Sven Fredrik Olsson föddes i Simontorp den 20 januari 1864 som äldste sonen på gården. Han var stor och stark och föräldrarna Ola och Karna hoppades antagligen att han skulle ta över gården efter dem. Men Sven Fredrik ville annorlunda. Som så många andra vid denna tid ville den 23-årige Sven Fredrik pröva lyckan i Amerika och han var snabb från beslut till handling.
För att få lov att emigrera måste en värnpliktig ung man ansöka om tillstånd från kunglig majestät. Sven Fredrik har undertecknat sin ansökan den 15 mars 1887 och under de följande dagarna kompletterades ansökan med intyg från Norra Skånska infanteriregementet, där han genomfört två övningsomgångar som soldat. Det bifogades även ett intyg från Glimåkras kyrkoherde August Lundgren, som ger honom betyget ”Kristendomskunskap god, Till nattvardsgång oförhindrad, frejd god, van och ogift”. Därmed kunde skrivelsen sändas iväg till Stockholm, men det var bråttom. Sven Fredrik hade för 130 kr köpt biljett från Köpenhamn till Galesburg i USA och båten skulle gå den 17 mars. Kanske fick fadern ansvara för att skrivelsen kom iväg.
Sven Fredrik packade sin matsäck och sina få tillhörigheter och gav sig iväg från gården genom den nyplanterade allén. Föräldrarna kunde förse honom med en del respengar. Det skulle dröja 47 år innan han kom hem igen. Tillståndet från kung Oscar II signerades på Stockholms slott den 1 april och kan inte ha varit tillbaka i Simontorp förrän någon vecka senare. Men då var Sven Fredrik redan iväg. Han hade chansat och åkt i förhoppning om ett positivt utslag på ansökan.
Kvar hos föräldrarna lämnade han den fyra år äldre systern Thilda och den fyra år yngre brodern Theodor. Deras äldsta syster, Manilla, var redan gift och utflugen ur boet. Sven Fredrik var olik sina syskon. Han hade ett hetsigt temperament, drack för mycket och umgicks med likasinnade ungdomar. Syskonen Thilda och Theodor hade däremot engagerat sig starkt inom väckelserörelsen och var med i den nystartade baptistförsamlingen i grannbyn Björkeröd. Kvällarna igenom satt de och sjöng läsarsånger. Hade Sven Fredrik stannat kvar på gården hade han tvingats leva en stor del av sitt liv under sina föräldrars kontroll och det är kanske förståeligt att han längtade ut i stora världen. Under de militärövningar han deltagit i hade han fått se lite mer av världen och dessutom fått lära sig att ta vara på sig själv, vilket säkert underlättade beslutet.
I Köpenhamn steg han ombord på skeppet ”Främlingens ro” och tre dagar senare lade skeppet till i Hull i England. Överfarten hade varit vacker och Sven Fredrik och hans ressällskap blev mötta av vänliga missionärer i Hull. De fick vila ut i deras missionshus och försågs med brevpapper och bläck så att de kunde skriva brev hem. På kvällen blev det sedan gudstjänst för de som dröjde sig kvar.
Från Hull gick färden vidare ut på Atlanten och på det öppna havet blev resan mer dramatisk. Sven Fredrik upptäckte att han till skillnad från många andra inte besvärades av sjösjuka. Han skriver att ”ju mer det gungade, desto trevligare”. Själv trodde han att detta berodde på den rejäla matsäck som mor Karna skickat med honom. Sven Fredrik och hans vänner hade oroat sig för att reseagenten skulle ha lurat dem på biljettpriset, 130 kr var mycket pengar, men det visade sig att de hade de billigaste biljetterna på hela båten. Hela resan tog ungefär en månad och gick via Chicago och där hade Sven Fredrik råkat ut för resans enda missöde – han hade blivit bestulen av smålänningar! Det verkar dock inte ha varit så farligt och i mitten av april 1887 var han äntligen framme i Galesburg, en liten stad i Illinois cirka 15 mil väster om Chicago.
Galesburg var en till stora delar svensk stad med runt 4 000 invånare. ”Varanan meniska man träfvar så är den svänsk”, skriver Sven Fredrik i ett av breven hem. Många av svenskarna var så kallade ”Erik Jansare”, som tillhörde en strängt religiös kristen sekt som utvandrat från Sverige, men det fanns även svenskar från andra samfund. Gemensamt var deras önskan att bygga upp ett mönstersamhälle och till exempel var alkohol strängt förbjuden i staden. I brev hem till familjen beskriver han den stränga nykterheten. ”Det är stor skandall att bara gå i sälskap med en som är drucken och störe skam är det att var full”.
Här kunde man leva hela sitt liv på svenska och läsa svenska tidningar som ”Hemlandet”, ”Galesburgs veckoblad” och liknande. Sven har rest tillsammans med en grupp hemifrån och även i Galesburg hittar han många gamla bekanta som utvandrat före honom. Den första tiden bor han till exempel hos ”Tockarps Sven”, en bekant från trakten av Glimåkra. Det var nog tryggt att vara omgiven av gamla bekanta för även om livet i Galesburg var ovanligt lugnt för att vara i ”vilda västern”, så var det betydligt våldsammare än hemma. Sven Fredrik skriver upprört om hur en svensk pojke hade blivit mördad och att en droskkusk hade blivit knivhuggen av en tysk kund som inte kunde betala. ”Här är mycket rysligt som händer!”
