Gösta Lundin – direktor för krigsfångehjälpen

Sommaren 1944 fick Gösta Lundin frågan om han ville åta sig uppdraget som Direktor för KFUM:s krigsfångehjälp i Tyskland. Hans företrädare hade utvisats efter några veckor i Gestapos fängelse och slutstriden om Berlin närmade sig. Trots riskerna for den 46-årige fembarnspappan och läraren på Samskolan i Osby till Berlin. En vilja att hjälpa andra fick honom att riskera livet och han kom att få stor betydelse för många av sina medmänniskor under de kommande åren.

 

skanna0041
Gösta Lundin iförd sin stålhjälm och skinnrocken för att klara kylan på de ständiga resorna

Gösta Lundin blev 1924 lärare i Osby. Hans engagemang inom KFUM gav honom höga förtroendeposter på nationell nivå. Uppdraget som Direktor för KFUM:s Krigsfångehjälp var vagt och gick ut på att leda en grupp på fem fältsekreterares arbete i fånglägren runt om i Tyskland. Det fanns hundratusentals allierade krigsfångar i Tyskland. De meniga fångarna var satta i arbete, men officerare fick enligt Genèvekonventionen inte tvingas till arbete. De tusentals officerarna riskerade att drabbades hårt av ”taggtrådspsykos” och för att motverka detta behövdes sysselsättning i alla former. Under hösten 1944 delades 160 ton material ut, däribland 171 skrivmaskiner, 778 linjaler, 76 saxofoner, 1270 par boxhandskar, 1 271 fotbollar, 122 440 rakblad, 27 grammofoner och inte mindre än 16 265 grammofonskivor. Som synes innehöll sändningarna i stort sett allt som kunde sysselsätta männen utan att innebära en säkerhetsrisk för vaktmanskapet.

 

I Gösta Lundins uppgifter ingick även alla officiella kontakter med det tyska utrikesdepartementet och framför allt med Oberkommando der Wehrmachts krigsfångebyrå i Torgau. Det måste ha krävts en hel del mod men generalsekreteraren Hugo Cedergren ansåg Gösta mycket lämplig för uppdraget eftersom han var begåvad med en lämplig kombination av omdöme, lugn och en smula pondus. Byrån hade sitt högkvarter i byn Sagan i Schlesien, 20 mil sydost om Berlin men eftersom de flesta myndighetsbesök måste göras i Berlin var Gösta ofta där eller på resande fot bland sina fältsekreterare.

 

skanna0013
Gösta Lundin med tjänstebilen från YMCA

Även om Gösta var orolig för den egna säkerheten drevs han också av en känsla av plikt och äventyrslust. ”Jag reser inte i några dystra dödstankar. I det längsta tänker jag hålla livhanken uppe, och jag tror, att livet är ganska vidhängligt.” Den 29 augusti 1944 landade Gösta på Tempelhof i Berlin och togs emot av en blivande god vän, kyrkoherden Erik Perwe i den svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. Perwe hade natten innan varit delaktig i en större räddningsaktion då en stor grupp judar smugglats ut ur Berlin och räddats till Trelleborg åkande med plomberade tågvagnar som egentligen skulle innehålla svenska legationens möbler. Redan första kvällen kom det första flyglarmet och Gösta följde med Perwe i bil till svenska legationens skyddsrum där de kunde lyssna till hur bomberna föll över staden. Några timmar senare var faran över och de kunde återvända. Gösta var naturligtvis uppjagad av detta elddop, men förstod på de övrigas reaktioner att bombningen varit mild. Några få brändes syntes under återfärden. Först klockan tre kom de i säng för några timmars sömn. Svenskarna turades om att lyssna på radio varje heltimme då luftförsvarsvarningar sändes. De mer rutinerade hade lärt sig att om hallåmannen sa ”Achtung” var det ingen större fara. Men om han sa ”Achtung, Achtung” var det ett stort anfall på gång – och bråttom. Vid sådana anfall hann man inte ta sig till legationens säkra bunker utan fick hålla till godo med Svenska Kyrkans förstärkta källare. Gösta var medveten om att den inte gav mycket skydd: ”Man vet ju att en fullträff är den vissa döden. Det är bara att sitta och vänta – när det är över, lever man eller gör man det inte.

 

Krigsfångehjälpen hade ända sedan krigsutbrottet haft ett utmärkt samarbete med Wehrmacht, men i det sönderfallande nazi-Tyskland hösten 1944 växte SS makt stadigt vilket innebar problem. Säkerhetstjänsten Abwehr började granska hjälpsändningarna och hittade på nya tullhinder och liknande. För att lösa dessa problem besökte Gösta Finansministeriet i Berlin. Därifrån sändes han till den nazistiska statens högsta kontrollinstans Reichssicherheitshauptamt, där både Gestapo och Abwehr ingick som underavdelningar. Mottagandet var kyligt och tjänstemannen ”en ganska hård typ” men mötet gick bra och leveranserna kom igång igen. De tyska myndigheternas misstänksamhet kunde innebära stor fara. Gösta Lundins gode vän kyrkoherde Erik Perwe dödades den 29 november 1944 då hans flygplan störtade på väg hem till Sverige, troligen nedskjutet av ett tyskt stridsfartyg.

Krigsfångehjälpens arbete skulle komma att ändras 1945 då organisationen kom att förvandlas till en improviserad räddningsstyrka i krigets slutskede. Efter kriget kom ännu en fas då de hundratusentals tyska krigsfångarna behövde hjälp. Även i detta arbete gjorde Gösta Lundin en stor humanitär insats men mer om detta i kommande artiklar.

/Anders

 

Annonser

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s