Guldgrävaren som alla trodde var död

Under tolv års tid skrev utvandraren Sven Fredrik Olsson regelbundet hem och berättade om sina äventyr. Men 1899 kom det sista brevet till Simontorp och därefter blev det tyst. Hemma i Simontorp blev familjen allt oroligare. Vad hade hänt Sven Fredrik? När det inte kom några fler brev försökte man förgäves göra efterforskningar, men ingen visste om Sven Fredrik hade omkommit eller begravts någonstans. Kanske hade han som så många andra rest till Sydafrika?

Livet måste ändå gå vidare. Theodor gifte sig och hustrun Lydia flyttade in och de bildade familj. Sven Fredrik dödförklarades så småningom och hans arv skiftades. Sven Fredriks gamle far Ola grubblade ännu på sin dödsbädd 1909 över vad som hänt hans son: ”Hur är det med Sven? Han måste väl ha dött, eftersom han inte hörts av.” När Theodors son Oscar 1933 fick en son fick denne namnet Sven (Sven-Arne) efter sin sedan länge försvunne gammelfarbror.

Sven Fredrik Olsson i San Fransisco innan försvinnandet 1899

Guldgrävaren

Världens kändaste guldfynd är nog det i kanadensiska Klondike 1896 och under några år for tiotusentals guldgrävare och lycksökare dit i jakt på guld och på några få år var de mest lättåtkomliga fynden inmutade och utgrävda. Men det måste finnas andra platser att leta på, och när ryktet om ett nytt stort fynd började spridas i San Francisco 1899 drabbades många av guldfeber.

Tre svenskar (en var visserligen norrman, men Sverige-Norge var då fortfarande en union) som hade återkommit från vildmarkerna i norr med en liten båt fullastad med guld. Deras osannolika historia är väl värd att berätta.

Oskar Erik Lindblom, John Bryntesson och Jafet Lindeberg

Dalslänningen John Bryntesson hade emigrerat till USA efter en extremt fattig uppväxt. Han var stor och stark och arbetade som rallare och gruvarbetare i Michigan. Ryktena från Klondike fick honom att 1898 försöka ta sig dit. Han valde att resa med båt från San Francisco till den lilla militärposteringen St. Michael i Alaska. Planen var att därifrån via Yukonfloden nå Klondike på den kanadensiska sidan. Men han hade inte råd att åka med hjulångarna upp för floden och blev kvar vid kusten. Av en slump hamnade han på den lilla missionsstationen i Golovnin Bay, tio mil norr om St. Michael.

Jafet Lindeberg var norsk same från Vardö och hade kommit till Alaska med sin familj i ett projekt som syftade till att införa renar. Samernas uppgift var att lära ut sina kunskaper till eskimåerna. Även Lindeberg hörde talas om guldfynden i Klondike och beslöt sig för att söka efter guld i Alaska. Han rymde från sitt jobb som renskötare och hamnade av en slump på Golovnins missionsstation vid Berings hav.

Dalkarlen Oskar Erik Lindblom hade emigrerat och slagit sig ner som skräddare i San Francisco men affärerna gick dåligt och han hade svårt att försörja sin familj. På en krog träffade han en skeppare som sökte besättningsmän och blev tillfrågad om han möjligen var en ”sailor”. Lindblom hörde fel och eftersom han trodde sig ha hört ”tailor”, svarade han ja. Skepparen bjöd då på sprit och när Lindblom nyktrat till upptäckte han att han befann sig till havs. Han hade i fyllan signerat ett tvåårsavtal som besättningsman på en valfångare! Fartyget lade till vid Saint Michael för proviantering och Lindblom tog chansen och rymde. Förföljd av valfångarna flydde han djupt in i vildmarken. Slutligen hamnade även den utmattade Lindblom på missionsstationen i Golovnin Bay.

De tre vinddrivna svenskarna slog sig ihop för att finna guld och planerade att segla längs kusten västerut. De lånade en liten båt av missionären, men hamnade i sjönöd i de hårda farvattnen. De räddades i sista stund av en skonare, som satte iland dem på på en öde kuststräcka. De hade knappast överlevt utan Lindebergs vildmarkskunskap. Han visste hur man fångade fisk och sjöfågel och hittade även annat ätbart. Dessutom hade han ett okuvligt gott humör vilket var nog så viktigt. De bosatte sig i några jordhålor där eskimåer haft en tillfällig boplats. Så småningom träffade de på en passerande eskimå och frågade honom vad platsen kallades. Denne svarade ”No name”, vilket de missuppfattade som Nome.

Boplatsen låg vid en liten flod, som Bryntesson gav namnet Snake river. Längs denna började de vaska efter guld. Lindblom var den minst uthållige av de tre och började efter några veckors tröstlöst vaskande tala om att ge upp och försöka ta sig hem. Då hände det. De hittade den 12 augusti 1898 världens guldrikaste bäck. De arbetade stenhårt långt ut på hösten, fyllde sin lilla båt med guld och lyckades ta sig till staden Sitka i södra Alaska där de registrerade in sin inmutning. När de deponerat guldet på banken, blev det konfiskerat av de lokala myndigheterna och först efter en rättegång i San Fransisco lyckades de få tillbaka sitt guld.

Diversearbetaren Sven Fredrik kan knappast ha undgått denna nyhet och när svenskarna bildade bolaget The Pioneer Mining Co för exploateringen av Snake river är det inte otroligt att Sven Fredrik drogs in i verksamheten. Bryntesson var både nykterist och djupt kristen och aktiv inom missionsförbundet. För sin första avlöning efter det att han anlänt till USA hade han köpt sångböcker och startat en söndagsskola. Brynteson föredrog att anställa skötsamma svenskar för att få pålitliga och effektiva arbetare och arbetsstyrkan i Nome var inom kort uppe i 400 man. Sven Fredrik var en stor och stark svensk som vuxit upp i en väckelsefamilj. Även om han nog inte själv var så djupt religiös i yngre år, kunde han säkert de rätta koderna för att framstå som en exemplarisk guldgrävare i Bryntesons ögon.

Det är också möjligt att Sven Fredrik tillhörde den grupp på 12 000 andra guldgrävare och lycksökare som inom ett år drog iväg till Nome i den största guldrushen efter Klondyke. I Nome fanns guldet vid kusten och det verkade enkelt att ta sig dit med båt jämfört med den strapatsrika vandring för att nå Klondike.  Allt som krävdes var att man kunde betala 200 dollar för biljetten. Det fanns flera reseföretag som specialiserat sig på guldgrävningsresor och gjorde massiv reklam för ”den gyllene stranden i Nome”. Det som reklamen inte berättade var att Nome saknade hamn vilket innebar att man måste ta sig in med flatbottnade båtar från ankringsplatserna flera kilometer ut. Vid dåligt väder kunde det bli mycket farligt och ibland helt omöjligt. Vissa fick vada iland och andra blev av med sitt bagage.

Nome år 1900. Guldutvinning pågår på stranden och tältstaden har börjat växa fram

Staden var det första året bara en tältstad på tundran och det var bara några hundra som övervintrade den första vintern, men de som återvände till civilisationen med guld i fickorna spädde på guldfebern ytterligare. Våren 1900 anlände 18 000 nykomlingar till Nome under bara sju veckor och något år senare var befolkningen uppe i 40 000 personer. En enorm flotta av passagerarskepp, lastångare, valfångare och en mängd segelfartyg låg på redden. På stranden såg det ut som en myrstack. Den del av stranden som nåddes av tidvattnet kunde inte mutas in och var därför fri för alla att vaska och hit sökte sig ”beach rats”, alla de som inte hade anställning eller råd med en egen inmutning. Till och med dansflickorna och bordellmammorna syntes i det grunda vattnet med uppknutna kjolar. Många av guldgrävare använde fotogendrivna pumpar och oset hängde över stranden.

Även om allt måste transporteras till Nome byggdes det snabbt en riktig stad som gick ända ner till stranden. På bilder från år 1900 syns ett myllrande gatuliv i en stad bestående av tvåvåningshus i trä. Men redan samma höst drabbades Nome av en hård höststorm och vågorna krossade många hus medan andra blåste sönder. Hundratals dödades och många andra blev husvilla. En stor katastrof inför vintern var att 10 000 ton kol spolades ut till havs och man överlevde genom att elda ved från de skepp som krossats mot stranden. Som om inte detta var tillräckligt härjade en tyfusepidemi och då det var stor brist på skor och kläder drogs dessa av de döda, vilket spred tyfusen ytterligare. De döda dumpades på tundran en bit från staden.

Det vi vet är att Sven Fredrik utan att lämna något meddelande till sina anhöriga reste till Nome för att en gång för alla bli rik. Om han själv behövde betala biljetten investerade han allt han ägde för att ta sig till Nome, men kanske reste han som anställd av Pioneer Mining. Amerikanerna var fördomsfulla mot de svenska guldgrävarna som de ansåg som rättskaffens, arbetsamma och godtroget naiva. Om värdelösa inmutningar kunde de säga: ”I´ll leave it to the Swedes”. Fördomarna ledde till att svenska guldgrävare var extra hårt ansatta av ”claimjumpers”, skrupellösa män som på alla sätt försökte ta över inmutningar. Många svenskar råkade ut för riggade rättsliga processer där domarna mutats. Det förekom även trakasserier, misshandel och till och med mord i kampen om inmutningarna. Ändå var det svenskar som gång på gång hittade de rikaste guldfyndigheterna. Svensken Anton Lundell hittade till exempel en klimp på fem kilo, värd 3300 dollar. ”Tur som en svensk” blev ett talesätt i Alaska, men snarare handlade det om idoghet och hårt arbete.

Livet i Nome var våldsamt och alla var ständigt beväpnade. Cheferna för Pioneer Mining hyrde in privata livvakter, vilka naturligtvis även de var svenskar. Den väldige Per Jansson, Bulldogg-Jansson, var förutom sitt mod och styrka omtalad för att alltid vara den som sköt först och var utrustad med fyra revolvrar, ett remingtongevär och ett avsågat hagelgevär. En annan livvakt var den förre sheriffen Per Nilsson, Pete Nelson, som var en erkänt skicklig revolverman. Han sköt ihjäl åtskilliga rånare utan att själv skadas. Sven Fredrik var som så många andra återvändande guldgrävare mycket tystlåten om sina upplevelser, men han har berättat att han ofta sov med en revolver på bröstet, beredd att försvara sitt guld. Dagligen påträffades rånoffer med kulhål eller med huvudet inslaget. Den som somnade berusad kunde vakna upp naken och utplundrad och det förekom att rövare med kloroform sövde guldgrävare i sina tält.

Förutom kriminaliteten var klimatet direkt farligt, i synnerhet under vintrarna. Under de långa snöstormarna kunde man behöva spänna rep mellan husen för att kunna ta sig fram. Vintern 1901 var det många nykomlingarna som inte trodde på uppgifterna om att det kunde bli 50 grader kallt. Eftersom hösten var ovanligt varm gav de sig ut för att arbeta på sina inmutningar och överraskades när kylan slog till vid nyår. Det lilla sjukhuset i Nome fylldes av förfrusna och efteråt hittades 200 guldgrävare döda runt staden.

Det tog kanske några år men så småningom hade Sven Fredrik hittat tillräckligt med guld för att skaffa sig egna inmutningar ute på den ödsliga tundran och på dessa arbetade Sven Fredrik i många år säkerligen många timmar om dagen. Vid ett tillfälle hittade han en riktigt rik fyndighet. Ur en enda skyffel grus kunde han vaska fram guld för 200 dollar! Det krävdes inte många sådana spadar för att köpa sig en hel gård hemma i Sverige. Flera gånger hade Sven Fredrik fått ihop en tillräcklig förmögenhet för att återvända hem men rikedomarna försvann lika snabbt igen.

I Nome fanns år 1900 ett hundratal salooner och det var aldrig brist på whiskey. En av barägarna var den legendariske Wyatt Earp, fd sheriff i Tombstone. 1899 inrättade han Dexter Saloon i Nome och han drev den stökiga inrättningen till hösten 1901. Det var enkelt att göra av med pengar då det fanns en hel industri som specialiserat sig på lura av guldgrävarna deras guld. Det fanns prostituerade som kunde vara både tandlösa eller enbenta då efterfrågan var hög. En annan kategori av kvinnor i Nome kallade för ”pankor”. Dessa var sofistikerade och välklädda och när någon lyckosam guldgrävare kom in till staden inledd de snabbt en flirt. Efter ett snabbt giftermål blev det en lika snabb skilsmässa, där kvinnan krävde ut en stor skadeersättning. I Nome fanns även professionella falskspelare som effektivt skinnade sina medspelare. När Sven Fredrik återvände från sina inmutningar kunde han inte låta bli att spela poker och naturligtvis förlorade han. Hans humör var fortfarande hetsigt och vid flera tillfällen blev det slagsmål och problem med polisen när han konstaterade att han blivit lurad.

Då biljetten söderut kostade åtskilliga dollar var det då bara att återvända ut i vildmarken för att vaska fram mer guld. Kanske var det också pinsamt att resa hem och erkänna sig lurad?

Under de långa vintrarna kunde inte Sven Fredrik vaska något guld. Då ägnade han sig åt pälsjakt istället. Tillsammans med en fransman tog han sig en gång långt norrut och jagade. Landet var helt öde och de träffade bara på en och annan eskimå. Han har själv berättat hur han som ”trapper” sov vid en stockeld under bar himmel och stekte hela kalkoner på spett över elden.

Perioderna ute i vildmarken blev allt längre och kanske låg hans inmutningar allt längre bort. När han 1919 återvände till Nome läste han i en tidning om fredsförhandlingar i samband med världskrigets slut. Han hade inte ens hört talas om något världskrig. Detta betyder att han inte hade varit i kontakt med omvärlden på närmare fem år! Nyheterna fick tankarna att gå till familjen hemma i Simontorp, men efter att ha tagit reda på att Sverige inte hade varit indraget i kriget kände han sig lugn igen och återvände ut i vildmarken.

Enligt släkttraditionen blev Sven Fredrik med tiden en uttalad enstöring som bodde extremt avlägset och i princip inte längre hade några kontakter med människor längre. Någon slags missionär skall ha sökt upp honom och med viss möda förmått honom att återvända till civilisationen i början av 1930-talet. Han hade då tillbringat närmare 30 år i en tilltagande ensamhet. Han var då i sjuttioårsåldern och de många åren i det kärva klimatet började ta ut sin rätt. Han beslöt sig för att åka hem och det blev en lång resa från andra sidan av jordklotet. Båt ner till Seattle eller möjligen San Fransisco, tåg tvärs över USA till New York där han steg ombord på Svenska Amerikalinjens passagerarfartyg M/S Gripsholm. Därefter blev det tåg från Göteborg till Glimåkra och slutligen några kilometer med taxi.

