Guldgrävaren som alla trodde var död

Under tolv års tid skrev utvandraren Sven Fredrik Olsson regelbundet hem och berättade om sina äventyr. Men 1899 kom det sista brevet till Simontorp och därefter blev det tyst. Hemma i Simontorp blev familjen allt oroligare. Vad hade hänt Sven Fredrik? När det inte kom några fler brev försökte man förgäves göra efterforskningar, men ingen visste om Sven Fredrik hade omkommit eller begravts någonstans. Kanske hade han som så många andra rest till Sydafrika?

Livet måste ändå gå vidare. Theodor gifte sig och hustrun Lydia flyttade in och de bildade familj. Sven Fredrik dödförklarades så småningom och hans arv skiftades. Sven Fredriks gamle far Ola grubblade ännu på sin dödsbädd 1909 över vad som hänt hans son: ”Hur är det med Sven? Han måste väl ha dött, eftersom han inte hörts av.” När Theodors son Oscar 1933 fick en son fick denne namnet Sven (Sven-Arne) efter sin sedan länge försvunne gammelfarbror.

Sven Fredrik Olsson i San Fransisco innan försvinnandet 1899

Guldgrävaren

Världens kändaste guldfynd är nog det i kanadensiska Klondike 1896 och under några år for tiotusentals guldgrävare och lycksökare dit i jakt på guld och på några få år var de mest lättåtkomliga fynden inmutade och utgrävda. Men det måste finnas andra platser att leta på, och när ryktet om ett nytt stort fynd började spridas i San Francisco 1899 drabbades många av guldfeber.

Tre svenskar (en var visserligen norrman, men Sverige-Norge var då fortfarande en union) som hade återkommit från vildmarkerna i norr med en liten båt fullastad med guld. Deras osannolika historia är väl värd att berätta.

Oskar Erik Lindblom, John Bryntesson och Jafet Lindeberg

Dalslänningen John Bryntesson hade emigrerat till USA efter en extremt fattig uppväxt. Han var stor och stark och arbetade som rallare och gruvarbetare i Michigan. Ryktena från Klondike fick honom att 1898 försöka ta sig dit. Han valde att resa med båt från San Francisco till den lilla militärposteringen St. Michael i Alaska. Planen var att därifrån via Yukonfloden nå Klondike på den kanadensiska sidan. Men han hade inte råd att åka med hjulångarna upp för floden och blev kvar vid kusten. Av en slump hamnade han på den lilla missionsstationen i Golovnin Bay, tio mil norr om St. Michael.

Jafet Lindeberg var norsk same från Vardö och hade kommit till Alaska med sin familj i ett projekt som syftade till att införa renar. Samernas uppgift var att lära ut sina kunskaper till eskimåerna. Även Lindeberg hörde talas om guldfynden i Klondike och beslöt sig för att söka efter guld i Alaska. Han rymde från sitt jobb som renskötare och hamnade av en slump på Golovnins missionsstation vid Berings hav.

Dalkarlen Oskar Erik Lindblom hade emigrerat och slagit sig ner som skräddare i San Francisco men affärerna gick dåligt och han hade svårt att försörja sin familj. På en krog träffade han en skeppare som sökte besättningsmän och blev tillfrågad om han möjligen var en ”sailor”. Lindblom hörde fel och eftersom han trodde sig ha hört ”tailor”, svarade han ja. Skepparen bjöd då på sprit och när Lindblom nyktrat till upptäckte han att han befann sig till havs. Han hade i fyllan signerat ett tvåårsavtal som besättningsman på en valfångare! Fartyget lade till vid Saint Michael för proviantering och Lindblom tog chansen och rymde. Förföljd av valfångarna flydde han djupt in i vildmarken. Slutligen hamnade även den utmattade Lindblom på missionsstationen i Golovnin Bay.

De tre vinddrivna svenskarna slog sig ihop för att finna guld och planerade att segla längs kusten västerut. De lånade en liten båt av missionären, men hamnade i sjönöd i de hårda farvattnen. De räddades i sista stund av en skonare, som satte iland dem på på en öde kuststräcka. De hade knappast överlevt utan Lindebergs vildmarkskunskap. Han visste hur man fångade fisk och sjöfågel och hittade även annat ätbart. Dessutom hade han ett okuvligt gott humör vilket var nog så viktigt. De bosatte sig i några jordhålor där eskimåer haft en tillfällig boplats. Så småningom träffade de på en passerande eskimå och frågade honom vad platsen kallades. Denne svarade ”No name”, vilket de missuppfattade som Nome.

