Renoveringen av gården så här långt. Del 4: Lillstu – rummet med en egen biografi!

Lillstu är ett spännande rum eftersom det alltid varit något av husets hjärta. När gården fungerade som ett självförsörjande storhushåll var detta ”personalmatsalen” där mat serverades till familjen, pigor och drängar fem gånger om dagen. Rummet ligger i längans östra ände med god uppsikt över infarten. Under Beredskapstiden togs rummet över av militären och fungerade som högkvarter för de militärer som bevakade bron. Detta berodde på telefonen som hängde på gavelväggen.

 

Den gamla dörren till hallen återfanns bak sovrumstapeten!

 

Sedan 1960-talet hade rummet fungerat som sovrum och därför hade dörren till hallen satts igen. Även det gamla köket var flyttat och låg i andra änden av huset. Målet med vår renovering var att återskapa husets planlösning och låta rummen, där det var möjligt, återfå sina gamla funktioner. Eftersom det gamla köket saknade sittplatser blev Lillstu vår köksmatsal. Lämpliga möbler att restaurera kunde vi hitta runt om på gården.

 

De gamla timmerväggarna är inte raka. Tapetsering är därför en utmaning…

 

Lillstu var ett rum som användes mycket och dessutom länge utsattes för sot och rök från fotogenlampor. Därför tapetserade man om ofta. Vi hittade inte mindre än 23 lager tapeter, där de äldsta är upp mot 200 år. Detta fynd inspirerade oss till skriva boken ”Ett rums historia – Berättelsen om Lillstu”. Vi valde tapeten ”Dellen blå” från Duros gammalsvenska kollektion från 2011 som ger rummet rätt känsla och harmonierade med de möbler och tavlor vi ville ha. (Ej sponsrat inlägg)

Köksbordet och soffan fanns i rummet när jag var liten och här har jag många kvällar suttit och ”kurat skymning” med min farmor och farfar. Mysigt. De flesta föremålen har en egen historia som ger extra känsla. Skåpet till vänster snickrades till exempel på gården Dalshult i Östra Göinge för cirka 150 år sedan.

/Anders

 

 

Spioner från Osby

I alla krig är det avgörande för beslutsfattarna att få information om läget. Så var även fallet under kriget i Skåne vintern 1709-10. Även denna gång blev spionernas verksamhet äventyrlig.

Under Skånska kriget, 30 år tidigare, hade danskarna haft starkt stöd, men läget hade förändrats. Försvenskningen av Skåne hade fungerat ovanligt väl och stödet för den danska armé som ännu en gång kommit för att återta Skåne var minimalt. Anledningen till invasionen var det svenska nederlaget vid Poltava den 28 juni 1709. Danskarna mobiliserade så fort det var möjligt och landsteg vid Råå i november. Några veckor senare var hela Skåne ockuperat med undantag av fästningarna Landskrona och Malmö.

Ansvarig för försvaret av Skåne var Magnus Stenbock, men denne hade i januari 1710 tvingats dra sig tillbaka upp i Småland där en ny svensk armé började ta form. Stenbock var noga underrättad om danskarnas verksamhet i Skåne genom ett antal våghalsiga spioner. Många av dessa var präster, vilket inte var så underligt eftersom ett av de viktigaste verktygen för att försvenska Skåne hade varit att installera så många svensktalande präster som möjligt i landskapet. Många präster vidarebefordrade hemliga budskap men en del gick ännu längre. Den modige pastorsadjunkten i Osby, Andreas Gemzaeus, tog sig tillsammans med fjärdingsmannen Frenne i Ebbarp in i det danskockuperade Kristianstad förklädda till bönder. Deras rapport över de danska ställningarna inkom till Stenbock den 25 januari via kyrkoherde Petrus Thomaeus i Osby. Ett nytt brev från Thomaeus och Gemzaeus sändes från Osby den 29 januari. Denna gång kunde de driftiga prästerna rapportera om danska spaningar norrut. En dansk trupp med 150 ryttare från Kristianstad hade den 28 övernattat i Osby. Dagen därpå hade de tagit sig upp till Loshult i jakt på svenska förråd och upplysningar om den svenska armén i Småland.