Sven Fredrik Olsson, passbild 1934

Hemkomsten

I Simontorp hade Theodors son Oscar och hans fru Anna vid denna tid brukat gården i sex år och bodde där med sina två små barn, Sven-Arne och Ingegerd. En dag stod Anna i köket och genom fönstret kunde hon se en man komma vandrande ner genom allén. Han såg lite udda utstyrd ut och hon ropade till sin man: ”Nu kommer det en tiggare igen. Gå ut o möt honom på gården, Oscar.” Oscar gick ut och mötte mannen som var välklädd, men ovanligt klädd i en stor, rutig ulster och en bredbrättad hatt. Sven Fredrik hade aldrig ens hört talas om Oscar och det blev en kort ordväxling: ”Bor Theodor Olsson här? ”Nej, men jag är hans son.” ”Oh well, då är jag din farbror!”. Oscar började undra om mannen var riktigt klok. ”Jag har ingen farbror. En gång hade jag en farbror som hette Sven, men han dog i Amerika för många år sedan.” ”Åh, nog lever jag väl!” Äntligen förstod Oscar vad som hänt och han insåg att allt stämde. De amerikanska kläderna, unicaboxen med etiketterna från M/S Gripsholm och den engelska brytningen i talet. Men det var omtumlande, för Sven Fredrik var dödförklarade sedan flera decennier. Ändå stod han plötsligt i allén i Simontorp!

Sven Fredriks brorson Oscar (med lie) och bror Theodor i allén i Simontorp något runt år 1925

Uppståndelsen blev naturligtvis stor på gården. Den gamle guldgrävaren bjöds in i stugan och fick hälsa på familjen. Som tur var fanns telefon och man kunde ringa efter Theodor och Lydia som omedelbart tog taxi från Osby. Någon timme senare anlände taxin till Simontorp. De två bröderna som skilts åt 46 år tidigare möttes mitt på golvet i Storstu, omfamnade varandra och stod där tysta en lång stund. Slutligen sa Theodor: ”Välkommen hem.” Han berättade hur de hade väntat, oroat sig och bett för honom och slutligen gett upp hoppet. Han berättade att deras far Ola på sin dödsbädd undrat: ”Hur är det med Sven? Han måste väl ha dött, eftersom han inte hörts av.” Han hade dött 1909 utan att få något svar. ”Du kunde väl skrivit hem någon enda gång?” Den gamle guldgrävaren bara grät och Theodor förlät sin bror. Det blev inga fler förebråelser och resten av dagen satt de två tätt ihop och berättade barndomsminnen för varandra.

Det visade sig att Sven Fredrik löst returbiljett på S/M Gripsholm några veckor senare och hade tänkt sig att återvända. Han hade inmutningar att sköta borta i Alaska och var bara hemma på besök. Det tog en stunds övertalning men till slut insåg den gamle mannen att han knappast skulle kunna orka med det hårda livet så mycket längre. Han hade inte mycket pengar med sig hem och hans arv var skiftat, men Theodor hade under sin tid på gården byggt upp en framgångsrik sågverksrörelse och kunde hjälpa till ekonomiskt. Han och Lydia hade överlämnat gården till sin son Oskar 1928 när denne gifte sig och istället köpt sig en egen liten gård strax utanför Osby. Strax intill deras hus styckades en liten tomt av och ett hus uppfördes till Sven Fredrik där han fick bo i resten av sitt liv, nära sin länge saknade bror.

De kom att bo som grannar i många år, men Sven Fredrik ville klara sig själv efter alla år i ensamhet. Han lagade sin egen mat, gärna stekt fläsk. Ibland steg han upp klockan fem på morgonen för att baka så att brödet skulle vara klart till frukost. Han följde gärna med sin bror och svägerska till gudstjänster och andra sammankomster och i församlingen var Sven Fredrik i många år en legend under namnet ”Guldgrävaren”.

Hos Theodor och Lydia bodde ofta några av de äldre barnbarnen under de år de studerade på realskolan i Osby och även de yngre barnen var naturligtvis ofta på besök hos sin farmor och farfar. Många av dem har berättat hur de brukade springa över till ”farbror Sven” som alltid hade karameller i en skrivbordslåda. Ibland sjöng de för honom och kunde då belönas med varsin ”guldpeng”. Han var mycket barnkär och de små fick gärna sitta i hans knä medan han berättade ”sagor” inspirerade av hans rika liv. Syskonbarnbarnen, som när detta skrivs är över 80 år gamla lyser fortfarande upp när de berättar om sin älskade gammelfarbror. Min egen far minns att han aldrig sett någon som hade så mycket guld i munnen, säkerligen ett verk av tandläkaren i Nome.

För vuxna berättade han i stort sett ingenting om sin tid i Alaska och han uppfattades ofta som fåordig och inbunden. De många åren av kyla, hårt arbete och isolering hade påverkat honom djupt. Detta har han gemensamt med många andra veteraner från guldfälten i Nome. Om Erik Lindblom, en av de extremt lyckosamma ägarna till Pioneer Mining, sades det att han efter hemkomsten var lika kall och hård som guldet. Det påstods att han förfrusit själen i Nome.

De båda bröderna Theodor och Sven Fredrik levde som grannar i stillsamhet till sin död 1950 respektive 1951 och ligger begravda sida vid sida på kyrkogården i Osby. Tillsammans för evigt.

/Anders

Muntliga källor:

Allan Andreasson
Gösta Olsson
Hasse Tosteberg
Ingegerd Mårtensson

Källor:

Jeppsson, Stig, Guldgrävarens öde. (artikel i okänd publikation)
Högmer, Carl-Axel, Guldkungen i Svanskog – John Bryntesson, Svanskog, 1971
Guldfeber, Ulf Bejbom, 1979
Olsson, Siw, Torparsonen som blev guldkung, 1989

En svensk emigrant i Kalifornien

Sven Fredrik Olsson lämnade 1887 Sverige för att söka lyckan i Amerika. Vi kan följa hans upplevelser i en lång rad brev till hemmet. Efter ett år i Illinois tog han tåget västerut. Kanske hade han fått nog av stränga vintrar och därför som så många andra sökt sig till det soliga Kalifornien?

Det första brevet från den amerikanska västkusten är daterat i Los Angeles den 2 juli 1888. Han hade rest tillsammans med sin kamrat Lars och kanske lämnade de Illinois lite väl hastigt, för ett rykte om att han och vännen Lars var döda nådde ända hem till Simontorp. Detta kunde han med säkerhet dementera i nästa brev.

Han hade tagit sig till den lilla staden Santa Ana strax söder om Los Angeles men hade senare flyttat in på ”Grant Brothers Camp 8” i Los Angeles. Detta var ett slags bemanningsföretag som också tog hand om många av de nyanlända immigranterna. De hyrdes ut till olika tillfälliga arbetsgivare och under arbetslösa perioder kunde de bo på campen. Under höstens järnvägsarbete hade han tjänat ihop pengarna till resan, men han hade även pengar så att han kunde gå till fotografen och sända ett foto hem till sin syster Thilda. Han har kunnat köpa sig nya finkläder och är klädd i en rutig kostym och fluga. På huvudet har han en bredbrättad hatt med platt kulle. Det är en stolt ung man som möter oss på bilden, mån om att visa att han är på väg att lyckas i det nya landet. I brevet kan han berätta om att har nytt jobb på gång och kommer att tjäna hela 25 dollar i månaden.

Sven Fredrik Olsson i Los Angeles

Nationaldagsfirandet i storstaden Los Angeles var naturligtvis betydligt mer utvecklat än i den lilla torrlagda staden Galesburg (se tidigare blogginlägg). Det var fullt med folk i Los Angeles centrum och det blev otippat nog stökigt vid frälsningsarméns parad: ”Mott qvälen till kom Salvisorn eller frälsningsarmen och skule gå till sitt Bönnehus och folckett skockades på gattan efter dem så at stoppade spårvangnen der kom en 5 och 6 poliser till häst för att skingra folkett men de måste rida back men sin kom der några stycken till fotts och tog några af dem som var mest upproriska sin blef det lugnt igen.”

Våren 1888 utvandrade även Sven Fredriks bror Theodor till Amerika och tog sig till Minneapolis i Minnesota. Här bodde han antagligen inledningsvis hos deras faster Kjersti som utvandrat med sin familj några år tidigare. Bröderna försökte hålla kontakt med varandra men ingen av dem var någon flitig brevskrivare och de flyttade ofta, så kontakten blev högst sporadisk. De träffades heller aldrig i USA.

Under hösten 1888 bodde Sven Fredrik i den nyanlagda badorten Santa Monica. Santa Monica är i dag en del av Los Angeles, men var då en lantlig idyll vid kusten en mil från Los Angeles. Han och hans vän Lars arbetade som skördearbetare på farmerna runt staden. Vädret var bra och det var lugnt och skönt jämfört med vimlet inne i Los Angeles. Hans syster var orolig för hans leverne men han skrev och intygade att han brukade gå till bönehuset om kvällarna medan han var i Los Angeles, men där de nu bodde fanns det inget sådant. I storstan fanns ” kyrkor o bönehus men icke myckett besökta folk lefver på saloner eller krog så länge de hafva ett sentt sen går di utt och arbetta.” Under arbetet lärde han känna ”svarta mekikanare” (sic) då som nu vanliga bland Kaliforniens lantarbetare. Han har även arbetat med svarta, som han tyckte bra om: ”neger är ett gladt folk som skrattar ått allting”. I Los Angeles han hade även stött på svarta i kyrkan och lyssnat på svarta predikanter. Det är intressant att Sven Fredrik inte verkar betrakta dem som så annorlunda. De är goda kristna och sliter tillsammans med honom på fälten.

Det var presidentval på gång och ”hvar man går så tallas der om Reppublik och Demmokratt”. Valet stod mellan demokraten Grover Cleveland, vid denna tid sittande president, och republikanen Benjamin Harrisson, som gjort sig känd som general under inbördeskriget och var sonson till en tidigare president. Valet 1888 är ett av de få (senast 2016) där elektorssystemet avgjorde valutgången. Cleveland fick flest röster, men färre elektorer och därmed blev Harrisson vald.

Harrissons bestående insats som president blev erövringen av det självständiga lilla kungariket Hawaii. Med stöd av amerikanska trupper genomfördes en statskupp mot drottning Lydia Liliuokalani 1893, som förvandlade öriket till en republik och denna annekterades sedan 1898 och blev USA:s femtionde delstat.

Drottning Liliuokalani av Hawaii

I ett brev hem till systern Thilda berättar Sven Fredrik att han hört att ”Stolparöd Jöns ämnar sig till Kongo i Africka att prädika för Hedningarna der.” Jöns Larsson var jämnårig med Sven Fredrik och uppvuxen i grannbyn Stolparöd. De hade säkerligen lärt känna varandra då de kom från samma grupp av väckelsefamiljer. Vid denna tid hade Jöns precis beslutat sig för att bli missionär och börjat studera. Han kom iväg till Kongo 1890, gifte sig med en annan svensk missionär som hette Mathilda Hall och fick familj. Det var ett farligt arbete och Jöns dog 1901 på missionsstationen i Mukimbungu i Kongo.

Kongomissionärerna Matilda och Jöns och deras barn

Sven Fredrik stannade kvar i Santa Monica under hösten. Skördearbetet hade tagit slut men vädret var fortsatt bra. ”Jag lickar dett för här är icke kaltt träden stå gröna hela vintern.” Han arbetade med att köra tegel, vilket innebar att han fick åka genom landskapet som bestod av beteshagar med får och hästar samt fruktodlingar. Lass efter lass med 1 000 stenar var skulle köras från tegelbruket (som Sven Fredrik kallar ”Egelwod”, men troligen är detsamma som dagens ”Inglewood brick company”) till byggarbetsplatserna i Santa Monica där de rika byggde sommarvillor i rask takt.

Tiderna blir hårdare

Det var dåliga tider och ont om jobb. Sven Fredrik hade lyckats få brevkontakt med sin bror Theodor och försökt övertala honom att åka hem till jul. Kanske hade han dåligt samvete för att de båda övergivit familjen där hemma. Theodor har flyttat till Omaha, ungefär sex mil väster om Chicago och vill stanna där ännu en tid.

Själv hade Sven Fredrik i november återigen fått arbete som rallare, den här gången vid den lilla staden Needles 30 mil öster om Los Angeles och 10 mil söder om Las Vegas. Staden ligger på gränsen till Mojaveöknen, inte så långt från Death Valley och är en jordens varmaste bebodda platser. Needles var från början bara ett tältläger för rallare, men kallade sig från 1883 för stad. Idag är det ett sömnig motellstopp längs Route 66. För rallarna i Needles var den stora utmaningen att bygga järnvägen över Coloradofloden. Regelbundet kom kraftiga störtfloder som sopade bort bron gång på gång. När Sven Fredrik kom dit hade bron redan spolats bort 1884, 1886 och 1888, men den konstruktion som blev klar 1890 kom att bli bestående.

Den 9 december 1888 skrev Sven Fredrik hem till sin familj i Simontorp. Förläggningen var enkel och han bodde i tält. Arbetet var stenhårt och det fanns inte tid för helgdagar. Till lägret kom varje dag indianer för att tigga och deras seder intresserar honom. ”Dett var en Indian som dog här för en vecka sedan de bräna den döda kropen om han hafver häst eller några andra djur så dödar man dem på sama dag som man bräner den döde.”

Indiankvinnor i Mojaveöknen

Det blev en tuff vinter även om det inte var kallt. Redan i mars var värmen besvärande och blåsten fick ”sanden yre liksom snön gjorde der hema”. Men Sven Fredrik trivs bra och klarar värmen bättre än många andra. En fördel var att lönen var bra och han kunde nöjt rapportera hem om att han numera tjänade 35 dollar i månaden och fick fri kost och logi.