Boplatsen låg vid en liten flod, som Bryntesson gav namnet Snake river. Längs denna började de vaska efter guld. Lindblom var den minst uthållige av de tre och började efter några veckors tröstlöst vaskande tala om att ge upp och försöka ta sig hem. Då hände det. De hittade den 12 augusti 1898 världens guldrikaste bäck. De arbetade stenhårt långt ut på hösten, fyllde sin lilla båt med guld och lyckades ta sig till staden Sitka i södra Alaska där de registrerade in sin inmutning. När de deponerat guldet på banken, blev det konfiskerat av de lokala myndigheterna och först efter en rättegång i San Fransisco lyckades de få tillbaka sitt guld.

Diversearbetaren Sven Fredrik kan knappast ha undgått denna nyhet och när svenskarna bildade bolaget The Pioneer Mining Co för exploateringen av Snake river är det inte otroligt att Sven Fredrik drogs in i verksamheten. Bryntesson var både nykterist och djupt kristen och aktiv inom missionsförbundet. För sin första avlöning efter det att han anlänt till USA hade han köpt sångböcker och startat en söndagsskola. Brynteson föredrog att anställa skötsamma svenskar för att få pålitliga och effektiva arbetare och arbetsstyrkan i Nome var inom kort uppe i 400 man. Sven Fredrik var en stor och stark svensk som vuxit upp i en väckelsefamilj. Även om han nog inte själv var så djupt religiös i yngre år, kunde han säkert de rätta koderna för att framstå som en exemplarisk guldgrävare i Bryntesons ögon.

Det är också möjligt att Sven Fredrik tillhörde den grupp på 12 000 andra guldgrävare och lycksökare som inom ett år drog iväg till Nome i den största guldrushen efter Klondyke. I Nome fanns guldet vid kusten och det verkade enkelt att ta sig dit med båt jämfört med den strapatsrika vandring för att nå Klondike.  Allt som krävdes var att man kunde betala 200 dollar för biljetten. Det fanns flera reseföretag som specialiserat sig på guldgrävningsresor och gjorde massiv reklam för ”den gyllene stranden i Nome”. Det som reklamen inte berättade var att Nome saknade hamn vilket innebar att man måste ta sig in med flatbottnade båtar från ankringsplatserna flera kilometer ut. Vid dåligt väder kunde det bli mycket farligt och ibland helt omöjligt. Vissa fick vada iland och andra blev av med sitt bagage.

Nome år 1900. Guldutvinning pågår på stranden och tältstaden har börjat växa fram

Staden var det första året bara en tältstad på tundran och det var bara några hundra som övervintrade den första vintern, men de som återvände till civilisationen med guld i fickorna spädde på guldfebern ytterligare. Våren 1900 anlände 18 000 nykomlingar till Nome under bara sju veckor och något år senare var befolkningen uppe i 40 000 personer. En enorm flotta av passagerarskepp, lastångare, valfångare och en mängd segelfartyg låg på redden. På stranden såg det ut som en myrstack. Den del av stranden som nåddes av tidvattnet kunde inte mutas in och var därför fri för alla att vaska och hit sökte sig ”beach rats”, alla de som inte hade anställning eller råd med en egen inmutning. Till och med dansflickorna och bordellmammorna syntes i det grunda vattnet med uppknutna kjolar. Många av guldgrävare använde fotogendrivna pumpar och oset hängde över stranden.

Även om allt måste transporteras till Nome byggdes det snabbt en riktig stad som gick ända ner till stranden. På bilder från år 1900 syns ett myllrande gatuliv i en stad bestående av tvåvåningshus i trä. Men redan samma höst drabbades Nome av en hård höststorm och vågorna krossade många hus medan andra blåste sönder. Hundratals dödades och många andra blev husvilla. En stor katastrof inför vintern var att 10 000 ton kol spolades ut till havs och man överlevde genom att elda ved från de skepp som krossats mot stranden. Som om inte detta var tillräckligt härjade en tyfusepidemi och då det var stor brist på skor och kläder drogs dessa av de döda, vilket spred tyfusen ytterligare. De döda dumpades på tundran en bit från staden.

