Renoveringen av gården del 11 – Tiggarbjälken

I taket i Lillstu hänger en rund träbjälke tvärs över rummet som är en påminnelse om ett betydligt fattigare Sverige som inte ligger så långt bak i tiden. Detta är en tiggarbjälke (kallas även stackarbjälke eller rackarbjälke) och är en kvarleva från en tid då det var vanligt med luffare och andra kringvandrande personer som knackade på för att sälja något eller bara få värma sig och kanske få en bit mat och en sovplats för natten.

Tiggarbjälken i Lillstu. Där stolen står var förr de besökandes stol innanför dörren till hallen. Då fanns en kamin strax intill stolen, där trappan finns idag.

Mellan gårdarna i Göinge rörde sig en mängd luffare och många av dem kände man igen år från år. Några av de sista bodde under vintrarna på ålderdomshem men gick under sommarmånaderna ut på luffen för att få lite omväxling. Luffarna fick sova i ladan där det fanns ett särskilt täcke för dem att använda. Min farmor Anna lär ha varit lite rädd när luffarna kom, i synnerhet om hon var ensam hemma med barnen. Hon ställde ändå alltid fram kaffe och mat till de som ville ha. Vid granngårdarna sa de till luffarna att ”gå till gården vid ån. De tar alltid emot luffare”.

Några av luffarna var inte så noga med hygienen utan luktade väldigt illa och var mycket smutsiga. En av de senare var Brev-Anna som kallades så eftersom hon sålde kuvert. Hon var den lortigaste luffare som barnen hade sett. Trots detta fick hon faktiskt ligga i soffan i Lillstu. Kanske för att hon var kvinna?

En luffargubbe som kallades ”Skärsliparn” ville alltid laga till sin egen mat. En gång hade han en fläskbit insvept i flottigt papper nedstoppad i fickan och frågade artigt efter potatis, bröd och mjölk. Farmor Anna plockade fram detta och snart satt gubben vid köksbordet och åt middag. Skärsliparn hade en cykel med en monterad slipmaskin på pakethållaren som kunde drivas med tramporna. Han cyklade runt från gård till gård och slipade knivar, saxar och verktyg.

Luffare ”Hörtig” från Lönsboda kom cyklandes. Han hade en mindre låda fram på pakethållaren och en ganska stor låda där bak. Han sålde skosnören, knappnålar, resårband, laxfärgade särkar och flossade byxor med halvlånga ben mm. På vårarna sålde han fröer och radade upp alla fröpåsarna på bordet i Lillstu. Vilken färgprakt! Hans riktiga namn var Johan Hurtig (f 1882 i Glimåkra, d 1959 i Örkened). Han hade som ung arbetat en tid på en korgfabrik England. Han var fem år i Tyskland som korgmakare och hade även hunnit med att vara rallare i Kanada under tre år. Återkommen till Sverige slog han sig ner i Örkened och startade korgmakeri innan han blev gårdfarihandlare. På äldre dar bodde han på ålderdomshemmet i Lönsboda där han hade egen lägenhet i uthuset, men fortsatte att cykla runt.

Vissa av luffarna var i grunden arbetsskygga och det kunde bli diskussion om hur mycket man skulle behöva arbeta för ett mål mat. Min far Gösta minns en luffare som efter att ha suttit en stund på stolen innanför dörren plötsligt ropade: Faur man nöen mad? Min farfar Oscar svarade ”Jo dau, mad ska du fau, men föörst sau sa vi ta oit redit tau pau vebacken.” Gubben svarade: ”Oh, du vill väll att jau sa hogga aurmar o boin au me.”

Kassagubben, Knut Olsson

På försommaren kom under många år ”Kassa-gubben” cyklande. Han hade buntat ihop stora och små korgar (kassar) både fram och bak på cykeln så att varken han själv eller fordonet syntes. Farmor Anna köpte i regel varsin enliters-korg till barnen mot att de lovade att vara flitiga i bärskogen. En julaftons förmiddag på 1950-talet kom en man med långt skägg gåendes genom allén med en kärra efter sig. Den första snön hade fallit så det var vitt på marken. Barnen kände igen honom från tidigare besök – det var Kassa-gubben som gett sig ut på en vintertur! Det var en barnkär man och gårdens barn hade fått lära sig att tilltala honom som ”Farbror Knut”, hans riktiga namn var Knut Olsson. Vandraren kom in på gårdsplanen och välkomnades av Oscar och Anna. Han klev in i huset och satte sig på en stol och packade upp saker ur ett knyte, ett i taget och sa: ”Jag har bröd, smör, syltefläsk men jag ingenstans att bo när det är julafton.” ”Du kan stanna hos oss!” sa mor Anna. Farbror Knut blev glad och lät sig väl smaka av det framdukade eftermiddagskaffet. Man ordnade så att han kunde sova i tvättstugan och när kvällen kom bjöds han in till julbordet. Han tog för sig av det goda som om han inte hade sett mat på länge. På kvällen var han klädd till jultomte men någon skäggig mask behövde han inte. Farbror Knut delade ut julklappar och själv fick han en stor påse som innehöll apelsiner.

