar
Efter fem år i Amerika hade Sven Fredrik fått distans till Sverige. Kanske kände han som äldste son krav på sig att även han skulle återvända och hjälpa till därhemma. Föräldrarna började bli äldre och i synnerhet modern var sjuklig. Vi har inga brev från hemmet till Sven Fredrik, men kanske blev kraven pockande och allt mer besvärande? Det vi vet är att brevströmmen sinar och kontakten hem blir alltmer sporadisk. I oktober 1893 befinner sig Sven Fredrik i Sacramento i norra Kalifornien, några mil öster om San Francisco. En längre tid har han då arbetat med att köra hästar på en plats några mil utanför staden. Lasterna består av bevattningsrör till odlingarna, en nymodighet som möjliggjorde odling även i torrare trakter. Anledningen till att han skriver hem till sin bror i Simontorp är att han fått brev om att deras mor Karna avlidit. Svarsbrevet är sorgligt och Sven Fredrik har dåligt samvete för att han inte skrivit till henne oftare. Hans egen förklaring är att han har rest runt så mycket de senaste två åren. Några månader senare kommer ett ännu dystrare brev som det bara återstår fragment av. Sven Fredrik har fått reda på att även den älskade storasystern Manilla har dött, bara några månader efter sin mor. I Manillas fall var det TBC som tog den unga fembarnsmamman och kanske låg denna hemska sjukdom även bakom moderns död. ”Som jag ser i föra brevett att vår syster Manila är död sorgebud på sorgebud får jag ju höra men när Heren kallar så får vi vara bereda till o mötta vår frälsare…var och en som tror på honom skall hava everlasting lifve.”
Efter de hårda dödsbuden var det tyst från Sven Fredrik i över ett år. När han väl skrev igen i februari 1895 befann han sig i den lilla staden Truckee , 20 mil nordväst om Sacramento, ganska nära Reno. Truckee var vid denna tid ett centrum för skörd av is. I de snöiga bergen, som idag är en vintersportort, fanns många vattendrag där is kunde bärgas. Det fanns flera stora is-företag som hämtade upp 300 000 ton is varje vinter. Isen kylde isskåpen hos de rika i San Francisco och även järnvägsvagnarna som levererade frukt från Kalifornien till övriga USA. Säsongen var kort, bara nån månad, med mycket långa arbetsdagar. Detta var ett arbete som passade Sven Fredrik och en stor del av arbetsstyrkan var härdade svenskar.
Insamling av sjöis
Brodern Theodor har skrivit till honom och även om de kanske blivit osams, var de drabbade av samma sorg och det finns tecken på omsorg om brodern som slet ont i främmande land. Theodor hade i sitt brev undrat hur det gått med hans öga som han haft problem med ända sedan han kom till USA. Med tiden hade synen i stort sett gått förlorad på detta öga. Sven Fredrik beskriver det själv som att han fått en tunn hinna på det skadade ögat. Något fåfäng konstaterar han att som väl är syns det inte på korten.
Från de kommande åren saknas det helt brev och det allra sista brevet är skrivet i Sacramento den 1 april 1899. Det verkar som om Sven Fredrik har stannat kvar i norra Kalifornien och kanske har han under en rad vintrar arbetat med att bärga is. Av brevet kan vi utläsa att konflikten med brodern Theodor har skärpts. Theodor vill att han skall resa hem redan till sommaren och om han inte vill detta vill ha han ha ett klart besked om Sven Fredrik har tänkt stanna för gott i Amerika.
Theodor hade strax före moderns död 1893 köpt gården hemma i Simontorp, men fadern hade fortsatt att driva den. Theodor ville nu ha ett klart besked inför framtiden för han skulle gifta sig med sin Lydia och måste veta hur det skall bli med gården. Han påpekade att han hört talas om en bra ögonläkare i Sölvesborg, men Sven Fredrik trodde att han nog kunde hitta en läkare i San Fransisco som kunde fixa ögat.
Pressad på ett klart besked blev svaret nej. Sven Fredrik tänkte inte resa hem. Tiderna var visserligen dåliga och många var arbetslösa och en del hade gett sig iväg till Sydafrika.
Själv hade han ett bra jobb på gång och han ville inte komma hem tomhänt. Han skulle jobba för en farmare som köpt en ny höpress och den vill han vara med och köra. Dessutom såg skörden ut att bli bra. Brevet avslutas med en kommentar om bouppteckning och testamente efter deras mor Karna. Theodor behövde inte bry sig om att skicka några dokument ”för jag vhett evreting är all rägt.”
Därefter blev det tyst och det kom inga fler brev.
Sven Fredrik Olsson föddes i Simontorp den 20 januari 1864 som äldste sonen på gården. Han var stor och stark och föräldrarna Ola och Karna hoppades antagligen att han skulle ta över gården efter dem. Men Sven Fredrik ville annorlunda. Som så många andra vid denna tid ville den 23-årige Sven Fredrik pröva lyckan i Amerika och han var snabb från beslut till handling.
En ung Sven Fredrik Olsson vid tiden för hans resa till USA
För att få lov att emigrera måste en värnpliktig ung man ansöka om tillstånd från kunglig majestät. Sven Fredrik har undertecknat sin ansökan den 15 mars 1887 och under de följande dagarna kompletterades ansökan med intyg från Norra Skånska infanteriregementet, där han genomfört två övningsomgångar som soldat. Det bifogades även ett intyg från Glimåkras kyrkoherde August Lundgren, som ger honom betyget ”Kristendomskunskap god, Till nattvardsgång oförhindrad, frejd god, van och ogift”. Därmed kunde skrivelsen sändas iväg till Stockholm, men det var bråttom. Sven Fredrik hade för 130 kr köpt biljett från Köpenhamn till Galesburg i USA och båten skulle gå den 17 mars. Kanske fick fadern ansvara för att skrivelsen kom iväg.
Det kungliga tillståndet att emigrera trots att värnplikten inte var fullföljd. Stockholms slott 1 april 1887
Sven Fredrik packade sin matsäck och sina få tillhörigheter och gav sig iväg från gården genom den nyplanterade allén. Föräldrarna kunde förse honom med en del respengar. Det skulle dröja 47 år innan han kom hem igen. Tillståndet från kung Oscar II signerades på Stockholms slott den 1 april och kan inte ha varit tillbaka i Simontorp förrän någon vecka senare. Men då var Sven Fredrik redan iväg. Han hade chansat och åkt i förhoppning om ett positivt utslag på ansökan.
Från vänster Sven fredrik, pappa Ola, Lillebror Theodor och storasyster Thilda, mamma Karna samt storasyster Manilla.
Kvar hos föräldrarna lämnade han den fyra år äldre systern Thilda och den fyra år yngre brodern Theodor. Deras äldsta syster, Manilla, var redan gift och utflugen ur boet. Sven Fredrik var olik sina syskon. Han hade ett hetsigt temperament, drack för mycket och umgicks med likasinnade ungdomar. Syskonen Thilda och Theodor hade däremot engagerat sig starkt inom väckelserörelsen och var med i den nystartade baptistförsamlingen i grannbyn Björkeröd. Kvällarna igenom satt de och sjöng läsarsånger. Hade Sven Fredrik stannat kvar på gården hade han tvingats leva en stor del av sitt liv under sina föräldrars kontroll och det är kanske förståeligt att han längtade ut i stora världen. Under de militärövningar han deltagit i hade han fått se lite mer av världen och dessutom fått lära sig att ta vara på sig själv, vilket säkert underlättade beslutet.
