Obarmhärtighetsanstalter – för de fattigaste av de fattiga

Antalet fattiga ökade dramatiskt i början av 1800-talet. Problemet debatterades flitigt och tanken om var fattigförsörjningen skulle vara mindre eftersträvansvärd än försörjning genom eget arbete. Man gick hårt fram och ett av hjälpmedlen var att inrätta så kallade arbetshus.

Före 1862 låg ansvaret för fattigvården på sockenstämman. Varje socken ansvarade för ”sina” fattiga och därför fick man bara tigga i den socken man var folkbokförd i. När antalet fattiga ökade kraftigt försökte många flytta till städerna för att söka arbete och försörjning där istället. Tyvärr gick det inte alltid så lätt att få arbete.

Tvätterska. Teckning från 1834 av Robert Wilhelm Ekman. Nationalmuseum.

Landsbygdssocknarna hade ibland fattigstuga och de fattiga fick ansöka hos sockennämnden för att få flytta in. Varje vuxen man ansvarade både för sin familj och för sina och hustruns anhöriga och många bodde i storfamilj. Det var först i absoluta nödfall man flyttade in i fattigstugan. Där fick man arbeta med det man kunde hjälpa till med: elda, bära in vatten, laga mat och städa. En socken kunde också utackordera fattiga som arbetskraft och låta de bo inneboende runt om i socknen, ”inhyses”. Då betalade socknen försörjningspengar till familjen de bodde hos men de förväntades arbeta så mycket de kunde. Inhysta personer kunde när som helst få flytta till annan familj om den familjen önskade lägre summa från socknen.

I städerna inrättades arbetshus eller arbetsinrättningar där arbetsföra fattiga sattes i tvångsarbete. Om man påträffades tiggandes eller utan arbetsbetyg utanför sin egen hemsocken kallades brottet för ”lösdriveri” och det kunde bestraffas med fängelse eller tvångsarbete.

Kanske var det lösdriveri som gjorde att Maria Jönsdotter dömdes till arbete på arbetsinrättningen i Malmö 1848. Hon bodde i Åsum utanför Kristianstad men kom närmast från Köpenhamn och var vid tillfället 27 år gammal och höggravid. På ångbåten Freja mellan Köpenhamn och Malmö den 8 maj 1848 födde hon en son, Carl Frejus. Eftersom Maria var inskriven på arbetsinrättningen placerades Carl Frejus som fosterbarn där. Efter några månader kom mor och son hem till Åsum igen och noterades som inhyses i ett torp. Detta kan tolkas som att Maria inte kunde försörja sig och pojken. De levde på socknens bekostnad ända till Carl Frejus blivit 14 år gammal, då han fick ta drängtjänst på granngården. (Läs mer om Carl Frejus Danneman här.)

För Maria var livet inte lätt. Under hennes uppväxt inträffade några av Sveriges värsta missväxtår. 1826 och 1834 var det svår torka och därmed matbrist kommande vinter. Även åren 1844–45 och 1847 var svåra nödår. Den säd och potatis som växte brändes till brännvin eftersom det gav mer betalt. Många tvingades till tiggeri för att överleva. Kolera, mässling och scharlakansfeber härjade och krävde många dödsoffer.

Fattigförsörjningen var kyrkans ansvar. Det ingick (och ingår) i en prästs ansvarsuppgifter att hjälpa de svaga i samhället. Ju fler personer detta gällde desto tyngre blev arbetsbördan. I en debatt 1840 anförde prosten Thomander följande: ”… måste fattig-inrättningarna äfven mer och mer förvandla sig ifrån barmhärtighets-inrättningar till obarmhertighets-anstalter, och de som hafva inseende öfver fattigvården komma allt mer att synas icke såsom fattighjelpare utan som fattigplågare”.

I 1847 års förordning om fattighjälp förklaras fattigvård vara ”en nödhjälp av kristligt deltagande” men det fastslås också att socknarna har försörjningsansvar för sina boende.

Det fanns många olika typer av arbeten som man kunde tvingas göra på arbetsinrättningen i Malmö. Några fick hjälpa bagaren, andra fick mangla tvätt på tvättinrättningen. Det gjordes likkistor och trätofflor på snickareverkstaden. Det lappades och lagades kläder i skrädderiet. Avlagda kläder från militären och skänkta kläder syddes om och delades ut till fattiga. Arbetsinrättningen ansvarade också för renhållningen i Malmö. I arbetsinrättningens kök behövdes folk till grovsysslor och servering till de sjuka i hospitalet jämte arbetsinrättningen. Uppsyningsmannen och kokfrun var anställd personal och de styrde arbetet med järnhand.

Syftet med arbetsinrättningar var att vänja de internerade till ett arbetsamt och ordentligt liv och ge dem praktisk yrkesutbildning så att de skulle få möjlighet att försörja sig på ett ärligt vis. För Marias del syntes det inte ha gjort någon skillnad. Hon var ensamstående mor i en tid då Sverige hade extrem fattigdom innan emigrationen till Amerika tog fart några decennier senare och tillhörde de fattigaste av de fattiga.

/ Anette

Källor:

Byahornet: hembygdstidningen för Skåne, Scania, Malmö, 1987-, Nr 5 2012

Carlquist, Gunnar (red.), Svensk uppslagsbok, Baltiska förl., Malmö, 1929-1937

Carlsson, Sten, Cornell, Jan & Grenholm, Gunvor, Den svenska historien 8 Karl Johanstiden och den borgerliga liberalismen, 1809-1865, Bonnier, Stockholm, 1968

Glimåkra kyrkoarkiv, Övriga längder, SE/LLA/13111/G/2 (1802-1900)

Johansson, Karl Herbert, Svensk sockensjälvstyrelse 1686-1862: studier särskilt med hänsyn till Linköpings stift, Diss. Lund : Univ.,Lund, 1937

Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 3,, Stockholm, 1898 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)

Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 4,, Stockholm, 1900 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)

Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 2, Omkring 1560-[1828], Kristianstad, 1925

Meijer, Bernhard, Westrin, Theodor, Berg, Ruben G:son, Söderberg, Verner & Fahlstedt, Eugène (red.), Nordisk familjebok [Elektronisk resurs] : konversationslexikon och realencyklopedi, Ny, rev. och rikt ill. uppl., Nordisk familjeboks förl., Stockholm, 1904-1926. http://runeberg.org/nf/

Tomenius, John, Bland göingar på 1800-talet: Byaliv i Göinge, del 2 : bland backstugusittare, dragoner, illgärningsmän, torpare, hantverkare, handelsmän och bönder, Monitor-förl., Kristianstad, 2002

Bild: Tvätterska. Teckning från 1834 av Robert Wilhelm Ekman, (1808-1873),
Nationalmuseum, inventarienummer NMH A 58/1974.

Attentatsförsöket mot den ryska flottan i Köpenhamn 1789

Gustav III:s krig mot Ryssland bröt ut sommaren 1788 och en rysk eskader under amiral Wilhelm von Dessin dröjde sig kvar i Öresund. Egentligen skulle den seglat till Medelhavet för att delta i det ryska kriget mot turkarna, men efter krigsutbrottet blev dess uppgift att tillsammans med den danska flottan störa de svenska transporterna till armén i Finland.

De tre konspiratörerna Lars Benzelstierna, William O`Brian och Thomas Shields

Hotet mot Skåne var påtagligt och i augusti 1788 hade ryssarna angripit Råå och Båstad. När vintern kom lade ryssarna till i Köpenhamn eftersom Danmark var allierat med Ryssland mot Sverige. Danmark ville undvika att slåss mot Sverige och efter ett symboliskt anfall mot Göteborg rådde vapenstillestånd mellan Sverige och Danmark.

Johan Christoffer Toll var ansvarig för försvaret av Skåne och för att skaffa underrättelser sände han hösten 1788 fänriken Lars Benzelstierna som hemlig agent till Köpenhamn. Benzelstierna hade varit student i Lund och var brorson till professor Karl Jesper Benzelius där, men hade visat sig vara stökig och föga studieintresserad. Han hade 1787 slagit in på den militära banan istället och kanske rekryterades han av Toll eftersom han var bekant med Gustaf d’Albedyhll, som var svensk chargé d’affaires i Köpenhamn. Benzelstierna och d’Albedyhll hade under studieåren i Lund båda varit inkvarterade hos Benzelstiernas farbror och kände varandra väl.

Det var Gustaf d’Albedyhll som först börjat fundera på möjligheten att attackera den ryska eskadern när den låg sårbar i hamn och föreslagit detta i ett brev till kung Gustav: Jag håller oförgripligen före, att själva elden torde böra utnyttjas emot dessa ryska ovänner, och sedan kriget verkligen utbrutit lärer det efter krigets regler vara även så lovligt att sätta dem i brand, som sådant ifrån Landskrona synes vara lätt att verkställa.”