Ännu mer äventyrlig var bonden Tuve Månsson från Hasslaröd strax utanför Osby som lyckades ta sig in och ut ur det inneslutna Malmö med viktig information. Om denne fyrtioårige bonde finns en spännande, och i stora drag troligtvis riktig berättelse. Tuve odlade bland annat humle och detta såldes med fördel till garnisonsstäderna. Under mellandagarna 1709 gav han sig tillsammans med sin systerson Per Jönsson iväg med varsin släde lastade med humlesäckar till Malmö. När de nådde Lund, som också var besatt av danska soldater, sökte de upp stadens svenskfödde borgmästare. Denne tog kontakt med den lokale danske befälhavaren och lyckades förvånande nog få denne att skriva ut ett tillstånd för bönderna att passera de danska avspärrningarna runt Malmö. Resan gick bra ända till Åkarp där de hejdades i en vägspärr. Där beslutade en annan dansk officer att de möjligen kunde få transportera sin last till Burlöv, men längre än så skulle de inte få komma. För att förhindra att Tuve bröt mot denna order sändes två danska soldater med som eskort. Tuve lät soldaterna klättra ombord och sätta sig på humlesäckarna. Men ett stycke längre fram, där vägen gick brant uppför, skar han hastigt av repet som höll fast säckarna så att soldaterna tumlade av lasset och hamnade i snödrivan. Efter en övernattning vid Södervärn nådde så de båda göingarna Malmö. Där tog de kontakt med kommendanten Skytte som försåg den hemlige agenten Tuve med viktiga dokument att föra till Magnus Stenbock. För att klara sig igenom nya vägspärrar sågade Tuve av den ena skakeln på släden och borrade ett hål där dokumenten kunde gömmas. Därefter lagades skakeln med ett järnbeslag. Hemresan med de tomma slädarna gick utan missöden över Höör och Röinge och efter ett kort besök i hemmet kunde Tuve söka upp Stenbock i dennes läger i Växjö och avlämna sin kurirpost. En minnessten över Tuve Månsson finns längs landsvägen i Åkarp. Samtliga dessa historier hittar vi i romanen Önnestads Präst av Carl August Cederborg. I romanversionen har Cederborg låtit pastorsadjunkten Gemzaeus vara hjälten som utför samtliga bragder.

/Anders

Ett strävsamt äldre par

”En bild säger mer än tusen ord” är ett ordspråk man hör ibland. Bilden är tagen år 1917 på det strävsamma paret som står uppklädda i söndagskläder på åkern utanför sitt hus är härlig. Men det finns så mycket mer att berätta om Sven och Bengta Persson.

 

Sven Persson och Bengta Johansdotter. Bild: Oscar Olsson, Simontorps gårdsarkiv

 

Sven Persson föddes en sommardag 1852 som sjätte barn i torparfamiljen i Eskeröd i Glimåkra socken. Någon gång under barndomsåren, från fyra till tio-årsålder, noterar prästen i husförhörslängden att han är ”dövstum”.

”Dövstum” var en vanlig notering förr om man var döv. Troligtvis var det dock inte så vanligt att man samtidigt inte kunde tala utan det var en följdverkning av hörselnedsättningen. Eftersom man inte hörde sin egen röst så lärde man sig heller inte att prata. I mitten av 1800-talet verkar det funnits många döva och stumma personer, flera stycken i varje socken. Jämfört med dagens statistik från Sveriges Dövas Riksförbund om att det finns 8-10 000 barndomsdöva så var det betydligt vanligare förr. Hjärnhinneinflammation, scharlakansfeber med flera sjukdomar kunde orsaka hörselnedsättningar. En vanlig öroninflammation kan ge hörselnedsättning som komplikation och nutida sjukvård med antibiotika eller förebyggande vaccinering mot barnsjukdomar var inte alls lika vanlig då. Vaccination mot ”koppor” förekom i Glimåkra församling enligt husförhörslängderna från ca 1813 men faktum kvarstår att många fler personer levde med grava hörselnedsättningar.

Sven Persson var 18 år när fadern dog år 1870. Flera av hans syskon har rest till Amerika och kvar i torpet bodde hans mor, torpareänkan Bengta samt hans syster Inger. Efter tiotalet år gifte sig Sven med en kvinna från Årbohult i Hallaryd socken, Bengta Johansdotter.

Nyblivna hustrun Bengta var mellandotter i en åbo-familj med totalt åtta barn där en dotter dog som nyfödd. Bengtas familj hade det till synes något bättre ställt då de var åbor, alltså ägandes och brukandes sin egen mark. Även Bengta var ”dövstum”. I husförhörslängderna i Hallaryd skrivs noteringen in för första gången när Bengta fyllt åtta år. Kanske tyder det på att Bengta fått sin hörselnedsättning i samband med sjukdom? Hennes fyra år äldre syster Sissa noterades också som ”döv”.

Bengta och hennes syster Sissa lärde sig att läsa och klara dåtidens husförhör där prästen bedömde församlingsbornas kristendomskunskap och läsförmåga. Man kan se att noteringarna är sparsammare än för andra barn i samma ålder och ibland kompletterade med extra anteckning om ”döv”. Men båda systrarna får vid utflyttning från Hallaryds socken bra betyg. På Sissas attest har prästen noterat att hon ”läser godkänt” och har ”godkänd kristendomskunskap” samt ”har mycket svårt för att höra”. På Bengtas attest noteras att hon ”läser försvarligt innantill” och har ”försvarlig kristendomskunskap”, men ”har ej bevistat förhör”. I flyttningsbeviset för Bengta står också att hon ”är i äktenskap förenad med döfstumme snickaren Sven Persson i Eskeröd, Glimåkra socken den 13 november 1890”. Flyttningsbeviset skrevs samma dag som paret gifte sig.

Sverige fick en lag 1842 om obligatorisk folkskola men ända fram till 1890 var det inte obligatoriskt med skola för ”dövstumma” i Sverige. När Sven och Bengta var i skolåldern var det alltså upp till enskild präst eller sockenlärare om de ville undervisa dessa barn och det är säkert därför det skiljer markant mellan socknarna.

Sven å sin sida hade svårare med läskunskapen. Det är tomt i fältet för att ”läsa” och ett betyg ”C” i fältet för ”förstår”. Han har heller inte deltagit i husförhör eller tagit Herrens heliga Nattvard. Prästen C A Sunesson verkar i alla fall bekräftat en konfirmering av Sven och han kunde därför ta ut ett hinderslöshetsbetyg för giftermål. Det nygifta paret bosatte sig på Svens föräldratorp under något år innan de flyttade till Örkeneds socken, till det torp som så småningom kom att kallas Spjutatorpet. Här bodde de i flera decennier tills Bengta dog en aprildag 1924.Sven flyttade då till Loshult.

Paret kallades lokalt för Dommen och Domma-Bengta. Det står för ”dum” med göingskt uttal. Inte för att de på något sätt var dumma eller ointelligenta utan snarare för att ordet ”dum” kommer av tyska ”dumm”, fornsvenska ”dumbr” och engelska ”dumb” vilka betyder stum, dov men också oklar.

/Anette

 

 

Pest och pina, krig och död

Att vara hustru, mor, syster och dotter till militärer kan inte ha varit helt lätt under 1700-talets första decennier. Det fanns sjukdomar och det var hög barnadödlighet. Det var krig med allt som det innebär. Konungen, kung Karl XII, befann sig i östra Europa med många svenska soldater. Det var även oroligt på hemmaplan när danskarna såg sin chans att anfalla södra Sverige för att om möjligt återta Skåne.

Soldatdottern Magdalena Guse föddes 1680 i Tryggaröd, Gryts församling. Fadern hette Nils Persson Guse och var korpral i svenska armén. Moderns namn är inte lättläst i källorna, kanske Sigun?