I Köpenhamn steg han ombord på skeppet ”Främlingens ro” och tre dagar senare lade skeppet till i Hull i England. Överfarten hade varit vacker och Sven Fredrik och hans ressällskap blev mötta av vänliga missionärer i Hull. De fick vila ut i deras missionshus och försågs med brevpapper och bläck så att de kunde skriva brev hem. På kvällen blev det sedan gudstjänst för de som dröjde sig kvar.
Från Hull gick färden vidare ut på Atlanten och på det öppna havet blev resan mer dramatisk. Sven Fredrik upptäckte att han till skillnad från många andra inte besvärades av sjösjuka. Han skriver att ”ju mer det gungade, desto trevligare”. Själv trodde han att detta berodde på den rejäla matsäck som mor Karna skickat med honom. Sven Fredrik och hans vänner hade oroat sig för att reseagenten skulle ha lurat dem på biljettpriset, 130 kr var mycket pengar, men det visade sig att de hade de billigaste biljetterna på hela båten. Hela resan tog ungefär en månad och gick via Chicago och där hade Sven Fredrik råkat ut för resans enda missöde – han hade blivit bestulen av smålänningar! Det verkar dock inte ha varit så farligt och i mitten av april 1887 var han äntligen framme i Galesburg, en liten stad i Illinois cirka 15 mil väster om Chicago.
Galesburg var en till stora delar svensk stad med runt 4 000 invånare. ”Varanan meniska man träfvar så är den svänsk”, skriver Sven Fredrik i ett av breven hem. Många av svenskarna var så kallade ”Erik Jansare”, som tillhörde en strängt religiös kristen sekt som utvandrat från Sverige, men det fanns även svenskar från andra samfund. Gemensamt var deras önskan att bygga upp ett mönstersamhälle och till exempel var alkohol strängt förbjuden i staden. I brev hem till familjen beskriver han den stränga nykterheten. ”Det är stor skandall att bara gå i sälskap med en som är drucken och störe skam är det att var full”.
Här kunde man leva hela sitt liv på svenska och läsa svenska tidningar som ”Hemlandet”, ”Galesburgs veckoblad” och liknande. Sven har rest tillsammans med en grupp hemifrån och även i Galesburg hittar han många gamla bekanta som utvandrat före honom. Den första tiden bor han till exempel hos ”Tockarps Sven”, en bekant från trakten av Glimåkra. Det var nog tryggt att vara omgiven av gamla bekanta för även om livet i Galesburg var ovanligt lugnt för att vara i ”vilda västern”, så var det betydligt våldsammare än hemma. Sven Fredrik skriver upprört om hur en svensk pojke hade blivit mördad och att en droskkusk hade blivit knivhuggen av en tysk kund som inte kunde betala. ”Här är mycket rysligt som händer!”
Under resan har Sven Fredrik fått ont i ögat och tvingades att söka upp en ögonläkare för att få behandling och efter några veckor var han bra nog att börja jobba. Tockarps-Sven har hjälpt honom att hitta en bra arbetsplats och i slutet av maj 1887 kunde han börja jobba på en farm. Den nya arbetsplatsen låg i Wataga, en liten by strax utanför Galesburg med några hundra invånare som var uppbyggd runt en större kvarn för traktens många spannmålsodlare. Gården hemma i Simontorp hade haft en kvarn med samma funktion, men här var allt så mycket större. Även Wataga genomsyrades av sträng religiositet och det fanns flera kyrkor i den lilla staden. När Sven Fredrik kom dit var den svensk-lutheranska kyrkan, Swedish Evangelical Lutheran Church, nybyggd och den finns fortfarande kvar.
Nationaldagsfirandet den 4 juli var en stor upplevelse för en ny immigrant. Denna dag var alla lediga och Sven Fredrik åkte in till Galesburg för att fira. Det var mycket folk och ”der sköts och kastades racheter så att kunde tro att hella staden skule brunit up.” När han ändå var inne i stan så köpte han Nya testamentet på både engelska och svenska. Sven Fredrik hade kommit på att detta var ett bra sätt att lära sig språket. Snuset som han haft med sig hemifrån hade tagit slut och han köpte därför även lite tobak.
Även om alkohol var förbjuden i Galesburg var det inte långt till grannbyn Knoxville, där man kunde inhandla sprit. En som kanske utnyttjat denna möjlighet var Sven Fredriks bekant ”Wina-nissen” (troligen uppvuxen på en gård som hette Winnartorpet bara några kilometer från Simontorp). Han hade gått omkring och skrålat onykter och för detta blivit fängslad och fått böta 5 dollar.
Efter den korta ledigheten återvände Sven Fredrik till Wataga och fortsatte arbetet med skörden. Säden började bli mogen och det krävdes många starka armar. Han hade sett bättre skörd hemma. Så fort han kunde lämnade han jordbruksarbetet och det fanns välavlönat arbete för starka män i järnvägsbranschen. Förbi Wataga och Knoxville drogs järnväg från Chicago av bolaget “Chicago, Burlington & Quincy railroad’s main line”, ett av många konkurrerande privata järnvägsbolag. Lönen var avsevärt bättre och dessutom hade man fasta arbetstider, med lediga kväller och helger. En stor del av arbetarna var svenskar och man kan i Sven Fredriks korta brev utläsa en viss hemlängtan. Han är bekymrad över att far Ola har blivit sjuk och han funderar mycket över hur det går där hemma. Han undrar hur det står till med ”Cale Bordin och Tjesta” hemma i Simontorp. Sven Fredrik och Carl Gustaf Bordin var jämngamla och hade vuxit upp tillsammans. Bordins far, Nils Bordin, hade varit smed på gården och familjen bodde i ett litet torp på gårdens ägor. Vid denna tid var Nils död sedan några år och änkan Kjersti bodde kvar med sonen som var i början på en karriär som målare och med tiden konstnär. På gården i Simontorp finns ännu ett par imponerande porträtt av Sven Fredriks föräldrar Karna och Ola som Carl Gustav enligt familjetraditionen tecknat med kol från faderns smedja.
Självportträtt av konstnären Carl Gustaf Bordin, Sven Fredriks barndomsvän
Sven har även hört rykten om att kyrkoherde Suneson i Örkened skulle ha stulit bankkassan och flytt till Amerika. Kunde detta verkligen vara sant? Det var det nästan. Kyrkoherde Carl August Suneson hade levt högt över sina tillgångar på prästgården i Lönsboda. Efter en ekonomisk kris tog han ett lån på 117 000 kr från den nystartade sparbanken där han själv var kassaförvaltare och flydde till Danmark. Sparbanken gick i konkurs, Sunesson greps och dömdes till två och ett halvt års straffarbete.
Kyrkoherde Carl August Suneson i Örkened
I september 1887 bytte Sven Fredrik arbetsplats. Han ville lära sig bättre engelska och hade därför kommit fram till att han inte kunde arbeta med enbart svenskar. Med två kompisar, Lars och Sven, bytte han till ett arbetslag som byggde på järnvägen 15 mil väster om Galesburg. Sven var en annan gammal barndomskamrat med anknytning till Simontorp där hans farfar Sven Hiller hade varit torpare. Denne hade utvandrat med hela sin familj 1882 och var säkert en stor trygghet för nykomlingen Sven Fredrik. Sven Hillers far var numera farmare strax utanför Galesburg och en ledig dag var de där och hälsade på. Sven blev imponerad av hur hans fars fattige torpare, i Amerika hade kunnat bygga upp en fin liten farm. Det här var i sanning möjligheternas land!