Gustav d’Albedyhll fick inget gehör för denna idé men Benzelstierna arbetade vidare på uppslaget och när ett ryskt skepp i december frös fast sydväst om Ven såg han en chans. Den här gången avrådde d’Albedyhll eftersom vapenstillestånd just hade slutits med Danmark och menade att man borde inte provocera danskarna, men den mycket företagsamme Benzelstierna tog sig då vid jultid från Köpenhamn till Stockholm och lyckades få kungen intresserad av projektet. Kungen konfererade med sin bror hertig Karl och amiral Carl August Ehrensvärd och kom fram till att man borde göra ett försök. Benzelstierna sändes därefter till Skåne för att med Tolls hjälp genomföra en attack. Ett infruset örlogsskepp var som en isolerad fästning och kunde med sina kanoner bita ifrån bra. Eftersom isen inte bar kanoner ansåg Toll att man borde avblåsa anfallet. Under planeringstiden drev det ryska skeppet med isen mot Köpenhamn där resten av den ryska eskadern låg infrusen. Benzelstierna åkte därför tillbaka till Köpenhamn för att spana och den 24 januari 1789 rapporterade han till Toll att det var möjligt att genomföra ett brandattentat så att det såg ut som en olycka. Han tänkte köpa en engelsk kutter och låta den råka fatta eld så att det hela skulle se ut som en olycka. Med lite tur kunde även den danska flottan brinna upp. Toll tog kontakt med kungen som gav klartecken. Benzelstierna återvände den 10 februari till Köpenhamn och informerade d’Albedyhll, som bestämt avrådde då han ansåg planen för våghalsig och vägrade hjälpa till med pengar.  Men Benzelstierna gick inte att stoppa. Han återvände till Sverige och var tio dagar senare tillbaka i Köpenhamn med en direkt order till d’Albedyhll från finansminister Erik Ruuth att utbetala 12 000 Riksdaler.

Benzelstierna fick beloppet utbetalat i form av fyra växlar och gav sig iväg.  På en krog på Dybensgade lärde han känna krögaren Thomas Shields som förmedlade kontakten med den irländske skepparen William O´Brien som hade en lämplig båt att sälja. Både Shields och O´Brien drogs in i förberedelserna där Shields roll blev att vara tolk och att köpa in brandfarligt material. O`Briens skepp ”Alexander” var egentligen bara värt 2 000 Riksdaler, så Benzelstierna betalade ett rejält överpris, men fick å andra sidan fick han två hängivna medbrottslingar på köpet. Skepparen skulle flytta sitt skepp så nära de ryska skeppen som möjligt och därefter skulle Benzelstierna ordna en överdådig middag för de ryska befälen, antagligen på Shields krog. Det skulle serveras rejält med sprit och därefter skulle kuttern antändas och lösgöras så att drev mot de ryska skeppen. För att ytterligare öka O´Briens, och hans närmaste man Shields, entusiasm utlovade Benzelstierna extra prispengar för varje ryskt skepp som blev bränt. Attentatsmännen bestämde sig för att sätta planen i verket den 1 mars. O´Brien behöll befälet för skeppet och såg till att lasta det fullt med konjakstunnor och annat brännbart och tjärade båten ordentligt både utvändigt och invändigt. Toll som övervakade operationen från Landskrona fick besked om att allt var klart och begav sig till Bäckaskog för att inte väcka uppmärksamhet inför ”olyckan”.

Träsnitt från 1789 som visar hur Lars Benzelstierna grips

Dessvärre pratade O´Brien lite för mycket med köpmannen Laurentius Tauffe när han den 28 februari skulle lösa in växlarna och denne slog larm. Polisen häktade snabbt irländaren som under natten pressades på alla detaljer, men Benzelstierna var försvunnen. Han hade gömt sig hemma hos sin gamle vän d’Albedyhll som några dagar senare försökte smuggla ut honom, förklädd till portugisiske ministerns sekreterare. Han blev dock igenkänd och polisen lyckades förfölja honom tillbaka till d’Albedyhll hus dit polisen inte hade tillträde eftersom det tillhörde ambassaden. Den 4 mars utbröt en brand i d’Albedyhll grannhus och brandkåren ryckte ut med stort larm. I kaoset stormade en rysk trupp d’Albedyhll hus för att gripa den hatade mordbrännaren, men Benzelstierna kom än en gång undan. Jagad av ursinniga ryssar såg han ingen annan lösning än att anmäla sig frivilligt hos polisen nästa dag och spärrades in på Citadellet. Han låstes in i en cell som kallades för ”Struensees Vaerelse” eftersom den ökände kungliga läkaren suttit inspärrad där innan han avrättades 1772. De danska utredarna var inte imponerade av den kedjerökande och smutsige agenten Benzelstierna: Man maa frygte at der ser lige sort ud med hans Sjael, hans Moral og Religion. (Man kan befara att hans själ, moral och religion är lika svart). Under polisutredningen påträffades upplag av brandfarliga ämnen på sex ställen i staden som skulle lastats på O´Briens båt. Mot löfte om att inte utlämnas till ryssarna erkände Benzelstierna allt han anklagades för. Från dansk sida ville man fortfarande hålla sig väl med Sverige och affären tystades ner. O´Brien dömdes till döden, men fick sin hängning uppskjuten flera gånger och avled i fängelset. Shields dömdes att livet ut arbeta i järn i Köpenhamns fästning. Även Lars Benzelstierna dömdes till döden, men oväntat nog kom en nådeansökan från den ryska kejsarinnan. Straffet omvandlades därför till livstids fängelse på Munkholmens fästning vid Trondheim. Han släpptes 1796 och fick sjuk och åldrad återvända till Sverige där han avled 1808.

/Anders

Källor:
Frick, Lennart W. & Rosander, Lars, Det vakande ögat: [svensk underrättelsetjänst under 400 år], [Ny utg.], Historiska media, Lund, 1999

Nørby, Søren, Baron Benzelstierna og det mislykkede . brandattentat mod en dansk-russisk flådestyrke ved København i 1789, Siden Saxo, Rigsarkivet, nr 3, 2018

Took William, The Life of Catharine II, Empress of Russia, London, 1800

Bilder:
Det Kgl. Biblioteks billedsamling bs000170.tif Afværgelse af den svenske baron Benzelstiernas påtænkte brandattentat mod den danske og russiske flåde, Träsnitt från 1789

Wikimedia Commons, Portretten van Shields, Obrien en Benzelstierna, RP-P-2010-329-71.jpg

Renoveringen av gården del 11 – Tiggarbjälken

I taket i Lillstu hänger en rund träbjälke tvärs över rummet som är en påminnelse om ett betydligt fattigare Sverige som inte ligger så långt bak i tiden. Detta är en tiggarbjälke (kallas även stackarbjälke eller rackarbjälke) och är en kvarleva från en tid då det var vanligt med luffare och andra kringvandrande personer som knackade på för att sälja något eller bara få värma sig och kanske få en bit mat och en sovplats för natten.

Tiggarbjälken i Lillstu. Där stolen står var förr de besökandes stol innanför dörren till hallen. Då fanns en kamin strax intill stolen, där trappan finns idag.

Mellan gårdarna i Göinge rörde sig en mängd luffare och många av dem kände man igen år från år. Några av de sista bodde under vintrarna på ålderdomshem men gick under sommarmånaderna ut på luffen för att få lite omväxling. Luffarna fick sova i ladan där det fanns ett särskilt täcke för dem att använda. Min farmor Anna lär ha varit lite rädd när luffarna kom, i synnerhet om hon var ensam hemma med barnen. Hon ställde ändå alltid fram kaffe och mat till de som ville ha. Vid granngårdarna sa de till luffarna att ”gå till gården vid ån. De tar alltid emot luffare”.

Några av luffarna var inte så noga med hygienen utan luktade väldigt illa och var mycket smutsiga. En av de senare var Brev-Anna som kallades så eftersom hon sålde kuvert. Hon var den lortigaste luffare som barnen hade sett. Trots detta fick hon faktiskt ligga i soffan i Lillstu. Kanske för att hon var kvinna?

En luffargubbe som kallades ”Skärsliparn” ville alltid laga till sin egen mat. En gång hade han en fläskbit insvept i flottigt papper nedstoppad i fickan och frågade artigt efter potatis, bröd och mjölk. Farmor Anna plockade fram detta och snart satt gubben vid köksbordet och åt middag. Skärsliparn hade en cykel med en monterad slipmaskin på pakethållaren som kunde drivas med tramporna. Han cyklade runt från gård till gård och slipade knivar, saxar och verktyg.

Luffare ”Hörtig” från Lönsboda kom cyklandes. Han hade en mindre låda fram på pakethållaren och en ganska stor låda där bak. Han sålde skosnören, knappnålar, resårband, laxfärgade särkar och flossade byxor med halvlånga ben mm. På vårarna sålde han fröer och radade upp alla fröpåsarna på bordet i Lillstu. Vilken färgprakt! Hans riktiga namn var Johan Hurtig (f 1882 i Glimåkra, d 1959 i Örkened). Han hade som ung arbetat en tid på en korgfabrik England. Han var fem år i Tyskland som korgmakare och hade även hunnit med att vara rallare i Kanada under tre år. Återkommen till Sverige slog han sig ner i Örkened och startade korgmakeri innan han blev gårdfarihandlare. På äldre dar bodde han på ålderdomshemmet i Lönsboda där han hade egen lägenhet i uthuset, men fortsatte att cykla runt.

