Matts Juhlin-Dannfelt

Under 1800-talets sista decennier tjänstgjorde 60 svenska officerare och underofficerare i Fristaten Kongo, en märklig koloni som under denna tid var den belgiske kungen Leopold II:s personliga egendom. Bara ett fåtal av dessa var stationerade i Nedre Kongo och den mest framstående av dessa var Matts Juhlin-Dannfelt som tjänstgjorde under fyra perioder i hela tolv och ett halvt år.

Matts Juhlin-Dannfelt (1859-1897)

En anledning till att just svenskar anställdes var att en svensk gymnastiktrupp deltagit i en tävling i Bryssel 1880. De imponerade på Leopold II som efteråt bad deras ledare, kapten Viktor Balck, att rekrytera svenskar till hans styrkor i Kongo. De första två som reste 1882 var löjtnanterna von Krusenstjerna och Sundvallsson och den 1 november samma år antogs löjtnanterna Möller, Pagels, Gleerup, Juhlin-Dannfelt och Ling-Vannerus. Juhlin-Dannfelt hade fått tjänstledigt från Södra Skånska infanteriregementet. Det var ur svensk militär synpunkt önskvärt att unga officerare skaffade sig erfarenheter i utlandet då Sverige under lång tid inte varit i krig.

Den 5 februari 1884 anlände Juhlin-Dannfelt till Leopoldville där han blev arbetsledare på vägbygget mellan Vivi och Stanley Pool tillsammans med de övriga nyanlända. Nedre och Övre Kongo skiljs mellan dessa två orter åt av bergskedjan Kristallbergen där Kongofloden kastar sig utför inte mindre än 32 våldsamma fall och forsar. För att nå Övre Kongo var man därför tvungen att från Vivi gå till fots de 40 milen upp till Stanley Pool där floden åter blev farbar. Den extremt kuperade sträckan var mycket krävande att gå. För att underlätta byggdes broar över bifloder och raviner, stigen breddades där det var möjligt och raststationer upprättades med jämna mellanrum. Arbetet leddes inledningsvis personligen av Henry Morton Stanley. Hans våldsamma framfart med släggan låg bakom det namn han fick av den infödda befolkningen, Bula Matadi – stenkrossaren. Detta begrepp blev senare synonymt med ”staten”.

Det var bråttom att få vägen färdig och han deltog personligen i det hårda vägarbetet med släggan. Svenskarna P Möller, Juhlin-Dannfelt och Posse deltog även de i anläggningen av den viktiga vägen.

Juhlin-Dannfelt utmärkte sig omedelbart och redan efter en vecka handplockades han av Stanley som stationschef på den statliga stationen Manyanga, ungefär halvvägs mellan Vivi och Stanley Pool.

Platsen var mycket farlig. Både hans företrädare och dennes second hade dött av sjukdom. Fler insjuknade och under den första veckan som Juhlin-Dannfelt var stationschef, dog ytterligare fyra vita på stationen Manyanga av sjukdom. Dessutom var lokalbefolkningen fientlig. Med resolut men taktfullt uppträdande lyckades han få ordning på stationen, men undgick inte att själv bli sjuk. I november 1884 var han i så dåligt skick (Hematuri) att han på läkarnas order måste återvända till Europa. Efter ett halvårs vila kunde han dock återvända och redan i mars 1885 var han tillbaka i Kongo och återupptog arbetet som stationschef på Manyanga. Under tiden i Europa hade hans två vikarierande stationschefer dött av sjukdom.

Karta föreställande Nedre Kongo. De svårforcerade katarakterna sträcker sig från Vivi (Matadi) till Isangani. Därifrån blir floden åter seglingsbar till Manyanga. Sedan kommer en ny omgång forsar upp till Stanley Pool. Där ligger idag huvudstaden Kinshasa (då Leopoldville).

En stationschef hade näst intill absoluta maktbefogenheter. Eftersom det inte fanns några fängelser bestraffades förbrytare oftast med böter, spöstraff eller i svårare fall döden. En förbipasserande resenär som gästade stationen bevittnade avrättningen av en gripen postrånare. Exekutionspatrullen ställde upp i gryningen så att det hela skulle vara över innan frukost. Juhlin-Dannfelt gav order om eld och offret träffades av några kulor men dog inte. Snabbt som blixten tog Juhlin-Dannfelt sitt gevär som stod på verandan och med ett säkert skott sköt han mannen genom huvudet för att avsluta offrets lidande. Sammanbiten och allvarlig, utan en darrning på rösten sa han sedan: ” Messieurs, allons déjeuner.” (Mina herrar, låt oss äta frukost.)

En tid var Juhlin-Dannfelt utlånad som stationschef till Ekvatorialstationen i övre Kongo, men återvände sedan till Manyanga. Då han flera gånger visat sig duglig fick han olika uppdrag. Han representerade Fristaten i en gränsdragningskommission för att fastställa gränsen mot Franska Kongo (Kongo-Brazzaville). I maj 1886 blev han utsedd till distriktskommissarie i Lukungu. Från januari till augusti 1887 var han chef för flodtransporterna mellan Isangani och Manyanga.