Det vi vet är att Sven Fredrik utan att lämna något meddelande till sina anhöriga reste till Nome för att en gång för alla bli rik. Om han själv behövde betala biljetten investerade han allt han ägde för att ta sig till Nome, men kanske reste han som anställd av Pioneer Mining. Amerikanerna var fördomsfulla mot de svenska guldgrävarna som de ansåg som rättskaffens, arbetsamma och godtroget naiva. Om värdelösa inmutningar kunde de säga: ”I´ll leave it to the Swedes”. Fördomarna ledde till att svenska guldgrävare var extra hårt ansatta av ”claimjumpers”, skrupellösa män som på alla sätt försökte ta över inmutningar. Många svenskar råkade ut för riggade rättsliga processer där domarna mutats. Det förekom även trakasserier, misshandel och till och med mord i kampen om inmutningarna. Ändå var det svenskar som gång på gång hittade de rikaste guldfyndigheterna. Svensken Anton Lundell hittade till exempel en klimp på fem kilo, värd 3300 dollar. ”Tur som en svensk” blev ett talesätt i Alaska, men snarare handlade det om idoghet och hårt arbete.

Livet i Nome var våldsamt och alla var ständigt beväpnade. Cheferna för Pioneer Mining hyrde in privata livvakter, vilka naturligtvis även de var svenskar. Den väldige Per Jansson, Bulldogg-Jansson, var förutom sitt mod och styrka omtalad för att alltid vara den som sköt först och var utrustad med fyra revolvrar, ett remingtongevär och ett avsågat hagelgevär. En annan livvakt var den förre sheriffen Per Nilsson, Pete Nelson, som var en erkänt skicklig revolverman. Han sköt ihjäl åtskilliga rånare utan att själv skadas. Sven Fredrik var som så många andra återvändande guldgrävare mycket tystlåten om sina upplevelser, men han har berättat att han ofta sov med en revolver på bröstet, beredd att försvara sitt guld. Dagligen påträffades rånoffer med kulhål eller med huvudet inslaget. Den som somnade berusad kunde vakna upp naken och utplundrad och det förekom att rövare med kloroform sövde guldgrävare i sina tält.

Förutom kriminaliteten var klimatet direkt farligt, i synnerhet under vintrarna. Under de långa snöstormarna kunde man behöva spänna rep mellan husen för att kunna ta sig fram. Vintern 1901 var det många nykomlingarna som inte trodde på uppgifterna om att det kunde bli 50 grader kallt. Eftersom hösten var ovanligt varm gav de sig ut för att arbeta på sina inmutningar och överraskades när kylan slog till vid nyår. Det lilla sjukhuset i Nome fylldes av förfrusna och efteråt hittades 200 guldgrävare döda runt staden.

Det tog kanske några år men så småningom hade Sven Fredrik hittat tillräckligt med guld för att skaffa sig egna inmutningar ute på den ödsliga tundran och på dessa arbetade Sven Fredrik i många år säkerligen många timmar om dagen. Vid ett tillfälle hittade han en riktigt rik fyndighet. Ur en enda skyffel grus kunde han vaska fram guld för 200 dollar! Det krävdes inte många sådana spadar för att köpa sig en hel gård hemma i Sverige. Flera gånger hade Sven Fredrik fått ihop en tillräcklig förmögenhet för att återvända hem men rikedomarna försvann lika snabbt igen.

I Nome fanns år 1900 ett hundratal salooner och det var aldrig brist på whiskey. En av barägarna var den legendariske Wyatt Earp, fd sheriff i Tombstone. 1899 inrättade han Dexter Saloon i Nome och han drev den stökiga inrättningen till hösten 1901. Det var enkelt att göra av med pengar då det fanns en hel industri som specialiserat sig på lura av guldgrävarna deras guld. Det fanns prostituerade som kunde vara både tandlösa eller enbenta då efterfrågan var hög. En annan kategori av kvinnor i Nome kallade för ”pankor”. Dessa var sofistikerade och välklädda och när någon lyckosam guldgrävare kom in till staden inledd de snabbt en flirt. Efter ett snabbt giftermål blev det en lika snabb skilsmässa, där kvinnan krävde ut en stor skadeersättning. I Nome fanns även professionella falskspelare som effektivt skinnade sina medspelare. När Sven Fredrik återvände från sina inmutningar kunde han inte låta bli att spela poker och naturligtvis förlorade han. Hans humör var fortfarande hetsigt och vid flera tillfällen blev det slagsmål och problem med polisen när han konstaterade att han blivit lurad.