/Anders
Källor: Glimåkra kyrkoarkiv Simontorps gårdsarkiv
Blidberg, Anders, När prästen i Lönsboda förskingrade sparbankskassan, Allt om Osby, 20161026 Jeppsson, Stig, Guldgrävarens öde, okänd publicering Kaffa, Gjert, Carl Gustaf Bordin, Oppmanna-Vånga Hembygdsförenings årsbok, 1995 Månsson, Erik, C O Svensson, C O, Amerikafarare, Glimåkra hembygdsförenings årsbok, 1990
Sara Beatas liv kan vid en snabb blick se ut att ha varit bra. Dotter till ”herr kronolänsman” Magnus Tostenberg. Gift med häradsskrivare Axel Holm och tillsammans fick de en stor familj på minst tio barn.
Men under ytan finns många livssorger. Pappa Magnus dog innan Sara Beata fyllt två år. Lillebror Johan Magnus dog bara tre månader gammal. Av Sara Beatas egna barn dog flera i tidig ålder. Visst kanske livet var bra men det var ingen dans på rosor för det.
Simontorp Östergård. Här föddes Sara Beata i maj 1780.
Sara Beata föddes en majdag 1780. Gustav III var svensk kung eller som hans fullständiga titel lyder: ”Gustaf, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, etc” Gustav III:s titel har inget med Sara Beata att göra men det visar hur viktigt det var med både familjens och enskilda personers anseende och hur omgivningens uppfattning om en påverkade livet.
Lilla Sara Beata föddes som äldsta barn till herr kronolänsman Magnus Tostenberg och hans hustru Anna Margareta Lundgren. Morfar Erich Lundgren var gästgivare i Broby i Östra Göinge härad.
Knappt två år senare, i mars 1782, dog fadern. Denne var ”Kronolänsmannen Ähreborne och wälacktade Magnus Tostenberg” och dog av tvinsot, bara 43 år gammal. Modern Anna Margaretha var vid det laget gravid med Sara Beatas lillebror, Johan Magnus, som föddes i juli. Tyvärr avled den lille gossen kort efter födseln.
Fadern hade efterlämnat en större förmögenhet så på kort sikt fanns det pengar, men Sara Beata och hennes mor stod utan försörjning. Lösningen blev att Anna Margareta gifte sig med makens efterträdare, Johan Magnus Lindell.
Med tanke på den tidigare födde gossen så bör denna lösning ha varit klar redan sommaren 1782, men giftermålet skedde i april 1783. Sara Beata hade nu fått en styvfar och efterhand kom familjen att utökas med flera (halv)syskon.
I tio-årsåldern flyttade Sara Beata och hennes familj till Hjärsås och 1798 stod bröllopet mellan henne och Axel Holm från gården Nymölla i Emitslövs socken. Axel Holm var hejderidare vilket är skogvaktare i statlig tjänst och han kom att göra karriär till kronolänsman. Sara Beata flyttade in på Nymölla gård i Emitslöv och här föddes alla tio barnen utom dottern Johanna Carolina som föddes i grannsocknen. Sara Beata var 21 år gammal vid äldsta dotterns födelse 1801 och 44 år när yngste sonen föddes 1824. Av de tio barnen dog tre söner i späd ålder. Johan Donat (f 1808, d 1809), Johan Donat (den andre, f 1812, d 1812, endast 1 dag gammal) och Franz Gustaf (f 1824, d 1824, 17 dagar gammal). Ytterligare en son Johan Donat (den tredje, f 1820) dog i en drunkningsolycka våren 1826 bara 5 ½ år gammal. Övriga barn uppnådde vuxen ålder, fem döttrar och en son.
Sara Beatas styvfar Johan Magnus Lindell dog i Hjärsås 1812. Återigen stod modern utan försörjning. Pension eller ens ålderdomshem finns inte vid denna tidpunkt. Lösningen blev istället att flytta till något av barnen. Det blev Sara Beatas äldsta (halv)bror Johan Magnus Lindell som fick äran att överta ansvaret som nytt familjeöverhuvud.
Johan Magnus hade blivit ”handlande” i Karlshamn. Till sin hjälp hade han pigor, drängar och bodbetjänter. Sedan tidigare bodde Sara Beatas mamma Anna Greta (Margareta) här med de yngsta syskonen och under något år hade även Sara Beatas äldsta dotter Anna Beata bott hos (halv)brodern. Även sonen Carl Axel Holm, den ende överlevande sonen i Sara Beatas barnaskara, flyttade in i Lindellska hemmet i Karlshamn för en tid. Bara 11 år gammal flyttade han hemifrån för att studera. Det gick bra för Carl Axel och han skrevs senare in i Lund 1830 och utbildade sig till lärare. Efter examen fick han tjänst vid Nya skolan i Malmö men dog en tid senare i ”häktik” år 1840, bara 26 år gammal. Hektik är ett av många namn på tuberkulos, TBC. Sjukdomen orsakas av en bakterie som orsakar infektion, ofta i lungorna. Tvinsot, lungsot, bröstsjuka är andra benämningar på sjukdomen i våra kyrkböcker.
Låt oss återvända till Karlshamn. När Johan Magnus Lindell överlät sin butik/affär någon gång under första halvan av 1820-talet fick bodbetjänten Carl Adolf Franck överta rörelsen. 1827 stod sedan bröllopet mellan Sara Beatas äldsta dotter Anna Beata och den nya ”handlanden” Carl Adolf Franck.
När Anna Beata och Carl Adolf gift sig fick de 1828 dottern Axeliana Gothilda. Några månader senare dog ”enkefru Anna Margaretha Lindell”, Sara Beatas mamma och Anna Beatas mormor. Anna Margaretha var 68 år gammal vid sin död i Karlshamn. Hon var sista länken till den familj där Sara Beata föddes. Pappa Magnus och lillebror dog ju redan 1782.
Men detta var inte enda sorgen under 1820-talet för Sara Beata och hennes man Axel Holm. Yngste sonen Franz Gustaf dog strax efter födseln 1824, bara 17 dagar gammal. Året efter, 1825, flyttade sonen Carl Axel hemifrån för att studera och i maj 1826 dog näst yngste sonen, Johan Donat i en olyckshändelse, ”Druncknad på en gång i Helge-å vid Nymölla”. Kvar på gården i Nymölla, Emitslöv, fanns då bara föräldrar och de yngsta döttrarna.
Dottern Maria Gustafva var nu vuxen men flyttade inte hemifrån, inte ens till släktingar. Det kan bero på att hon var sjuklig. Våren 1831 dog ”mamsell Maria Gustafva Holm från Nymölla”, 28 år gammal i ”wattusot”. Vattusot är en gammal beteckning på att kroppen samlar på sig vätska. Det kan i sin tur bero på olika sjukdomar såsom hjärtsvikt eller njur-sjukdom.
1830-talet började i alla fall med glädje för Sara Beata. I november gifte sig dottern Eleonora med ”commissarie ock kronolänsman herr” Carl Gustaf Berthelius. Dessutom hade Anna Beata och hennes man Carl Adolf Franck i Karlshamn fått ytterligare en dotter i slutet av maj samma år, Ida Elisabeth Beata. Men säg den lycka som varar.