Vissa av luffarna var i grunden arbetsskygga och det kunde bli diskussion om hur mycket man skulle behöva arbeta för ett mål mat. Min far Gösta minns en luffare som efter att ha suttit en stund på stolen innanför dörren plötsligt ropade: Faur man nöen mad? Min farfar Oscar svarade ”Jo dau, mad ska du fau, men föörst sau sa vi ta oit redit tau pau vebacken.” Gubben svarade: ”Oh, du vill väll att jau sa hogga aurmar o boin au me.”

Kassagubben, Knut Olsson

På försommaren kom under många år ”Kassa-gubben” cyklande. Han hade buntat ihop stora och små korgar (kassar) både fram och bak på cykeln så att varken han själv eller fordonet syntes. Farmor Anna köpte i regel varsin enliters-korg till barnen mot att de lovade att vara flitiga i bärskogen. En julaftons förmiddag på 1950-talet kom en man med långt skägg gåendes genom allén med en kärra efter sig. Den första snön hade fallit så det var vitt på marken. Barnen kände igen honom från tidigare besök – det var Kassa-gubben som gett sig ut på en vintertur! Det var en barnkär man och gårdens barn hade fått lära sig att tilltala honom som ”Farbror Knut”, hans riktiga namn var Knut Olsson. Vandraren kom in på gårdsplanen och välkomnades av Oscar och Anna. Han klev in i huset och satte sig på en stol och packade upp saker ur ett knyte, ett i taget och sa: ”Jag har bröd, smör, syltefläsk men jag ingenstans att bo när det är julafton.” ”Du kan stanna hos oss!” sa mor Anna. Farbror Knut blev glad och lät sig väl smaka av det framdukade eftermiddagskaffet. Man ordnade så att han kunde sova i tvättstugan och när kvällen kom bjöds han in till julbordet. Han tog för sig av det goda som om han inte hade sett mat på länge. På kvällen var han klädd till jultomte men någon skäggig mask behövde han inte. Farbror Knut delade ut julklappar och själv fick han en stor påse som innehöll apelsiner.

Dagen efter sa han: ”Jag tror jag stannar en dag till”. Så blev det och först på annandag jul gick Farbror Knut vidare, släpandes på sin stora kärra med korgar.

Ännu på 1950-talet var gården en viktig lokal arbetsgivare och på jordbruket, sågen eller kvarnen fanns ofta jobb för den som behövde en extra inkomst, eller kanske bara mat och logi. Många var de som knackade på och satte sig innanför dörren i förhoppning om arbete. En som ofta kom var Karl Nilsson från Abbortorpet (på göingska kallad Kriste-Nissa Kalle, en namnform där man kan följa familjen tre generationer bakåt, Kristinas Nisses Karl). En gång var han i akut behov av lite pengar till familjen och detta löstes genom att Oscar såg ut ett område i vången som slyat igen, som han kunde få röja. På det sättet blev det ett arbete och inte tiggeri.

Truls Jeppsson (lokalt kallad Petters Tryls, f 1877 i Hjärsås, d 1963 i Glimåkra) kom ofta från sitt torp i Högsma för att arbeta några dagar då och då vid sågverket. Hemma på torpet drev han en rävfarm som inte riktigt räckte som försörjning. Det berättas många historier om honom. I en av dessa skulle Petters Tryls cykla till Lönsboda för att köpa slaktavfall av slaktaren att mata sina rävar med. När han kom till Vesslarp så hade han en stor svärm flugor efter sig men han lurade flugsvärmen genom att svänga tvärt vänster i en vägkorsning medan flugorna fortsatte rakt fram. De lär ha hittat honom igen.

Petters-Tryls, Truls Jeppson

En del av de arbetssökande var anmälda till kommunen som arbetslösa men skaffade sig en extra inkomst som daglönare. Dessa kände man igen på att de tvunget begärde en timmes ledigt mitt på dagen. Under denna rast skyndade de sig ner till Glimåkra för stämpla på arbetslöshetskassan!

Tiggarbjälken som finns i Lillstu hör samman med sedvänjan att ”löst folk” inte fick gå förbi bjälken innan man blivit inbjuden. På 1950-talet kom fortfarande några av de äldre luffarna och arbetssökande in genom hallen och slog sig ner på en stol som stod innanför dörren i Lillstu, dvs strax innanför bjälken. Där väntade de på att bli inbjudna i stugan. Eftersom hallen inte var uppvärmd skulle de alltid få lov att komma in en stund i värmen.

Sedvänjan med en stol vid ingången som användes för att invänta en inbjudan längre in i huset finns beskriven i en doktorsavhandling om socknen När på Gotland. Där finns också en kort kommentar om att tiggarbjälken fyllt samma funktion. Där kallas bjälken dock för rackarbjälke. Rackare var ett öknamn på hästslaktaren och det var vanligt att han och annat löst folk inte gick förbi bjälken. Ytterdörrarna var inte låsta och det var alltid tillåtet för alla komma in i stugvärmen, men gick man förbi tiggarbjälken utan bli inbjuden räknades det som hemfridsbrott.

Under renoveringen av Lillstu konstaterade vi att det tidigare fanns en kamin i Lillstu. Denna revs ut när centralvärmen installerades 1958. Kamin fungerade som avgränsare tillsammans med tiggarbjälken.  Där kamin en gång fanns mynnar idag vår nybyggda trappa till ovanvåningen. Vår tiggarbjälke ser inte ut att vara urgammal, men den är uppfäst med smidd spik. Vi vet att väggen till spiskammaren byggdes på 1850-talet, så troligen har tiggarbjälken då bytts ut eller kanske bara kortats. Tidigare bör den ha gått från yttervägg till yttervägg. Vid vår renovering har vi inte rört tiggarbjälken eller de väggar den är fäst i utöver målning och tapetsering.

/Anders

Källor:

Rosen, Carl von, När-demokrati: jämlikhet och ledarskap i en gotländsk strandbygd, Institutionen för kulturantropologi och etnologi, Univ., Diss. Uppsala : Univ., 2003,Uppsala, 2002

Blidberg, Anette, Blidberg, Anders, Ett rums historia – Berättelsen om Lillstu, Simontorps Skriftserie nr 3, 2015

Renoveringen av gården del 10 – Bakning i det gamla köket

Det gamla köket som var helt borttaget under nästan 40 år har nu åter fått bli kök. Köksspisen är återskapad efter nutida behov med en modern elspis, men bredvid står en klassisk järnspis från Husqvarna som backup vid strömavbrott. Istället för köksfläkt har spiskupan murats upp och vid stekning drar vi bara upp spjället till skorstenen. Kvar från ett betydligt äldre kök är en rejäl bakugn på cirka två gånger tre meter. Denna är i princip möjlig att använda men på grund av brandfaran låter vi bli. Över dörren till Storstu hänger även brödspaden som återfanns inspikad i en kattvind på andra våningen.

• 

• 

Brödbakning i stenugn var ett rejält projekt som i ett stort hushåll behövde göras i stort sett var och varannan vecka. Gården var i äldre tid självförsörjande på säd. När den tröskats på logen bar säden i säckar upp på andra våningen i boningshuset och hälldes upp i stora bingar eftersom den måste förvaras torrt och varmt. Lösningen levde inte helt upp till dagens livsmedelsstandard och innebar att en mängd möss och råttor sökte sig in i huset. Katterna hade fullt upp. Både möss, råttor – och katter – bajsade dessutom gärna ibland spannmålen på vinden. Mina fastrar berättar att de som barn ibland fick sålla säden för att få bort det värsta.

Innan det gick att baka måste säden malas. Praktiskt nog har gården under många år haft en egen vattenkvarn där man en gång i tiden malde till alla i grannskapet. Även här var det si och så med hygienen. På natten brukade råttorna ta sig in bland kvarnstenarna, men detta löstes enkelt genom att man startade driften och ”malde ut dem” med några säckar som skulle bli fodersäd. Därefter kunde man mala mjölet till brödbaket. Genom att justera avståndet mellan stenarna kunde man välja hur grovmalet man ville ha mjölet. Efterhand som stenarna slets måste nya räfflor huggas ut i dem. När de var nyhuggna kunde det hända att en hel del sten följde med i mjölet och brödet knastrade då mellan tänderna.

Oscar Olsson som mjölnare i Simontorps kvarn

På bakdagens morgon skulle ugnen eldas varm. I Simontorp använde man gärna torr ytved från sågverket som brann väldigt hetsigt. Det gällde samtidigt att inte elda så våldsamt att ugnen sprack. När ugnen var rejält varm rakades alla glöder ut. Ugnen skulle sedan sopas och barnen i huset hade som uppgift att springa upp i skogen och hämta tallris till att göra en kvast. Ibland tog den eld och måste doppas i vattenhinken. För att testa om temperaturen var lagom kunde en bit tidningspapper kastas in. Tiden som det tog för denna att fatta eld gav en uppfattning om temperaturen. Några termometrar användes inte.

Dagen innan hade baktråget burits in från ”Hoggehuset” och rågmjölet skållats. I tråget blandades på morgonen degen som sedan formades till kakor och fick jäsa. Det gällde att planera tiden väl så att ugnen var lagom varm när de var färdigjästa. Då skyfflades kakorna in i ugnen så att den blev helt fylld. För att ta vara på värmen bakades flera omgångar bröd i en ordning så att de behövde allt lägre temperatur. På höstarna avslutades ofta baket med att finskurna träpäron (så kallades päron för att skilja dem från jordpäron, dvs potatis) kastades in för att torka långsamt på eftervärmen till dagen därpå. Dessa kunde sedan förvaras hela vinden. Jag minns hur fantastiskt goda de var som smågodis. Man kunde även koka fruktkräm på dem om man ville.

Enligt min far blev brödkakorna väldigt saftiga och goda med en fin skorpa. För at förlänga hållbarheten grävdes de ibland ner i sädesbingarna på vinden (ja, där som mössen och katterna höll till…) Där höll de sig länge och i nödfall kunde lite mögel lätt skäras bort. ”Bäst före”- datum var något som ännu inte uppfunnits.

Brödbak på gården har nog sett ungefär likadant ut under mycket lång tid, men det finns faktiskt spår i husets konstruktion som visar på att bakugnen inte alltid stått i dagens kök. En gång i tiden var detta troligtvis ett grovkök och vardagsingång direkt från trädgården. Själva spismuren med bakugn stod då inne i storstugan, som alltså hade en köksavdelning i det nordöstra hörnet. Storstu var då ett allrum där det mesta hände och det enda utrymme som var uppvärmt vintertid. På nedre våningen syns inga spår av detta, men när vi frilade takkonstruktionen på andra våningen uppmärksammade jag att en av sparrarna över storstu var avväxlad med en tvärbalk. Detta var nödvändigt eftersom den enorma skorstenen av gråsten en gång gick ut på taket här.

• 

• 

• 

Konstruktionen är mycket gammal och utförd med grova dymlingar av trä istället för spik. I det som en gång var hålet för skorstenen har vi även låtit en bit av yttertakets insida synas. Det är en bred, ramsågad entumsbräda med en massa träpluggar. Dessa har en gång hållit fast takspånor av trä, ungefär som på en gammal kyrka. Dessa grova träspånor har troligen lagts på under 1700-talets slut och eftersom de lades tvärs över det gamla skorstenshålet kan vi anta att den nuvarande bakugnen kom på plats för över 200 år sedan.

/Anders

Källor:

Minnen från syskonen Ingegerd Mårtensson, Kjerstin Axelsson och Gösta Olsson som alla växte upp i Simontorp.

På uppdrag bland Europas spiritister

Johan Christoffer Toll arbetade målmedvetet på att bli en av Gustav III:s närmaste män. Ett sätt att göra detta var att fördjupa sig i kungens senaste intresse – spiritism.

I slutet av 1700-talet fanns det enormt intresse för olika former av spiritism. Över hela Europa dök det upp andeskådare, guldmakare och helbrägdagörare av alla de slag. Den svenske kungen Gustav III och hans bror hertig Karl blev mycket intresserade och drog snabbt till sig en rad märkliga äventyrare som gärna demonstrerade sina unika förmågor. Märkligast var kanske andeskådaren som kallade sig för ”löjtnant Ulfklou”. Denne påstod att han fångat brödernas mors ande i en flaska. Kungen var också intresserad av guldmakeri som ett sätt att förbättra statskassan och installerade 1780 guldmakarna August Nordenskiöld och Gumholtz Levison som tjänstemän vid Kungliga myntverket. Tyvärr avslöjades den ene efter den andre som bedragare. Kungen ville dock inte ge upp och därför sändes Johan Christoffer Toll ut på ett märkligt uppdrag. Han skulle för kungens räkning söka upp Europas ledande spiritister och ta reda på om det fanns verkliga övernaturliga fenomen eller inte.

Toll hade året innan varit svårt sjuk och var ännu inte återställd och därför passade det bra att han åkte till kurorterna Aachen och Spa. Toll led av någon slags reumatisk sjukdom som förvärrades av stress och i perioder gjorde honom helt utslagen. Kungen bistod med en reskassa på 600 Rdr. Han reste med båt från Ystad den 15 maj 1782 och via Stralsund gick resan till Verden, ett tiotal mil söder om Hamburg för att söka upp en mystiker som kallade sig baron Reuchenberg. Toll tillbringade två dagar i staden med att fråga runt efter Reuchenberg men skrev i en rapport till kungen den 9 juni 1782 att han tvingades ge upp och fortsätta till Aachen.

Johan Christoffer Toll

Där gick det bättre och den 20 juni kunde Toll rapportera från Aachen att han äntligen lyckats få upp spåret efter Reuchenberg. Det berättades i Aachen att Reuchenberg var en verklig person som hade varit ”Geheime-Råd i Chur-Pfaltzisk tjänst”, det vill säga minister i furstendömet Pfalz vid Rehn. Han skulle vara 35 år gammal och vara godsägare utanför Köln.

Toll var inte frisk och högsommarhettan i Aachen gjorde honom utmattad, men han försökte umgås i societeten mellan sina helande bad. Till Aachen kom många intressanta människor vid den här tiden, men det var svårt att veta vem som egentligen var vem. Många använde alias och pseudonymer och dessutom vimlade det av bedragare. En av dem som Toll lärde känna lite närmre var den polske överbefälhavaren Michał Kazimierz Ogiński. Denne hade lett flera drabbningar mot Ryssland men var även musikaliskt intresserad och känd som konstruktören av den moderna harpan. På en middag hos Ogiński träffade Toll en mystisk figur som kallade sig ”herr Abnert” som Toll trodde sig kunna identifiera som prins Castriotto av Albanien. Toll blev imponerad av dennes kunskaper om förhållanden i olika länder. Jag skulle tro dem alla självgjorda eller av andra uppfunna, om han icke tillika sagt mig saker om Sverige, om revolutionen, om många personer, om mig själv, som övergår allt mitt förstånd, huru de kunnat komma till hans kunskap.

Förutom behandlingar, middag och märkliga möten bjöd Aachen på underhållning, men Toll var inte imponerad. En omtalad teaterensemble hade kommit till Aachen i början av juli men amatörskådespelaren Toll blev besviken på pjäserna. Spektaklet bjöd på aktörer utan känslor, hideusa aktriser utan röster, en orkester som är faslig, förbittra så detta nöje, att det i längden vore omöjligt att hålla ut.” Det var dags att resa vidare.

Den 5 juli lämnade Toll Aachen för att bege sig till den konkurrerande kurorten Spaa där han skulle dricka en stärkande vattenkur. Staden var full av europeiska kändisar på semester. I synnerhet myllrade Spa av ryssar som Toll upplevde som ohövliga men ett intressant möte var när ”Greven och grevinnan av Norden” den 22 juli anlände till Spaa. Bakom dessa pseudonymer dolde sig den ryske storfursten Paul och hans hustru Maria Fjodorovna.

De behandlingar Toll fick i kurorterna verkar ha gjort god nytta för hans hälsa blev betydligt bättre. Kanske blev han behandlad med den nya metod som uppfunnits av läkaren Franz Mesmer som gick ut på att återställa kroppens animaliska magnetism genom en särskild apparat. Toll var mycket intresserad av metoden och köpte flera böcker skrivna av Mesmer. Troligen var det snarare läkarens hypnotiska förmåga under behandlingen som gav resultaten. På engelska används fortfarande ordet mesmerize för hypnos. 1784 förkastades metoden av en vetenskaplig kommission som inte ens kunde uppmäta någon magnetism från Mesmers apparater.

Däremot gick det dåligt med det hemliga uppdraget att undersöka spiritistiska fenomen. I ett brev tvingades han för kungen erkänna att spåret efter baron Reuschenberg inte hade gett något. Toll lämnade därför Spa den 4 augusti och for vidare till Paris för att där fortsätta spaningarna.

I Paris blev han omhändertagen av den svenske ambassadören Gustaf Philip Creutz, som med tiden skulle bli en god vän. Kungen hade personligen skrivit ett introduktionsbrev för att underlätta bekantskapen: Överste Toll är en man, som förenar ett sällsynt snille med stor läraktighet och lätthet att fatta och genomtränga äfven de mest abstrakta och mindre lätta saker. Antagligen vägde detta brev tyngre än det faktum att Creutz sedan tidigare var god vän med krigsminister Carl Sparre som blivit en av Tolls häftigaste fiender.Ett problem var att Toll talade en mycket begränsad franska, men den dagliga övningen gav resultat och senare i livet beskrivs Tolls franska som helt flytande. Creutz visade honom runt i Paris och introducerade i de fina salongerna och redan den 19 augusti fick han besöka hovet och träffa det franska kungafamiljen i Versailles.

Toll fortsatte att söka efter intressanta spiritister i Paris frimurarkretsar och fann en grupp som kallade sig för ”De Visa” men dessa ansåg Toll ockuperade med idel galenskaper. Toll verkade vara inne på att ge upp sökandet men nåddes då av ett brev från ingen mindre än baron Reuchenberg. Denne önskade möta Toll i Bonn runt den 20 september men även detta möte blev en besvikelse och den person som påstod sig vara Reuchenberg besatt enligt Toll inga särskilda förmågor utan var bara ännu en bedragare.

Betydligt intressantare blev efterforskningarna när han äntligen fick träffa den berömde greve Alesandro Cagliostro i Strasbourg. Toll skrev imponerad till kungen den 27 september och berättade om de träffar han hade haft med den världsberömde spiritisten. Liksom många av hans kollegor hade han skapat sin egen identitet vilket han bekräftade för Toll: Tro inte, att jag är greve, ej heller heter Cagliostro.

Giuseppe Balsamo, alias greve Cagliostro

Så vitt det gått att belägga föddes Cagliostro under fattiga omständigheter i Palermo på Sicilien under namnet Giuseppe Balsamo. Han hade tidigt lärt sig gatuskojarens hantverk och arbetade tillsammans med sin hustru Lorenza som tagit sig namnet ”furstinnan di Santa Croce”. Deras anseende hade stigit stadigt men så fort kritikerna blev för närgångna tvingades de flytta till nästa hov. De hade gjort stor succé i St Petersburg men aldrig lyckats övertyga kejsarinnan och Potemkin om sina förmågor. Däremot ryktades det om att Potemkin, vilket inte är otroligt, hade förfört Lorenza. Sedan 1780 bodde Cagliostro i Strasbourg där hade han etablerat sig som en mycket framgångsrik naturläkare och tillredde örtmediciner enligt recept som han hävdade att han lärt sig under resor i Orienten. Hans blandningar såldes under namn som saturnusextrakt eller egyptiskt vin och gav så goda inkomsterna att han kunde hyra en stor lantvilla utanför staden och dessutom ha en mottagning vid det centrala Paradtorget.

Lorenza Balsamo, alias Lorenza Filiciani Cagliostro

Toll berättar att så länge de var ensamma var Cagliostro förståndig att prata med, men så fort det kom besök förvandlades han till charlatan. Extra imponerad blev Toll över att Cagliostro verkade veta så mycket om läget i Sverige och om det hemliga uppdrag han fått av kungen och om honom själv: Ni söker sanningen och ljuset, det vet jag, var försäkrad att finna det; Sverige är uti ett stort prerogativ [fördelaktigt läge] hos våra högsta styresmän, i synnerhet gynnas det av en. Man har med bekymmer sett att Ni varit i elaka händer; man har med glädje förnummit Er komma därutur. Det har blivit en nödvändighet att missgärningsmannen skulle uppenbaras och bära sina synder. Skriv er Konung till; säg honom att jag lovar honom finna vad han önskar, och mer än han förmodar, och innan Ni själv återkommer till ert fädernesland, så skall även Ni hava måttet av all er önskan uppfylld.”  De talade även om andra spiritister och Cagliostro bekräftade att konkurrenten var en charlatan. Innan de skildes åt grät och välsignade han Toll.

Toll blev övertygad om att det var något speciellt med Cagliostro, men fick inte se några äkta spiritistiska fenomen. Läkarverksamheten var trots allt bara bedrägeri med syfte att skinna godtrogna på pengar. Toll skrev till kungen att oaktat de vackraste apparencer [utsikter] i början, slutar saken sig med kännbar förlust av penningar för dem, som dem entrerar [ger sig in på]. Vid ungefär samma tid träffade en annan svensk Cagliostro och gjorde sin egen bedömning. Cagliostro använde under sina ceremonier gärna ett mystiskt språk som han påstod var arabiska, men Mathias Norberg som studerat i Konstantinopel och där lärt sig detta språk provade att tilltala honom på detta språk. Den store Cagliostro förstod inte ett ord. Norberg utsågs vid sin hemkomst till professor vid Lunds universitet och senare även till rektor för universitetet. Han avled 1826.

Cagliostros fall blev den beryktade Halsbandsprocessen 1785 då en av hans klienter, kardinal Rohan, åtalades för sin inblandning i ett bedrägeri där ett halsband ämnat för drottning Marie-Antoinette stals. Cagliostro anklagades för att ha varit planens upphovsman och fängslades på Bastiljen men frikändes i brist på bevis. Han försökte återuppta sin verksamhet i London men tvingades dra vidare. Han greps i Rom 1789 och spärrades in på San Angelo och dömdes 1791 till döden för kätteri, men straffet omvandlades av påven till livstids fängelse. Han dog i sin cell 1795.

/Anders

Källor:

Lilliecrona, Carl Vilhelm, Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll: biografisk teckning, Hos L. J. Hjerta, Stockholm, 1849-1850

Mellander, Karl, Johan Christopher Toll som militär och politiker under Gustav III, Kurt Lindberg, Boktryckeriaktiebolag, Diss. Göteborg : Högsk.,Stockholm, 1933

Sebag Montefiore, Simon, Potemkin och Katarina den stora: en kejserlig förbindelse, 2. uppl., Prisma, Stockholm, 2006

Toll, Christoffer, Fältmarskalken Johan Christoffer Tolls bibliotek på Krapperup, Fältmarskalken Johan Christoffer Tolls bibliotek på Krapperup, http://toll-europe.se/Artiklar/T-Biblio.pdf

En spion i Karlskrona

Högsommaren 1772 förbereddes Gustav III:s statskupp som bäst. Samtidigt som kungen skulle ta kontroll över Stockholm skulle hans betrodda män säkra rikets viktigaste militära anläggningar. Johan Magnus Sprengtporten ansvarade för Sveaborg i Finland, medan Johan Christoffer Toll fick i uppdrag att säkra fästningsstaden Kristianstad i Skåne. I förberedelserna ingick planeringen av ett anfall där de kungatrogna skulle lägga beslag på flottan i Karlskrona.

Johan Christoffer Toll hade haft en kort karriär som militär i ungdomen, men sökt avsked. Han hade studerat till jurist men lämnat även denna bana. År 1772 var han överjägmästare i Skåne, dvs han ansvarade för de statliga skogarna med arbetsuppgifter som skulle jämföras med en distriktschef på Sveaskog idag. Han var djupt missnöjd över sin otur i livet och hade dragits in i planeringen av den statskupp som skulle göra Gustav III enväldig.

I juli 1772 for han till Karlskrona för att på Sprengtportens order studera vakthållningen, kartlägga landstigningsplatser och ta reda på hur en liten eskader skulle kunna ta sig in och sätta sig i possession av alltsammans. Det började inte bra för redan under resan blev han sjuk. Men han tänkte inte låta detta hindra sig. I sin egen redogörelse skriver Toll: Mitt värv var för stort och själva döden för liten att lägga mig hinder i vägen, så länge jag kunde röra min kropp.

Han hade en bra täckmantel. I egenskap av Skånes överjägmästare hade Toll ansvar för kronans skogar och i nordöstra Skåne fanns flera fridlysta skogsområden där man högg mastspiror till kronans skepp, bland annat i Rolstorp och Vässlarp i Glimåkra socken. Toll var känd för sin noggrannhet och hade med sig ekonomiska kalkyler för avverkning och transporter för att kunna förklara sin närvaro bland amiralitetskollegiets officerare. Med början den 8 juli genomförde Toll en militär rekognoscering av staden och lade detaljer på minnet samtidigt som han glatt samtalade om struntsaker med olika mer eller mindre bekanta officerare i staden. Det var påfrestande för han var fortfarande rätt sjuk.

På nätterna skrev han ner dagens iakttagelser och gjorde ritningar över de viktigaste områdena. Kartritning kräver ett välutvecklat rumsligt sinne och detta var inte Tolls starkaste sida. Han hade svårt att få överblick eftersom det inte gick att få överblick över gatunätet från någon hög punkt. Detta var ett problem som han löste på elegant spionmanér. Han lyckades bli inbjuden till en bjudning där han kunde träffa några av stadens nyckelpersoner. Toll zoomade in på rådstugusekreterare Mattias Elers och började pumpa denne på information genom att spela dum. Toll hade en talang för skådespeleri och ställde de mest korkade frågor om staden med stor uppriktighet. Flera i sällskapet lade sig i diskussionen och kunde inte begripa hur han inte kunde förstå hur staden var upplagd. Något ljushuvud kom på att Toll skulle kunna låna den karta över staden som hängde i rådstugan. Vänligt lät de den korkade skåningen få låna kartan över natten för att läsa på. Väl på sin hyrda kammare arbetade Toll hela natten med att kopiera kartan. På morgonen återlämnade han kartan och erkände för Elers och de övriga att han haft fel. Själv skriver Toll att han erhöll om aftonen berörde charta, nyttjade natten att copiera det, som var mig nödigt, och återlemnade den andra morgonen med bekännelse, att han haft rätt och jag varit fåkunnig.

Även om Tolls sjukligheten gjorde arbetet besvärligt kunde den användas som ursäkt för att dröja sig kvar i staden. Han behövde rekreation och tog stärkande promenader, lägligt nog till olika viktiga platser. Hela tiden räknade han steg och beräknade avstånd. I uppdraget ingick att kartlägga inseglingsvägar och landstigningsplatser och rekognosceringen av dessa kunde maskeras som uppfriskande båtturer. Ingen lade märke till att Toll diskret lodade djupet i de olika passagerna. Uppgifterna sammanställde Toll till ett sjökort över de tre inloppen.

Redan den 12 juli var arbetet klart och Toll packade alla anteckningar och kartor i ett paket som sändes till hans chef Sprengtporten i Stockholm. I den medföljande rapporten redogjorde Toll för det militära läget. Garnisonen var på 800 man och Toll rapporterade hur vakthållningen var organiserad. Han trodde inte det skulle vara möjligt att få militären med sig i resningen. Mösspartiet var starkt inom officerskåren där viceamiral Wrangel och överstelöjtnant von Gerdten var politiskt djupt engagerade. Toll kallar dem föraktfullt för ”Mösspredikanterna”. Förutom garnisonen fanns en arbetskommendering på 800 man östgötar och 200 man från Jönköpings regemente. Dessa hade vapnen med sig men kunde knappast användas för en revolt. De leddes av två löjtnanter, enligt Toll båda två utan vett, och utan någon varken god eller ond vilja.

Toll gjorde bedömningen att borgerskapet i staden var kungatroget, men då det knappast gick att få militären med sig avrådde han från att försöka genomföra en kupp i staden. Ville man försäkra sig om Karlskrona måste upprorsmännen använda sig av kungatrogna trupper utifrån. På kartorna hade Toll markerat de olika inseglingsvägarna och lämpliga platser för landstigning.  Vaktposteringarna kunde enkelt övermannas samtidigt som en mindre elitstyrka tog sig direkt till amiralitetet och säkrade artillerigården. Den var ingen risk att den femtio man starka högvakten skulle göra motstånd, för de hade varken ammunition eller flintor till gevären. Arbetskommenderingarna var förlagda runt om i staden och gick övertagandet snabbt skulle dessa aldrig hinna samla sig till motstånd. Ställda inför fullbordat faktum borde de finna sig i att stödja kungen. Om delar av garnisonen steg ombord på båtar för att förskansa sig på något av forten på öarna utanför staden, skulle de beskjutas och sänkas. Det är lätt att få uppfattningen att Gustav III:s statskupp 1772 var en operettartad episod, men den genomfördes på blodigt allvar. De inblandade visste att de knappast hade kunnat överleva ett misslyckande. De var därför beredda att använda kraftfullt våld för att lyckas. Innan Toll lämnade Stockholm frågade hans uppdragsgivare honom varför han inte begärt någon personlig belöning för sin insats. Toll svarade: Det är en bisak. Om allt går väl, så glömmer man mig förmodligen icke. I motsatt fall kan jag ligga på sträckbänken eller stupstocken lika väl utan som med löften om belöning. Som tur var blev revolutionen oblodig och överrumplingen av Karlskrona kom aldrig att genomföras.

Sprengtporten blev mycket nöjd över rapporten och skrev i sin redogörelse att Tollen uträttade detta mästerligen. . .och öfver Carlskrona skickade han mig både ritning och disposition till en surprise [överrumpling]. Efter avslutat uppdrag var det dags för Johan Christoffer Toll att återvända till Kristianstad där han inom några veckor skulle bli kuppledare, men det är en annan historia.

/Anders

Källor:

Gillberg, Johan Lorents, Historisk, oeconomisk och geographisk beskrifning öfwer Christianstads Län uti hertigdömmet Skåne, Lund, 1767

Gustav III, Konung Gustaf III:s efterlemnade och femtio år efter hans död öppnade papper D. 2, Wahlström & Låstbom, Upsala, 1843

Lilliecrona, Carl Vilhelm, Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll: biografisk teckning, Hos L. J. Hjerta, Stockholm, 1849-1850

Mellander, Karl, Johan Christopher Toll som militär och politiker under Gustav III, Kurt Lindberg, Boktryckeriaktiebolag, Diss. Göteborg : Högsk.,Stockholm, 1933

Toll, J C, Händelserna i Kristianstad,1772

Bildkällor:

J. C. Toll, Nationalmuseum

Karta över Karlskrona, 1850. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fil:Map_Karlskrona_Sweden.jpg

När koleran kom

Kolera härjade i Europa första halvan av 1830-talet. England och Frankrike hade drabbats hårt redan 1831–32 och oron var stor för att den farliga sjukdomen skulle sprida sig till Sverige med resande från kontinenten. Genom karantänsavspärrningar lyckades de svenska myndigheterna hålla koleran borta från Sverige i flera år. Men 1834 gick det inte längre.

En av de mest kända berättelserna om kolera-epidemin år 1834 är från Jönköping. Det hade varit några varma sommarveckor i slutet av juli och början av augusti detta år. Varmt och vindstilla. I de kanaler som då fanns i centrala stan stod vattnet stilla och lukten stank av det avfall och latrin som samlats i kanalerna.

Ett teatersällskap från Kungliga Teatern besökte under sommaren Göteborg för att ge några föreställningar där. Den 26 juli konstaterades ett utbrott av kolera och redan den 1 augusti avbröt teatersällskapet sina föreställningar. De flydde till Jönköping och anlände dit på kvällen den 4 augusti. Under uppväxten i Jönköping fick jag på historielektionerna höra att teatersällskapets vagnar var de sista ekipagen som släpptes in i staden men det kan jag inte hitta någon källa på. Klart är i alla fall att en av de kända skådespelarna, Anders Collberg, var sjuk redan när sällskapet kom till Jönköping. Stadens tre prominenta läkare undersökte honom. Regementsläkare Carl Nordstedt, provinsialläkaren och professorn Frans Eneroth och stadsläkaren H. O. Caspersson. De var något osäkra på diagnosen men lutade åt kolera, den sjukdom alla fruktade.

Skådespelaren Collberg dog några dagar senare. Läkarnas diagnos hade varit rätt, koleran hade gjort sitt intåg i stan och smittan spreds snabbt vidare. Collberg var en känd och ”gudaskön” (vacker) skådespelare och stadens kvinnor infann sig i mängder när han ”stod lik” och man klippte lockar från håret för att ha som minne. 

De fattigare kvarteren i Jönköping beskrevs vid denna tid som ”osnygga” med låga, fuktiga rum där flera familjer trängdes tätt. Vattnet från Vättern trängde in mellan golvtiljorna när det stormade och fukten och sanden var svår att hålla undan. I brist på utrymme låg nu sjuka, döda och fortfarande friska människor om vartannat under epidemin. Viktor Rydbergs bror Carl August beskrev koleraepidemin 1834 i ett brev några år senare: ”Jag minns det som igår. Jag tycker mig se de överfyllda likvagnarna och höra de jämt ringande dödsklockorna, de döendes och sörjandes jämmer. Jag tycker mig känna den kvävande hettan och oset av ben, tjära, mm varmed eldades i grytor på stadens gator. Jag tycker mig se min döende mor, se henne död och den till förtvivlan gränsande sorg som bemäktigade sig oss alla.”

Stadens myndigheter förbjöd folksamlingar, stadens krogar fick stänga och möten ställdes in. Annat sköts upp, som rättegångar, ett lokalt val och provpredikningar för att tillsätta en ledig prästtjänst. Däremot samlades människor till både gudstjänster och nattvardsgång i den svåra tid som var och smittan spreds vidare i snabb takt.

Staden hade svårt att anställa tillräckligt många likbärare och dödgrävare men också sköterskor till de nya sjukhusen som öppnats. Dödligheten var stor bland de som arbetade med sjuka och döda. Jönköpings Tidning skriver: ”Nästan alla näringar ligga nere. Den enda rörelse våra gator på några dagar företett är transporter av sjuklingar och lik samt av ilande apoteks-och sjukbud. Hela samhället sysselsätter sig numera snart sagt endast med sjukvård och dödsförberedelse.”

Läkarna hade inte många botemedel att ta till, men det finns uppgifter om att två patienter ”botades” med den ”sällsynta drycken champagne”. Detta var inte något unikt för tiden. Redan skalden Carl Michael Bellman behandlades med champagne mot frossa 1775 (troligen malaria) och poeten Erik Axel Karlfeldt fick samma kur mot lunginflammation så sent som år 1913. Under ungefär en månads tid härjade koleraepidemin i Jönköping. Under denna månad dog en sjundedel (ca 14%) av stadens befolkning. Ungefär hälften av alla insjuknade dog vilket innebar att nästan var tredje person i staden var sjuk under denna månad. Epidemin förvärrade de dåliga förhållandena i staden. Över tvåhundra barn räknades som värnlösa (utan försörjning) och mer än 50 saknade helt ett hem.

Även i andra delar av landet infördes restriktioner när koleran och ryktet om dess framfart spreds. Skånes generalbefälhavare beordrade att Viskans södra strand (norr om Varberg) skulle bevakas för att hindra alla som kom norrifrån att passera när koleran bröt ut i Göteborg. Städer och kommuner spärrade gator och vägar och resande människor eskorterades genom området eller avvisades. Mellan Helsingborg och gränsen mot Halland fanns fyra stycken karantänsanstalter inom bara 4 mil. Här fick resanden stanna och vänta tills de bevisligen var friska.

Men det gick inte att hindra smittan. Den 13 augusti 1834 skriver Joachim Stael von Holstein i sin dagbok: ”Med Posten fick man den bekymmersamma underrättelsen, att i Göteborg hade choleran med häftig fart utbrutit. Från den 4:e till den 8:e hade i en församling dött 384 personer. Många flera hundra personer dött i andra stadsdelar. Sjukdomen hade även brett ut sig på landet. Oron är stor och den 11 oktober: ”fick vi veta, att cholera nu kommit till byen Edenryd, så att nu har äntligen den härjande fienden kommit till Skåne.”

I Edenryd (utanför Bromölla) dog fem personer på 10 dagar. Under hela året 1834 dog bara åtta personer i byn så det var procentuellt en stor andel som dog på kort tid. Totalt i hela socknen dog 38 personer under hela året, oavsett dödsorsak. Koleran tog många liv på kort tid där den gick fram.

Kristianstad stad undkom i hög grad farsoten 1834 men drabbades desto hårdare vid nästa koleraepidemi år 1857. På bara sex veckor dog då 10 % av stadens befolkning. Då hade ändå 20% av stadens befolkning flytt ut på landet för att undkomma den dödliga farsoten. Den nyanlagda begravningsplatsen fylldes snabbt och man kunde sedan inte begrava människor där på flera år. Runt om i landet finns liknande gamla pest- och kolera-kyrkogårdar som numera ofta är övergivna. 

Minnessten över koleraepidemin i Kristianstad 1857, Kristianstads gamla kyrkogård.

Kolera återkom med flera epidemier fram till sekelskiftet år 1900 och man uppskattar att det bara i Europa dog ungefär 100 miljoner människor i sjukdomen.

Likheterna med dagens corona-pandemi är stora. Smittspridningen går relativt fort men kolera är en bakteriesjukdom och kan därför hållas i schack med hjälp av bättre sanitära förhållanden. Kolera ger diarréer och botas idag med stora mängder vätska och vid svårare fall ges antibiotika. Corona (covid-19) är en virussjukdom och mot denna saknar vi idag effektiva läkemedel, precis som läget var när koleran härjade som värst i 1800-talets Europa.

/Anette

Källor:

Anders Collberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14911, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Personne.), hämtad 2020-07-15
Bergsten, Staffan, Karlfeldt: dikt & liv, Modernista, Stockholm, 2016
Burman, Carina, Bellman: biografin, Albert Bonniers Förlag, [Stockholm], 2019
http://www.ddss.nu. Ivetofta socken, 1834. Dödsorsak ”kolera”, respektive alla dödsorsaker.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/smittsamma-sjukdomar/kolera-/ Läst 2020-08-19.
Hebbe, Brita, Wendela : En modern 1800-talskvinna [Elektronisk resurs], Natur & Kultur, 2014 (slutet av kap.3)
Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar, Stockholm, 1897-1905
Sallnäs, Birger, Rystad, Göran & Wessman, Lars (red.), Jönköpings stads historia D. 2 Från stadens brand 1612 till kommunalreformen 1862, [Kulturnämnden], Jönköping, 1965
Staël von Holstein, Joachim, Herrgårdsliv i Skåne för hundra år sedan: överste Joachim Staël von Holsteins dagböcker, Scania, Malmö, 1933
https://www.svenskakyrkan.se/kristianstad/gamla-begravningsplatsen. Läst 2020-08-12.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolera. Läst 2020-07-12.
Uppgift på minnesstenen på Gamla kyrkogården, Kristianstad. Fotograferad 31 juli 2020.

Bilder:
Minnesstenen på Kristianstads gamla kyrkogård, foto Simontorp Konsult AB Anders Collberg. Teckning av K. Wahlbom. Kungliga teatern Stockholm, Svenskt biografiskt lexikon

När koleran inte kom

I oktober 1833 dog Henning Gustaf Wrangel på sin sätesgård Sperlingsholm, bara 53 år gammal. Henning Wrangel skevs in i dödboken med titlarna ”Öfverste KammarJunkaren, Commendeuren af Kongl. Wasa Orden och Riddaren af Kongl. Svärds Orden Högvälborne Baron”. För enkelhets skull kallar jag honom i denna artikel för baron Wrangel.

Baron Wrangel.

1833 hade koleran Europa i sitt grepp. England och Frankrike hade drabbats hårt 1831–32 och oron var stor för att den farliga sjukdomen skulle sprida sig till Sverige med resande från kontinenten. En sådan resenär var Baron Henning Wrangel som hade ådragit sig en reumatisk åkomma och hans läkare hade ordinerat vila och att han skulle ”dricka brunn”. Henning och hans hustru Hedda Wrangel hade tillbringat en tid vid Ronneby brunn men då han inte blivit bättre hade de rest till Karlsbad i Tyskland.

Hedda Wrangel.

Medan de befanns sig i Karlsbad spred sig koleran runt om i Tyskland. När det blev dags för hemresa var det i Sverige krav på nio dagars karantän i Ystad för alla inresande till Sverige. Resvägen gick över Stralsund – Ystad och vid landstigningen beordrades de ta in på karantänshuset.

Lugn och ro var tydligen nyttigt för Henning Wrangel och vid hemkomsten till Ovesholms slott var han friskare men tragiskt nog hade hustru Hedda förlorat hälsan på vägen. Hedda (Hedvig) Wrangel dog fyrtio år gammal den 24 juli 1833 på Ovesholms slott. Henning sörjde henne förtvivlat och utropade ibland: ”min Hedda, min Hedda är försvunnen och med henne all min glädje!”

Rastlös beslöt baron Wrangel sig för att besöka hustruns kusin i Norge. Baron Wrangels hälsa blev åter sämre under denna resa och han begav sig hemåt tidigare än planerat. Hans bokhållare Hallström har beskrivit hela förloppet i ett brev:

”Han kom från Norge, där den gruvliga koleran gör förödelse. Quarantain (karantän) var satt vid gränsen. Vid Strömstad bröt Wrangel sig genom med våld, som kunde recommenderat honom en kula för pannan, och han hade legat ogild (ohämnad; den som sköt hade inte blivit straffad). Under vägen till Sperlingsholm blev han sjuk. Kom dit en lördagsafton. Följande dagen, söndagen, var han mållös och måndags afton dog han. Stort alarm gjorde hans hastiga död. Man trodde, att det var kolera han fört med sig från Norge. Landshövdingen i Halmstad befallde, Sperlingsholm skulle med vakter avspärras, som av kolera smittad. Doktorerna utskickades för att göra undersökning. På deras avgivna Ed, att det ej var kolera han dött av så indrogs avspärrningen. ”

Henning Wrangel hade länge plågats av ”sockersjuka, med outsläcklig törst, men nära döden var han aldrig”. Vi kan därför förmoda att han dog av diabetes. De tillkallade doktorerna fann vid obduktionen att ”lungan och hjärtat voro sammanväxta, gallblåsan var hård som marmorsten, levern var stor som på en oxe.” I dödböckerna kan man inte se att någon kolera spreds i socknen. Koleran kom alltså inte till Sverige och Halmstad med Wrangel och tur var väl det.

Träne kyrka där Henning och Hedda Wrangel ligger begravda i släktgraven.

Wrangel ägde utöver Sperlingsholms gård i Halmstad även Ovesholm slott och Araslöv gård i Kristianstadstrakten och skulle begravas i släktgraven i Träne kyrka utanför Kristianstad. Sperlingsholms gård där han avled, låg då på landet men ligger idag inom Halmstads ytterområden. På 1800-talet var det en lång sträcka att färdas med likkista från Halmstad till Kristianstad. Då man behövde övernatta på vägen placerades kistan i ortens kyrka och 26 november samma år berättas att ”den döde Baron Henning Wrangel denna natt vilar sig i Ignaberga kyrka för att i morgon nedsättas i dess grav i Träne, och att i afton för alla hans tillhörande bönder ett duktigt Calas varit”.

Ignaberga kyrka.

Det fanns inte så mycket att fira när koleran spreds runt om i Europa men farsoten spreds i alla fall inte vidare av Öfverste KammarJunkaren, Commendeuren af Kongl. Wasa Orden och Riddaren af Kongl. Svärds Orden Högvälborne Baron Henning Wrangel.

Han beskrivs ibland ”som den siste riddaren, en färgstark herre som älskade pompa och ståt och som helst åkte efter sexspann”. Han var också känd för sitt häftiga lynne, dueller och sina kärleksäventyr men det är en helt annan historia.

/Anette

Källor:

http://www.ddss.nu. Färlövs församling, döda, 1833-10-21
Halmstads kyrkoarkiv (Halland), Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13138/C I/7 (1821-1841)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolera. Läst 2020-07-12
Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar, Stockholm, 1897-1905
Möller, Peter von, Halländska herregårdar, Stockholm, 1871
Staël von Holstein, Joachim, Herrgårdsliv i Skåne för hundra år sedan: överste Joachim Staël von Holsteins dagböcker, Scania, Malmö, 1933 (Citat ändrade till nutida svenska.)