I april tog järnvägsarbetet slut men genom förmedlingsfirman Grant Brothers, som Sven Fredrik var knuten till hela tiden han var i Kalifornien, kunde han hela tiden få nya småjobb. Han hjälpte till på byggen och en dag råkade han ut för en olycka. De skulle flytta en stor, tung spis och han fick foten i kläm. Det blev en svart nagel som trillade av på stortån, men efter någon vecka kunde han börja arbeta igen. Vissa dagar assisterade han i en smedja, där man reparerade jordbruksredskap vilket gick bra även med den skadade foten. Kanske hade han lärt sig en del av den gamle smeden Nils Bordin hemma i Simontorp som han nu fick nytta av? Tiderna är fortsatt hårda i USA och han kan i maj 1889 berätta att han fått brev från brodern Theodor som beslutat sig för att åka hem till jul. Så blev det också och Theodor skrevs in i kyrkoboken i Glimåkra som återinvandrad den 2 januari 1890.

Kanske är det broderns hemresa som fick Sven Fredrik att under hösten 1889 drabbats av hemlängtan. Han skriver en hel del om händelser där hemma som han hört talas om. Det handlar om järnvägen som nått Glimåkra, det handlar om hans vän Calle Bordin som blivit alltmer anlitad som målare, vilket gläder honom. Han skriver även om en ”Thomas”, om vars eskapader i Glimåkratrakten ryktet har nått hela vägen till Kalifornien. ”Tomas lefver sama lifv som han lefvde för han har icke försöktt någon anan gamall tjäring sin Tinkare Ingjär dog han har icke fått nog afv Kristianstads Fängelse.” I nästa brev fortsätter dessa funderingar: ”Som jag ser att Tomas drifver sitt yrke jag menar gjör hor och super så vell han väll icke slåss.” Senhösten i Los Angeles var regnig men vintern tillbringade han på en farm i norra Kalifornien och där föll nederbörden som snö. Det blev en stark kontrast från värmen i Mojaveöknen. Det låg över en meter snö och hans uppgift var att hjälpa till att hålla liv i gårdens 500 hästar som hade svårt att klara sig.

Kontakten med hemmet avtar

Efter fem år i Amerika hade Sven Fredrik fått distans till Sverige. Kanske kände han som äldste son krav på sig att även han skulle återvända och hjälpa till därhemma. Föräldrarna började bli äldre och i synnerhet modern var sjuklig. Vi har inga brev från hemmet till Sven Fredrik, men kanske blev kraven pockande och allt mer besvärande? Det vi vet är att brevströmmen sinar och kontakten hem blir alltmer sporadisk. I oktober 1893 befinner sig Sven Fredrik i Sacramento i norra Kalifornien, några mil öster om San Francisco. En längre tid har han då arbetat med att köra hästar på en plats några mil utanför staden. Lasterna består av bevattningsrör till odlingarna, en nymodighet som möjliggjorde odling även i torrare trakter. Anledningen till att han skriver hem till sin bror i Simontorp är att han fått brev om att deras mor Karna avlidit. Svarsbrevet är sorgligt och Sven Fredrik har dåligt samvete för att han inte skrivit till henne oftare. Hans egen förklaring är att han har rest runt så mycket de senaste två åren. Några månader senare kommer ett ännu dystrare brev som det bara återstår fragment av. Sven Fredrik har fått reda på att även den älskade storasystern Manilla har dött, bara några månader efter sin mor. I Manillas fall var det TBC som tog den unga fembarnsmamman och kanske låg denna hemska sjukdom även bakom moderns död. ”Som jag ser i föra brevett att vår syster Manila är död sorgebud på sorgebud får jag ju höra men när Heren kallar så får vi vara bereda till o mötta vår frälsare…var och en som tror på honom skall hava everlasting lifve.”

Efter de hårda dödsbuden var det tyst från Sven Fredrik i över ett år. När han väl skrev igen i februari 1895 befann han sig i den lilla staden Truckee , 20 mil nordväst om Sacramento, ganska nära Reno. Truckee var vid denna tid ett centrum för skörd av is. I de snöiga bergen, som idag är en vintersportort, fanns många vattendrag där is kunde bärgas. Det fanns flera stora is-företag som hämtade upp 300 000 ton is varje vinter. Isen kylde isskåpen hos de rika i San Francisco och även järnvägsvagnarna som levererade frukt från Kalifornien till övriga USA. Säsongen var kort, bara nån månad, med mycket långa arbetsdagar. Detta var ett arbete som passade Sven Fredrik och en stor del av arbetsstyrkan var härdade svenskar.

Insamling av sjöis

Brodern Theodor har skrivit till honom och även om de kanske blivit osams, var de drabbade av samma sorg och det finns tecken på omsorg om brodern som slet ont i främmande land. Theodor hade i sitt brev undrat hur det gått med hans öga som han haft problem med ända sedan han kom till USA. Med tiden hade synen i stort sett gått förlorad på detta öga. Sven Fredrik beskriver det själv som att han fått en tunn hinna på det skadade ögat. Något fåfäng konstaterar han att som väl är syns det inte på korten.

Från de kommande åren saknas det helt brev och det allra sista brevet är skrivet i Sacramento den 1 april 1899. Det verkar som om Sven Fredrik har stannat kvar i norra Kalifornien och kanske har han under en rad vintrar arbetat med att bärga is. Av brevet kan vi utläsa att konflikten med brodern Theodor har skärpts. Theodor vill att han skall resa hem redan till sommaren och om han inte vill detta vill ha han ha ett klart besked om Sven Fredrik har tänkt stanna för gott i Amerika.

Theodor hade strax före moderns död 1893 köpt gården hemma i Simontorp, men fadern hade fortsatt att driva den. Theodor ville nu ha ett klart besked inför framtiden för han skulle gifta sig med sin Lydia och måste veta hur det skall bli med gården. Han påpekade att han hört talas om en bra ögonläkare i Sölvesborg, men Sven Fredrik trodde att han nog kunde hitta en läkare i San Fransisco som kunde fixa ögat.

Pressad på ett klart besked blev svaret nej. Sven Fredrik tänkte inte resa hem. Tiderna var visserligen dåliga och många var arbetslösa och en del hade gett sig iväg till Sydafrika.

Själv hade han ett bra jobb på gång och han ville inte komma hem tomhänt. Han skulle jobba för en farmare som köpt en ny höpress och den vill han vara med och köra. Dessutom såg skörden ut att bli bra. Brevet avslutas med en kommentar om bouppteckning och testamente efter deras mor Karna. Theodor behövde inte bry sig om att skicka några dokument ”för jag vhett evreting är all rägt.”

Därefter blev det tyst och det kom inga fler brev.

Del I: Utvandraren Sven Fredrik Olsson finns här.

/Anders

Källor:
Glimåkra kyrkoarkiv
Simontorps gårdsarkiv

Ball, Jamie History of Truckee ice harvesting industry, https://www.sierrasun.com/news/history-of-truckee-ice-harvesting-industry/
Blidberg, Anette, Till Kongo med livet som insats, https://historiafransimontorp.wordpress.com/tag/stolparod/
Presidentvalet i USA 1888, https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_1888
History of Santa Monica, https://www.laconservancy.org/history-santa-monica

Utvandraren Sven Fredrik Olsson

Sven Fredrik Olsson föddes i Simontorp den 20 januari 1864 som äldste sonen på gården. Han var stor och stark och föräldrarna Ola och Karna hoppades antagligen att han skulle ta över gården efter dem. Men Sven Fredrik ville annorlunda. Som så många andra vid denna tid ville den 23-årige Sven Fredrik pröva lyckan i Amerika och han var snabb från beslut till handling.

En ung Sven Fredrik Olsson vid tiden för hans resa till USA


För att få lov att emigrera måste en värnpliktig ung man ansöka om tillstånd från kunglig majestät. Sven Fredrik har undertecknat sin ansökan den 15 mars 1887 och under de följande dagarna kompletterades ansökan med intyg från Norra Skånska infanteriregementet, där han genomfört två övningsomgångar som soldat. Det bifogades även ett intyg från Glimåkras kyrkoherde August Lundgren, som ger honom betyget ”Kristendomskunskap god, Till nattvardsgång oförhindrad, frejd god, van och ogift”. Därmed kunde skrivelsen sändas iväg till Stockholm, men det var bråttom. Sven Fredrik hade för 130 kr köpt biljett från Köpenhamn till Galesburg i USA och båten skulle gå den 17 mars. Kanske fick fadern ansvara för att skrivelsen kom iväg.

Det kungliga tillståndet att emigrera trots att värnplikten inte var fullföljd. Stockholms slott 1 april 1887

Sven Fredrik packade sin matsäck och sina få tillhörigheter och gav sig iväg från gården genom den nyplanterade allén. Föräldrarna kunde förse honom med en del respengar. Det skulle dröja 47 år innan han kom hem igen. Tillståndet från kung Oscar II signerades på Stockholms slott den 1 april och kan inte ha varit tillbaka i Simontorp förrän någon vecka senare. Men då var Sven Fredrik redan iväg. Han hade chansat och åkt i förhoppning om ett positivt utslag på ansökan.

Från vänster Sven fredrik, pappa Ola, Lillebror Theodor och storasyster Thilda, mamma Karna samt storasyster Manilla.

Kvar hos föräldrarna lämnade han den fyra år äldre systern Thilda och den fyra år yngre brodern Theodor. Deras äldsta syster, Manilla, var redan gift och utflugen ur boet. Sven Fredrik var olik sina syskon. Han hade ett hetsigt temperament, drack för mycket och umgicks med likasinnade ungdomar. Syskonen Thilda och Theodor hade däremot engagerat sig starkt inom väckelserörelsen och var med i den nystartade baptistförsamlingen i grannbyn Björkeröd. Kvällarna igenom satt de och sjöng läsarsånger. Hade Sven Fredrik stannat kvar på gården hade han tvingats leva en stor del av sitt liv under sina föräldrars kontroll och det är kanske förståeligt att han längtade ut i stora världen. Under de militärövningar han deltagit i hade han fått se lite mer av världen och dessutom fått lära sig att ta vara på sig själv, vilket säkert underlättade beslutet.

I Köpenhamn steg han ombord på skeppet ”Främlingens ro” och tre dagar senare lade skeppet till i Hull i England. Överfarten hade varit vacker och Sven Fredrik och hans ressällskap blev mötta av vänliga missionärer i Hull. De fick vila ut i deras missionshus och försågs med brevpapper och bläck så att de kunde skriva brev hem. På kvällen blev det sedan gudstjänst för de som dröjde sig kvar.

Från Hull gick färden vidare ut på Atlanten och på det öppna havet blev resan mer dramatisk. Sven Fredrik upptäckte att han till skillnad från många andra inte besvärades av sjösjuka. Han skriver att ”ju mer det gungade, desto trevligare”. Själv trodde han att detta berodde på den rejäla matsäck som mor Karna skickat med honom. Sven Fredrik och hans vänner hade oroat sig för att reseagenten skulle ha lurat dem på biljettpriset, 130 kr var mycket pengar, men det visade sig att de hade de billigaste biljetterna på hela båten. Hela resan tog ungefär en månad och gick via Chicago och där hade Sven Fredrik råkat ut för resans enda missöde – han hade blivit bestulen av smålänningar! Det verkar dock inte ha varit så farligt och i mitten av april 1887 var han äntligen framme i Galesburg, en liten stad i Illinois cirka 15 mil väster om Chicago.

Galesburg var en till stora delar svensk stad med runt 4 000 invånare. ”Varanan meniska man träfvar så är den svänsk”, skriver Sven Fredrik i ett av breven hem. Många av svenskarna var så kallade ”Erik Jansare”, som tillhörde en strängt religiös kristen sekt som utvandrat från Sverige, men det fanns även svenskar från andra samfund. Gemensamt var deras önskan att bygga upp ett mönstersamhälle och till exempel var alkohol strängt förbjuden i staden. I brev hem till familjen beskriver han den stränga nykterheten. ”Det är stor skandall att bara gå i sälskap med en som är drucken och störe skam är det att var full”.

Här kunde man leva hela sitt liv på svenska och läsa svenska tidningar som ”Hemlandet”, ”Galesburgs veckoblad” och liknande. Sven har rest tillsammans med en grupp hemifrån och även i Galesburg hittar han många gamla bekanta som utvandrat före honom. Den första tiden bor han till exempel hos ”Tockarps Sven”, en bekant från trakten av Glimåkra. Det var nog tryggt att vara omgiven av gamla bekanta för även om livet i Galesburg var ovanligt lugnt för att vara i ”vilda västern”, så var det betydligt våldsammare än hemma. Sven Fredrik skriver upprört om hur en svensk pojke hade blivit mördad och att en droskkusk hade blivit knivhuggen av en tysk kund som inte kunde betala. ”Här är mycket rysligt som händer!”

Under resan har Sven Fredrik fått ont i ögat och tvingades att söka upp en ögonläkare för att få behandling och efter några veckor var han bra nog att börja jobba. Tockarps-Sven har hjälpt honom att hitta en bra arbetsplats och i slutet av maj 1887 kunde han börja jobba på en farm. Den nya arbetsplatsen låg i Wataga, en liten by strax utanför Galesburg med några hundra invånare som var uppbyggd runt en större kvarn för traktens många spannmålsodlare. Gården hemma i Simontorp hade haft en kvarn med samma funktion, men här var allt så mycket större. Även Wataga genomsyrades av sträng religiositet och det fanns flera kyrkor i den lilla staden. När Sven Fredrik kom dit var den svensk-lutheranska kyrkan, Swedish Evangelical Lutheran Church, nybyggd och den finns fortfarande kvar.

Nationaldagsfirandet den 4 juli var en stor upplevelse för en ny immigrant. Denna dag var alla lediga och Sven Fredrik åkte in till Galesburg för att fira. Det var mycket folk och ”der sköts och kastades racheter så att kunde tro att hella staden skule brunit up.” När han ändå var inne i stan så köpte han Nya testamentet på både engelska och svenska. Sven Fredrik hade kommit på att detta var ett bra sätt att lära sig språket. Snuset som han haft med sig hemifrån hade tagit slut och han köpte därför även lite tobak.

Även om alkohol var förbjuden i Galesburg var det inte långt till grannbyn Knoxville, där man kunde inhandla sprit. En som kanske utnyttjat denna möjlighet var Sven Fredriks bekant ”Wina-nissen” (troligen uppvuxen på en gård som hette Winnartorpet bara några kilometer från Simontorp). Han hade gått omkring och skrålat onykter och för detta blivit fängslad och fått böta 5 dollar.