1835 separerade paret Franck. Anna Beata flyttade in i hus nr 58 (kvarter Europa) i Karlshamn med sina två döttrar. I husförhörslängden noterade prästen följande: ”[hon] har uti ondt sinne öfvergift sin man.” Ganska snart fick yngsta dottern, 6-åriga ”flickan Ida Elisabeth” Franck flytta till sina morföräldrar i Emitslöv. Äldsta dotter Axeliana Göthilda flyttade in hos farmor i Karlshamn. Här bor också några fastrar till henne och här kom hon att bo kvar resten av sitt liv.
Deras pappa, Carl Adolf Franck bodde kvar i Karlshamn till 1836 då han flyttade till Jönköping. Han flyttade till sin bror Johan Jacob, ”handlande Frank”, i Jönköping, och blev säkert till hjälp för honom där. Han dog 9 april 1853, bara 56 år gammal.
Sara Beatas dotter Eleonora Holm och hennes make Carl Gustaf Berthelius bildade familj och efter några år i Hjärsås socken hamnade de i Broby där CG Berthelius fått tjänst som kronolänsman. Åtta barn föddes i familjen mellan 1831 och 1843. Bara något senare dog Berthelius av slag, i april 1845, endast 40 år gammal. Änkan och barnen bodde under några år i Denningarum innan de flyttade iväg från socknen. I utflyttningslängden skrivs de som utflyttade till Knislinge i mars 1848. Änkefru Berthelius … med 4 gossar och 2 flickor”. Enligt obekräftade källor dog Eleonora Berthelius, f Holm redan 1848 i Hjärsås. Där finns inga kyrkoböcker kvar då de har brunnit upp.
Sara Beatas dotter Johanna Carolina Holm hade hunnit bli ganska gammal, 32 år, innan det ståndade till bröllop för henne men en vårdag 1838 var det dags. Vid giftermålet bodde hon på Nr 6 Broby. Det innebär att hon bodde hos sin syster Eleonora Holm och hennes man Kronolänsmannen C G Berthelius. Johanna Carolina gifte sig med häradsskrivare Johan Fredrik Lindström från Hjärsås. De bodde i Hjärsås på nr 3 resten av sina liv och kom att bli en trygg punkt för syskonskaran.
Sara Beata och hennes man Axel Holm har lyckats gifta bort de flesta döttrarna och kvar hemma fanns bara yngsta dottern Sophia Augusta och deras fosterdotter, barnbarnet Ida Elisabeth Beata Franck. De hade bott något år i Kristianstad men det gamla paret börjar bli till åren komna och i början på 1840-talet bodde de åter i Broby, grannar med både dottern Eleonoras familj och Sara Beatas (halv)bror C.G. Lindell. 1841 kom äldsta dottern Anna Beata inflyttande, denna gång från Stockholm för att återförenas med sin yngsta dotter.
Den förre häradsskrivaren Axel Holm dog den 16 november 1843. Han var då 70 år gammal och uppges som död av ”ålderdom”. Den 1 oktober 1845 dog även Sara Beata, 65 år gammal av bröstsjuka (vilket ofta betyder tuberkulos). Hon hade då bara fyra döttrar kvar i livet. Anna Beata med sitt struliga äktenskap, Eleonora som nyligen förlorat sin make och stod ensam med sex omyndiga barn, Sophia Augusta som ännu inte blivit gift och Johanna Carolina som verkar haft ett stabilt liv i Hjärsås.
Johanna Carolina och hennes make, häradsskrivare Johan Fredrik Lindström, blev fosterföräldrar åt Eleonoras yngste son Julius Fritioff Valentin. Han blev också häradsskrivare och gifte sig 1880 i Hjärsås församling.
Officiellt flyttade Sophia Augusta till Hjärsås i december 1853 där hon bodde hos sin syster Johanna Carolina Lindström, f Holm. Husförhörslängderna är uppbrunna, men det finns längder över nattvardsgäster och där finns Mademoiselle Sophie Holm med redan för året 1846 och framåt. Från år 1850 är även mademoiselle Berthelius inskriven. I längderna från 1851 står det utskrivet att det är ”mselle Gustafva Berthelius”, alltså äldsta dotter till Eleonora. Här saknas Sophie Holm så hon bör vara avliden före 1851.
Johan Fredrik Lindström fick avsked 18 augusti 1876. Hustrun Johanna Carolina Lindström f. Holm, dog av astma vid 73 års ålder 1879. Nästan femton år senare, den 1 januari 1891, dog hennes make Johan Fredrik Lindström av ålderdomssvaghet vid 81 års ålder. I kyrkboken noteras att han är ”Riddare af Kongl. Wasa Orden”.
Äldsta barnet i syskonskaran, Anna Beata bodde kvar i Broby tills 1854 då hon flyttade till Lund. I utflyttningslängden skrivs hon som änkefru så hon bör ha fått besked om att maken Carl Adolph Franck dött i Jönköping. Hennes yngsta dotter Ida Elisabeth Beata hade flyttat till Lund 1852, 22 år gammal. Här skrivs hon in som Mamsell Ida E.B. Franck och noteras bo ”hos fru Kullberg”.
Det var en Charlotta Kullberg, änka efter hovpredikanten Kullberg. Ida Franck bodde kvar som Mamsell hos familjen Kullbergs yngre familjemedlemmar till sin död 18 juni 1891. Hon dog av en livmodertumör, 61 år gammal.
Fru Kullberg var en känd modehandlerska som 1834 öppnade modehandel i Lund för att försörja sig och sina barn. I flera decennier sydde hon kläder för högsta societeten i Lund. Rimligen arbetade Ida Franck i Kullbergs modebutik.
Hennes äldre syster Axeliana bodde hela sitt liv i Karlshamn omgiven av den äldre kvinnliga delen av sin fars släkt. Fastrarna dog1882 (december) respektive 1883 (maj) och Axeliana själv dog ett decennium senare, 15 mars 1895. I dödboken tituleras hon då som ”Modehandlerska” och dör av Pneumonia acuta (akut lunginflammation). Redan i folkräkningen från 1880 benämns hon med titeln modehandlerska. Hon skrivs då in med namnet Axeliana Götilda Franck. Roligt att båda systrarna på var sitt håll troligen arbetade med mode! Deras mormor Sara Beata kanske ler från sin himmel. Det blev inte så illa ändå!
Fältmarskalken Johan Christoffer Toll levde ett långt liv. Han gjorde sin lycka som kuppledare vid revolutionen i Kristianstad 1772 och kom att troget tjäna Gustav III, Gustav IV Adolf, Karl XIII och kronprins Karl Johan Bernadotte. Karriären var en berg- och dalbana. Hans ursprung var relativt enkelt men han kom att tillbringa vissa år ibland Europas högsta makthavare, andra inspärrad på fästning.
En likvagn från början av 1800-talet
Johan Christoffer Toll var generalen som nästan aldrig var i strid, men en mästare på planering av storstilade krigsplaner och omorganisationer. En kunglig rådgivare och evig ungkarl, som kunde uppfattas som ondsint, men som hade flera nära vänner, inte minst kvinnliga sådana. Han uppgav själv att han fått korgen hela tolv gånger!
I 37 år bodde han på sitt älskade slott Bäckaskog som han förskönade med nya parkanläggningar och minnesplatser, men 1817 kom åren i kapp den gamle ”Gubbernören”. Det folkliga smeknamnet kom sig av att Gustav IV Adolf under napoleonkrigen utnämnde honom till generalguvernör över Skåne. En gammal titel som då inte använts på nästan hundra år och inte heller efter Toll.
Den 74-årige gamle fältmarskalken insjuknade vårvintern 1817 och vid dödsbädden satt förutom handsekreteraren Carl Wilhelm Lilliecrona även Tolls båda brorsöner, major Nils Toll och ryttmästare Axel Toll som båda tjänstgjorde vid Tolls eget regemente, Skånska Karabinjärregementet.
På förmiddagen den 21 maj försämrades sjuklingens tillstånd och man skickade efter regementspastorn Johan Peter Landtmanson. När prästen kom in i rummet tog Toll av sig mössan och bad honom hålla en andakt. När bönen var slut hördes ett kvidande och Toll sa: Jag tror jag kväves. Man hjälpte honom då upp i sittande ställning. Toll var uppvuxen i ett djupt religiöst hem, men hade i vuxen ålder inte nämnvärt ägnat sig åt religion. Han var bekymrad över sitt liv och plågades av dödsångest: Jag har icke fört en ostrafflig vandel – jag är en stor syndare. Han bad prästen att be med honom och flera gånger utbrast han: Jesus, anamma min anda! När Toll kände döden närma sig bad han släktingarna lämna rummet. Han plågades svårt och hans sista ord blev: Dödskampen är svår. Vad är klockan? Nu märker jag dödssvetten. En stund senare var han död och tidpunkten antecknades till halv elva på förmiddagen och som dödsorsak angavs vattusot, det vill säga vätska i lungorna. Sekreteraren Lilliecrona skrev som vittne under dödsattesten.
Kung Karl XIII beordrade att en särskilt högtidlig begravning skulle anordnas för den gamle fältmarskalken och arrangemangen måste ha krävt omfattande planering. Till att börja med ställdes den sedvanliga vårmanövern för de skånska regementena in för att de skulle kunna deltaga i ceremonierna. Toll skulle begravas i sin hemförsamling Riseberga och det blev därför en lång likfärd genom Skåne som närmast får beskrivas som kunglig. Den 12 juli var allt klart för avfärd och kistan med den avlidne Toll bars ut från Bäckaskogs slott och när den placerades på likvagnen sköts salut med 50 skott. Det var en lång procession som lämnade Bäckaskog. Först kom det ”åkande batteriet” från Wendes artilleriregemente sedan halva det ridande batteriet, därefter Tolls egen favorithäst Batalie och efter denna en vagn med en officer som medförde Tolls fältmarskalksstav och ordnar. I mitten av tåget kom så likvagnen med kistan och bredvid denna gick Tolls trogne hund Chausseur. Efter likvagnen kom en hedersvakt med standar, resten av det ridande batteriet, en hedersvakt bestående av två hundra karabinjärer från Tolls eget regemente, alla ridande på svarta hästar och slutligen släktingar och tjänstefolk. Längs vägen dekorerade folk med granris och samlade sig i stora skaror.
Resan gick i lugnt tempo och nattkvarter hade förberetts längs vägen. Första anhalten blev Nosaby kyrka där det åter sköts salut med tjugofem skott medan kistan lastades av. Under natten placerades den inne i kyrkan och en hedersvakt vid kyrkdörren bevakade den under natten. På morgonen blev det så ny salut vid pålastningen av kistan.
Den 13 juli hölls ett högtidligt intåg i Kristianstad, staden som Toll med våld bemäktigat sig utan ett skott 45 år tidigare. Den här gången sköts det salut från vallarna med femtio skott medan processionen rullade in genom Norre port och möttes av representanter för borgerskapet som anslöt sig för en parad genom staden.
Nattlogi togs sedan de följande nätterna i Ignaberga och Perstorp. Kyrkorna var prydda och mycket folk samlade för att hedra den döde. Vid ankomst och avfärd sköt artilleristerna ny salut och hedersvakterna placerades ut. Vid Spången (Ljungbyhed) mötte resten av Skånska Karabinjärregementet upp som extra hedersvakt den 15 juli och på övningsheden paraderade vagnen framför inte mindre än tre skånska regementen som stod uppställda på heden. Sista natten stod kistan på en katafalk mitt på heden omgiven av en hedersvakt. Tolls hund Chausseur, som hade följt sin herre hela vägen från Bäckaskog, smög sig mellan vakterna och lade sig att sova bredvid kistan. I 24 timmar stod kistan kvar på katafalken, högt över alla tälten på heden.
På begravningsdagen den 16 juli blev det så en avslutande, extra pampig, procession till den närliggande Riseberga kyrka med åtskilliga tusen deltagare. Begravningsprocessionen inleddes med ryttare från tre hela regementen, därefter kom Tolls gamle vän general Jakob de la Gardie som prestav, hovstallmästare Claes Rålamb bar de ryska ordnarna medan kammarjunkare Carl Piper bar de svenska ordnarna och generalmajor Carl Gustav von Platen bar fältmarskalksstaven. Därefter kom en hedersvakt med standar och Tolls eget adelsvapen. Efter likvagnen med kistan kom hästen Batalie, därefter batteriet från Wendes artilleriregemente, släktingar och vänner, officerare efter rang, samt representanter för Skånes städer och myndigheter, prästerskapet, böndernas riksdagsmän och ytterligare soldater. Soldaterna ställde upp vid kyrkan, vänster om vägen med kanonerna riktade mot Rönne å. Klockan 10 på förmiddagen inleddes jordfästningen efter att en sista salut om femtio skott skjutits från kanonerna. Gudstjänsten leddes av Wilhelm Faxe, biskop i Lunds stift, med assistans av fyra hjälppräster. Under ceremoni bröts även Tolls vapensköld sönder som en del av ceremonin. Efter gudstjänsten begravdes Toll slutligen ute på kyrkogården och därefter hölls en påkostad middag för begravningsgästerna. I kyrkoboken antecknades att den 16 Juli begrovs i Riseberga Hans Exellens Fältmarskalken Generalbefälhavaren i Skåne Riddaren och Kommendören av Kunglig Majestäts Orden Samt Riddaren av alla Kejserliga Ryska Orden Högvälborne Greven Herr Johan Christoffer Toll på Kungsgården Bäckaskog.
/Anders
Källor:
adelsvapen.com/genealogi/Toll
Hofberg, Herman, Svenskt biografiskt handlexikon: alfabetiskt ordnade lefnadsteckningar af Sveriges namnkunniga män och kvinnor från reformationen till nuvarande tid. Bonnier, Stockholm, 1906
Lilliecrona, Carl Vilhelm, Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll: biografisk teckning, Hos L. J. Hjerta, Stockholm, 1849-1850
Ibland gömmer sig lösningen på ett mysterium rakt framför ögonen på en. Jag har sett gårdens byggnader i stort sett varje dag i femtio år och ändå kan man plötsligt upptäcka något nytt. Att gården varit i min familj i över två hundra år innebär att det finns många muntliga berättelser. Problemet är att ibland är berättelserna fel och i detta fall har fakta medvetet undanhållits!
Jag har alltid vetat att det funnits ett bränneri på gården. I början av 1800-talet var hembränningen fri och på många gårdar brändes spannmålen till sprit. När jag var barn visade min farfar Oscar en ruin nere vid ån som han trodde var bränneriet. Det går än idag att se en stenfot och rester efter en skorsten på platsen. Enligt farfar så hade hans far Theodor blivit en nitisk nykterhetsivrare under sin tid i Amerika och därför rivit byggnaden. Därmed trodde vi att vi visste allt om gårdens bränneri. Tänk så fel man kan ha.
Den mystiska stenbyggnaden med valv över dörr och fönster på framsidan, men övriga sidor utan fönster. Idag inbyggd i den västra ladugårdslängan.
En annan sak som vi alltid vetat är att vi har en märklig stenbyggnad inbyggd gårdens västra uthuslänga. Ursprungligen var gården kringbyggd med träbyggnader men på kartan från 1838 kan man se att det ligger en nästan fyrkantig stenbyggnad i det nordvästra hörnet. Denna byggnad blev 1861 en del av den stora ladugårdslängan av sten, men är fortfarande lätt att urskilja. Den är byggd helt i gråsten med valv över dörren och de två symmetriskt placerade fönstren. Märkligt nog saknas fönster helt i övriga väggar. Detta har tolkats som att byggnaden har haft någon form av försvarsfunktion, eller kanske varit en administrativ byggnad avsedd för de olika statliga tjänstemän som bott på gården. Vi har inte heller haft någon aning om hur gammal byggnaden kunde vara, förutom att den måste vara äldre än från 1838.
Det var Anette som knäckte mysteriet. Hon satt och bläddrade i en fascinerande arkitekturbok, ursprungligen utgiven av Carl Wijnblad 1755. Wijnblad var arkitekt och samlade i sin bok olika modeller på byggnader som han ansåg bra på olika sätt. Huvudsakligen rör det sig om ståndsmässiga byggnader och palats, men på några sidor har han ritat upp olika ekonomibyggnader som han rekommenderade. Bland dessa fanns ett bränneri som kunde uppföras i kluven gråsten. Bränneriet på ritningen var kusligt likt vårt mystiska stenhus. Wijnblad hade ritat det som en kvadrat på 36 fot, vilket är 11 meter. Fasaden mot gårdsplanen på vårt stenhus är 11 meter!
Carl Wijnblads ritning av ett bränneri, 1755
På ritningen finns ett valv över dörren och de två fönstren. Wijkman förklarar till och med varför det inte finns fönster på övriga väggar. I den bakre delen av byggnaden finns den stora torkanläggningen, kölnan, där man inte vill ha något fönster. Arkitekten rekommenderar även att man inreder ett fönsterlöst rum med rejäla låsbara dörrar som lager och utrymmen för mäsken att jäsa utan stöldrisk. Alkoholen var en värdefull och begärlig vara. Naturligtvis blev vi eld och lågor över upptäckten och försökte på alla vis bekräfta vår idé. På gården har vi har ett rejält dokumentarkiv som sträcker sig bak till början av 1800-talet. Det borde finnas bokföring, kontrakt, tillstånd och liknande, men vi har aldrig sett något som styrker att vår stenbyggnad ursprungligen var ett bränneri. Förklaringen är troligen att min farfars far Theodor i sin nykterhetsnit effektivt städat bort alla dessa dokument. Men han kunde inte slänga det undantagskontrakt som skrevs mellan honom och hans far. Fadern, Ola Svensson, reserverade ett område att ha som trädgård och beskriver detta som ”området från norra hörnet av bränneriet i väster till häradsvägen”. Detta stämmer precis med den lilla trädgård som finns utanför vårt gårdskontor, en gång i tiden Olas undantagshus. Därmed har vi Olas egna ord på att han kallade stenbyggnaden för ”bränneriet”.
Vad kan vi då berätta om byggnadens historia? I Sverige var husbehovsbränningen hårt reglerad av staten fram till 1747 då det blev fritt för alla jordägare att bränna sprit. Staten var i behov av inkomster efter det katastrofala kriget mot Ryssland 1741-1743. Enligt de nya bestämmelserna måste alla jordägare betala en bränneriavgift vare sig de brände sprit eller ej. Detta innebar att väldigt många nya små gårdsbrännerier uppfördes. Sprit var dessutom en mycket praktisk produkt för bönderna. Alltid eftertraktad men framförallt lätt att lagra och transportera.
Mycket tyder på att den som låtit uppföra bränneriet i Simontorp har sett Wijnblad ritade förslag hur en bränneribyggnad borde byggas. Idag finns ingenting kvar av den ursprungliga inredningen, men efter Wijnblads ritning kan vi få en uppfattning hur det såg ut. Innan för porten fanns eldstaden. Bakom denna fanns den murade kölnan och torkrummet för malt. I ett av de inre hörnen fanns även det låsta utrymmet för jäskaren.
Första steget i processen var att kornet fick ligga i vatten i två-tre dagar. Därefter fick det ligga och gro. När groddarna var två cm långa breddes malten ut i torkrummet på ett underlag av käppar eller genomborrade brädor för att torkas. Underifrån kunde varm luft från kölnan försiktigt släppas ut med ett spjäll. För finsprit eller ljust öl måste torkningen ske vid låg temperatur. Torkas maltet i en varmare kölna (200 grader) får man mörkare öl.
När malten var torr krossades den och rördes ut i vatten i ett mältkar. Vätskan värmdes upp till uppvärms till ca 70 grader genom att en del av vattnet kokats. Var målet att göra öl satte man till humle, ca 1 kg till hundra liter mäsk. Efter jäsning var ölet klart. Skulle man tillverka sprit destillerades mäsken två gånger i en brännvinspanna. Efter den första bränningen var alkoholhalten runt 25 % och resultatet illasmakande av föroreningar. Man kunde tillsätta träkol eller kalk före nästa bränning för att ”klara” spriten. Efter ytterligare en bränning blev spriten renare och alkoholstarkare, runt 50%.
Det finns inga källor som bekräftar vem som lät uppföra bränneriet, men en god kandidat är bokhållare David Brandt som flyttade in på gården 1758 och bodde här med sin familj till sin död 1769. Vi vet tyvärr väldigt lite om herr Brandt men redan år 1775 infördes ett kungligt monopol på brännvinsbränning. Tanken var att staten skulle förbättra sina finanser genom stora statliga brännerier och det är troligt att man en tid fick nöja sig med att brygga öl till husbehov i byggnaden. Det blev några år senare möjlighet att få tillstånd att bränna sprit igen, men kronolänsman Magnus Tostenberg som ägde gården 1777-1782 ägnade sig INTE åt bränneri enligt den bouppteckning som upptecknades vid hans död. Det finns en indikation på att bränneriet ändå är igång och kanske har Tostenberg valt att arrendera ut anläggningen. En granne, Per Swensson i Simontorp, betalade nämligen bränneriavgift runt år 1782.
I april 1793 förbjöd Sveriges nya makthavare Gustaf Adolf Reuterholm brännvinsbränning för att motverka brödbristen. Rimligen innebar detta att verksamheten för en tid upphörde. Från år 1798 finns en ledtråd till att det kanske bedrevs krogverksamhet i anslutning till bränneriet. Det står nämligen i kyrkoboken att pigan Hanna Nilsdotter med två barn flyttar in i ”Krogehuset” på Simontorp no 4. Troligen har det funnits en etablerad krog på gården en längre tid. Detta skulle till exempel förklara det faktum att kronolänsman Tostenberg vid sin död 1782 är skyldig sin svärfar, gästgivaren Lundgren i Broby, 383 riksdaler för levererat brännvin.