Under resan har Sven Fredrik fått ont i ögat och tvingades att söka upp en ögonläkare för att få behandling och efter några veckor var han bra nog att börja jobba. Tockarps-Sven har hjälpt honom att hitta en bra arbetsplats och i slutet av maj 1887 kunde han börja jobba på en farm. Den nya arbetsplatsen låg i Wataga, en liten by strax utanför Galesburg med några hundra invånare som var uppbyggd runt en större kvarn för traktens många spannmålsodlare. Gården hemma i Simontorp hade haft en kvarn med samma funktion, men här var allt så mycket större. Även Wataga genomsyrades av sträng religiositet och det fanns flera kyrkor i den lilla staden. När Sven Fredrik kom dit var den svensk-lutheranska kyrkan, Swedish Evangelical Lutheran Church, nybyggd och den finns fortfarande kvar.
Nationaldagsfirandet den 4 juli var en stor upplevelse för en ny immigrant. Denna dag var alla lediga och Sven Fredrik åkte in till Galesburg för att fira. Det var mycket folk och ”der sköts och kastades racheter så att kunde tro att hella staden skule brunit up.” När han ändå var inne i stan så köpte han Nya testamentet på både engelska och svenska. Sven Fredrik hade kommit på att detta var ett bra sätt att lära sig språket. Snuset som han haft med sig hemifrån hade tagit slut och han köpte därför även lite tobak.
Även om alkohol var förbjuden i Galesburg var det inte långt till grannbyn Knoxville, där man kunde inhandla sprit. En som kanske utnyttjat denna möjlighet var Sven Fredriks bekant ”Wina-nissen” (troligen uppvuxen på en gård som hette Winnartorpet bara några kilometer från Simontorp). Han hade gått omkring och skrålat onykter och för detta blivit fängslad och fått böta 5 dollar.
Efter den korta ledigheten återvände Sven Fredrik till Wataga och fortsatte arbetet med skörden. Säden började bli mogen och det krävdes många starka armar. Han hade sett bättre skörd hemma. Så fort han kunde lämnade han jordbruksarbetet och det fanns välavlönat arbete för starka män i järnvägsbranschen. Förbi Wataga och Knoxville drogs järnväg från Chicago av bolaget “Chicago, Burlington & Quincy railroad’s main line”, ett av många konkurrerande privata järnvägsbolag. Lönen var avsevärt bättre och dessutom hade man fasta arbetstider, med lediga kväller och helger. En stor del av arbetarna var svenskar och man kan i Sven Fredriks korta brev utläsa en viss hemlängtan. Han är bekymrad över att far Ola har blivit sjuk och han funderar mycket över hur det går där hemma. Han undrar hur det står till med ”Cale Bordin och Tjesta” hemma i Simontorp. Sven Fredrik och Carl Gustaf Bordin var jämngamla och hade vuxit upp tillsammans. Bordins far, Nils Bordin, hade varit smed på gården och familjen bodde i ett litet torp på gårdens ägor. Vid denna tid var Nils död sedan några år och änkan Kjersti bodde kvar med sonen som var i början på en karriär som målare och med tiden konstnär. På gården i Simontorp finns ännu ett par imponerande porträtt av Sven Fredriks föräldrar Karna och Ola som Carl Gustav enligt familjetraditionen tecknat med kol från faderns smedja.
Sven har även hört rykten om att kyrkoherde Suneson i Örkened skulle ha stulit bankkassan och flytt till Amerika. Kunde detta verkligen vara sant? Det var det nästan. Kyrkoherde Carl August Suneson hade levt högt över sina tillgångar på prästgården i Lönsboda. Efter en ekonomisk kris tog han ett lån på 117 000 kr från den nystartade sparbanken där han själv var kassaförvaltare och flydde till Danmark. Sparbanken gick i konkurs, Sunesson greps och dömdes till två och ett halvt års straffarbete.
I september 1887 bytte Sven Fredrik arbetsplats. Han ville lära sig bättre engelska och hade därför kommit fram till att han inte kunde arbeta med enbart svenskar. Med två kompisar, Lars och Sven, bytte han till ett arbetslag som byggde på järnvägen 15 mil väster om Galesburg. Sven var en annan gammal barndomskamrat med anknytning till Simontorp där hans farfar Sven Hiller hade varit torpare. Denne hade utvandrat med hela sin familj 1882 och var säkert en stor trygghet för nykomlingen Sven Fredrik. Sven Hillers far var numera farmare strax utanför Galesburg och en ledig dag var de där och hälsade på. Sven blev imponerad av hur hans fars fattige torpare, i Amerika hade kunnat bygga upp en fin liten farm. Det här var i sanning möjligheternas land!
/Anders
Källor:
Glimåkra kyrkoarkiv
Simontorps gårdsarkiv
Blidberg, Anders, När prästen i Lönsboda förskingrade sparbankskassan, Allt om Osby, 20161026
Jeppsson, Stig, Guldgrävarens öde, okänd publicering
Kaffa, Gjert, Carl Gustaf Bordin, Oppmanna-Vånga Hembygdsförenings årsbok, 1995
Månsson, Erik, C O Svensson, C O, Amerikafarare, Glimåkra hembygdsförenings årsbok, 1990
1908 History of Swedes, https://knox.illinoisgenweb.org/his1908swedes.htm
History of Galesburg, http://genealogytrails.com/ill/knox/1899_twp_historiespg6.html
Historia från Simontorp 