Obarmhärtighetsanstalter – för de fattigaste av de fattiga

Antalet fattiga ökade dramatiskt i början av 1800-talet. Problemet debatterades flitigt och tanken om var fattigförsörjningen skulle vara mindre eftersträvansvärd än försörjning genom eget arbete. Man gick hårt fram och ett av hjälpmedlen var att inrätta så kallade arbetshus.

Före 1862 låg ansvaret för fattigvården på sockenstämman. Varje socken ansvarade för ”sina” fattiga och därför fick man bara tigga i den socken man var folkbokförd i. När antalet fattiga ökade kraftigt försökte många flytta till städerna för att söka arbete och försörjning där istället. Tyvärr gick det inte alltid så lätt att få arbete.

Tvätterska. Teckning från 1834 av Robert Wilhelm Ekman. Nationalmuseum.

Landsbygdssocknarna hade ibland fattigstuga och de fattiga fick ansöka hos sockennämnden för att få flytta in. Varje vuxen man ansvarade både för sin familj och för sina och hustruns anhöriga och många bodde i storfamilj. Det var först i absoluta nödfall man flyttade in i fattigstugan. Där fick man arbeta med det man kunde hjälpa till med: elda, bära in vatten, laga mat och städa. En socken kunde också utackordera fattiga som arbetskraft och låta de bo inneboende runt om i socknen, ”inhyses”. Då betalade socknen försörjningspengar till familjen de bodde hos men de förväntades arbeta så mycket de kunde. Inhysta personer kunde när som helst få flytta till annan familj om den familjen önskade lägre summa från socknen.

I städerna inrättades arbetshus eller arbetsinrättningar där arbetsföra fattiga sattes i tvångsarbete. Om man påträffades tiggandes eller utan arbetsbetyg utanför sin egen hemsocken kallades brottet för ”lösdriveri” och det kunde bestraffas med fängelse eller tvångsarbete.

Kanske var det lösdriveri som gjorde att Maria Jönsdotter dömdes till arbete på arbetsinrättningen i Malmö 1848. Hon bodde i Åsum utanför Kristianstad men kom närmast från Köpenhamn och var vid tillfället 27 år gammal och höggravid. På ångbåten Freja mellan Köpenhamn och Malmö den 8 maj 1848 födde hon en son, Carl Frejus. Eftersom Maria var inskriven på arbetsinrättningen placerades Carl Frejus som fosterbarn där. Efter några månader kom mor och son hem till Åsum igen och noterades som inhyses i ett torp. Detta kan tolkas som att Maria inte kunde försörja sig och pojken. De levde på socknens bekostnad ända till Carl Frejus blivit 14 år gammal, då han fick ta drängtjänst på granngården. (Läs mer om Carl Frejus Danneman här.)

För Maria var livet inte lätt. Under hennes uppväxt inträffade några av Sveriges värsta missväxtår. 1826 och 1834 var det svår torka och därmed matbrist kommande vinter. Även åren 1844–45 och 1847 var svåra nödår. Den säd och potatis som växte brändes till brännvin eftersom det gav mer betalt. Många tvingades till tiggeri för att överleva. Kolera, mässling och scharlakansfeber härjade och krävde många dödsoffer.

Fattigförsörjningen var kyrkans ansvar. Det ingick (och ingår) i en prästs ansvarsuppgifter att hjälpa de svaga i samhället. Ju fler personer detta gällde desto tyngre blev arbetsbördan. I en debatt 1840 anförde prosten Thomander följande: ”… måste fattig-inrättningarna äfven mer och mer förvandla sig ifrån barmhärtighets-inrättningar till obarmhertighets-anstalter, och de som hafva inseende öfver fattigvården komma allt mer att synas icke såsom fattighjelpare utan som fattigplågare”.

I 1847 års förordning om fattighjälp förklaras fattigvård vara ”en nödhjälp av kristligt deltagande” men det fastslås också att socknarna har försörjningsansvar för sina boende.

Det fanns många olika typer av arbeten som man kunde tvingas göra på arbetsinrättningen i Malmö. Några fick hjälpa bagaren, andra fick mangla tvätt på tvättinrättningen. Det gjordes likkistor och trätofflor på snickareverkstaden. Det lappades och lagades kläder i skrädderiet. Avlagda kläder från militären och skänkta kläder syddes om och delades ut till fattiga. Arbetsinrättningen ansvarade också för renhållningen i Malmö. I arbetsinrättningens kök behövdes folk till grovsysslor och servering till de sjuka i hospitalet jämte arbetsinrättningen. Uppsyningsmannen och kokfrun var anställd personal och de styrde arbetet med järnhand.

Syftet med arbetsinrättningar var att vänja de internerade till ett arbetsamt och ordentligt liv och ge dem praktisk yrkesutbildning så att de skulle få möjlighet att försörja sig på ett ärligt vis. För Marias del syntes det inte ha gjort någon skillnad. Hon var ensamstående mor i en tid då Sverige hade extrem fattigdom innan emigrationen till Amerika tog fart några decennier senare och tillhörde de fattigaste av de fattiga.

/ Anette

Källor:

Byahornet: hembygdstidningen för Skåne, Scania, Malmö, 1987-, Nr 5 2012

Carlquist, Gunnar (red.), Svensk uppslagsbok, Baltiska förl., Malmö, 1929-1937

Carlsson, Sten, Cornell, Jan & Grenholm, Gunvor, Den svenska historien 8 Karl Johanstiden och den borgerliga liberalismen, 1809-1865, Bonnier, Stockholm, 1968

Glimåkra kyrkoarkiv, Övriga längder, SE/LLA/13111/G/2 (1802-1900)

Johansson, Karl Herbert, Svensk sockensjälvstyrelse 1686-1862: studier särskilt med hänsyn till Linköpings stift, Diss. Lund : Univ.,Lund, 1937

Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 3,, Stockholm, 1898 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)

Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 4,, Stockholm, 1900 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)

Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 2, Omkring 1560-[1828], Kristianstad, 1925

Meijer, Bernhard, Westrin, Theodor, Berg, Ruben G:son, Söderberg, Verner & Fahlstedt, Eugène (red.), Nordisk familjebok [Elektronisk resurs] : konversationslexikon och realencyklopedi, Ny, rev. och rikt ill. uppl., Nordisk familjeboks förl., Stockholm, 1904-1926. http://runeberg.org/nf/

Tomenius, John, Bland göingar på 1800-talet: Byaliv i Göinge, del 2 : bland backstugusittare, dragoner, illgärningsmän, torpare, hantverkare, handelsmän och bönder, Monitor-förl., Kristianstad, 2002

Bild: Tvätterska. Teckning från 1834 av Robert Wilhelm Ekman, (1808-1873),
Nationalmuseum, inventarienummer NMH A 58/1974.

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s