I månadsskiftet juni/juli börjar de små rosa nejlikorna blomma i resterna av Lisbeth och hennes make Åkes trädgård. Varför är trädgården borta och vem var Lisbeth?
Vi börjar med trädgården. Den hörde till en av gårdarna i Simontorp och en gång i tiden låg alla byns tre gårdar samlade runt den gamla bytomten, på det som vi idag använder som vedbacke. Lisbeth och hennes familjs hus flyttades i samband med laga skiftet 1838 och byggdes upp nån kilometer söderut men ännu kan man se spår av trädgården. Det finns ett äppelträd, någon nyponros och så de vackra nejlikorna.
Lisbeth var den sista bondmoran på gården innan den flyttades och hon var gift med Åke och därför kallar vi just den hörnan av vedbacken för ”Åke och Lisbeths”.
Lisbeth föddes i Lönsboda, Örkeneds socken den 14 juli 1799 som äldsta dotter till Ola Svensson och hans hustru Kjersti Pehrsdotter. Hon hade en tre år äldre bror Sven och sen föddes ytterligare sju småsyskon i familjen, varav två dog i späd ålder. Innan yngsta broderns födelse hade Lisbeth gift sig med Åke Andersson från Simontorp.
Åkes pappa Anders Jönsson hade köpt upp alla tre gårdarna i Simontorp och de tre sönerna Jöns, Sven och Åke fick var sin gård när de gifte sig. Vigseln mellan Åke och Lisbeth skedde i november 1817. Lisbeth var då 18 år gammal, Åke var 23 år och Åke benämns som dräng och rusthållare.
Tillsammans fick de tolv barn. Lisbeth var 19 år vid äldsta barnets födelse och sen kom barnen med något års mellanrum ända till yngsta dotterns födelse då Lisbeth var 43 år gammal.
Hela barnaskaran: Nilla (född 1819), Sissa (f 1821), Anders (f 1823), Else (f 1825), Nils (f 1827, d 1833), Agda (f 1829), Karna (f 1832), Nils (f 1834), Ola (f 1836), Tvillingarna Pehr (f 1839) och Kerstin (f 1839, d 1840) och yngsta dottern Emilia/Emma (f 1842, ses under båda namnen i kyrkböckerna).
Man kan tänka sig att livet var tufft för det unga paret. Under flera år hade det varit stor nöd då vädret slagit fel. Våren 1816 var sen och kall och matbristen stor. Åren 1818, 1819 och 1826 kom med rejäl torka som slog ut mycket av skörden. Det sistnämnda året sinade brunnarna i Hunshult i grannsocknen Örkened, Lisbeths födelsesocken. Missväxten var svår, även i Glimåkra socken. Kyrkoprotokoll från 22 april 1827 visar att 15 av de mest behövande åborna (självägande bönder) i Glimåkra socken skulle få nödhjälp (lån) från kyrkan. Att det bara blev femton som bedömdes behöva hjälp berodde på att regeringen skulle dela ut hela 28 000 riksdaler i lån till behövande för att kunna köpa bröd och utsäde till 1827 års sådd och huvuddelen av Glimåkras befolkning ansågs kunna få del av denna hjälp istället för av socknens lokala bistånd.
När laga skifte genomfördes i Simontorp år 1838 delades familjens gård i två delar. Åke behöll den ena delen (1/4 mantal) och sonen Anders fick den andra halvan (1/4 mantal). Kanske hoppades familjen att man då skulle få dubbel tilldelning av mark? Marken delades dock inte efter hur många ägare/boende utan efter värde och därmed blev inte tilldelningen större än om gården varit odelad. I skifteshandlingarna finns det beskrivet om hur det bråkades mellan Åke och hans bröder Sven och Jöns.
Laga skiftet innebar att gård nr 3 skulle flyttas söderut och bilda det som idag är Simontorp Södergård. Där finns idag en större gårdsplan med två boningshus och flera uthuslängor. Det ena boningshuset ägde Åke och hans son Anders var sin halva av. Rent praktiskt gick man till väga så att man plockade ner husen bit för bit och satte ihop de igen på den nya platsen. Södergårdshusen har alltså stått på vår vedbacke tidigare!