Efter den korta ledigheten återvände Sven Fredrik till Wataga och fortsatte arbetet med skörden. Säden började bli mogen och det krävdes många starka armar. Han hade sett bättre skörd hemma. Så fort han kunde lämnade han jordbruksarbetet och det fanns välavlönat arbete för starka män i järnvägsbranschen. Förbi Wataga och Knoxville drogs järnväg från Chicago av bolaget “Chicago, Burlington & Quincy railroad’s main line”, ett av många konkurrerande privata järnvägsbolag. Lönen var avsevärt bättre och dessutom hade man fasta arbetstider, med lediga kväller och helger. En stor del av arbetarna var svenskar och man kan i Sven Fredriks korta brev utläsa en viss hemlängtan. Han är bekymrad över att far Ola har blivit sjuk och han funderar mycket över hur det går där hemma. Han undrar hur det står till med ”Cale Bordin och Tjesta” hemma i Simontorp. Sven Fredrik och Carl Gustaf Bordin var jämngamla och hade vuxit upp tillsammans. Bordins far, Nils Bordin, hade varit smed på gården och familjen bodde i ett litet torp på gårdens ägor. Vid denna tid var Nils död sedan några år och änkan Kjersti bodde kvar med sonen som var i början på en karriär som målare och med tiden konstnär. På gården i Simontorp finns ännu ett par imponerande porträtt av Sven Fredriks föräldrar Karna och Ola som Carl Gustav enligt familjetraditionen tecknat med kol från faderns smedja.

Självportträtt av konstnären Carl Gustaf Bordin, Sven Fredriks barndomsvän

Sven har även hört rykten om att kyrkoherde Suneson i Örkened skulle ha stulit bankkassan och flytt till Amerika. Kunde detta verkligen vara sant? Det var det nästan. Kyrkoherde Carl August Suneson hade levt högt över sina tillgångar på prästgården i Lönsboda. Efter en ekonomisk kris tog han ett lån på 117 000 kr från den nystartade sparbanken där han själv var kassaförvaltare och flydde till Danmark. Sparbanken gick i konkurs, Sunesson greps och dömdes till två och ett halvt års straffarbete.

Kyrkoherde Carl August Suneson i Örkened

I september 1887 bytte Sven Fredrik arbetsplats. Han ville lära sig bättre engelska och hade därför kommit fram till att han inte kunde arbeta med enbart svenskar. Med två kompisar, Lars och Sven, bytte han till ett arbetslag som byggde på järnvägen 15 mil väster om Galesburg. Sven var en annan gammal barndomskamrat med anknytning till Simontorp där hans farfar Sven Hiller hade varit torpare. Denne hade utvandrat med hela sin familj 1882 och var säkert en stor trygghet för nykomlingen Sven Fredrik. Sven Hillers far var numera farmare strax utanför Galesburg och en ledig dag var de där och hälsade på. Sven blev imponerad av hur hans fars fattige torpare, i Amerika hade kunnat bygga upp en fin liten farm. Det här var i sanning möjligheternas land!

/Anders

Källor:
Glimåkra kyrkoarkiv
Simontorps gårdsarkiv

Blidberg, Anders, När prästen i Lönsboda förskingrade sparbankskassan, Allt om Osby, 20161026
Jeppsson, Stig, Guldgrävarens öde, okänd publicering
Kaffa, Gjert, Carl Gustaf Bordin, Oppmanna-Vånga Hembygdsförenings årsbok, 1995
Månsson, Erik, C O Svensson, C O, Amerikafarare, Glimåkra hembygdsförenings årsbok, 1990

1908 History of Swedes, https://knox.illinoisgenweb.org/his1908swedes.htm
History of Galesburg, http://genealogytrails.com/ill/knox/1899_twp_historiespg6.html

Lycka och sorg – om länsmansdottern Sara Beatas liv

Sara Beatas liv kan vid en snabb blick se ut att ha varit bra. Dotter till ”herr kronolänsman” Magnus Tostenberg. Gift med häradsskrivare Axel Holm och tillsammans fick de en stor familj på minst tio barn.

Men under ytan finns många livssorger. Pappa Magnus dog innan Sara Beata fyllt två år. Lillebror Johan Magnus dog bara tre månader gammal. Av Sara Beatas egna barn dog flera i tidig ålder. Visst kanske livet var bra men det var ingen dans på rosor för det.

Simontorp Östergård. Här föddes Sara Beata i maj 1780.

Sara Beata föddes en majdag 1780. Gustav III var svensk kung eller som hans fullständiga titel lyder: ”Gustaf, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, etc” Gustav III:s titel har inget med Sara Beata att göra men det visar hur viktigt det var med både familjens och enskilda personers anseende och hur omgivningens uppfattning om en påverkade livet.

Lilla Sara Beata föddes som äldsta barn till herr kronolänsman Magnus Tostenberg och hans hustru Anna Margareta Lundgren. Morfar Erich Lundgren var gästgivare i Broby i Östra Göinge härad.

Knappt två år senare, i mars 1782, dog fadern. Denne var ”Kronolänsmannen Ähreborne och wälacktade Magnus Tostenberg” och dog av tvinsot, bara 43 år gammal. Modern Anna Margaretha var vid det laget gravid med Sara Beatas lillebror, Johan Magnus, som föddes i juli. Tyvärr avled den lille gossen kort efter födseln.

Fadern hade efterlämnat en större förmögenhet så på kort sikt fanns det pengar, men Sara Beata och hennes mor stod utan försörjning. Lösningen blev att Anna Margareta gifte sig med makens efterträdare, Johan Magnus Lindell.

Med tanke på den tidigare födde gossen så bör denna lösning ha varit klar redan sommaren 1782, men giftermålet skedde i april 1783. Sara Beata hade nu fått en styvfar och efterhand kom familjen att utökas med flera (halv)syskon.

I tio-årsåldern flyttade Sara Beata och hennes familj till Hjärsås och 1798 stod bröllopet mellan henne och Axel Holm från gården Nymölla i Emitslövs socken. Axel Holm var hejderidare vilket är skogvaktare i statlig tjänst och han kom att göra karriär till kronolänsman. Sara Beata flyttade in på Nymölla gård i Emitslöv och här föddes alla tio barnen utom dottern Johanna Carolina som föddes i grannsocknen. Sara Beata var 21 år gammal vid äldsta dotterns födelse 1801 och 44 år när yngste sonen föddes 1824. Av de tio barnen dog tre söner i späd ålder. Johan Donat (f 1808, d 1809), Johan Donat (den andre, f 1812, d 1812, endast 1 dag gammal) och Franz Gustaf (f 1824, d 1824, 17 dagar gammal). Ytterligare en son Johan Donat (den tredje, f 1820) dog i en drunkningsolycka våren 1826 bara 5 ½ år gammal. Övriga barn uppnådde vuxen ålder, fem döttrar och en son.

Sara Beatas styvfar Johan Magnus Lindell dog i Hjärsås 1812. Återigen stod modern utan försörjning. Pension eller ens ålderdomshem finns inte vid denna tidpunkt. Lösningen blev istället att flytta till något av barnen. Det blev Sara Beatas äldsta (halv)bror Johan Magnus Lindell som fick äran att överta ansvaret som nytt familjeöverhuvud.

Johan Magnus hade blivit ”handlande” i Karlshamn. Till sin hjälp hade han pigor, drängar och bodbetjänter. Sedan tidigare bodde Sara Beatas mamma Anna Greta (Margareta) här med de yngsta syskonen och under något år hade även Sara Beatas äldsta dotter Anna Beata bott hos (halv)brodern. Även sonen Carl Axel Holm, den ende överlevande sonen i Sara Beatas barnaskara, flyttade in i Lindellska hemmet i Karlshamn för en tid. Bara 11 år gammal flyttade han hemifrån för att studera. Det gick bra för Carl Axel och han skrevs senare in i Lund 1830 och utbildade sig till lärare. Efter examen fick han tjänst vid Nya skolan i Malmö men dog en tid senare i ”häktik” år 1840, bara 26 år gammal. Hektik är ett av många namn på tuberkulos, TBC. Sjukdomen orsakas av en bakterie som orsakar infektion, ofta i lungorna. Tvinsot, lungsot, bröstsjuka är andra benämningar på sjukdomen i våra kyrkböcker.

Låt oss återvända till Karlshamn. När Johan Magnus Lindell överlät sin butik/affär någon gång under första halvan av 1820-talet fick bodbetjänten Carl Adolf Franck överta rörelsen. 1827 stod sedan bröllopet mellan Sara Beatas äldsta dotter Anna Beata och den nya ”handlanden” Carl Adolf Franck.

När Anna Beata och Carl Adolf gift sig fick de 1828 dottern Axeliana Gothilda. Några månader senare dog ”enkefru Anna Margaretha Lindell”, Sara Beatas mamma och Anna Beatas mormor. Anna Margaretha var 68 år gammal vid sin död i Karlshamn. Hon var sista länken till den familj där Sara Beata föddes. Pappa Magnus och lillebror dog ju redan 1782.

Men detta var inte enda sorgen under 1820-talet för Sara Beata och hennes man Axel Holm. Yngste sonen Franz Gustaf dog strax efter födseln 1824, bara 17 dagar gammal. Året efter, 1825, flyttade sonen Carl Axel hemifrån för att studera och i maj 1826 dog näst yngste sonen, Johan Donat i en olyckshändelse, ”Druncknad på en gång i Helge-å vid Nymölla”. Kvar på gården i Nymölla, Emitslöv, fanns då bara föräldrar och de yngsta döttrarna.

Dottern Maria Gustafva var nu vuxen men flyttade inte hemifrån, inte ens till släktingar. Det kan bero på att hon var sjuklig. Våren 1831 dog ”mamsell Maria Gustafva Holm från Nymölla”, 28 år gammal i ”wattusot”. Vattusot är en gammal beteckning på att kroppen samlar på sig vätska. Det kan i sin tur bero på olika sjukdomar såsom hjärtsvikt eller njur-sjukdom.

1830-talet började i alla fall med glädje för Sara Beata. I november gifte sig dottern Eleonora med ”commissarie ock kronolänsman herr” Carl Gustaf Berthelius. Dessutom hade Anna Beata och hennes man Carl Adolf Franck i Karlshamn fått ytterligare en dotter i slutet av maj samma år, Ida Elisabeth Beata. Men säg den lycka som varar.

1835 separerade paret Franck. Anna Beata flyttade in i hus nr 58 (kvarter Europa) i Karlshamn med sina två döttrar. I husförhörslängden noterade prästen följande: ”[hon] har uti ondt sinne öfvergift sin man.” Ganska snart fick yngsta dottern, 6-åriga ”flickan Ida Elisabeth” Franck flytta till sina morföräldrar i Emitslöv. Äldsta dotter Axeliana Göthilda flyttade in hos farmor i Karlshamn. Här bor också några fastrar till henne och här kom hon att bo kvar resten av sitt liv.

Deras pappa, Carl Adolf Franck bodde kvar i Karlshamn till 1836 då han flyttade till Jönköping. Han flyttade till sin bror Johan Jacob, ”handlande Frank”, i Jönköping, och blev säkert till hjälp för honom där. Han dog 9 april 1853, bara 56 år gammal.

Sara Beatas dotter Eleonora Holm och hennes make Carl Gustaf Berthelius bildade familj och efter några år i Hjärsås socken hamnade de i Broby där CG Berthelius fått tjänst som kronolänsman. Åtta barn föddes i familjen mellan 1831 och 1843. Bara något senare dog Berthelius av slag, i april 1845, endast 40 år gammal. Änkan och barnen bodde under några år i Denningarum innan de flyttade iväg från socknen. I utflyttningslängden skrivs de som utflyttade till Knislinge i mars 1848. Änkefru Berthelius … med 4 gossar och 2 flickor”. Enligt obekräftade källor dog Eleonora Berthelius, f Holm redan 1848 i Hjärsås. Där finns inga kyrkoböcker kvar då de har brunnit upp.

Sara Beatas dotter Johanna Carolina Holm hade hunnit bli ganska gammal, 32 år, innan det ståndade till bröllop för henne men en vårdag 1838 var det dags. Vid giftermålet bodde hon på Nr 6 Broby. Det innebär att hon bodde hos sin syster Eleonora Holm och hennes man Kronolänsmannen C G Berthelius. Johanna Carolina gifte sig med häradsskrivare Johan Fredrik Lindström från Hjärsås. De bodde i Hjärsås på nr 3 resten av sina liv och kom att bli en trygg punkt för syskonskaran.

Sara Beata och hennes man Axel Holm har lyckats gifta bort de flesta döttrarna och kvar hemma fanns bara yngsta dottern Sophia Augusta och deras fosterdotter, barnbarnet Ida Elisabeth Beata Franck. De hade bott något år i Kristianstad men det gamla paret börjar bli till åren komna och i början på 1840-talet bodde de åter i Broby, grannar med både dottern Eleonoras familj och Sara Beatas (halv)bror C.G. Lindell. 1841 kom äldsta dottern Anna Beata inflyttande, denna gång från Stockholm för att återförenas med sin yngsta dotter.

Den förre häradsskrivaren Axel Holm dog den 16 november 1843. Han var då 70 år gammal och uppges som död av ”ålderdom”. Den 1 oktober 1845 dog även Sara Beata, 65 år gammal av bröstsjuka (vilket ofta betyder tuberkulos). Hon hade då bara fyra döttrar kvar i livet. Anna Beata med sitt struliga äktenskap, Eleonora som nyligen förlorat sin make och stod ensam med sex omyndiga barn, Sophia Augusta som ännu inte blivit gift och Johanna Carolina som verkar haft ett stabilt liv i Hjärsås.

Johanna Carolina och hennes make, häradsskrivare Johan Fredrik Lindström, blev fosterföräldrar åt Eleonoras yngste son Julius Fritioff Valentin. Han blev också häradsskrivare och gifte sig 1880 i Hjärsås församling.

Officiellt flyttade Sophia Augusta till Hjärsås i december 1853 där hon bodde hos sin syster Johanna Carolina Lindström, f Holm. Husförhörslängderna är uppbrunna, men det finns längder över nattvardsgäster och där finns Mademoiselle Sophie Holm med redan för året 1846 och framåt. Från år 1850 är även mademoiselle Berthelius inskriven. I längderna från 1851 står det utskrivet att det är ”mselle Gustafva Berthelius”, alltså äldsta dotter till Eleonora. Här saknas Sophie Holm så hon bör vara avliden före 1851. 

