När Skåne blev svenskt 1658 ingick det i fredsuppgörelsen att all dokumentation av skatteunderlaget i Skåne skulle överlämnas. Så skedde och många kubikmeter av dokument från skånsk medeltid överfördes till Stockholm. Där låg de sedan i lugn och ro i århundraden fram till den tragiska slottsbranden 7 maj 1697.
Från arkivet i det brinnande Tre kronor kastade man ut så mycket man kunde, men mycket gick förlorat. En bok som överlevde var registraturen av de medeltida breven och vi har därför knapphändiga uppgifter kvar om vår gård i Simontorp ända tillbaka till det dramatiska 1300-talet. Det äldsta är ett intyg från 1 februari 1323:
Dn. Esgeri archiepiscopi Lundensis uthgifne wettnesskrifft, det hospitalzforstandaren effterliith hr. Gynthero alt godzet liggiandes i Sumatorp, dat. in profesto purific. Mari”
Denna anteckning har tolkats som om den gäller vår gård, även om det är något osäkert. Av texten framgår att en ”Herr Gynthero” har fått ärva gården av hospitalsföreståndaren. Om Gynthero vet vi inte mycket men namnet dyker även upp i ett donationsbrev från 1330 då han donerade en gård med tillhörande kvarn i Skabersjö till Bosjö kloster. En framstående borgare i Lund hette på 1300-talet Gynter Thomasson och troligtvis är det denne man som fick överta vår gård, kanske som en skuldreglering.
”Esgeri” är den danske ärkebiskopen Esker Juul som levde ett dramatiskt liv som vi vet mer om. Han kom från en fin adlig familj och blev kanik (präst) i Ribe och hamnade i tjänst hos kung Erik Menved. Detta var bra för karriären och Esker blev först biskop i Aarhus 1306 och sedan ärkebiskop 1310. Från att ha varit lojal med kungen bytte han som ärkebiskop sida och samarbetade med Erik Menveds fiender både inom adeln och i Sverige. De svenska hertigarna Erik och Valdemar var vid denna tid indragna i en bitter maktkamp med sin bror, kung Birger. Bröderna grep Birger på Håtuna kungsgård vid det som kallas för ”Håtunaleken”. Efter att ha tagit makten i Sverige ingick de en allians riktad mot Erik Menved och samarbetade med dennes bror, hertig Kristoffer av Södra Halland och den upproriska skånska adeln. Kung Birger tvingades avstå större delen av Sverige till sina bröder för att bli fri och tog sig sedan till Danmark där han fick bo som exilkung hos Erik Menved som han var svåger med.
Missnöjet var stort med de dyra krigen, särskilt som det var missväxt, och Esker Juul valde liksom andra stormän i Danmark att samarbeta med de svenska upprorsmännen men detta visade sig vara en felsatsning. Kung Birger kom igen och lyckades fängsla sina bröder vid Nyköpings gästabud 1317 och de upproriska hertigarna fick svälta ihjäl i fängelsehålan.
Ärkebiskop Esker flydde för sitt liv till Bornholm. Hans rädsla var fullt rimlig för hans företrädare Jacob Erlandsen hade mördats 1274 och Jens Grand fängslats av kungen 1294 men lyckats fly genom att fira sig ner med ett rep från cellen och dog i landsflykt hos påven i Avignon.
Esker bannlyste kung Erik och for 1318 till Pommern där hertig Kristoffer värvade trupper som Esker betalade. Våren 1318 anlände Esker och Kristoffer med sina trupper till Kalmar som understöd till det uppror som de döda hertigarnas anhängare startat. Kung Birger och hans drottning Märta flydde än en gång till Danmark men upprorshären följde efter dem. Esker och Kristoffers armé förstärkt med svenska trupper gick över gränsen till Skåne och möttes av kung Eriks här vid Mjölkalånga (en halv mil väster om Hässleholm) den 26 oktober. Kungens armé krossades och segrarna plundrade hårt i Skåne. I ett försök att fortsätta kriget pantsatte kung Erik nästan hela sitt rike till olika stormän strax innan han dog 1319. Hans bror och fiende Kristoffer tog över som kung och hade vunnit kampen men ärvde ett ödelagt och pantsatt rike. Ärkebiskop Esker hann med ett besök hos påven i Avignon innan han återvända till Lund varifrån han styrde den danska kyrkan till sin död 1325. Det är under dessa sista lugna år som Esker undertecknade intyget om att herr Gynter fått Simontorp.
Tyvärr har vi inget namn på ”hospitalsföreståndaren” och vi vet inte heller hur hospitalet blivit ägare till gården, men troligen har den någon gång donerats av någon välgörare. Hospitalet ägde några tiotals gårdar runt om i Skåne som hospitalsföreståndaren ansvarade för och vars avkastning finansierade verksamheten.
Det rör sig rimligen om St Jörgens hospital i Lund som ärkebiskop Esker hade patronatsrätten över. Detta var Danmarks första sjukhus för spetälska. (Ordet hospital kommer från det tyska ordet spetalesch. Spetälska, eller lepra, är en smittsam och på den tiden obotlig bakteriesjukdom som bryter ner kroppen.) I en sluten anläggning en bit utanför staden vårdades här de drabbade tills att de dog. I samband med intagningen höll man en begravning för den sjuke och skiftade dennes arv och sedan levde de som juridiskt döda i den klosterlika anläggningen. Som vårdare fanns ett antal munkar under ledning av hospitalsföreståndaren.
/Anders
Källor:
Destination Lund, Sankt Jörgens hospital i Lund. https://www.turistinformationlund.se/upplevelser/kyrkostaden/sanktjorgenshospital/, läst 20230110
Svensk diplomitarium, SDHK-nr: 3191, Förtegnelse over Danmarks breve fra middelalderen, Forste bind, 1894-95, https://slaegtsbibliotek.dk/909068.pdf, läst 20230120
Svensk uppslagsbok, 1949
Wetterberg, Gunnar, Skånes historia I 11500 f.Kr.-1375 e.Kr., Bonnier, Stockholm, 2016
Bild från Wikimedia, biskop Henry Chichele, ärkebiskop av Canterbury
Historia från Simontorp 