Bilder/Fotografier:

”Baron Wrangel, troligen Henning Wrangel (1780-1833), friherre”, Målat av Leonard Henrik Roos af Hjelmsäter, Nationalmuseum, inventarienummer NMDs 1139, (CC BY-SA)
”Hedda Wrangel”, oljemålning av Carl Fredric von Breda, 1810.
Ignaberga kyrka, foto Simontorp Konsult AB
Träne kyrka, foto Simontorp Konsult AB

 

Renoveringen av gården del 9 – Invasionen av Lillstu

Bredvid den gamla telefonen i Lillstu hänger en liten strömbrytare. Utifrån denna kan man berätta en hel del!

Telefonen i Lillstu är nyinköpt men av en tidstypisk modell. Militärens brytare till vänster är original och återfanns vid renoveringen

Den 9 april 1940 ockuperades Danmark och Norge av tyska trupper. Samma morgon informerades den svenska regeringen om Tysklands krav för att inte invadera även Sverige. Den svenske statsministern Per-Albin Hansson gav order om mobilisering och under några intensiva dagar visste ingen hur det skulle på. Två veckor senare var 320 000 svenska män mobiliserade.

Några dagar senare vaknade min då 9-årige faster Ingegerd av att det rådde fullt kaos på gårdsplanen. När hon kikade ut såg hon mängder av soldater som samlades på gården och serverades ifrån en kokvagn.

Utsikten från Lillstu mot gårdsplanen. Idag betydligt lugnare än 1940.

Många känner till linjen med betongbunkrar längs Sveriges kuster, den så kallade Per-Albin-linjen. Mindre känt är att den endast var tänkt som en första försvarslinje. Soldaterna från Elfsborgs regemente hade kommit till Simontorp för att bygga en andra försvarslinje längs ån. Denna linje skulle spärra av alla näs och broar i den nordskånska terrängen.

De 150 soldaterna inkvarterades på höskullen och sattes i arbete med att gräva skyttevärn. Officerarna bodde på hotellet i Glimåkra, men beslagtog gårdens ”Lillstu” som expedition. Här fanns nämligen telefon till omvärlden. Med den lilla brytaren bredvid telefonen växlade man nät. När den slogs om kunde man ge order via fälttelefonerna till de olika värnen och bunkrarna längs ån.

Officerarna hade med sig en egen kock som tog över köket för att laga mat till befälen. Det var en vacker vår och försommar så befälen åt vid trädgårdsmöblerna. Min far Gösta har berättat att i början satt de nära grinden, men eftersom soldaterna fick betydligt sämre mat från kokvagnen, flyttade de successivt längre och längre ner i trädgården.

Trädgården idag

Faster Bengta serverar kaffe i trädgårdsbordet sommaren 1930. Min farmor Anna sitter med dottern Ingegerd i knäet. Den stilige mannen är hennes farbror Nils Svensson (som därmed var Bengtas bror) och hans hustru Hilda. Nils var affärsinnehavare i Bjärred.

Min farmor Anna och hennes faster Bengta, som var piga på gården, var företagsamma och satte igång att baka fika till soldater och befäl. Det lär ha haft en strykande åtgång. Det fanns även ett marketenteri för soldaterna, inrymt i en uthusbyggnad som kallas för ”Pärlogen”. Här finns det fortfarande kvar klotter som soldaterna ritade. Man kan undra hur det hade varit med försvarsviljan om tyskarna verkligen hade kommit? Det finns flera hakkors ritade på väggarna som kan tolkas som att det fanns sympatier för nazismen bland soldaterna.

Hakkors ritat av soldater från Elfsborgs regemente på en av gårdens väggar 1940

Bevakningsmanskapet var kvar ut på sommaren, men när Sverige tillmötesgått de tyska kraven avvecklades försvarslinjen. Taggtrådshinder revs och skyttegravar skottades igen.

/Anders

Källornas märkliga vägar

När man sitter i sin skrivarstuga och plöjer källmaterial så slås man ibland av vilka märkliga platser och händelser man intresserar sig för och de ännu märkligare vägar som berättelserna ibland har tagit innan de hamnar i min text. Detta exempel handlar om de dramatiska händelserna i Grodno 1793.

Huvudperson i min kommande biografi är Johan Christoffer Toll. Han var på motståndarsidan när Gustaf Adolf Reuterholm tog makten i Sverige direkt efter mordet på Gustav III 1792. Kronprinsen (den blivande Gustav IV Adolf) var omyndig och hans farbror, hertig Karl, utsågs till regent. Men hertigen var totalt kontrollerad av Reuterholm som under fyra år styrde Sverige. Reuterholms första åtgärd blev att snabbt göra sig av med alla konkurrenter. De flesta av männen som omgett Gustav III tvingades i exil. Den mest kände av dessa var Gustaf Mauritz Armfelt som fick order att lämna landet ”på sjukledighet”. Armfelt själv kommenterade sin avresa med orden: ”Jag for i en mästerlig komedi av falskhet.” Han utsågs sedan till svenskt sändebud i Neapel för att hållas på säkert avstånd. Även Johan Christoffer Toll avlägsnades genom att han utsågs till svensk minister i Warszawa. Därmed hamnade han i den europeiska storpolitikens centrum.

Johan Christoffer Toll

Gustaf Mauritz Armfelt

Polen var vid denna tid till stora delar ockuperat av preussiska och ryska trupper och på tronen hade de placerat den ryska kejsarinnan Katarinas förre älskare Stanisław II August. Den som styrde landet var den mäktige ryske ambassadören Jakov Bulchakov. Landet var mycket oroligt efter den franska revolutionen och efter det att Ludvig XVI avrättats i Paris den 21 januari 1793 jäste missnöjet bland vanligt folk.

Toll blev ögonvittne till den juridiskt vidriga riksdagen i Grodno (idag Hrodna i Vitryssland) där ryssarna tvingade polacker att själva upplösa sitt land och låta ockupanterna annektera var sin bit. Om dessa händelser skriver han i en rad brev till olycksbrodern Armfelt i Neapel. På ambassadör Bulchakovs order tvingades riksdagsmännen, som han själv utsett, att samlas. De som gjorde motstånd greps och fördes till Grodno. Ryska trupper omringade parlamentet med brinnande luntor vid kanonerna. Protesterande riksdagsmän pryglades. Mellan förhandlingarna hölls riksdagsmännen isolerade på sina rum, var och en vaktad av två ryska officerare. Toll var upprörd i sina brev och beklagade sig att behöva beskåda Polens ”sista smörjelse”. Efter flera månaders motstånd skrev riksdagsmännen under dokumenten som innebar deras lands undergång.

Nya Palatset i Hrodna, där sejmen i Grodno ägde rum

Den paranoide Reuterholm höll noga koll på sina fiender och i Neapel bevakades Armfelt av Francesco Piranesi. Denne hade länge varit svensk agent och värvats av Gustav III för att skaffa fram antika skulpturer. Han rapporterade om Armfelts förehavande till Stockholm och 1794 bröt han sig in hos Armfelt och stal dennes korrespondens. Breven sändes med kurir till Stockholm och blev grunden till en rad åtal. Armfelt anklagades för att ha varit ledare för en planerad statskupp mot Reuterholm där även Toll varit inblandad. I ett brev hade Toll skrivit ”Tänk om vår välgörare och hjelte uppstode af sin grift, hvad han skulle hålla för ett hus med alla fuskare.” Detta räckte för att hotas med dödsstraff. Toll klarade sig undan med en kortare tid på fästning och fick en fortsatt karriär efter Reuterholms fall, men Armfelt tvingades fly till Ryssland. Men det är en annan historia.

Breven från Grodno sändes med post till Neapel, stals av svenska spioner och fördes till Stockholm där de hamnade i utredningsmaterialet kring den ”Armfeltska konspirationen”. De grävdes fram på riksarkivet av 1800-talshistorikern Carl Wilhelm Lilliecrona som i sin ungdom varit Tolls egen sekreterare och suttit vid hans sida när han dog. Lilliecronas bok med källmaterial kring Toll trycktes 1850 och 170 år senare kan jag låna boken via biblioteket i Osby och läsa i min skrivarstuga i Simontorp. En betydligt mer idyllisk plats än Grodno 1793.

/ Anders

Källor:

Carlquist, Gunnar & Carlsson, Josef (red.), Svensk uppslagsbok, 2., omarb. och utvidgade uppl., Malmö : Förlagshuset Norden, 1947-1955

Chrispinsson, John, G. A. Reuterholm: den gråtande diktatorn, Prisma, Stockholm, 2008

Lilliecrona, Carl Vilhelm, Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll: biografisk teckning, Hos L. J. Hjerta, Stockholm, 1849-1850

Lindqvist, Herman, Sverige-Polen: 1000 år av krig och kärlek, Albert Bonniers Förlag, [Stockholm], 2019

Bilder:

Nationalmuseum
Wikimedia commons