Från september 1887 till mitten av 1888 var Juhlin-Dannfelt assistent åt major Cambier som höll i järnvägsbygget mellan Matadi (Den nya hamnstaden vid Vivi) och Leopoldville vid Stanley Pool (dagens Kinshasa). Juhlin-Dannfelt ansvarade för att organisera alla de transporter som utfördes av infödda bärare. Han utförde även en del lantmäteriarbete och förberedde lämpliga lägerplatser efterhand som arbetet fortskred. Järnvägen var högt prioriterad och blev äntligen klar 1898. Karavanvägen förbi forsarna mellan Matadi och Leopoldville hade krävt oräkneliga liv och ofta begravdes inte ens de fallna bärararna. Juhlin Dannfelt har beskrivit att han ännu 1899 hittade skelett längs dessa vägar. Från januari till augusti 1889 var Juhlin-Dannfelt tillbaka som transportchef på floden mellan Isangani och Manyanga. Slutligen blev det ett halvt år som distriktschef i Matadi innan han åkte hem en tid.

18 augusti 1890 gick han i Fristatens tjänst för tredje gången och återkom till Leopoldville den 10 oktober. Redan dagen därpå fick han ett kraftigt feberanfall och var nära döden den 23 oktober. Juhlin-Dannfelt hade fått i uppdrag att ansvara för provinsen Kwango i sydvästra Kongo (mot gränsen till Angola). Han var så pass tagen av sjukdomen att han fick bäras till sin nya befälspost i en hängmatta ledsagad av sin andreman Cederström. Några veckor senare återvände Juhlin-Dannfelt norrut för att anskaffa bärare och när han återkom fick han reda på att Cederström försvunnit. Den svårt sjuke Cederström hade beslutat sig för att med en liten karavan ta sig till Stanley Pool för att få vård, men förvirrad av feber hade han avvikit från kolonnen och förirrat sig in bland fientliga byar. Juhlin-Dannfelt var själv ännu sjuk men gav sig ändå ut på en expedition för att återfinna sin vän. Trakten var fientlig och han hade endast 13 soldater med sig. Vägarna var spärrade av barrikader och i byarna var kvinnor och barn bortskickade. Cederström hade senast sett i byn Mfule. ”Vid min ankomst till nyssanförda by satte jag mig genast i besittning av höfvdingens hus och tog hans son, Bunkele, i min tjänst, dvs som gisslan ty med min fåtalige truppstyrka kunde jag svårligen segerrikt afslå angrepp af tusentals negrer.” Några män sändes ut för att spana efter den försvunne. De fann Cederströms kropp sju timmar senare, skjuten med en kula genom huvudet. Situationen var mycket hotfull. ””Jag bemäktigade mig genast höfdingen i Mfules person och aftågade följande morgon med hela min styrka till likets afhemtande. Hade jag ej härunder haft nyssanförda chef inom trenne alnar från mynningen af min revolver, torde jag fått dela Cederströms öde.” Med ett kraftigt tag om hövdingens handled tog de sig tillbaka till Mfule där Cederströms begravdes. Hövdingen och dennes son medfördes som gisslan då de tog sig bort från trakten. En straffexpedition utsändes senare under löjtnant Foulon och troligen brändes de upproriska byarna som straff för mordet på Cederström.

Den ännu sjuke Juhlin-Dannfelt återvände med sin lilla trupp till Leopoldville. När han kom dit var alla de vita så sjuka att han själv måste överta befälet. Juhlin-Dannfelts hälsa försämrades stadigt och i mars 1891 gav han upp och begav sig till Boma för att få läkarvård. Han tillfrisknade och utsågs till befälhavare för Force Publique i Nedre Kongo.

I mars 1893 reste han hem men fick ett svårt återfall av feber och togs in för vård i Lissabon. Han lyckades därifrån ta sig vidare till London där hans far var generalkonsul. Där låg han sjuk i flera månader. Han tillfrisknade någorlunda och beslutade sig för att mot bättre vetande en fjärde gång återvända till Kongo i oktober 1893. För sin långa tjänst blev Juhlin-Dannfelt befordrad till kommendant av första graden och arbetade som militär överbefälhavare i Nedre Kongo ända till 1897.

Under denna tid kom han vid flera tillfällen i samröre med de svenska missionärer som verkade i hans distrikt. Många inom militären var föraktfulla mot missionärerna som de ansåg världsfrånvända och naiva i sin syn på den infödda befolkningen och deras rättigheter. Juhlin-Dannfelt delade nog inledningsvis denna syn men deras relation utvecklades. ”Våra härvarande missionärer äro utmärkt hederliga, godhjärtade, nitiska och säkert trosvarma personer…De äro laglydiga, aktade, arbetsamma, uppriktiga och hjälpsamma personer, som säkert ej göra annat än godt. Mitt dagliga umgänge med missionärerna har helt och hållet omstämt mig till deras förmån.”