Johan Fredrik Lindström fick avsked 18 augusti 1876. Hustrun Johanna Carolina Lindström f. Holm, dog av astma vid 73 års ålder 1879. Nästan femton år senare, den 1 januari 1891, dog hennes make Johan Fredrik Lindström av ålderdomssvaghet vid 81 års ålder. I kyrkboken noteras att han är ”Riddare af Kongl. Wasa Orden”.

Äldsta barnet i syskonskaran, Anna Beata bodde kvar i Broby tills 1854 då hon flyttade till Lund. I utflyttningslängden skrivs hon som änkefru så hon bör ha fått besked om att maken Carl Adolph Franck dött i Jönköping. Hennes yngsta dotter Ida Elisabeth Beata hade flyttat till Lund 1852, 22 år gammal. Här skrivs hon in som Mamsell Ida E.B. Franck och noteras bo ”hos fru Kullberg”.

Det var en Charlotta Kullberg, änka efter hovpredikanten Kullberg.  Ida Franck bodde kvar som Mamsell hos familjen Kullbergs yngre familjemedlemmar till sin död 18 juni 1891. Hon dog av en livmodertumör, 61 år gammal.

Fru Kullberg var en känd modehandlerska som 1834 öppnade modehandel i Lund för att försörja sig och sina barn. I flera decennier sydde hon kläder för högsta societeten i Lund. Rimligen arbetade Ida Franck i Kullbergs modebutik.

Hennes äldre syster Axeliana bodde hela sitt liv i Karlshamn omgiven av den äldre kvinnliga delen av sin fars släkt. Fastrarna dog1882 (december) respektive 1883 (maj) och Axeliana själv dog ett decennium senare, 15 mars 1895. I dödboken tituleras hon då som ”Modehandlerska” och dör av Pneumonia acuta (akut lunginflammation). Redan i folkräkningen från 1880 benämns hon med titeln modehandlerska. Hon skrivs då in med namnet Axeliana Götilda Franck. Roligt att båda systrarna på var sitt håll troligen arbetade med mode! Deras mormor Sara Beata kanske ler från sin himmel. Det blev inte så illa ändå!

Man kan läsa mer om hennes föräldrar här: https://historiafransimontorp.wordpress.com/2021/02/16/en-lansmansgard-ar-1780/

/Anette

Källor:

Emmislövs kyrkoarkiv
Folkräkning 1880 – Karlshamns församling, Blekinge län
Glimåkra kyrkoarkiv
Hjärsås kyrkoarkiv
Jönköpings Kristina kyrkoarkiv
Karlshamns kyrkoarkiv
Lunds domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv
Malmö S:t Petri kyrkoarkiv
Sjöström, Carl, Blekingska nationen 1697-1900: biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik, Lund, 1901
Sjöström, Carl, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682-1832) [Elektronisk resurs] : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik, Lund, 1897; http://runeberg.org/skn16-1832/
http://www.wikipedia.se. Uppslagsord Charlotte Kullberg. Läst 2021-03-17. (Originalkälla: Du Rietz, Anita, Kvinnors entreprenörskap: under 400 år, 1. uppl., Dialogos, Stockholm 2013)
http://www.wikipedia.se. Uppslagsord Gustav III. Läst 2021-03-17.
http://www.wikipedia.se. Uppslagsord Tuberkulos. Läst 2021-03-17.
http://www.wikipedia.se. Uppslagsord Vattusot. Läst 2021-03-17.
Östra Broby kyrkoarkiv

”Gubbernörens” sista färd genom Skåne 1817

Fältmarskalken Johan Christoffer Toll levde ett långt liv. Han gjorde sin lycka som kuppledare vid revolutionen i Kristianstad 1772 och kom att troget tjäna Gustav III, Gustav IV Adolf, Karl XIII och kronprins Karl Johan Bernadotte. Karriären var en berg- och dalbana. Hans ursprung var relativt enkelt men han kom att tillbringa vissa år ibland Europas högsta makthavare, andra inspärrad på fästning.

En likvagn från början av 1800-talet

Johan Christoffer Toll var generalen som nästan aldrig var i strid, men en mästare på planering av storstilade krigsplaner och omorganisationer. En kunglig rådgivare och evig ungkarl, som kunde uppfattas som ondsint, men som hade flera nära vänner, inte minst kvinnliga sådana. Han uppgav själv att han fått korgen hela tolv gånger!

I 37 år bodde han på sitt älskade slott Bäckaskog som han förskönade med nya parkanläggningar och minnesplatser, men 1817 kom åren i kapp den gamle ”Gubbernören”. Det folkliga smeknamnet kom sig av att Gustav IV Adolf under napoleonkrigen utnämnde honom till generalguvernör över Skåne. En gammal titel som då inte använts på nästan hundra år och inte heller efter Toll.

Den 74-årige gamle fältmarskalken insjuknade vårvintern 1817 och vid dödsbädden satt förutom handsekreteraren Carl Wilhelm Lilliecrona även Tolls båda brorsöner, major Nils Toll och ryttmästare Axel Toll som båda tjänstgjorde vid Tolls eget regemente, Skånska Karabinjärregementet.

På förmiddagen den 21 maj försämrades sjuklingens tillstånd och man skickade efter regementspastorn Johan Peter Landtmanson. När prästen kom in i rummet tog Toll av sig mössan och bad honom hålla en andakt. När bönen var slut hördes ett kvidande och Toll sa: Jag tror jag kväves. Man hjälpte honom då upp i sittande ställning. Toll var uppvuxen i ett djupt religiöst hem, men hade i vuxen ålder inte nämnvärt ägnat sig åt religion. Han var bekymrad över sitt liv och plågades av dödsångest: Jag har icke fört en ostrafflig vandel – jag är en stor syndare. Han bad prästen att be med honom och flera gånger utbrast han: Jesus, anamma min anda!  När Toll kände döden närma sig bad han släktingarna lämna rummet. Han plågades svårt och hans sista ord blev: Dödskampen är svår. Vad är klockan? Nu märker jag dödssvetten. En stund senare var han död och tidpunkten antecknades till halv elva på förmiddagen och som dödsorsak angavs vattusot, det vill säga vätska i lungorna. Sekreteraren Lilliecrona skrev som vittne under dödsattesten.

Kung Karl XIII beordrade att en särskilt högtidlig begravning skulle anordnas för den gamle fältmarskalken och arrangemangen måste ha krävt omfattande planering. Till att börja med ställdes den sedvanliga vårmanövern för de skånska regementena in för att de skulle kunna deltaga i ceremonierna. Toll skulle begravas i sin hemförsamling Riseberga och det blev därför en lång likfärd genom Skåne som närmast får beskrivas som kunglig. Den 12 juli var allt klart för avfärd och kistan med den avlidne Toll bars ut från Bäckaskogs slott och när den placerades på likvagnen sköts salut med 50 skott. Det var en lång procession som lämnade Bäckaskog. Först kom det ”åkande batteriet” från Wendes artilleriregemente sedan halva det ridande batteriet, därefter Tolls egen favorithäst Batalie och efter denna en vagn med en officer som medförde Tolls fältmarskalksstav och ordnar. I mitten av tåget kom så likvagnen med kistan och bredvid denna gick Tolls trogne hund Chausseur. Efter likvagnen kom en hedersvakt med standar, resten av det ridande batteriet, en hedersvakt bestående av två hundra karabinjärer från Tolls eget regemente, alla ridande på svarta hästar och slutligen släktingar och tjänstefolk. Längs vägen dekorerade folk med granris och samlade sig i stora skaror.

Resan gick i lugnt tempo och nattkvarter hade förberetts längs vägen. Första anhalten blev Nosaby kyrka där det åter sköts salut med tjugofem skott medan kistan lastades av. Under natten placerades den inne i kyrkan och en hedersvakt vid kyrkdörren bevakade den under natten. På morgonen blev det så ny salut vid pålastningen av kistan.

Den 13 juli hölls ett högtidligt intåg i Kristianstad, staden som Toll med våld bemäktigat sig utan ett skott 45 år tidigare. Den här gången sköts det salut från vallarna med femtio skott medan processionen rullade in genom Norre port och möttes av representanter för borgerskapet som anslöt sig för en parad genom staden.

Nattlogi togs sedan de följande nätterna i Ignaberga och Perstorp. Kyrkorna var prydda och mycket folk samlade för att hedra den döde. Vid ankomst och avfärd sköt artilleristerna ny salut och hedersvakterna placerades ut. Vid Spången (Ljungbyhed) mötte resten av Skånska Karabinjärregementet upp som extra hedersvakt den 15 juli och på övningsheden paraderade vagnen framför inte mindre än tre skånska regementen som stod uppställda på heden. Sista natten stod kistan på en katafalk mitt på heden omgiven av en hedersvakt. Tolls hund Chausseur, som hade följt sin herre hela vägen från Bäckaskog, smög sig mellan vakterna och lade sig att sova bredvid kistan. I 24 timmar stod kistan kvar på katafalken, högt över alla tälten på heden.

På begravningsdagen den 16 juli blev det så en avslutande, extra pampig, procession till den närliggande Riseberga kyrka med åtskilliga tusen deltagare. Begravningsprocessionen inleddes med ryttare från tre hela regementen, därefter kom Tolls gamle vän general Jakob de la Gardie som prestav, hovstallmästare Claes Rålamb bar de ryska ordnarna medan kammarjunkare Carl Piper bar de svenska ordnarna och generalmajor Carl Gustav von Platen bar fältmarskalksstaven. Därefter kom en hedersvakt med standar och Tolls eget adelsvapen. Efter likvagnen med kistan kom hästen Batalie, därefter batteriet från Wendes artilleriregemente, släktingar och vänner, officerare efter rang, samt representanter för Skånes städer och myndigheter, prästerskapet, böndernas riksdagsmän och ytterligare soldater. Soldaterna ställde upp vid kyrkan, vänster om vägen med kanonerna riktade mot Rönne å. Klockan 10 på förmiddagen inleddes jordfästningen efter att en sista salut om femtio skott skjutits från kanonerna. Gudstjänsten leddes av Wilhelm Faxe, biskop i Lunds stift, med assistans av fyra hjälppräster. Under ceremoni bröts även Tolls vapensköld sönder som en del av ceremonin. Efter gudstjänsten begravdes Toll slutligen ute på kyrkogården och därefter hölls en påkostad middag för begravningsgästerna. I kyrkoboken antecknades att den 16 Juli begrovs i Riseberga Hans Exellens Fältmarskalken Generalbefälhavaren i Skåne Riddaren och Kommendören av Kunglig Majestäts Orden Samt Riddaren av alla Kejserliga Ryska Orden Högvälborne Greven Herr Johan Christoffer Toll på Kungsgården Bäckaskog.

/Anders

Källor:

adelsvapen.com/genealogi/Toll

Hofberg, Herman, Svenskt biografiskt handlexikon: alfabetiskt ordnade lefnadsteckningar af Sveriges namnkunniga män och kvinnor från reformationen till nuvarande tid. Bonnier, Stockholm, 1906

Lilliecrona, Carl Vilhelm, Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll: biografisk teckning, Hos L. J. Hjerta, Stockholm, 1849-1850

Mankell, Julius, Anteckningar rörande svenska regementernas historia, 2. uppl., Lindh, Örebro, 1866

Riseberga kyrkoarkiv

Det återfunna bränneriet

Ibland gömmer sig lösningen på ett mysterium rakt framför ögonen på en. Jag har sett gårdens byggnader i stort sett varje dag i femtio år och ändå kan man plötsligt upptäcka något nytt. Att gården varit i min familj i över två hundra år innebär att det finns många muntliga berättelser. Problemet är att ibland är berättelserna fel och i detta fall har fakta medvetet undanhållits!

Jag har alltid vetat att det funnits ett bränneri på gården. I början av 1800-talet var hembränningen fri och på många gårdar brändes spannmålen till sprit. När jag var barn visade min farfar Oscar en ruin nere vid ån som han trodde var bränneriet. Det går än idag att se en stenfot och rester efter en skorsten på platsen. Enligt farfar så hade hans far Theodor blivit en nitisk nykterhetsivrare under sin tid i Amerika och därför rivit byggnaden. Därmed trodde vi att vi visste allt om gårdens bränneri. Tänk så fel man kan ha.

Den mystiska stenbyggnaden med valv över dörr och fönster på framsidan, men övriga sidor utan fönster. Idag inbyggd i den västra ladugårdslängan.

En annan sak som vi alltid vetat är att vi har en märklig stenbyggnad inbyggd gårdens västra uthuslänga. Ursprungligen var gården kringbyggd med träbyggnader men på kartan från 1838 kan man se att det ligger en nästan fyrkantig stenbyggnad i det nordvästra hörnet. Denna byggnad blev 1861 en del av den stora ladugårdslängan av sten, men är fortfarande lätt att urskilja. Den är byggd helt i gråsten med valv över dörren och de två symmetriskt placerade fönstren. Märkligt nog saknas fönster helt i övriga väggar. Detta har tolkats som att byggnaden har haft någon form av försvarsfunktion, eller kanske varit en administrativ byggnad avsedd för de olika statliga tjänstemän som bott på gården. Vi har inte heller haft någon aning om hur gammal byggnaden kunde vara, förutom att den måste vara äldre än från 1838.

Det var Anette som knäckte mysteriet. Hon satt och bläddrade i en fascinerande arkitekturbok, ursprungligen utgiven av Carl Wijnblad 1755. Wijnblad var arkitekt och samlade i sin bok olika modeller på byggnader som han ansåg bra på olika sätt. Huvudsakligen rör det sig om ståndsmässiga byggnader och palats, men på några sidor har han ritat upp olika ekonomibyggnader som han rekommenderade. Bland dessa fanns ett bränneri som kunde uppföras i kluven gråsten. Bränneriet på ritningen var kusligt likt vårt mystiska stenhus. Wijnblad hade ritat det som en kvadrat på 36 fot, vilket är 11 meter. Fasaden mot gårdsplanen på vårt stenhus är 11 meter!

På ritningen finns ett valv över dörren och de två fönstren. Wijkman förklarar till och med varför det inte finns fönster på övriga väggar. I den bakre delen av byggnaden finns den stora torkanläggningen, kölnan, där man inte vill ha något fönster. Arkitekten rekommenderar även att man inreder ett fönsterlöst rum med rejäla låsbara dörrar som lager och utrymmen för mäsken att jäsa utan stöldrisk. Alkoholen var en värdefull och begärlig vara. Naturligtvis blev vi eld och lågor över upptäckten och försökte på alla vis bekräfta vår idé. På gården har vi har ett rejält dokumentarkiv som sträcker sig bak till början av 1800-talet. Det borde finnas bokföring, kontrakt, tillstånd och liknande, men vi har aldrig sett något som styrker att vår stenbyggnad ursprungligen var ett bränneri. Förklaringen är troligen att min farfars far Theodor i sin nykterhetsnit effektivt städat bort alla dessa dokument. Men han kunde inte slänga det undantagskontrakt som skrevs mellan honom och hans far. Fadern, Ola Svensson, reserverade ett område att ha som trädgård och beskriver detta som ”området från norra hörnet av bränneriet i väster till häradsvägen”. Detta stämmer precis med den lilla trädgård som finns utanför vårt gårdskontor, en gång i tiden Olas undantagshus. Därmed har vi Olas egna ord på att han kallade stenbyggnaden för ”bränneriet”.

Vad kan vi då berätta om byggnadens historia? I Sverige var husbehovsbränningen hårt reglerad av staten fram till 1747 då det blev fritt för alla jordägare att bränna sprit. Staten var i behov av inkomster efter det katastrofala kriget mot Ryssland 1741-1743. Enligt de nya bestämmelserna måste alla jordägare betala en bränneriavgift vare sig de brände sprit eller ej. Detta innebar att väldigt många nya små gårdsbrännerier uppfördes. Sprit var dessutom en mycket praktisk produkt för bönderna. Alltid eftertraktad men framförallt lätt att lagra och transportera.

Mycket tyder på att den som låtit uppföra bränneriet i Simontorp har sett Wijnblad ritade förslag hur en bränneribyggnad borde byggas. Idag finns ingenting kvar av den ursprungliga inredningen, men efter Wijnblads ritning kan vi få en uppfattning hur det såg ut. Innan för porten fanns eldstaden. Bakom denna fanns den murade kölnan och torkrummet för malt. I ett av de inre hörnen fanns även det låsta utrymmet för jäskaren.

Första steget i processen var att kornet fick ligga i vatten i två-tre dagar. Därefter fick det ligga och gro. När groddarna var två cm långa breddes malten ut i torkrummet på ett underlag av käppar eller genomborrade brädor för att torkas. Underifrån kunde varm luft från kölnan försiktigt släppas ut med ett spjäll. För finsprit eller ljust öl måste torkningen ske vid låg temperatur. Torkas maltet i en varmare kölna (200 grader) får man mörkare öl.

När malten var torr krossades den och rördes ut i vatten i ett mältkar. Vätskan värmdes upp till uppvärms till ca 70 grader genom att en del av vattnet kokats. Var målet att göra öl satte man till humle, ca 1 kg till hundra liter mäsk. Efter jäsning var ölet klart. Skulle man tillverka sprit destillerades mäsken två gånger i en brännvinspanna. Efter den första bränningen var alkoholhalten runt 25 % och resultatet illasmakande av föroreningar. Man kunde tillsätta träkol eller kalk före nästa bränning för att ”klara” spriten. Efter ytterligare en bränning blev spriten renare och alkoholstarkare, runt 50%.

Det finns inga källor som bekräftar vem som lät uppföra bränneriet, men en god kandidat är bokhållare David Brandt som flyttade in på gården 1758 och bodde här med sin familj till sin död 1769. Vi vet tyvärr väldigt lite om herr Brandt men redan år 1775 infördes ett kungligt monopol på brännvinsbränning. Tanken var att staten skulle förbättra sina finanser genom stora statliga brännerier och det är troligt att man en tid fick nöja sig med att brygga öl till husbehov i byggnaden.  Det blev några år senare möjlighet att få tillstånd att bränna sprit igen, men kronolänsman Magnus Tostenberg som ägde gården 1777-1782 ägnade sig INTE åt bränneri enligt den bouppteckning som upptecknades vid hans död. Det finns en indikation på att bränneriet ändå är igång och kanske har Tostenberg valt att arrendera ut anläggningen. En granne, Per Swensson i Simontorp, betalade nämligen bränneriavgift runt år 1782.

I april 1793 förbjöd Sveriges nya makthavare Gustaf Adolf Reuterholm brännvinsbränning för att motverka brödbristen. Rimligen innebar detta att verksamheten för en tid upphörde. Från år 1798 finns en ledtråd till att det kanske bedrevs krogverksamhet i anslutning till bränneriet. Det står nämligen i kyrkoboken att pigan Hanna Nilsdotter med två barn flyttar in i ”Krogehuset” på Simontorp no 4. Troligen har det funnits en etablerad krog på gården en längre tid. Detta skulle till exempel förklara det faktum att kronolänsman Tostenberg vid sin död 1782 är skyldig sin svärfar, gästgivaren Lundgren i Broby, 383 riksdaler för levererat brännvin.

År 1800 tog riksdagen ett nytt beslut om att tillåta allmän bränning för alla jordägare, men det sattes en begränsning i form av markinnehav och det krävdes minst ett mantal för att få bränna. Liksom tidigare togs bränneriavgiften ut av alla jordägare vare sig man brännde eller ej vilket motiverade många till att starta upp egen bränneriverksamhet. Detta är antagligen motivet till att min farfars farfars farfar Anders Jönsson köper på sig mer mark. Han når på så sätt upp i den nödvändiga arealen och vid sin död 1811 har han två brännerier i gång.

Första gången bränneriverksamheten på gården nämns direkt i de skriftliga källorna är då Anders Jönsson köpte in den 1803. I köpebrevet påpekas att ett ”brännewins brännings redskap” ingår i köpet. Från 1839 har vi även bränneriet utsatt på kartan. Man kan tydligt se hur byggnaden skiljer sig från gården, som i övrigt är helt byggd i trä vid denna tid. Taket är markerat i rött och kan vara av tegel, men det kan även vara ett tak av kluvna träspånor som behandlats med rödfärgad tjära. Gårdsbrännerierna var vid denna tid mycket vanliga och i Simontorp fanns brännerier på alla tre gårdarna. I Glimåkra socken brände två tredjedelar av bönderna sprit.

Skifteskarta över Simontorp 1839. Den röda rektangeln i mitten är bränneriet. Östergårds byggnader ligger till höger. Uthuslängorna är utbytta mot stenlängor 1861, men boningshuset och bränneriet ligger kvar på sina ursprungliga platser. Byggnaderna sydväst om bränneriet är utflyttade vid skiftet 1839.

Anders Jönssons son Sven Anderson, tog troligen över verksamheten och drev den i stor skala till sin död 1847. I hans bouppteckning tar man upp en brännvinspanna och även två inmurade kittlar. Det ser ut som om verksamheten från 1750-talet är i stort sett oförändrad. En förändring är att bränning av sprit även görs av potatis. I bouppteckningen tar man upp en ”jorpäreqvarn til bräneriets begagnande”. (Denna maskin finns fortfarande kvar på gården och användes under andra världskriget till att framställa potatismjöl). I lagret fanns 1847 även ”ett hundrade kanor brännvin” till ett värde av 66 riksdaler, vilket motsvarar 262 liter.

Troligen drevs bränneriet vidare av Svens änka Nilla Nilsdotter och så småningom av sonen Ola Svensson även om detta inte har gått att dokumentera. Den omfattande spritproduktionen hade vid denna tid lett till ett utbrett fylleri och nykterhetsrörelsen växte sig allt starkare. Redan 1855 infördes en hårdare reglering av de privata brännerierna. Man kunde fortfarande få tillstånd för verksamheten men det infördes en övre och en undre gräns för tillverkning. Detta innebar en kraftig minskning av antalet brännerier i landet. Det definitiva slutet kom 1860 då privat bränning av sprit helt förbjöds. Hur Ola Svensson tog detta myndighetsbeslut vet vi inte, men han agerade snabbt. Bränneriets inredning revs ut och gårdens träbyggnader ersattes med moderna jordbrukslängor i sten. Dessa är märkta med årtalet 1861. Gårdens tyngdpunkt blev under de kommande åren såg och kvarnverksamheten. Det anlades även en ny infart med allé in till gården och vid grävningar vid allén har en mängd flata stenar och ett stort järnspjäll påträffats. Troligen är det resterna av den gamla kölnan i bränneriet som använts som fyllnadsmassor.

Olas son Theodor Olsson var en tid i Amerika och efter sin hemkomst blev han en nitisk nykterhetskämpe. Det är lätt att föreställa sig att han försökte utplåna alla spår av den gamla bränneriverksamheten som gjort hans farfar och farfars far rika. Hade det inte varit för den lilla notisen i Ola Svenssons undantagskontrakt och en uppmärksam, arkitekturintresserad hustru, så hade vi kanske aldrig fått reda på varför vi har en så ståtlig stenbyggnad på gården.

/Anders

Källor:

Carlquist, Gunnar & Carlsson, Josef (red.), Svensk uppslagsbok, 2., omarb. och utvidgade uppl., Malmö : Förlagshuset Norden, 1947-1955
Chrispinsson, John, G. A. Reuterholm: den gråtande diktatorn, Prisma, Stockholm, 2008
Glimåkra kyrkoarkiv
Göinge häradsrätts arkiv
Kenneth M Persson, Daedalus, 1994, Ett bidrag till den svenska branneriteknikens historia.pdf (digitalamodeller.se)
Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 3, 1828-1880, Lundberg, Tyringe, 1966
Uppfinningarna. 3, Vårt klots rikedomar, D. 1, Den kemiska industrin, D. 2, Bergshantering och hyttväsen, D. 3, Lantbruk och fiske, 1926
Wijnbladh, Carl, Ritningar på fyratio våningshus af sten, och trettio af träd, samt åtskilliga lusthus, m.m. för högloflige ridderskapet och adelen, samt andra ståndspersoner på landet: uti 25 kopparstycken med bifogad förklaring och uträkning, Faks.-utg., Rekolid, Stockholm, 1993[1755]

En länsmansgård år 1780

Kronolänsman Magnus Tostenberg och hans hustru Anna Margaretha Lundgren flyttade in 1778 in på Simontorp Östergård och arkiven gör det möjligt för oss att besöka dem. Låt oss se oss omkring!

Gården är vid denna tid en kringbyggd gård, till största delen byggd i trä. Vi kommer in på gårdplanen genom ingången i söder. Det finns gott om djur runt husen. Magnus är säkert mycket stolt över sin fina, kastenjebruna ridhäst som han använder i tjänsten. När han är på tjänsteärenden rider han med dubbla pistoler och sabel, ibland för att jaga missdådare men oftare rör det sig nog om att hämta upp skatter eller kanske ordna med bouppteckningar och liknande för traktens folk. Det finns sex kor och lika många ungdjur. En stor tjur blänger på oss där han står tjudrad. Några får och deras lamm betar i en hage och på gårdsplanen ligger en sugga som just fått smågrisar och solar sig. I bigården på boningshusets sydsida surrar bina runt halmkuporna. Djuren är välmående och det syns att Magnus är intresserad av avel.

I ”Dagliga stugan” (idag vår Storstu” finns tapetrester från slutet av 1700-talet kvar. Troligen är dessa från länsman Tostebergs tid. Observera den sneda avslutningen uppe till höger. När tapeterna sattes upp var rummet en ryggåsstuga med välvt tak och låga sidoväggar.

När vi stiger in i huset har vi Folkstugan längst till vänster. Detta är tjänstefolkets arbetsplats och pigorna Gunill och Kjerstin sover även här i en gemensam säng som står i hörnet. Drängarna sover större delen av året ute hos hästarna. Pigorna får lite extra hjälp av tant Ella, som är inhyseshjon på gården. Länsmannen låter henne och hennes treårige son Åke bo på gården mot en mindre ekonomisk ersättning från socknen. Det passar bra för de kan hjälpa till efter förmåga och det är faktiskt så att Åkes far är en av drängarna på gården, men om detta talar man inte så mycket om. I Folkstugan finns ett stort bord där de anställda äter. I regel använder de tallrikar av trä och träskedar. Var och en har sin egen kniv. Rakt framför ingången har vi grovköket med alla redskap som behövs för matlagning och liknande. Gården är i stort sett självförsörjande på mat. Säden som växer på åkrarna mals i den egna skvaltkvarnen uppe vid ån och bakas sedan till bröd. En del av kornas mjölk blir till smör och ost. Av de övriga djuren tillreds korvar och saltkött. Även hudarna tas tillvara och garvas med ekbark i ett uthus. Utrustningen tyder på att matlagningen är ganska avancerad. Det finns spritsar till att göra fina kakor, durkslag, mortlar och en mängd mått i olika storlekar. I grovköket förvaras även sådant som smörkärnor, baktråg, ostformar och byttorna med sill och salt kött.

Går vi till höger kommer vi in i Dagliga stugan som är gårdens största rum. I den rymliga ryggåsstugan är det varmt året runt eftersom den stora öppna spisen med bakugn står här. All mat lagas över öppen eld och där finns en mängd olika redskap. En kittel kan hängas på en ställning över elden och kött kan grillas på stekspett. Det är högt i tak i rummets mitt, men ytterväggarna där fönstren sitter är låga.

Längs väggarna finns väggfasta bänkar och vintertid kan det nog bli ganska trångt då alla sorters sysslor behöver utföras i samma rum. Här snickras och repareras träföremål och vid spisen spinner man ullen till garn. Riktigt trångt blir det när vävstolen är uppsatt för vävning. Men nu är det vår och Anna Margaretha kan husera själv i stugan. Hon är bara 19 år gammal och i vaggan ligger hennes och Magnus dotter Sara Beata. Anna Margarethas ansvarsområde är att leda arbetet på gården. Mat skall serveras till ett tiotal personer flera gånger om dagen. Det skall bäras ved och vatten och eftersom allt mat görs från grunden tar det tid. Kanske är hon även den som sköter odlingarna för på bordet ligger en trädgårdsbok ”Quirfelts örtagårdssällskap”. På hedersplatsen mellan dörrarna står det dyra golvuret och i övrigt består möbleringen av några enklare bord och stolar. Det syns att vi har kommit till ett välbärgat hem för stugan har målade tapeter i orange och gredelint.

På andra sidan stugan finns Anna Margarethas och Magnus egen kammare. Deras säng är väl bäddad med rejäla bolstrar och täcken. Den är inte så stor men innanför den finns den så kallade ”goss-kammaren” där man kanske tänkt att barnen skall sova med tiden. Fast det blir nog trångt för rummet är fullt med klädkistor. Länsman Tostenberg är något av en klädsnobb och har en mängd modekläder. Fina jackor och rockar som skall hålla kylan borta och pråliga västar i rött, gult och grönt. Kläderna förvaras i kistor som bärs upp på högloften när det inte är säsong.

Tar vi den andra dörren från Dagliga stugan kommer vi in i Magnus tjänsterum och här tar den fyrtioårige Herr Länsmannen själv emot. Han har på sig sin blå jacka i ”camelott” (ett tjockt blankt ylletyg) och ett par svarta sammetsbyxor som slutar vid knäna och under dessa ett par vita silkesstrumpor och ett par svarta skor. Under rocken bär han en gul väst av ”Chamois” (tunt getskinn). Inför de det fina besöket är han finklädd med knäspännen i silver och på fingret blänker en rejäl guldring. I jackans bröstficka tittar en näsduk av silke upp och på huvudet har han sin peruk. Han står vid fönstret och skriver på en imponerande pulpet. Det är en rejäl sak i ek med förgyllda beslag. Här finns hans skrivdon, sigillstämplar och liknande. I ett skåp finns pistolerna med kruthorn och ammunition och på väggen hänger den skräckinjagande tjänstesabeln i sitt gehäng.

I arbetsrummet finns även en välfylld bokhylla som visar på att här bor en välutbildad man. Han studerar tyska, latin och matematik. Eftersom han ofta framträder offentligt vid tinget har han säkert stor nytta av boken Tungans styrelse, som innehåller praktiska tips för talare. Vi finner även böcker med förlagor till olika offentliga dokument. Herr länsmannen verkar även vara road av fabler för det står flera olika verk av den typen i hans bokhylla. Att familjen är respektabelt kristen syns på deras bibel och ett antal psalmböcker och predikosamlingar. Det går att arbeta i rummet även på vintern för det finns en extra skorstenspipa som leder ner till en liten sättugn av järn i arbetsrummet. Till denna skorsten har även en mindre sättugn kopplats som värmer husfolkets sängkammare.

Herr länsmannen och hans hustru bjuder därefter in oss i salen som främst används när man har gäster och affärsbekanta på besök. Även detta rum kan värmas upp med en rejält tilltagen sättugn. Här finns ett par vackert målade skänkskåp där porslin och glas förvaras. På bordet tronar ett par rejäla ljusstakar av tenn. På väggarna hänger det speglar med förgyllda ramar och flera stycken vägglampetter i mässing. I hörnet finns ett skåp där brännvin och vin förvaras. Längs långväggen står en soffa med blårandigt överdrag. Det finns ett matsalsbord med en fin linneduk och sex grönmålade stolar. Fönstren pryds av hemvävda gardiner av lin som odlats på gården. För denna verksamhet finns en linbasta en bit ifrån gården som ger Anna Margareta en del egna pengar.

Vi slår oss ner i ett par bekväma röda länstolar och får frågan om vi önskar kaffe eller the. Det dukas fram fina porslinskoppar och silverskedar och pigan Kjerstin kommer från köket med kaffekannan. Magnus tar fram sin silverbeslagna sjöskumspipa och tänder den med välbehag medan han berättar om livet på gården. Han deltar inte så mycket själv i själva jordbruket, men övervakar verksamheten. Drängen Ola är den som håller i det dagliga arbetet på åkrarna och vid sågverket och har hjälp av ynglingarna Måns och Håkan. Det vattendrivna sågverket har ett sågblad och måste gå i stort sett dygnet om så här på våren när det finns skärvatten. En annan inkomstbringande sidoverksamhet är brännvinsförsäljningen som sköts från en lite krogstuga vid landsvägen. Magnus har inget eget bränneri utan brännvinet köps in av hans svärfar, inspektor Lundgren.

Detta är vad vi kan utläsa av de bevarade handlingarna. Vi vet inte mycket om Magnus och Anna Margarethas bakgrund innan de kom till gården, men de ger intryck av stort välstånd och myndighet. Idyllen varar dock inte så länge till. Magnus drabbades av ”tvinsot”, kanske var det cancer, och avled två år senare. Den unga änkan var då gravid och födde kort därefter deras son Johan, men han fick ett kort liv och dog som så många andra spädbarn på hösten 1782. Den unga änkan gifte om sig med häradets nye länsman Johan Magnus Lindell och kunde bo kvar på gården en tid tillsammans med dottern Sara Beata innan de flyttade vidare. Men det är en annan historia.

/Anders

Källor:

Östra Göinge häradsrätts arkiv, Bouppteckningar
Glimåkra kyrkoarkiv, Husförhörslängder och flyttlängder

Obarmhärtighetsanstalter – för de fattigaste av de fattiga

Antalet fattiga ökade dramatiskt i början av 1800-talet. Problemet debatterades flitigt och tanken om var fattigförsörjningen skulle vara mindre eftersträvansvärd än försörjning genom eget arbete. Man gick hårt fram och ett av hjälpmedlen var att inrätta så kallade arbetshus.

Före 1862 låg ansvaret för fattigvården på sockenstämman. Varje socken ansvarade för ”sina” fattiga och därför fick man bara tigga i den socken man var folkbokförd i. När antalet fattiga ökade kraftigt försökte många flytta till städerna för att söka arbete och försörjning där istället. Tyvärr gick det inte alltid så lätt att få arbete.

Tvätterska. Teckning från 1834 av Robert Wilhelm Ekman. Nationalmuseum.

Landsbygdssocknarna hade ibland fattigstuga och de fattiga fick ansöka hos sockennämnden för att få flytta in. Varje vuxen man ansvarade både för sin familj och för sina och hustruns anhöriga och många bodde i storfamilj. Det var först i absoluta nödfall man flyttade in i fattigstugan. Där fick man arbeta med det man kunde hjälpa till med: elda, bära in vatten, laga mat och städa. En socken kunde också utackordera fattiga som arbetskraft och låta de bo inneboende runt om i socknen, ”inhyses”. Då betalade socknen försörjningspengar till familjen de bodde hos men de förväntades arbeta så mycket de kunde. Inhysta personer kunde när som helst få flytta till annan familj om den familjen önskade lägre summa från socknen.

I städerna inrättades arbetshus eller arbetsinrättningar där arbetsföra fattiga sattes i tvångsarbete. Om man påträffades tiggandes eller utan arbetsbetyg utanför sin egen hemsocken kallades brottet för ”lösdriveri” och det kunde bestraffas med fängelse eller tvångsarbete.

Kanske var det lösdriveri som gjorde att Maria Jönsdotter dömdes till arbete på arbetsinrättningen i Malmö 1848. Hon bodde i Åsum utanför Kristianstad men kom närmast från Köpenhamn och var vid tillfället 27 år gammal och höggravid. På ångbåten Freja mellan Köpenhamn och Malmö den 8 maj 1848 födde hon en son, Carl Frejus. Eftersom Maria var inskriven på arbetsinrättningen placerades Carl Frejus som fosterbarn där. Efter några månader kom mor och son hem till Åsum igen och noterades som inhyses i ett torp. Detta kan tolkas som att Maria inte kunde försörja sig och pojken. De levde på socknens bekostnad ända till Carl Frejus blivit 14 år gammal, då han fick ta drängtjänst på granngården. (Läs mer om Carl Frejus Danneman här.)

För Maria var livet inte lätt. Under hennes uppväxt inträffade några av Sveriges värsta missväxtår. 1826 och 1834 var det svår torka och därmed matbrist kommande vinter. Även åren 1844–45 och 1847 var svåra nödår. Den säd och potatis som växte brändes till brännvin eftersom det gav mer betalt. Många tvingades till tiggeri för att överleva. Kolera, mässling och scharlakansfeber härjade och krävde många dödsoffer.

Fattigförsörjningen var kyrkans ansvar. Det ingick (och ingår) i en prästs ansvarsuppgifter att hjälpa de svaga i samhället. Ju fler personer detta gällde desto tyngre blev arbetsbördan. I en debatt 1840 anförde prosten Thomander följande: ”… måste fattig-inrättningarna äfven mer och mer förvandla sig ifrån barmhärtighets-inrättningar till obarmhertighets-anstalter, och de som hafva inseende öfver fattigvården komma allt mer att synas icke såsom fattighjelpare utan som fattigplågare”.

I 1847 års förordning om fattighjälp förklaras fattigvård vara ”en nödhjälp av kristligt deltagande” men det fastslås också att socknarna har försörjningsansvar för sina boende.

Det fanns många olika typer av arbeten som man kunde tvingas göra på arbetsinrättningen i Malmö. Några fick hjälpa bagaren, andra fick mangla tvätt på tvättinrättningen. Det gjordes likkistor och trätofflor på snickareverkstaden. Det lappades och lagades kläder i skrädderiet. Avlagda kläder från militären och skänkta kläder syddes om och delades ut till fattiga. Arbetsinrättningen ansvarade också för renhållningen i Malmö. I arbetsinrättningens kök behövdes folk till grovsysslor och servering till de sjuka i hospitalet jämte arbetsinrättningen. Uppsyningsmannen och kokfrun var anställd personal och de styrde arbetet med järnhand.

Syftet med arbetsinrättningar var att vänja de internerade till ett arbetsamt och ordentligt liv och ge dem praktisk yrkesutbildning så att de skulle få möjlighet att försörja sig på ett ärligt vis. För Marias del syntes det inte ha gjort någon skillnad. Hon var ensamstående mor i en tid då Sverige hade extrem fattigdom innan emigrationen till Amerika tog fart några decennier senare och tillhörde de fattigaste av de fattiga.

/ Anette

Källor:

Byahornet: hembygdstidningen för Skåne, Scania, Malmö, 1987-, Nr 5 2012

Carlquist, Gunnar (red.), Svensk uppslagsbok, Baltiska förl., Malmö, 1929-1937

Carlsson, Sten, Cornell, Jan & Grenholm, Gunvor, Den svenska historien 8 Karl Johanstiden och den borgerliga liberalismen, 1809-1865, Bonnier, Stockholm, 1968

Glimåkra kyrkoarkiv, Övriga längder, SE/LLA/13111/G/2 (1802-1900)

Johansson, Karl Herbert, Svensk sockensjälvstyrelse 1686-1862: studier särskilt med hänsyn till Linköpings stift, Diss. Lund : Univ.,Lund, 1937

Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 3,, Stockholm, 1898 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)

Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 4,, Stockholm, 1900 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)

Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 2, Omkring 1560-[1828], Kristianstad, 1925

Meijer, Bernhard, Westrin, Theodor, Berg, Ruben G:son, Söderberg, Verner & Fahlstedt, Eugène (red.), Nordisk familjebok [Elektronisk resurs] : konversationslexikon och realencyklopedi, Ny, rev. och rikt ill. uppl., Nordisk familjeboks förl., Stockholm, 1904-1926. http://runeberg.org/nf/

Tomenius, John, Bland göingar på 1800-talet: Byaliv i Göinge, del 2 : bland backstugusittare, dragoner, illgärningsmän, torpare, hantverkare, handelsmän och bönder, Monitor-förl., Kristianstad, 2002

Bild: Tvätterska. Teckning från 1834 av Robert Wilhelm Ekman, (1808-1873),
Nationalmuseum, inventarienummer NMH A 58/1974.

Attentatsförsöket mot den ryska flottan i Köpenhamn 1789

Gustav III:s krig mot Ryssland bröt ut sommaren 1788 och en rysk eskader under amiral Wilhelm von Dessin dröjde sig kvar i Öresund. Egentligen skulle den seglat till Medelhavet för att delta i det ryska kriget mot turkarna, men efter krigsutbrottet blev dess uppgift att tillsammans med den danska flottan störa de svenska transporterna till armén i Finland.

De tre konspiratörerna Lars Benzelstierna, William O`Brian och Thomas Shields

Hotet mot Skåne var påtagligt och i augusti 1788 hade ryssarna angripit Råå och Båstad. När vintern kom lade ryssarna till i Köpenhamn eftersom Danmark var allierat med Ryssland mot Sverige. Danmark ville undvika att slåss mot Sverige och efter ett symboliskt anfall mot Göteborg rådde vapenstillestånd mellan Sverige och Danmark.

Johan Christoffer Toll var ansvarig för försvaret av Skåne och för att skaffa underrättelser sände han hösten 1788 fänriken Lars Benzelstierna som hemlig agent till Köpenhamn. Benzelstierna hade varit student i Lund och var brorson till professor Karl Jesper Benzelius där, men hade visat sig vara stökig och föga studieintresserad. Han hade 1787 slagit in på den militära banan istället och kanske rekryterades han av Toll eftersom han var bekant med Gustaf d’Albedyhll, som var svensk chargé d’affaires i Köpenhamn. Benzelstierna och d’Albedyhll hade under studieåren i Lund båda varit inkvarterade hos Benzelstiernas farbror och kände varandra väl.

Det var Gustaf d’Albedyhll som först börjat fundera på möjligheten att attackera den ryska eskadern när den låg sårbar i hamn och föreslagit detta i ett brev till kung Gustav: Jag håller oförgripligen före, att själva elden torde böra utnyttjas emot dessa ryska ovänner, och sedan kriget verkligen utbrutit lärer det efter krigets regler vara även så lovligt att sätta dem i brand, som sådant ifrån Landskrona synes vara lätt att verkställa.”

Gustav d’Albedyhll fick inget gehör för denna idé men Benzelstierna arbetade vidare på uppslaget och när ett ryskt skepp i december frös fast sydväst om Ven såg han en chans. Den här gången avrådde d’Albedyhll eftersom vapenstillestånd just hade slutits med Danmark och menade att man borde inte provocera danskarna, men den mycket företagsamme Benzelstierna tog sig då vid jultid från Köpenhamn till Stockholm och lyckades få kungen intresserad av projektet. Kungen konfererade med sin bror hertig Karl och amiral Carl August Ehrensvärd och kom fram till att man borde göra ett försök. Benzelstierna sändes därefter till Skåne för att med Tolls hjälp genomföra en attack. Ett infruset örlogsskepp var som en isolerad fästning och kunde med sina kanoner bita ifrån bra. Eftersom isen inte bar kanoner ansåg Toll att man borde avblåsa anfallet. Under planeringstiden drev det ryska skeppet med isen mot Köpenhamn där resten av den ryska eskadern låg infrusen. Benzelstierna åkte därför tillbaka till Köpenhamn för att spana och den 24 januari 1789 rapporterade han till Toll att det var möjligt att genomföra ett brandattentat så att det såg ut som en olycka. Han tänkte köpa en engelsk kutter och låta den råka fatta eld så att det hela skulle se ut som en olycka. Med lite tur kunde även den danska flottan brinna upp. Toll tog kontakt med kungen som gav klartecken. Benzelstierna återvände den 10 februari till Köpenhamn och informerade d’Albedyhll, som bestämt avrådde då han ansåg planen för våghalsig och vägrade hjälpa till med pengar.  Men Benzelstierna gick inte att stoppa. Han återvände till Sverige och var tio dagar senare tillbaka i Köpenhamn med en direkt order till d’Albedyhll från finansminister Erik Ruuth att utbetala 12 000 Riksdaler.

