När koleran kom

Kolera härjade i Europa första halvan av 1830-talet. England och Frankrike hade drabbats hårt redan 1831–32 och oron var stor för att den farliga sjukdomen skulle sprida sig till Sverige med resande från kontinenten. Genom karantänsavspärrningar lyckades de svenska myndigheterna hålla koleran borta från Sverige i flera år. Men 1834 gick det inte längre.

En av de mest kända berättelserna om kolera-epidemin år 1834 är från Jönköping. Det hade varit några varma sommarveckor i slutet av juli och början av augusti detta år. Varmt och vindstilla. I de kanaler som då fanns i centrala stan stod vattnet stilla och lukten stank av det avfall och latrin som samlats i kanalerna.

Ett teatersällskap från Kungliga Teatern besökte under sommaren Göteborg för att ge några föreställningar där. Den 26 juli konstaterades ett utbrott av kolera och redan den 1 augusti avbröt teatersällskapet sina föreställningar. De flydde till Jönköping och anlände dit på kvällen den 4 augusti. Under uppväxten i Jönköping fick jag på historielektionerna höra att teatersällskapets vagnar var de sista ekipagen som släpptes in i staden men det kan jag inte hitta någon källa på. Klart är i alla fall att en av de kända skådespelarna, Anders Collberg, var sjuk redan när sällskapet kom till Jönköping. Stadens tre prominenta läkare undersökte honom. Regementsläkare Carl Nordstedt, provinsialläkaren och professorn Frans Eneroth och stadsläkaren H. O. Caspersson. De var något osäkra på diagnosen men lutade åt kolera, den sjukdom alla fruktade.

Skådespelaren Collberg dog några dagar senare. Läkarnas diagnos hade varit rätt, koleran hade gjort sitt intåg i stan och smittan spreds snabbt vidare. Collberg var en känd och ”gudaskön” (vacker) skådespelare och stadens kvinnor infann sig i mängder när han ”stod lik” och man klippte lockar från håret för att ha som minne. 

De fattigare kvarteren i Jönköping beskrevs vid denna tid som ”osnygga” med låga, fuktiga rum där flera familjer trängdes tätt. Vattnet från Vättern trängde in mellan golvtiljorna när det stormade och fukten och sanden var svår att hålla undan. I brist på utrymme låg nu sjuka, döda och fortfarande friska människor om vartannat under epidemin. Viktor Rydbergs bror Carl August beskrev koleraepidemin 1834 i ett brev några år senare: ”Jag minns det som igår. Jag tycker mig se de överfyllda likvagnarna och höra de jämt ringande dödsklockorna, de döendes och sörjandes jämmer. Jag tycker mig känna den kvävande hettan och oset av ben, tjära, mm varmed eldades i grytor på stadens gator. Jag tycker mig se min döende mor, se henne död och den till förtvivlan gränsande sorg som bemäktigade sig oss alla.

Stadens myndigheter förbjöd folksamlingar, stadens krogar fick stänga och möten ställdes in. Annat sköts upp, som rättegångar, ett lokalt val och provpredikningar för att tillsätta en ledig prästtjänst. Däremot samlades människor till både gudstjänster och nattvardsgång i den svåra tid som var och smittan spreds vidare i snabb takt.

Staden hade svårt att anställa tillräckligt många likbärare och dödgrävare men också sköterskor till de nya sjukhusen som öppnats. Dödligheten var stor bland de som arbetade med sjuka och döda. Jönköpings Tidning skriver: ”Nästan alla näringar ligga nere. Den enda rörelse våra gator på några dagar företett är transporter av sjuklingar och lik samt av ilande apoteks-och sjukbud. Hela samhället sysselsätter sig numera snart sagt endast med sjukvård och dödsförberedelse.

Läkarna hade inte många botemedel att ta till, men det finns uppgifter om att två patienter ”botades” med den ”sällsynta drycken champagne”. Detta var inte något unikt för tiden. Redan skalden Carl Michael Bellman behandlades med champagne mot frossa 1775 (troligen malaria) och poeten Erik Axel Karlfeldt fick samma kur mot lunginflammation så sent som år 1913. Under ungefär en månads tid härjade koleraepidemin i Jönköping. Under denna månad dog en sjundedel (ca 14%) av stadens befolkning. Ungefär hälften av alla insjuknade dog vilket innebar att nästan var tredje person i staden var sjuk under denna månad. Epidemin förvärrade de dåliga förhållandena i staden. Över tvåhundra barn räknades som värnlösa (utan försörjning) och mer än 50 saknade helt ett hem.