Då biljetten söderut kostade åtskilliga dollar var det då bara att återvända ut i vildmarken för att vaska fram mer guld. Kanske var det också pinsamt att resa hem och erkänna sig lurad?

Under de långa vintrarna kunde inte Sven Fredrik vaska något guld. Då ägnade han sig åt pälsjakt istället. Tillsammans med en fransman tog han sig en gång långt norrut och jagade. Landet var helt öde och de träffade bara på en och annan eskimå. Han har själv berättat hur han som ”trapper” sov vid en stockeld under bar himmel och stekte hela kalkoner på spett över elden.

Perioderna ute i vildmarken blev allt längre och kanske låg hans inmutningar allt längre bort. När han 1919 återvände till Nome läste han i en tidning om fredsförhandlingar i samband med världskrigets slut. Han hade inte ens hört talas om något världskrig. Detta betyder att han inte hade varit i kontakt med omvärlden på närmare fem år! Nyheterna fick tankarna att gå till familjen hemma i Simontorp, men efter att ha tagit reda på att Sverige inte hade varit indraget i kriget kände han sig lugn igen och återvände ut i vildmarken.

Enligt släkttraditionen blev Sven Fredrik med tiden en uttalad enstöring som bodde extremt avlägset och i princip inte längre hade några kontakter med människor längre. Någon slags missionär skall ha sökt upp honom och med viss möda förmått honom att återvända till civilisationen i början av 1930-talet. Han hade då tillbringat närmare 30 år i en tilltagande ensamhet. Han var då i sjuttioårsåldern och de många åren i det kärva klimatet började ta ut sin rätt. Han beslöt sig för att åka hem och det blev en lång resa från andra sidan av jordklotet. Båt ner till Seattle eller möjligen San Fransisco, tåg tvärs över USA till New York där han steg ombord på Svenska Amerikalinjens passagerarfartyg M/S Gripsholm. Därefter blev det tåg från Göteborg till Glimåkra och slutligen några kilometer med taxi.

Sven Fredrik Olsson, passbild 1934

Hemkomsten

I Simontorp hade Theodors son Oscar och hans fru Anna vid denna tid brukat gården i sex år och bodde där med sina två små barn, Sven-Arne och Ingegerd. En dag stod Anna i köket och genom fönstret kunde hon se en man komma vandrande ner genom allén. Han såg lite udda utstyrd ut och hon ropade till sin man: ”Nu kommer det en tiggare igen. Gå ut o möt honom på gården, Oscar.” Oscar gick ut och mötte mannen som var välklädd, men ovanligt klädd i en stor, rutig ulster och en bredbrättad hatt. Sven Fredrik hade aldrig ens hört talas om Oscar och det blev en kort ordväxling: ”Bor Theodor Olsson här? ”Nej, men jag är hans son.” ”Oh well, då är jag din farbror!”. Oscar började undra om mannen var riktigt klok. ”Jag har ingen farbror. En gång hade jag en farbror som hette Sven, men han dog i Amerika för många år sedan.” ”Åh, nog lever jag väl!” Äntligen förstod Oscar vad som hänt och han insåg att allt stämde. De amerikanska kläderna, unicaboxen med etiketterna från M/S Gripsholm och den engelska brytningen i talet. Men det var omtumlande, för Sven Fredrik var dödförklarade sedan flera decennier. Ändå stod han plötsligt i allén i Simontorp!