År 1800 tog riksdagen ett nytt beslut om att tillåta allmän bränning för alla jordägare, men det sattes en begränsning i form av markinnehav och det krävdes minst ett mantal för att få bränna. Liksom tidigare togs bränneriavgiften ut av alla jordägare vare sig man brännde eller ej vilket motiverade många till att starta upp egen bränneriverksamhet. Detta är antagligen motivet till att min farfars farfars farfar Anders Jönsson köper på sig mer mark. Han når på så sätt upp i den nödvändiga arealen och vid sin död 1811 har han två brännerier i gång.
Första gången bränneriverksamheten på gården nämns direkt i de skriftliga källorna är då Anders Jönsson köpte in den 1803. I köpebrevet påpekas att ett ”brännewins brännings redskap” ingår i köpet. Från 1839 har vi även bränneriet utsatt på kartan. Man kan tydligt se hur byggnaden skiljer sig från gården, som i övrigt är helt byggd i trä vid denna tid. Taket är markerat i rött och kan vara av tegel, men det kan även vara ett tak av kluvna träspånor som behandlats med rödfärgad tjära. Gårdsbrännerierna var vid denna tid mycket vanliga och i Simontorp fanns brännerier på alla tre gårdarna. I Glimåkra socken brände två tredjedelar av bönderna sprit.
Skifteskarta över Simontorp 1839. Den röda rektangeln i mitten är bränneriet. Östergårds byggnader ligger till höger. Uthuslängorna är utbytta mot stenlängor 1861, men boningshuset och bränneriet ligger kvar på sina ursprungliga platser. Byggnaderna sydväst om bränneriet är utflyttade vid skiftet 1839.
Anders Jönssons son Sven Anderson, tog troligen över verksamheten och drev den i stor skala till sin död 1847. I hans bouppteckning tar man upp en brännvinspanna och även två inmurade kittlar. Det ser ut som om verksamheten från 1750-talet är i stort sett oförändrad. En förändring är att bränning av sprit även görs av potatis. I bouppteckningen tar man upp en ”jorpäreqvarn til bräneriets begagnande”. (Denna maskin finns fortfarande kvar på gården och användes under andra världskriget till att framställa potatismjöl). I lagret fanns 1847 även ”ett hundrade kanor brännvin” till ett värde av 66 riksdaler, vilket motsvarar 262 liter.
Troligen drevs bränneriet vidare av Svens änka Nilla Nilsdotter och så småningom av sonen Ola Svensson även om detta inte har gått att dokumentera. Den omfattande spritproduktionen hade vid denna tid lett till ett utbrett fylleri och nykterhetsrörelsen växte sig allt starkare. Redan 1855 infördes en hårdare reglering av de privata brännerierna. Man kunde fortfarande få tillstånd för verksamheten men det infördes en övre och en undre gräns för tillverkning. Detta innebar en kraftig minskning av antalet brännerier i landet. Det definitiva slutet kom 1860 då privat bränning av sprit helt förbjöds. Hur Ola Svensson tog detta myndighetsbeslut vet vi inte, men han agerade snabbt. Bränneriets inredning revs ut och gårdens träbyggnader ersattes med moderna jordbrukslängor i sten. Dessa är märkta med årtalet 1861. Gårdens tyngdpunkt blev under de kommande åren såg och kvarnverksamheten. Det anlades även en ny infart med allé in till gården och vid grävningar vid allén har en mängd flata stenar och ett stort järnspjäll påträffats. Troligen är det resterna av den gamla kölnan i bränneriet som använts som fyllnadsmassor.
Olas son Theodor Olsson var en tid i Amerika och efter sin hemkomst blev han en nitisk nykterhetskämpe. Det är lätt att föreställa sig att han försökte utplåna alla spår av den gamla bränneriverksamheten som gjort hans farfar och farfars far rika. Hade det inte varit för den lilla notisen i Ola Svenssons undantagskontrakt och en uppmärksam, arkitekturintresserad hustru, så hade vi kanske aldrig fått reda på varför vi har en så ståtlig stenbyggnad på gården.
/Anders
Källor:
Carlquist, Gunnar & Carlsson, Josef (red.), Svensk uppslagsbok, 2., omarb. och utvidgade uppl., Malmö : Förlagshuset Norden, 1947-1955 Chrispinsson, John, G. A. Reuterholm: den gråtande diktatorn, Prisma, Stockholm, 2008 Glimåkra kyrkoarkiv Göinge häradsrätts arkiv Kenneth M Persson, Daedalus, 1994, Ett bidrag till den svenska branneriteknikens historia.pdf (digitalamodeller.se) Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 3, 1828-1880, Lundberg, Tyringe, 1966 Uppfinningarna. 3, Vårt klots rikedomar, D. 1, Den kemiska industrin, D. 2, Bergshantering och hyttväsen, D. 3, Lantbruk och fiske, 1926 Wijnbladh, Carl, Ritningar på fyratio våningshus af sten, och trettio af träd, samt åtskilliga lusthus, m.m. för högloflige ridderskapet och adelen, samt andra ståndspersoner på landet: uti 25 kopparstycken med bifogad förklaring och uträkning, Faks.-utg., Rekolid, Stockholm, 1993[1755]
Kronolänsman Magnus Tostenberg och hans hustru Anna Margaretha Lundgren flyttade in 1778 in på Simontorp Östergård och arkiven gör det möjligt för oss att besöka dem. Låt oss se oss omkring!
Gården är vid denna tid en kringbyggd gård, till största delen byggd i trä. Vi kommer in på gårdplanen genom ingången i söder. Det finns gott om djur runt husen. Magnus är säkert mycket stolt över sin fina, kastenjebruna ridhäst som han använder i tjänsten. När han är på tjänsteärenden rider han med dubbla pistoler och sabel, ibland för att jaga missdådare men oftare rör det sig nog om att hämta upp skatter eller kanske ordna med bouppteckningar och liknande för traktens folk. Det finns sex kor och lika många ungdjur. En stor tjur blänger på oss där han står tjudrad. Några får och deras lamm betar i en hage och på gårdsplanen ligger en sugga som just fått smågrisar och solar sig. I bigården på boningshusets sydsida surrar bina runt halmkuporna. Djuren är välmående och det syns att Magnus är intresserad av avel.
I ”Dagliga stugan” (idag vår Storstu” finns tapetrester från slutet av 1700-talet kvar. Troligen är dessa från länsman Tostebergs tid. Observera den sneda avslutningen uppe till höger. När tapeterna sattes upp var rummet en ryggåsstuga med välvt tak och låga sidoväggar.
