Det återfunna bränneriet

Ibland gömmer sig lösningen på ett mysterium rakt framför ögonen på en. Jag har sett gårdens byggnader i stort sett varje dag i femtio år och ändå kan man plötsligt upptäcka något nytt. Att gården varit i min familj i över två hundra år innebär att det finns många muntliga berättelser. Problemet är att ibland är berättelserna fel och i detta fall har fakta medvetet undanhållits!

Jag har alltid vetat att det funnits ett bränneri på gården. I början av 1800-talet var hembränningen fri och på många gårdar brändes spannmålen till sprit. När jag var barn visade min farfar Oscar en ruin nere vid ån som han trodde var bränneriet. Det går än idag att se en stenfot och rester efter en skorsten på platsen. Enligt farfar så hade hans far Theodor blivit en nitisk nykterhetsivrare under sin tid i Amerika och därför rivit byggnaden. Därmed trodde vi att vi visste allt om gårdens bränneri. Tänk så fel man kan ha.

Den mystiska stenbyggnaden med valv över dörr och fönster på framsidan, men övriga sidor utan fönster. Idag inbyggd i den västra ladugårdslängan.

En annan sak som vi alltid vetat är att vi har en märklig stenbyggnad inbyggd gårdens västra uthuslänga. Ursprungligen var gården kringbyggd med träbyggnader men på kartan från 1838 kan man se att det ligger en nästan fyrkantig stenbyggnad i det nordvästra hörnet. Denna byggnad blev 1861 en del av den stora ladugårdslängan av sten, men är fortfarande lätt att urskilja. Den är byggd helt i gråsten med valv över dörren och de två symmetriskt placerade fönstren. Märkligt nog saknas fönster helt i övriga väggar. Detta har tolkats som att byggnaden har haft någon form av försvarsfunktion, eller kanske varit en administrativ byggnad avsedd för de olika statliga tjänstemän som bott på gården. Vi har inte heller haft någon aning om hur gammal byggnaden kunde vara, förutom att den måste vara äldre än från 1838.

Det var Anette som knäckte mysteriet. Hon satt och bläddrade i en fascinerande arkitekturbok, ursprungligen utgiven av Carl Wijnblad 1755. Wijnblad var arkitekt och samlade i sin bok olika modeller på byggnader som han ansåg bra på olika sätt. Huvudsakligen rör det sig om ståndsmässiga byggnader och palats, men på några sidor har han ritat upp olika ekonomibyggnader som han rekommenderade. Bland dessa fanns ett bränneri som kunde uppföras i kluven gråsten. Bränneriet på ritningen var kusligt likt vårt mystiska stenhus. Wijnblad hade ritat det som en kvadrat på 36 fot, vilket är 11 meter. Fasaden mot gårdsplanen på vårt stenhus är 11 meter!

På ritningen finns ett valv över dörren och de två fönstren. Wijkman förklarar till och med varför det inte finns fönster på övriga väggar. I den bakre delen av byggnaden finns den stora torkanläggningen, kölnan, där man inte vill ha något fönster. Arkitekten rekommenderar även att man inreder ett fönsterlöst rum med rejäla låsbara dörrar som lager och utrymmen för mäsken att jäsa utan stöldrisk. Alkoholen var en värdefull och begärlig vara. Naturligtvis blev vi eld och lågor över upptäckten och försökte på alla vis bekräfta vår idé. På gården har vi har ett rejält dokumentarkiv som sträcker sig bak till början av 1800-talet. Det borde finnas bokföring, kontrakt, tillstånd och liknande, men vi har aldrig sett något som styrker att vår stenbyggnad ursprungligen var ett bränneri. Förklaringen är troligen att min farfars far Theodor i sin nykterhetsnit effektivt städat bort alla dessa dokument. Men han kunde inte slänga det undantagskontrakt som skrevs mellan honom och hans far. Fadern, Ola Svensson, reserverade ett område att ha som trädgård och beskriver detta som ”området från norra hörnet av bränneriet i väster till häradsvägen”. Detta stämmer precis med den lilla trädgård som finns utanför vårt gårdskontor, en gång i tiden Olas undantagshus. Därmed har vi Olas egna ord på att han kallade stenbyggnaden för ”bränneriet”.