Eftersom Anders bara var 15 år då skiftet genomfördes så blev det nog aldrig någon delning av hus och ägor i praktiken, men tanken var nog att han skulle bruka gården i sinom tid. Så blev det aldrig, men mer om det senare.
Åke och Lisbeth hade i slutet av 1830-talet hunnit få en stor familj, men alla barnen hade inte överlevt. Av tvillingarna Pehr och Kerstin som föddes 1839 dog lilla Kerstin vid åtta månaders ålder i ”bröstsjuka”. Även sonen Nils (f 1827) hade dött bara fem år gammal. Det står ingen dödsorsak angiven men det var inte ovanligt att små barn dog i sjukdomar eller olyckor. Både kikhosta och scharlakansfeber härjade i socknen och flera barn dog i sjukdomarna, även om Simontorp verkar ha klarat sig relativt bra.
Men nödåren var inte förbi…
Mitt under höskörden i juli 1844 började en intensiv regnperiod. Det regnade månader i sträck och ”stora fält var översvämmade, hö och säd låg flytande och förstört på marken”. Även potatisen drabbades, av potatissjuka, och kunde inte ätas. En tröst var att den kunde brännas till brännvin och husbehovsbränning var fortfarande tillåtet, men brännvin mättar dåligt.
Året därpå blev ett torrt år och skörden blev ännu en gång mager. Läget var förtvivlat med två sådana år på varandra. Säd och mjöl kunde bara köpas i kuststäder som fick leverans från utlandet och dessa leveranser sålde slut snabbt.
Landshövdingen i Kristianstad, Georg Ludvig von Rosen, ordnade sockenstämma i Lönsboda 21 april 1847. Han förklarade att sockenborna brände alldeles för mycket brännvin. 80 åbor hade anmält brännvinstillverkning år 1846 och totalt hade de en kapacitet på 1 819 kannor brännvin, ca 4 730 liter. Samtidigt härjade nöden stort bland backstugusittare och inhyseshjon. Torpare lindrade sin hunger med onaturlig föda (troligen barkbröd). Orsaken ansågs vara felslagen potatisskörd, dyrtid och brist på arbetsförtjänst (låg lön).
Lisbeth och Åke ägde en egen gård och ansvarade för sin egen försörjning, men när skörden slår fel flera år i rad är det nog tufft med många barn att mätta. Våren 1847 var en svår tid även i Simontorps by. Den 21 mars avled Åke och Lisbeths son Anders, 24 år gammal. Åtta dagar senare tog Lisbeth sitt sista andetag. Bara någon vecka senare dog även Åkes bror, Sven Andersson på granngården. Kanske gjorde undernäring dem känsligare för sjukdom?
Dödsfallen drabbade familjen hårt och Åke tvingades sälja gården men han bodde kvar som inhyses med de yngsta fyra barnen. De övriga fick ge sig ut och arbeta som pigor och drängar i granngårdarna. Yngsta dottern Emilia var bara fem år gammal och såg sin familj upplösas.
Lisbeths sista år hade varit svåra och i familjen hade dottern Else drabbats av reumatisk värk och varit en tid på lasarettet i Kristianstad. Några glädjeämnen fanns ändå att glädja sig åt. De äldsta döttrarna Nilla och Sissa hade hunnit gifta sig och första barnbarnet hade fötts, Sissas dotter Kerstin.
Men vad hände med Lisbeths och Åkes övriga barn efter Lisbeths död?
Nillas make var åbo Per Tuvesson i Broby (gifta 1843). Nilla flyttade till Broby men paret skiljdes efter några år. I juli 1852 födde Nilla en son utom äktenskapet som dog bara några veckor gammal. Vintern efter gifte Nilla om sig med Nils Persson från Drakeberga och i mars 1853 emigrerar de till Amerika. Deras vidare öden är okända.
Sissas make var Niklas Olsson, född i Mölleröd i Glimåkra socken (gifta 1846). Niklas och Sissa kom att bo kvar i Simontorp och fick sex barn. Det noteras att de bor i ett gatehus under gård nr 3 och de betecknas som fattiga eller inhyses under större delen av sina liv.
Sonen Anders köpte (eller snarare fick överta) halva familjens gård vid 15 års ålder och stod som ägare av denna halva till sin död nästan ett decennium senare. Han dog vid 24 års ålder och det har inte noterats någon dödsorsak i kyrkböckerna. Runtom i Glimåkra och dess grannsocknar finns mässling, kikhosta och lunginflammation angivna som dödsorsaker, främst bland barn och äldre personer. När farbrodern Sven avled några veckor senare noteras halssjuka som orsak. Det verkar troligt att det grasserade någon smittsam sjukdom som tog Anders, hans mamma Lisbeths och farbrodern Svens liv inom loppet av några veckor. I vilket fall som helst så avled gårdens utsedda övertagare och de yngre bröderna var för unga. Nästa bror i syskonskaran var Nils, som bara var tretton år gammal. Gården köptes av Pehr Ingemansson år 1849 och den kvarvarande familjen övergick till att bli inhyses hos den nye ägaren.
Dottern Else var vid moderns död 22 år gammal. Hon hade som nämnts fått åka till lasarettet i Kristianstad för sin reumatiska värk några år tidigare. Värk och smärta bör ha hämmat henne från unga år, men hon flyttade 1845 till Nöbbelöv i Broby socken och blev piga hos sin moster Bengta och hennes familj. Else är svårfunnen i kyrkböckerna eftersom det saknas böcker och dessutom har det brunnit i arkiven i Knislinge och Hjärsås dit hon snart flyttade. Men i mars 1854 gifte sig Else med John Svensson och de bildade familj och fick fyra barn. Dessvärre blev de två yngsta, tvillingarna Ingri och Elise bara några dagar gamla. Familjen är bofast i ett torp under Westerlöfs nummer 13 i Kviinge socken under flera decennier. När dottern Karna emigrerade till Schleswig-Holstein så flyttade föräldrarna till ”Minisota, Cisago Lake. (Bör vara Minnesota, delstat som gränsar till the Great Lakes. Förr kallades en av sjöarna för Chicago Lake.) Troligen var det också dit som äldsta sonen Anders emigrerat några år tidigare. Else och Johns vidare öden är okända.
Dottern Agda var arton år gammal när brodern och modern dog. Hon hade arbetat en tid hos systern Sissa och hennes make Niklas som nyligen fått sitt första barn. På hösten 1847 flyttade hon och lillasyster Karna till Västraby i Emmislövs socken där de blir pigor. Agda flyttade lite fram och tillbaka under några år, Knislinge, Hjärsås och sedan till Kviinge socken där hon var piga under fyra år, 1850–1854, innan hon flyttade till Köpenhamn. Agda var då 25 år gammal och här tar spåret slut. Hennes vidare öde är okänt.
Dottern Karna var bara femton år gammal när hon flyttade till Västraby i Emmislövs socken med storasyster Agda för att bli piga. Efter några år flyttade hon till Nöbbelöv i Broby socken och blev piga hos sin (då avlidna) moster Bengtas familj. Karna bodde några år där innan hon skrevs hemma hos fadern i Simontorp ett år och sedan till Västraby igen, på samma gård som några år innan. Året efter blev hon piga på en granngård i Västraby innan hon i oktober 1855 noterades för flytt till Danmark. Här försvinner spåren efter Karna.
Sonen Nils var bara tretton år då modern dog. Han och de yngre syskonen bodde kvar med pappa Åke som inhyses hos den nye ägaren. Vid 17 års ålder flyttade Nils till Kviinge socken. I samma socken bodde redan de äldre systrarna Else och Agda. Rimligtvis har de lämnat goda referenser så att brodern kunde få arbete. Nils blev dräng på Almö, Kviinge nr 4 men två år senare flyttade han vidare till Knislinge. Enligt utflyttningsattesten var han ”välfrejdad” och har ”enligt egen uppgift vistats några veckor i Broby hos Sandberg”. Han har tagit nattvarden, var ”för ung” för äktenskap och var vaccinerad. Här försvinner tyvärr spåret efter Nils.
Sonen Ola var elva år gammal 1847. Han bodde kvar hemma med pappa Åke till arton års ålder då han flyttade till Kristianstad där spåret tyvärr tar slut.
Yngste sonen Pehr var åtta år gammal när modern dog. Sjutton år gammal flyttade han till Kviinge, till Westerlöfs gård, Jordstugan, nr 20. Här noterades Pehr som dräng, inflyttad 1856. Redan året efter flyttade han vidare till Kristianstad. Här tar tyvärr spåret slut och Pehrs vidare öde är okänt.