Benzelstierna fick beloppet utbetalat i form av fyra växlar och gav sig iväg.  På en krog på Dybensgade lärde han känna krögaren Thomas Shields som förmedlade kontakten med den irländske skepparen William O´Brien som hade en lämplig båt att sälja. Både Shields och O´Brien drogs in i förberedelserna där Shields roll blev att vara tolk och att köpa in brandfarligt material. O`Briens skepp ”Alexander” var egentligen bara värt 2 000 Riksdaler, så Benzelstierna betalade ett rejält överpris, men fick å andra sidan fick han två hängivna medbrottslingar på köpet. Skepparen skulle flytta sitt skepp så nära de ryska skeppen som möjligt och därefter skulle Benzelstierna ordna en överdådig middag för de ryska befälen, antagligen på Shields krog. Det skulle serveras rejält med sprit och därefter skulle kuttern antändas och lösgöras så att drev mot de ryska skeppen. För att ytterligare öka O´Briens, och hans närmaste man Shields, entusiasm utlovade Benzelstierna extra prispengar för varje ryskt skepp som blev bränt. Attentatsmännen bestämde sig för att sätta planen i verket den 1 mars. O´Brien behöll befälet för skeppet och såg till att lasta det fullt med konjakstunnor och annat brännbart och tjärade båten ordentligt både utvändigt och invändigt. Toll som övervakade operationen från Landskrona fick besked om att allt var klart och begav sig till Bäckaskog för att inte väcka uppmärksamhet inför ”olyckan”.

Träsnitt från 1789 som visar hur Lars Benzelstierna grips

Dessvärre pratade O´Brien lite för mycket med köpmannen Laurentius Tauffe när han den 28 februari skulle lösa in växlarna och denne slog larm. Polisen häktade snabbt irländaren som under natten pressades på alla detaljer, men Benzelstierna var försvunnen. Han hade gömt sig hemma hos sin gamle vän d’Albedyhll som några dagar senare försökte smuggla ut honom, förklädd till portugisiske ministerns sekreterare. Han blev dock igenkänd och polisen lyckades förfölja honom tillbaka till d’Albedyhll hus dit polisen inte hade tillträde eftersom det tillhörde ambassaden. Den 4 mars utbröt en brand i d’Albedyhll grannhus och brandkåren ryckte ut med stort larm. I kaoset stormade en rysk trupp d’Albedyhll hus för att gripa den hatade mordbrännaren, men Benzelstierna kom än en gång undan. Jagad av ursinniga ryssar såg han ingen annan lösning än att anmäla sig frivilligt hos polisen nästa dag och spärrades in på Citadellet. Han låstes in i en cell som kallades för ”Struensees Vaerelse” eftersom den ökände kungliga läkaren suttit inspärrad där innan han avrättades 1772. De danska utredarna var inte imponerade av den kedjerökande och smutsige agenten Benzelstierna: Man maa frygte at der ser lige sort ud med hans Sjael, hans Moral og Religion. (Man kan befara att hans själ, moral och religion är lika svart). Under polisutredningen påträffades upplag av brandfarliga ämnen på sex ställen i staden som skulle lastats på O´Briens båt. Mot löfte om att inte utlämnas till ryssarna erkände Benzelstierna allt han anklagades för. Från dansk sida ville man fortfarande hålla sig väl med Sverige och affären tystades ner. O´Brien dömdes till döden, men fick sin hängning uppskjuten flera gånger och avled i fängelset. Shields dömdes att livet ut arbeta i järn i Köpenhamns fästning. Även Lars Benzelstierna dömdes till döden, men oväntat nog kom en nådeansökan från den ryska kejsarinnan. Straffet omvandlades därför till livstids fängelse på Munkholmens fästning vid Trondheim. Han släpptes 1796 och fick sjuk och åldrad återvända till Sverige där han avled 1808.

/Anders

Källor:
Frick, Lennart W. & Rosander, Lars, Det vakande ögat: [svensk underrättelsetjänst under 400 år], [Ny utg.], Historiska media, Lund, 1999

Nørby, Søren, Baron Benzelstierna og det mislykkede . brandattentat mod en dansk-russisk flådestyrke ved København i 1789, Siden Saxo, Rigsarkivet, nr 3, 2018

Took William, The Life of Catharine II, Empress of Russia, London, 1800

Bilder:
Det Kgl. Biblioteks billedsamling bs000170.tif Afværgelse af den svenske baron Benzelstiernas påtænkte brandattentat mod den danske og russiske flåde, Träsnitt från 1789

Wikimedia Commons, Portretten van Shields, Obrien en Benzelstierna, RP-P-2010-329-71.jpg

Renoveringen av gården del 11 – Tiggarbjälken

I taket i Lillstu hänger en rund träbjälke tvärs över rummet som är en påminnelse om ett betydligt fattigare Sverige som inte ligger så långt bak i tiden. Detta är en tiggarbjälke (kallas även stackarbjälke eller rackarbjälke) och är en kvarleva från en tid då det var vanligt med luffare och andra kringvandrande personer som knackade på för att sälja något eller bara få värma sig och kanske få en bit mat och en sovplats för natten.

Tiggarbjälken i Lillstu. Där stolen står var förr de besökandes stol innanför dörren till hallen. Då fanns en kamin strax intill stolen, där trappan finns idag.

Mellan gårdarna i Göinge rörde sig en mängd luffare och många av dem kände man igen år från år. Några av de sista bodde under vintrarna på ålderdomshem men gick under sommarmånaderna ut på luffen för att få lite omväxling. Luffarna fick sova i ladan där det fanns ett särskilt täcke för dem att använda. Min farmor Anna lär ha varit lite rädd när luffarna kom, i synnerhet om hon var ensam hemma med barnen. Hon ställde ändå alltid fram kaffe och mat till de som ville ha. Vid granngårdarna sa de till luffarna att ”gå till gården vid ån. De tar alltid emot luffare”.

Några av luffarna var inte så noga med hygienen utan luktade väldigt illa och var mycket smutsiga. En av de senare var Brev-Anna som kallades så eftersom hon sålde kuvert. Hon var den lortigaste luffare som barnen hade sett. Trots detta fick hon faktiskt ligga i soffan i Lillstu. Kanske för att hon var kvinna?

En luffargubbe som kallades ”Skärsliparn” ville alltid laga till sin egen mat. En gång hade han en fläskbit insvept i flottigt papper nedstoppad i fickan och frågade artigt efter potatis, bröd och mjölk. Farmor Anna plockade fram detta och snart satt gubben vid köksbordet och åt middag. Skärsliparn hade en cykel med en monterad slipmaskin på pakethållaren som kunde drivas med tramporna. Han cyklade runt från gård till gård och slipade knivar, saxar och verktyg.

Luffare ”Hörtig” från Lönsboda kom cyklandes. Han hade en mindre låda fram på pakethållaren och en ganska stor låda där bak. Han sålde skosnören, knappnålar, resårband, laxfärgade särkar och flossade byxor med halvlånga ben mm. På vårarna sålde han fröer och radade upp alla fröpåsarna på bordet i Lillstu. Vilken färgprakt! Hans riktiga namn var Johan Hurtig (f 1882 i Glimåkra, d 1959 i Örkened). Han hade som ung arbetat en tid på en korgfabrik England. Han var fem år i Tyskland som korgmakare och hade även hunnit med att vara rallare i Kanada under tre år. Återkommen till Sverige slog han sig ner i Örkened och startade korgmakeri innan han blev gårdfarihandlare. På äldre dar bodde han på ålderdomshemmet i Lönsboda där han hade egen lägenhet i uthuset, men fortsatte att cykla runt.

Vissa av luffarna var i grunden arbetsskygga och det kunde bli diskussion om hur mycket man skulle behöva arbeta för ett mål mat. Min far Gösta minns en luffare som efter att ha suttit en stund på stolen innanför dörren plötsligt ropade: Faur man nöen mad? Min farfar Oscar svarade ”Jo dau, mad ska du fau, men föörst sau sa vi ta oit redit tau pau vebacken.” Gubben svarade: ”Oh, du vill väll att jau sa hogga aurmar o boin au me.”

Kassagubben, Knut Olsson

På försommaren kom under många år ”Kassa-gubben” cyklande. Han hade buntat ihop stora och små korgar (kassar) både fram och bak på cykeln så att varken han själv eller fordonet syntes. Farmor Anna köpte i regel varsin enliters-korg till barnen mot att de lovade att vara flitiga i bärskogen. En julaftons förmiddag på 1950-talet kom en man med långt skägg gåendes genom allén med en kärra efter sig. Den första snön hade fallit så det var vitt på marken. Barnen kände igen honom från tidigare besök – det var Kassa-gubben som gett sig ut på en vintertur! Det var en barnkär man och gårdens barn hade fått lära sig att tilltala honom som ”Farbror Knut”, hans riktiga namn var Knut Olsson. Vandraren kom in på gårdsplanen och välkomnades av Oscar och Anna. Han klev in i huset och satte sig på en stol och packade upp saker ur ett knyte, ett i taget och sa: ”Jag har bröd, smör, syltefläsk men jag ingenstans att bo när det är julafton.” ”Du kan stanna hos oss!” sa mor Anna. Farbror Knut blev glad och lät sig väl smaka av det framdukade eftermiddagskaffet. Man ordnade så att han kunde sova i tvättstugan och när kvällen kom bjöds han in till julbordet. Han tog för sig av det goda som om han inte hade sett mat på länge. På kvällen var han klädd till jultomte men någon skäggig mask behövde han inte. Farbror Knut delade ut julklappar och själv fick han en stor påse som innehöll apelsiner.

Dagen efter sa han: ”Jag tror jag stannar en dag till”. Så blev det och först på annandag jul gick Farbror Knut vidare, släpandes på sin stora kärra med korgar.

Ännu på 1950-talet var gården en viktig lokal arbetsgivare och på jordbruket, sågen eller kvarnen fanns ofta jobb för den som behövde en extra inkomst, eller kanske bara mat och logi. Många var de som knackade på och satte sig innanför dörren i förhoppning om arbete. En som ofta kom var Karl Nilsson från Abbortorpet (på göingska kallad Kriste-Nissa Kalle, en namnform där man kan följa familjen tre generationer bakåt, Kristinas Nisses Karl). En gång var han i akut behov av lite pengar till familjen och detta löstes genom att Oscar såg ut ett område i vången som slyat igen, som han kunde få röja. På det sättet blev det ett arbete och inte tiggeri.

Truls Jeppsson (lokalt kallad Petters Tryls, f 1877 i Hjärsås, d 1963 i Glimåkra) kom ofta från sitt torp i Högsma för att arbeta några dagar då och då vid sågverket. Hemma på torpet drev han en rävfarm som inte riktigt räckte som försörjning. Det berättas många historier om honom. I en av dessa skulle Petters Tryls cykla till Lönsboda för att köpa slaktavfall av slaktaren att mata sina rävar med. När han kom till Vesslarp så hade han en stor svärm flugor efter sig men han lurade flugsvärmen genom att svänga tvärt vänster i en vägkorsning medan flugorna fortsatte rakt fram. De lär ha hittat honom igen.

Petters-Tryls, Truls Jeppson

En del av de arbetssökande var anmälda till kommunen som arbetslösa men skaffade sig en extra inkomst som daglönare. Dessa kände man igen på att de tvunget begärde en timmes ledigt mitt på dagen. Under denna rast skyndade de sig ner till Glimåkra för stämpla på arbetslöshetskassan!

Tiggarbjälken som finns i Lillstu hör samman med sedvänjan att ”löst folk” inte fick gå förbi bjälken innan man blivit inbjuden. På 1950-talet kom fortfarande några av de äldre luffarna och arbetssökande in genom hallen och slog sig ner på en stol som stod innanför dörren i Lillstu, dvs strax innanför bjälken. Där väntade de på att bli inbjudna i stugan. Eftersom hallen inte var uppvärmd skulle de alltid få lov att komma in en stund i värmen.

Sedvänjan med en stol vid ingången som användes för att invänta en inbjudan längre in i huset finns beskriven i en doktorsavhandling om socknen När på Gotland. Där finns också en kort kommentar om att tiggarbjälken fyllt samma funktion. Där kallas bjälken dock för rackarbjälke. Rackare var ett öknamn på hästslaktaren och det var vanligt att han och annat löst folk inte gick förbi bjälken. Ytterdörrarna var inte låsta och det var alltid tillåtet för alla komma in i stugvärmen, men gick man förbi tiggarbjälken utan bli inbjuden räknades det som hemfridsbrott.

Under renoveringen av Lillstu konstaterade vi att det tidigare fanns en kamin i Lillstu. Denna revs ut när centralvärmen installerades 1958. Kamin fungerade som avgränsare tillsammans med tiggarbjälken.  Där kamin en gång fanns mynnar idag vår nybyggda trappa till ovanvåningen. Vår tiggarbjälke ser inte ut att vara urgammal, men den är uppfäst med smidd spik. Vi vet att väggen till spiskammaren byggdes på 1850-talet, så troligen har tiggarbjälken då bytts ut eller kanske bara kortats. Tidigare bör den ha gått från yttervägg till yttervägg. Vid vår renovering har vi inte rört tiggarbjälken eller de väggar den är fäst i utöver målning och tapetsering.

/Anders

Källor:

Rosen, Carl von, När-demokrati: jämlikhet och ledarskap i en gotländsk strandbygd, Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Univ., Diss. Uppsala : Univ., 2003,Uppsala, 2002

Blidberg, Anette, Blidberg, Anders, Ett rums historia – Berättelsen om Lillstu, Simontorps Skriftserie nr 3, 2015