Sven Fredriks brorson Oscar (med lie) och bror Theodor i allén i Simontorp något runt år 1925

Uppståndelsen blev naturligtvis stor på gården. Den gamle guldgrävaren bjöds in i stugan och fick hälsa på familjen. Som tur var fanns telefon och man kunde ringa efter Theodor och Lydia som omedelbart tog taxi från Osby. Någon timme senare anlände taxin till Simontorp. De två bröderna som skilts åt 46 år tidigare möttes mitt på golvet i Storstu, omfamnade varandra och stod där tysta en lång stund. Slutligen sa Theodor: ”Välkommen hem.” Han berättade hur de hade väntat, oroat sig och bett för honom och slutligen gett upp hoppet. Han berättade att deras far Ola på sin dödsbädd undrat: ”Hur är det med Sven? Han måste väl ha dött, eftersom han inte hörts av.” Han hade dött 1909 utan att få något svar. ”Du kunde väl skrivit hem någon enda gång?” Den gamle guldgrävaren bara grät och Theodor förlät sin bror. Det blev inga fler förebråelser och resten av dagen satt de två tätt ihop och berättade barndomsminnen för varandra.

Det visade sig att Sven Fredrik löst returbiljett på S/M Gripsholm några veckor senare och hade tänkt sig att återvända. Han hade inmutningar att sköta borta i Alaska och var bara hemma på besök. Det tog en stunds övertalning men till slut insåg den gamle mannen att han knappast skulle kunna orka med det hårda livet så mycket längre. Han hade inte mycket pengar med sig hem och hans arv var skiftat, men Theodor hade under sin tid på gården byggt upp en framgångsrik sågverksrörelse och kunde hjälpa till ekonomiskt. Han och Lydia hade överlämnat gården till sin son Oskar 1928 när denne gifte sig och istället köpt sig en egen liten gård strax utanför Osby. Strax intill deras hus styckades en liten tomt av och ett hus uppfördes till Sven Fredrik där han fick bo i resten av sitt liv, nära sin länge saknade bror.

De kom att bo som grannar i många år, men Sven Fredrik ville klara sig själv efter alla år i ensamhet. Han lagade sin egen mat, gärna stekt fläsk. Ibland steg han upp klockan fem på morgonen för att baka så att brödet skulle vara klart till frukost. Han följde gärna med sin bror och svägerska till gudstjänster och andra sammankomster och i församlingen var Sven Fredrik i många år en legend under namnet ”Guldgrävaren”.

Hos Theodor och Lydia bodde ofta några av de äldre barnbarnen under de år de studerade på realskolan i Osby och även de yngre barnen var naturligtvis ofta på besök hos sin farmor och farfar. Många av dem har berättat hur de brukade springa över till ”farbror Sven” som alltid hade karameller i en skrivbordslåda. Ibland sjöng de för honom och kunde då belönas med varsin ”guldpeng”. Han var mycket barnkär och de små fick gärna sitta i hans knä medan han berättade ”sagor” inspirerade av hans rika liv. Syskonbarnbarnen, som när detta skrivs är över 80 år gamla lyser fortfarande upp när de berättar om sin älskade gammelfarbror. Min egen far minns att han aldrig sett någon som hade så mycket guld i munnen, säkerligen ett verk av tandläkaren i Nome.

För vuxna berättade han i stort sett ingenting om sin tid i Alaska och han uppfattades ofta som fåordig och inbunden. De många åren av kyla, hårt arbete och isolering hade påverkat honom djupt. Detta har han gemensamt med många andra veteraner från guldfälten i Nome. Om Erik Lindblom, en av de extremt lyckosamma ägarna till Pioneer Mining, sades det att han efter hemkomsten var lika kall och hård som guldet. Det påstods att han förfrusit själen i Nome.

De båda bröderna Theodor och Sven Fredrik levde som grannar i stillsamhet till sin död 1950 respektive 1951 och ligger begravda sida vid sida på kyrkogården i Osby. Tillsammans för evigt.

/Anders

Muntliga källor:

Allan Andreasson
Gösta Olsson
Hasse Tosteberg
Ingegerd Mårtensson

Källor:

Jeppsson, Stig, Guldgrävarens öde. (artikel i okänd publikation)
Högmer, Carl-Axel, Guldkungen i Svanskog – John Bryntesson, Svanskog, 1971
Guldfeber, Ulf Bejbom, 1979
Olsson, Siw, Torparsonen som blev guldkung, 1989

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s