Han delade missionärernas intresse för kongoleserna och deras språk och samarbetade med den geniale språkmannen och missionären Nils Westlind som till stora delar skapade det kongolesiska skriftspråket i sitt arbete med att översätta Bibeln till Kikongo. Juhlin-Dannfelt lärde sig själv snabbt detta språk när han anlände till Kongo 1882 och hans språkbegåvning låg till stor del bakom hans framgångsrika karriär då den innebar att han kunde förstå den infödda befolkningen betydligt bättre än många andra européer. Han utarbetade till och med en egen ordbok mellan franska och kikongo och korresponderade i detta arbeta ingående med Westlind. Juhlin-Dannfelt undervisade även nyanlända svenska officerare i språket när möjlighet gavs, bland annat på båtresorna ner till Kongo.

Mats Juhlin-Dannfelt lyckades ofta lösa sina uppdrag utan att använda våld, men i sin roll som militär befälhavare gick detta inte alltid att undvika. Strax efter hans utnämning 1893 utbröt oroligheter i närheten av den svenska missionsstation Nganda. Två belgiska officerare, Balthus och Plancq, hade fått order om att anlägga en ny statlig station i området men betedde sig så arrogant att byborna anföll dem. Plancq dödades men Balthus lyckades svårt sårad ta sig därifrån och nå den svenska missionsstationen där han kunde söka skydd.

När nyheten nådde myndigheterna sändes en truppstyrka ut som brände och plundrade byarna som varit inblandade i revolten på höns, getter och svin. De flesta invånarna flydde men en äldre man och några kvinnor fördes bort som slavar. Det var Juhlin-Dannfelts ansvar att utreda vad som inträffat. Byhövdingen Bongu pekades ut som ansvarig, greps och hängdes på hans order. Som distriktskommissarie i Force Publique var han förutom militär befälhavare även polischef och domare.

Missionärerna accepterade militärens rätt att använda våld för att bevara lugnet. Målet med hela kolonisationsprojektet var officiellt att stoppa de arabiska slavjägarna som trängde in från Östafrika. De lokala hövdingarna sålde ofta sina egna, lokala, slavar till dem för att få vapen så att de kunde försvara sin egen stam. Om man kunde etablera en fungerande handel på Kongofloden skulle de istället kunna handla med Europa. Missionärernas uppgift var samtidigt att ge folket europeiska vanor och trosuppfattningar. För att skydda missionärerna och handeln måste säkerheten kunna garanteras och då krävdes en stark statsmakt. Missionären Jöns Larsson på missionsstationen Diadia uttryckte det med orden ”Öfverheten bär ju icke svärdet förgäves, ty han är Guds tjänare, en hämnare honom till straff, som illa gör.” (se Romarbrevet 13:4)

I ett brev från den 6 mars 1896 skriver Jöns om ett besök av ”kapten Juhlin-Dannfelt”. Denne hade kommit med en truppstyrka på femtio man för att personligen bestraffa några byar i trakten. Denna gång handlade det inte om uppror utan om ”hedniska och barbariska seder” som giftgivningar och att begrava folk levande något som Jöns visste förekom i trakten. Troligen blev straffet att byarna brändes och plundrades på värdesaker.

Giftgivningarna var en typ av rättegång som påminner om de svenska häxprocesserna på 1600-talet. Om någon råkade ut för en olycka ansågs denna vållad genom magi av någon ovän. Denne anklagades och för att bli frikänd kunde de anklagade dömas till att dricka gift. Om man dog var man skyldig, var man oskyldig var giftdrycken ofarlig. Detta urgamla rättssystem gav medicinmännen enorm makt eftersom de tillredde drycken.

Jöns hade själv elever som sett vänner bli levande begravda. I en grannby hade en hungrig tolvårig pojke stulit några frukter. Pojken blev snabbt dömd och en grav grävdes. ”Gå och lägg dig i grafven, annars skära vi hufvudet av dig!” Pojken lydde och blev levande begravd. Jöns kommenterar historien med: ”Ja, jag ryste i min själ när…jag hörde gossarne berätta.”

Under denna sista period i Kongo var Juhlin-Dannfelt stationerad på stationen Isangila, några mil uppströms från Matadi. Där blev han sjuk (hematuri) och avled efter 14 års tjänstgöring den 16 juni 1897. Troligen begravdes han på stationens egen lilla kyrkogård, men om detta saknas uppgifter.

/Anders

Källor:

Axelson, Sigbert (1970). Culture confrontation in the Lower Congo: from the old Congo kingdom to the Congo independent state with special reference to the Swedish missionaries in the 1880’s and 1890’s. Diss. Uppsala : Univ.

Hall, Håkan, I febrarnas land: om Kongomissionärerna Mathilda och Jöns Larsson, [Håkan Hall], [Nykvarn], 2019

Jenssen-Tusch, Harald, Skandinaver i Congo: svenske, norske og danske Mænds og kvinders virksomhed i den uafhængige Congostat, Köbenhavn, 1902-1905

Werner, N., På hedningarnes väg: bilder från Svenska missionsförbundets missionsfält, J. Å. Lindblad, Köping, 1898

Svinhufvud, Axel, I Kongostatens tjänst, Lindfors, Stockholm, 1942

Tell, Per Erik, Detta fredliga uppdrag: om 522 svenskar i terrorns Kongo, 1. utg., hström – Text & kultur, Umeå, 2005

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: