Renoveringen av gården del 10 – Bakning i det gamla köket

Det gamla köket som var helt borttaget under nästan 40 år har nu åter fått bli kök. Köksspisen är återskapad efter nutida behov med en modern elspis, men bredvid står en klassisk järnspis från Husqvarna som backup vid strömavbrott. Istället för köksfläkt har spiskupan murats upp och vid stekning drar vi bara upp spjället till skorstenen. Kvar från ett betydligt äldre kök är en rejäl bakugn på cirka två gånger tre meter. Denna är i princip möjlig att använda men på grund av brandfaran låter vi bli. Över dörren till Storstu hänger även brödspaden som återfanns inspikad i en kattvind på andra våningen.

Brödbakning i stenugn var ett rejält projekt som i ett stort hushåll behövde göras i stort sett var och varannan vecka. Gården var i äldre tid självförsörjande på säd. När den tröskats på logen bar säden i säckar upp på andra våningen i boningshuset och hälldes upp i stora bingar eftersom den måste förvaras torrt och varmt. Lösningen levde inte helt upp till dagens livsmedelsstandard och innebar att en mängd möss och råttor sökte sig in i huset. Katterna hade fullt upp. Både möss, råttor – och katter – bajsade dessutom gärna ibland spannmålen på vinden. Mina fastrar berättar att de som barn ibland fick sålla säden för att få bort det värsta.

Innan det gick att baka måste säden malas. Praktiskt nog har gården under många år haft en egen vattenkvarn där man en gång i tiden malde till alla i grannskapet. Även här var det si och så med hygienen. På natten brukade råttorna ta sig in bland kvarnstenarna, men detta löstes enkelt genom att man startade driften och ”malde ut dem” med några säckar som skulle bli fodersäd. Därefter kunde man mala mjölet till brödbaket. Genom att justera avståndet mellan stenarna kunde man välja hur grovmalet man ville ha mjölet. Efterhand som stenarna slets måste nya räfflor huggas ut i dem. När de var nyhuggna kunde det hända att en hel del sten följde med i mjölet och brödet knastrade då mellan tänderna.

Oscar Olsson som mjölnare i Simontorps kvarn

På bakdagens morgon skulle ugnen eldas varm. I Simontorp använde man gärna torr ytved från sågverket som brann väldigt hetsigt. Det gällde samtidigt att inte elda så våldsamt att ugnen sprack. När ugnen var rejält varm rakades alla glöder ut. Ugnen skulle sedan sopas och barnen i huset hade som uppgift att springa upp i skogen och hämta tallris till att göra en kvast. Ibland tog den eld och måste doppas i vattenhinken. För att testa om temperaturen var lagom kunde en bit tidningspapper kastas in. Tiden som det tog för denna att fatta eld gav en uppfattning om temperaturen. Några termometrar användes inte.

Dagen innan hade baktråget burits in från ”Hoggehuset” och rågmjölet skållats. I tråget blandades på morgonen degen som sedan formades till kakor och fick jäsa. Det gällde att planera tiden väl så att ugnen var lagom varm när de var färdigjästa. Då skyfflades kakorna in i ugnen så att den blev helt fylld. För att ta vara på värmen bakades flera omgångar bröd i en ordning så att de behövde allt lägre temperatur. På höstarna avslutades ofta baket med att finskurna träpäron (så kallades päron för att skilja dem från jordpäron, dvs potatis) kastades in för att torka långsamt på eftervärmen till dagen därpå. Dessa kunde sedan förvaras hela vinden. Jag minns hur fantastiskt goda de var som smågodis. Man kunde även koka fruktkräm på dem om man ville.

Enligt min far blev brödkakorna väldigt saftiga och goda med en fin skorpa. För at förlänga hållbarheten grävdes de ibland ner i sädesbingarna på vinden (ja, där som mössen och katterna höll till…) Där höll de sig länge och i nödfall kunde lite mögel lätt skäras bort. ”Bäst före”- datum var något som ännu inte uppfunnits.

Brödbak på gården har nog sett ungefär likadant ut under mycket lång tid, men det finns faktiskt spår i husets konstruktion som visar på att bakugnen inte alltid stått i dagens kök. En gång i tiden var detta troligtvis ett grovkök och vardagsingång direkt från trädgården. Själva spismuren med bakugn stod då inne i storstugan, som alltså hade en köksavdelning i det nordöstra hörnet. Storstu var då ett allrum där det mesta hände och det enda utrymme som var uppvärmt vintertid. På nedre våningen syns inga spår av detta, men när vi frilade takkonstruktionen på andra våningen uppmärksammade jag att en av sparrarna över storstu var avväxlad med en tvärbalk. Detta var nödvändigt eftersom den enorma skorstenen av gråsten en gång gick ut på taket här.

Konstruktionen är mycket gammal och utförd med grova dymlingar av trä istället för spik. I det som en gång var hålet för skorstenen har vi även låtit en bit av yttertakets insida synas. Det är en bred, ramsågad entumsbräda med en massa träpluggar. Dessa har en gång hållit fast takspånor av trä, ungefär som på en gammal kyrka. Dessa grova träspånor har troligen lagts på under 1700-talets slut och eftersom de lades tvärs över det gamla skorstenshålet kan vi anta att den nuvarande bakugnen kom på plats för över 200 år sedan.

/Anders

Källor:

Minnen från syskonen Ingegerd Mårtensson, Kjerstin Axelsson och Gösta Olsson som alla växte upp i Simontorp.

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s