Yngsta dottern Emilia var bara fem år gammal då brodern och modern dog. Emilia eller Emma som hon ibland skrevs som, bodde kvar hemma hos pappa Åke ända tills hon 1867 gifte sig med Bengt Olsson. Han hade då varit dräng i granngården i Simontorp. Emilia och Bengt fick med tiden en rätt stor familj med sju barn. De tre äldsta sönerna föddes i Simontorp och här noterades familjen som ”arbetare” så de ägde inte något eget torp.
1872 flyttade familjen till Gamlarp i Glimåkra socken. Här benämndes de torpare och hade alltså ett eget litet hus och här föddes de fyra yngsta barnen. Emilia och Bengt bodde kvar i Gamlarp i över 50 år, ända fram till 1925. Den sista tiden bodde paret på ålderdomshemmet i Glimåkra och Bengt avled där 1928 och Emilia 1931.
Det var alla Lisbeths barn, men Åke hade faktiskt ytterligare en dotter, Bolla.
Den lilla flickan Bolla föddes i juli 1814 av mamma Sissa Andersdotter från Tockarps ryttartorp med Åke Andersson från Simontorp som namngiven fader. Mamman Sissa var 33 år enligt födelseboken och pappan Åke Andersson var då knappt 20 år. Sissa var piga hos Åkes föräldrar men var inte det gifte som de önskat sonen. Tre år senare gifte sig Åke istället med Lisbeth Olasdotter från Lönsboda.
Bolla flyttade 1854 in på ett torp i Simontorp med sin familj. Vid denna tid var faderns hustru Lisbeth död sedan några år och det svårhanterliga släktskapet verkade inte besvära någon. Bollas halvsyster Sissa bodde i granntorpet och en annan halvsyster, Emilia, blev fadder åt Bollas son Sven som föddes 1858.
Rent arvsrättsligt var det viktigt om barnet var äkta eller oäkta och i 1734 års lag definierades ett barn som oäkta om det föddes utanför äktenskap och utan trolovning eller löfte om äktenskap. Å andra sidan fanns det i det här fallet inte mycket arv att få!
Bollas pappa och Lisbeths make, Åke Andersson, dog 1869-09-11 och hade då hunnit bli 75 år gammal.
Sammanfattningsvis fick familjen det tufft efter Lisbeths (och sonen Anders) död. De halvvuxna barnen fick tidigt ta tjänst som pigor och drängar runtom i bygden. Men familjesammanhållningen verkar ändå varit god. Syskonen återfinns i gårdar nära varandra och verkar ha hjälpt varandra till arbete. Äldsta dottern Sissa och yngsta dottern Emilia kunde stanna kvar i Glimåkra socken, medan övriga fick skapa sig en framtid någon annanstans. I flera fall emigrerade Lisbeths barn och barnbarn till Amerika, Tyskland och Danmark. Idag finns hennes ättlingar runt om i världen, men ännu finns Lisbeths nejlikor kvar i Simontorp.
I resterna av Lisbeth och Åkes trädgård finns ett äppelträd, någon nyponros och så de vackra små rosa nejlikorna som vi kallar Lisbeths nejlikor.
/Anette
Källor:
Kyrkoarkiv, Emmislövs socken
Kyrkoarkiv, Glimåkra socken
Kyrkoarkiv, Kviinge socken
Kyrkoarkiv, Örkened socken
Kyrkoarkiv, Östra Broby socken
Landsarkivets vägledning till Fader: okänd, 2007, Reine Rydén, Landsarkivet i Uppsala
Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 3,, Stockholm, 1898 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)
Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 2, Omkring 1560-[1828], Kristianstad, 1925
Röhl, Maria (1801–1875), Landshövdingen von Rosen, 1840, Kungliga biblioteket
Simontorps gårdsarkiv. Skifteshandlingar och fotografier.
Staël von Holstein, Joachim, Herrgårdsliv i Skåne för hundra år sedan: Överste Joachim Staël von Holsteins dagböcker, Scania, Malmö, 1933
Tomenius, John, Bland göingar på 1800-talet: Byaliv i Göinge, del 2 : bland backstugusittare, dragoner, illgärningsmän, torpare, hantverkare, handelsmän och bönder, Monitor-förl., Kristianstad, 2002
Historia från Simontorp 