Vad kan vi då berätta om byggnadens historia? I Sverige var husbehovsbränningen hårt reglerad av staten fram till 1747 då det blev fritt för alla jordägare att bränna sprit. Staten var i behov av inkomster efter det katastrofala kriget mot Ryssland 1741-1743. Enligt de nya bestämmelserna måste alla jordägare betala en bränneriavgift vare sig de brände sprit eller ej. Detta innebar att väldigt många nya små gårdsbrännerier uppfördes. Sprit var dessutom en mycket praktisk produkt för bönderna. Alltid eftertraktad men framförallt lätt att lagra och transportera.

Mycket tyder på att den som låtit uppföra bränneriet i Simontorp har sett Wijnblad ritade förslag hur en bränneribyggnad borde byggas. Idag finns ingenting kvar av den ursprungliga inredningen, men efter Wijnblads ritning kan vi få en uppfattning hur det såg ut. Innan för porten fanns eldstaden. Bakom denna fanns den murade kölnan och torkrummet för malt. I ett av de inre hörnen fanns även det låsta utrymmet för jäskaren.

Första steget i processen var att kornet fick ligga i vatten i två-tre dagar. Därefter fick det ligga och gro. När groddarna var två cm långa breddes malten ut i torkrummet på ett underlag av käppar eller genomborrade brädor för att torkas. Underifrån kunde varm luft från kölnan försiktigt släppas ut med ett spjäll. För finsprit eller ljust öl måste torkningen ske vid låg temperatur. Torkas maltet i en varmare kölna (200 grader) får man mörkare öl.

När malten var torr krossades den och rördes ut i vatten i ett mältkar. Vätskan värmdes upp till uppvärms till ca 70 grader genom att en del av vattnet kokats. Var målet att göra öl satte man till humle, ca 1 kg till hundra liter mäsk. Efter jäsning var ölet klart. Skulle man tillverka sprit destillerades mäsken två gånger i en brännvinspanna. Efter den första bränningen var alkoholhalten runt 25 % och resultatet illasmakande av föroreningar. Man kunde tillsätta träkol eller kalk före nästa bränning för att ”klara” spriten. Efter ytterligare en bränning blev spriten renare och alkoholstarkare, runt 50%.

Det finns inga källor som bekräftar vem som lät uppföra bränneriet, men en god kandidat är bokhållare David Brandt som flyttade in på gården 1758 och bodde här med sin familj till sin död 1769. Vi vet tyvärr väldigt lite om herr Brandt men redan år 1775 infördes ett kungligt monopol på brännvinsbränning. Tanken var att staten skulle förbättra sina finanser genom stora statliga brännerier och det är troligt att man en tid fick nöja sig med att brygga öl till husbehov i byggnaden.  Det blev några år senare möjlighet att få tillstånd att bränna sprit igen, men kronolänsman Magnus Tostenberg som ägde gården 1777-1782 ägnade sig INTE åt bränneri enligt den bouppteckning som upptecknades vid hans död. Det finns en indikation på att bränneriet ändå är igång och kanske har Tostenberg valt att arrendera ut anläggningen. En granne, Per Swensson i Simontorp, betalade nämligen bränneriavgift runt år 1782.

I april 1793 förbjöd Sveriges nya makthavare Gustaf Adolf Reuterholm brännvinsbränning för att motverka brödbristen. Rimligen innebar detta att verksamheten för en tid upphörde. Från år 1798 finns en ledtråd till att det kanske bedrevs krogverksamhet i anslutning till bränneriet. Det står nämligen i kyrkoboken att pigan Hanna Nilsdotter med två barn flyttar in i ”Krogehuset” på Simontorp no 4. Troligen har det funnits en etablerad krog på gården en längre tid. Detta skulle till exempel förklara det faktum att kronolänsman Tostenberg vid sin död 1782 är skyldig sin svärfar, gästgivaren Lundgren i Broby, 383 riksdaler för levererat brännvin.

År 1800 tog riksdagen ett nytt beslut om att tillåta allmän bränning för alla jordägare, men det sattes en begränsning i form av markinnehav och det krävdes minst ett mantal för att få bränna. Liksom tidigare togs bränneriavgiften ut av alla jordägare vare sig man brännde eller ej vilket motiverade många till att starta upp egen bränneriverksamhet. Detta är antagligen motivet till att min farfars farfars farfar Anders Jönsson köper på sig mer mark. Han når på så sätt upp i den nödvändiga arealen och vid sin död 1811 har han två brännerier i gång.