Även i andra delar av landet infördes restriktioner när koleran och ryktet om dess framfart spreds. Skånes generalbefälhavare beordrade att Viskans södra strand (norr om Varberg) skulle bevakas för att hindra alla som kom norrifrån att passera när koleran bröt ut i Göteborg. Städer och kommuner spärrade gator och vägar och resande människor eskorterades genom området eller avvisades. Mellan Helsingborg och gränsen mot Halland fanns fyra stycken karantänsanstalter inom bara 4 mil. Här fick resanden stanna och vänta tills de bevisligen var friska.

Men det gick inte att hindra smittan. Den 13 augusti 1834 skriver Joachim Stael von Holstein i sin dagbok: ”Med Posten fick man den bekymmersamma underrättelsen, att i Göteborg hade choleran med häftig fart utbrutit. Från den 4:e till den 8:e hade i en församling dött 384 personer. Många flera hundra personer dött i andra stadsdelar. Sjukdomen hade även brett ut sig på landet. Oron är stor och den 11 oktober: ”fick vi veta, att cholera nu kommit till byen Edenryd, så att nu har äntligen den härjande fienden kommit till Skåne.”

I Edenryd (utanför Bromölla) dog fem personer på 10 dagar. Under hela året 1834 dog bara åtta personer i byn så det var procentuellt en stor andel som dog på kort tid. Totalt i hela socknen dog 38 personer under hela året, oavsett dödsorsak. Koleran tog många liv på kort tid där den gick fram.

Kristianstad stad undkom i hög grad farsoten 1834 men drabbades desto hårdare vid nästa koleraepidemi år 1857. På bara sex veckor dog då 10 % av stadens befolkning. Då hade ändå 20% av stadens befolkning flytt ut på landet för att undkomma den dödliga farsoten. Den nyanlagda begravningsplatsen fylldes snabbt och man kunde sedan inte begrava människor där på flera år. Runt om i landet finns liknande gamla pest- och kolera-kyrkogårdar som numera ofta är övergivna. 

Minnessten över koleraepidemin i Kristianstad 1857, Kristianstads gamla kyrkogård.

Kolera återkom med flera epidemier fram till sekelskiftet år 1900 och man uppskattar att det bara i Europa dog ungefär 100 miljoner människor i sjukdomen.

Likheterna med dagens corona-pandemi är stora. Smittspridningen går relativt fort men kolera är en bakteriesjukdom och kan därför hållas i schack med hjälp av bättre sanitära förhållanden. Kolera ger diarréer och botas idag med stora mängder vätska och vid svårare fall ges antibiotika. Corona (covid-19) är en virussjukdom och mot denna saknar vi idag effektiva läkemedel, precis som läget var när koleran härjade som värst i 1800-talets Europa.

/Anette

Källor:

Anders Collberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14911, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne.), hämtad 2020-07-15
Bergsten, Staffan, Karlfeldt: dikt & liv, Modernista, Stockholm, 2016
Burman, Carina, Bellman: biografin, Albert Bonniers Förlag, [Stockholm], 2019
http://www.ddss.nu. Ivetofta socken, 1834. Dödsorsak ”kolera”, respektive alla dödsorsaker.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/smittsamma-sjukdomar/kolera-/ Läst 2020-08-19.
Hebbe, Brita, Wendela : En modern 1800-talskvinna [Elektronisk resurs], Natur & Kultur, 2014 (slutet av kap.3)
Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar, Stockholm, 1897-1905
Sallnäs, Birger, Rystad, Göran & Wessman, Lars (red.), Jönköpings stads historia D. 2 Från stadens brand 1612 till kommunalreformen 1862, [Kulturnämnden], Jönköping, 1965
Staël von Holstein, Joachim, Herrgårdsliv i Skåne för hundra år sedan: överste Joachim Staël von Holsteins dagböcker, Scania, Malmö, 1933
https://www.svenskakyrkan.se/kristianstad/gamla-begravningsplatsen. Läst 2020-08-12.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolera. Läst 2020-07-12.
Uppgift på minnesstenen på Gamla kyrkogården, Kristianstad. Fotograferad 31 juli 2020.

Bilder:
Minnesstenen på Kristianstads gamla kyrkogård, foto Simontorp Konsult AB Anders Collberg. Teckning av K. Wahlbom. Kungliga teatern Stockholm, Svenskt biografiskt lexikon

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s