När vi stiger in i huset har vi Folkstugan längst till vänster. Detta är tjänstefolkets arbetsplats och pigorna Gunill och Kjerstin sover även här i en gemensam säng som står i hörnet. Drängarna sover större delen av året ute hos hästarna. Pigorna får lite extra hjälp av tant Ella, som är inhyseshjon på gården. Länsmannen låter henne och hennes treårige son Åke bo på gården mot en mindre ekonomisk ersättning från socknen. Det passar bra för de kan hjälpa till efter förmåga och det är faktiskt så att Åkes far är en av drängarna på gården, men om detta talar man inte så mycket om. I Folkstugan finns ett stort bord där de anställda äter. I regel använder de tallrikar av trä och träskedar. Var och en har sin egen kniv. Rakt framför ingången har vi grovköket med alla redskap som behövs för matlagning och liknande. Gården är i stort sett självförsörjande på mat. Säden som växer på åkrarna mals i den egna skvaltkvarnen uppe vid ån och bakas sedan till bröd. En del av kornas mjölk blir till smör och ost. Av de övriga djuren tillreds korvar och saltkött. Även hudarna tas tillvara och garvas med ekbark i ett uthus. Utrustningen tyder på att matlagningen är ganska avancerad. Det finns spritsar till att göra fina kakor, durkslag, mortlar och en mängd mått i olika storlekar. I grovköket förvaras även sådant som smörkärnor, baktråg, ostformar och byttorna med sill och salt kött.
Går vi till höger kommer vi in i Dagliga stugan som är gårdens största rum. I den rymliga ryggåsstugan är det varmt året runt eftersom den stora öppna spisen med bakugn står här. All mat lagas över öppen eld och där finns en mängd olika redskap. En kittel kan hängas på en ställning över elden och kött kan grillas på stekspett. Det är högt i tak i rummets mitt, men ytterväggarna där fönstren sitter är låga.
Längs väggarna finns väggfasta bänkar och vintertid kan det nog bli ganska trångt då alla sorters sysslor behöver utföras i samma rum. Här snickras och repareras träföremål och vid spisen spinner man ullen till garn. Riktigt trångt blir det när vävstolen är uppsatt för vävning. Men nu är det vår och Anna Margaretha kan husera själv i stugan. Hon är bara 19 år gammal och i vaggan ligger hennes och Magnus dotter Sara Beata. Anna Margarethas ansvarsområde är att leda arbetet på gården. Mat skall serveras till ett tiotal personer flera gånger om dagen. Det skall bäras ved och vatten och eftersom allt mat görs från grunden tar det tid. Kanske är hon även den som sköter odlingarna för på bordet ligger en trädgårdsbok ”Quirfelts örtagårdssällskap”. På hedersplatsen mellan dörrarna står det dyra golvuret och i övrigt består möbleringen av några enklare bord och stolar. Det syns att vi har kommit till ett välbärgat hem för stugan har målade tapeter i orange och gredelint.
På andra sidan stugan finns Anna Margarethas och Magnus egen kammare. Deras säng är väl bäddad med rejäla bolstrar och täcken. Den är inte så stor men innanför den finns den så kallade ”goss-kammaren” där man kanske tänkt att barnen skall sova med tiden. Fast det blir nog trångt för rummet är fullt med klädkistor. Länsman Tostenberg är något av en klädsnobb och har en mängd modekläder. Fina jackor och rockar som skall hålla kylan borta och pråliga västar i rött, gult och grönt. Kläderna förvaras i kistor som bärs upp på högloften när det inte är säsong.
Tar vi den andra dörren från Dagliga stugan kommer vi in i Magnus tjänsterum och här tar den fyrtioårige Herr Länsmannen själv emot. Han har på sig sin blå jacka i ”camelott” (ett tjockt blankt ylletyg) och ett par svarta sammetsbyxor som slutar vid knäna och under dessa ett par vita silkesstrumpor och ett par svarta skor. Under rocken bär han en gul väst av ”Chamois” (tunt getskinn). Inför de det fina besöket är han finklädd med knäspännen i silver och på fingret blänker en rejäl guldring. I jackans bröstficka tittar en näsduk av silke upp och på huvudet har han sin peruk. Han står vid fönstret och skriver på en imponerande pulpet. Det är en rejäl sak i ek med förgyllda beslag. Här finns hans skrivdon, sigillstämplar och liknande. I ett skåp finns pistolerna med kruthorn och ammunition och på väggen hänger den skräckinjagande tjänstesabeln i sitt gehäng.
I arbetsrummet finns även en välfylld bokhylla som visar på att här bor en välutbildad man. Han studerar tyska, latin och matematik. Eftersom han ofta framträder offentligt vid tinget har han säkert stor nytta av boken Tungans styrelse, som innehåller praktiska tips för talare. Vi finner även böcker med förlagor till olika offentliga dokument. Herr länsmannen verkar även vara road av fabler för det står flera olika verk av den typen i hans bokhylla. Att familjen är respektabelt kristen syns på deras bibel och ett antal psalmböcker och predikosamlingar. Det går att arbeta i rummet även på vintern för det finns en extra skorstenspipa som leder ner till en liten sättugn av järn i arbetsrummet. Till denna skorsten har även en mindre sättugn kopplats som värmer husfolkets sängkammare.
Herr länsmannen och hans hustru bjuder därefter in oss i salen som främst används när man har gäster och affärsbekanta på besök. Även detta rum kan värmas upp med en rejält tilltagen sättugn. Här finns ett par vackert målade skänkskåp där porslin och glas förvaras. På bordet tronar ett par rejäla ljusstakar av tenn. På väggarna hänger det speglar med förgyllda ramar och flera stycken vägglampetter i mässing. I hörnet finns ett skåp där brännvin och vin förvaras. Längs långväggen står en soffa med blårandigt överdrag. Det finns ett matsalsbord med en fin linneduk och sex grönmålade stolar. Fönstren pryds av hemvävda gardiner av lin som odlats på gården. För denna verksamhet finns en linbasta en bit ifrån gården som ger Anna Margareta en del egna pengar.
Vi slår oss ner i ett par bekväma röda länstolar och får frågan om vi önskar kaffe eller the. Det dukas fram fina porslinskoppar och silverskedar och pigan Kjerstin kommer från köket med kaffekannan. Magnus tar fram sin silverbeslagna sjöskumspipa och tänder den med välbehag medan han berättar om livet på gården. Han deltar inte så mycket själv i själva jordbruket, men övervakar verksamheten. Drängen Ola är den som håller i det dagliga arbetet på åkrarna och vid sågverket och har hjälp av ynglingarna Måns och Håkan. Det vattendrivna sågverket har ett sågblad och måste gå i stort sett dygnet om så här på våren när det finns skärvatten. En annan inkomstbringande sidoverksamhet är brännvinsförsäljningen som sköts från en lite krogstuga vid landsvägen. Magnus har inget eget bränneri utan brännvinet köps in av hans svärfar, inspektor Lundgren.
Detta är vad vi kan utläsa av de bevarade handlingarna. Vi vet inte mycket om Magnus och Anna Margarethas bakgrund innan de kom till gården, men de ger intryck av stort välstånd och myndighet. Idyllen varar dock inte så länge till. Magnus drabbades av ”tvinsot”, kanske var det cancer, och avled två år senare. Den unga änkan var då gravid och födde kort därefter deras son Johan, men han fick ett kort liv och dog som så många andra spädbarn på hösten 1782. Den unga änkan gifte om sig med häradets nye länsman Johan Magnus Lindell och kunde bo kvar på gården en tid tillsammans med dottern Sara Beata innan de flyttade vidare. Men det är en annan historia.
/Anders
Källor:
Östra Göinge häradsrätts arkiv, Bouppteckningar Glimåkra kyrkoarkiv, Husförhörslängder och flyttlängder
Historia från Simontorp 