Första gången bränneriverksamheten på gården nämns direkt i de skriftliga källorna är då Anders Jönsson köpte in den 1803. I köpebrevet påpekas att ett ”brännewins brännings redskap” ingår i köpet. Från 1839 har vi även bränneriet utsatt på kartan. Man kan tydligt se hur byggnaden skiljer sig från gården, som i övrigt är helt byggd i trä vid denna tid. Taket är markerat i rött och kan vara av tegel, men det kan även vara ett tak av kluvna träspånor som behandlats med rödfärgad tjära. Gårdsbrännerierna var vid denna tid mycket vanliga och i Simontorp fanns brännerier på alla tre gårdarna. I Glimåkra socken brände två tredjedelar av bönderna sprit.

Skifteskarta över Simontorp 1839. Den röda rektangeln i mitten är bränneriet. Östergårds byggnader ligger till höger. Uthuslängorna är utbytta mot stenlängor 1861, men boningshuset och bränneriet ligger kvar på sina ursprungliga platser. Byggnaderna sydväst om bränneriet är utflyttade vid skiftet 1839.

Anders Jönssons son Sven Anderson, tog troligen över verksamheten och drev den i stor skala till sin död 1847. I hans bouppteckning tar man upp en brännvinspanna och även två inmurade kittlar. Det ser ut som om verksamheten från 1750-talet är i stort sett oförändrad. En förändring är att bränning av sprit även görs av potatis. I bouppteckningen tar man upp en ”jorpäreqvarn til bräneriets begagnande”. (Denna maskin finns fortfarande kvar på gården och användes under andra världskriget till att framställa potatismjöl). I lagret fanns 1847 även ”ett hundrade kanor brännvin” till ett värde av 66 riksdaler, vilket motsvarar 262 liter.

Troligen drevs bränneriet vidare av Svens änka Nilla Nilsdotter och så småningom av sonen Ola Svensson även om detta inte har gått att dokumentera. Den omfattande spritproduktionen hade vid denna tid lett till ett utbrett fylleri och nykterhetsrörelsen växte sig allt starkare. Redan 1855 infördes en hårdare reglering av de privata brännerierna. Man kunde fortfarande få tillstånd för verksamheten men det infördes en övre och en undre gräns för tillverkning. Detta innebar en kraftig minskning av antalet brännerier i landet. Det definitiva slutet kom 1860 då privat bränning av sprit helt förbjöds. Hur Ola Svensson tog detta myndighetsbeslut vet vi inte, men han agerade snabbt. Bränneriets inredning revs ut och gårdens träbyggnader ersattes med moderna jordbrukslängor i sten. Dessa är märkta med årtalet 1861. Gårdens tyngdpunkt blev under de kommande åren såg och kvarnverksamheten. Det anlades även en ny infart med allé in till gården och vid grävningar vid allén har en mängd flata stenar och ett stort järnspjäll påträffats. Troligen är det resterna av den gamla kölnan i bränneriet som använts som fyllnadsmassor.

Olas son Theodor Olsson var en tid i Amerika och efter sin hemkomst blev han en nitisk nykterhetskämpe. Det är lätt att föreställa sig att han försökte utplåna alla spår av den gamla bränneriverksamheten som gjort hans farfar och farfars far rika. Hade det inte varit för den lilla notisen i Ola Svenssons undantagskontrakt och en uppmärksam, arkitekturintresserad hustru, så hade vi kanske aldrig fått reda på varför vi har en så ståtlig stenbyggnad på gården.

/Anders

Källor:

Carlquist, Gunnar & Carlsson, Josef (red.), Svensk uppslagsbok, 2., omarb. och utvidgade uppl., Malmö : Förlagshuset Norden, 1947-1955
Chrispinsson, John, G. A. Reuterholm: den gråtande diktatorn, Prisma, Stockholm, 2008
Glimåkra kyrkoarkiv
Göinge häradsrätts arkiv
Kenneth M Persson, Daedalus, 1994, Ett bidrag till den svenska branneriteknikens historia.pdf (digitalamodeller.se)
Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 3, 1828-1880, Lundberg, Tyringe, 1966
Uppfinningarna. 3, Vårt klots rikedomar, D. 1, Den kemiska industrin, D. 2, Bergshantering och hyttväsen, D. 3, Lantbruk och fiske, 1926
Wijnbladh, Carl, Ritningar på fyratio våningshus af sten, och trettio af träd, samt åtskilliga lusthus, m.m. för högloflige ridderskapet och adelen, samt andra ståndspersoner på landet: uti 25 kopparstycken med bifogad förklaring och uträkning, Faks.-utg., Rekolid, Stockholm, 1993[1755]

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s