Dagen efter sa han: ”Jag tror jag stannar en dag till”. Så blev det och först på annandag jul gick Farbror Knut vidare, släpandes på sin stora kärra med korgar.

Ännu på 1950-talet var gården en viktig lokal arbetsgivare och på jordbruket, sågen eller kvarnen fanns ofta jobb för den som behövde en extra inkomst, eller kanske bara mat och logi. Många var de som knackade på och satte sig innanför dörren i förhoppning om arbete. En som ofta kom var Karl Nilsson från Abbortorpet (på göingska kallad Kriste-Nissa Kalle, en namnform där man kan följa familjen tre generationer bakåt, Kristinas Nisses Karl). En gång var han i akut behov av lite pengar till familjen och detta löstes genom att Oscar såg ut ett område i vången som slyat igen, som han kunde få röja. På det sättet blev det ett arbete och inte tiggeri.

Truls Jeppsson (lokalt kallad Petters Tryls, f 1877 i Hjärsås, d 1963 i Glimåkra) kom ofta från sitt torp i Högsma för att arbeta några dagar då och då vid sågverket. Hemma på torpet drev han en rävfarm som inte riktigt räckte som försörjning. Det berättas många historier om honom. I en av dessa skulle Petters Tryls cykla till Lönsboda för att köpa slaktavfall av slaktaren att mata sina rävar med. När han kom till Vesslarp så hade han en stor svärm flugor efter sig men han lurade flugsvärmen genom att svänga tvärt vänster i en vägkorsning medan flugorna fortsatte rakt fram. De lär ha hittat honom igen.

Petters-Tryls, Truls Jeppson

En del av de arbetssökande var anmälda till kommunen som arbetslösa men skaffade sig en extra inkomst som daglönare. Dessa kände man igen på att de tvunget begärde en timmes ledigt mitt på dagen. Under denna rast skyndade de sig ner till Glimåkra för stämpla på arbetslöshetskassan!

Tiggarbjälken som finns i Lillstu hör samman med sedvänjan att ”löst folk” inte fick gå förbi bjälken innan man blivit inbjuden. På 1950-talet kom fortfarande några av de äldre luffarna och arbetssökande in genom hallen och slog sig ner på en stol som stod innanför dörren i Lillstu, dvs strax innanför bjälken. Där väntade de på att bli inbjudna i stugan. Eftersom hallen inte var uppvärmd skulle de alltid få lov att komma in en stund i värmen.

Sedvänjan med en stol vid ingången som användes för att invänta en inbjudan längre in i huset finns beskriven i en doktorsavhandling om socknen När på Gotland. Där finns också en kort kommentar om att tiggarbjälken fyllt samma funktion. Där kallas bjälken dock för rackarbjälke. Rackare var ett öknamn på hästslaktaren och det var vanligt att han och annat löst folk inte gick förbi bjälken. Ytterdörrarna var inte låsta och det var alltid tillåtet för alla komma in i stugvärmen, men gick man förbi tiggarbjälken utan bli inbjuden räknades det som hemfridsbrott.

Under renoveringen av Lillstu konstaterade vi att det tidigare fanns en kamin i Lillstu. Denna revs ut när centralvärmen installerades 1958. Kamin fungerade som avgränsare tillsammans med tiggarbjälken.  Där kamin en gång fanns mynnar idag vår nybyggda trappa till ovanvåningen. Vår tiggarbjälke ser inte ut att vara urgammal, men den är uppfäst med smidd spik. Vi vet att väggen till spiskammaren byggdes på 1850-talet, så troligen har tiggarbjälken då bytts ut eller kanske bara kortats. Tidigare bör den ha gått från yttervägg till yttervägg. Vid vår renovering har vi inte rört tiggarbjälken eller de väggar den är fäst i utöver målning och tapetsering.

/Anders

Källor:

Rosen, Carl von, När-demokrati: jämlikhet och ledarskap i en gotländsk strandbygd, Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Univ., Diss. Uppsala : Univ., 2003,Uppsala, 2002

Blidberg, Anette, Blidberg, Anders, Ett rums historia – Berättelsen om Lillstu, Simontorps Skriftserie nr 3, 2015

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s