Två av Magdalenas bröder blev soldater. Kanske var brodern Jonas Guse hemma på permission när han dog 19 år gammal i Finja? Han begravdes där den 11 maj 1710. Andre brodern Gustaf Guse var officer i Karl XII:s armé och tillfångatogs 1709. Han dog fyra år senare, fortfarande i fångenskap, i sibiriska staden Tobolsk.

Magdalena kom att bo större delen av sitt liv i Vedhygge (i dagens Tyringe) i Finja socken. Maken Elias Palm, kyrkoherdeson från Östergötland, fick 1709 anställning som hejderidare i Göinge då hans företrädare kallades in till armén. Även Elias bror Salomon Palm var soldat i svenska armén.

Finja kyrka

 

Vintern 1708-09 var otroligt kall. Öresund frös och man kunde gå från Skåne till Bornholm på isen. Fruktträden frös ihjäl och det blev missväxt. Åren därpå följde svår hungersnöd. Våren 1710 dog 40 personer i Finja församling mot normalt under 10 personer motsvarande perioder åren före och efter. 1710-1713 härjade sedan böldpest i Sverige. Under hösten 1710 utfärdades föreskrifter i Skåne för att hindra pesten från att spridas, men det hindrade inte den fruktade sjukdomen. Tusentals människor dog.

Elias och Magdalena fick åtta barn mellan åren 1705 och 1725, varav fyra dog unga. 1730 dog Magdalenas make, Elias, 54 år gammal. Vid hans död var barnen mellan fem och 20 år gamla. Fyra barn uppnådde vuxen ålder.

1725 gifte sig dottern Elisabeth, bara 15 år gammal, med inspektorn från Tyringe, Hindrick Tydell. Det var hans andra äktenskap, hustrun hade dött och han behövde en mor till sin treåriga dotter Swenborg. Elisabeth och Hindrick fick flera barn, Mätta, Sigrit, Bengta och Brita Maja, varav både Mätta och Sigrit dog under första levnadsåret. Elisabeth dog i Tyringe våren 1740 och efterlämnade make och två små döttrar. Hindrick Tydell dog 1746 då yngsta dottern bara var nio år gammal. Kanske togs hon om hand av sin äldre styvsyster eller av mormor Magdalena?

Magdalenas dotter Sophia Palm gifte sig 1727 med pappans efterträdare, hejderidare Jacob Lindberg. De fick dottern Anna Lovisa, född i Simontorp 1729. Sophia dog 1741 i Tyringe mölla och efterlämnade make och 12-årig dotter.

Sophias syster Sigrid gifte sig med kronolänsman Hans Bergström 1734, men dog 1748, bara 33 år gammal. Sigrid hade fött tvillingpojkar året innan där endast en gosse överlevde. Båda pojkarna döptes till Eric, den ena i snabbt nöddop och den överlevande gossen några dagar senare.

Magdalenas son Henrik dog 1744, 26 år gammal. Han var hejderidare och hade alltså fortsatt i pappas yrke. Magdalena levde ända till 1761 då hon 90 år gammal dog i sitt Vedhygge. Hon hann begrava alla sina barn och flera barnbarn innan hon själv dog. Både Elias och Magdalena och alla barnen begravdes i Finja kyrka.

Naturligtvis fanns det ljuspunkter i livet även under tuffa tider. Hoppas Magdalena njöt av blommande syrener, de första späda nässlorna, mognande smultron, hallon, blåbär och gula kantareller även när livet annars var som mörkast.

/ Anette

Källor:
Blidberg, Anders; Sista striden om Skåne
Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare (1977)
http://www.DDSS.se, Finja socken
http://www.riksarkivet.se, Gryts kyrkoarkiv, Generalmönsterrullor

 

Fula-Månsen – En björnjägare vid Immelns strand

Måns Anderssons öde är både imponerande och sorgligt. Han levde ett långt liv som bonde, postbud, fågelfångare, björntämjare, skådespelare och skeppare. Trots sina många framgångar slutade Måns sina dagar utfattig i en koja vid Immelns hamn.

Måns Andersson växte upp i Simontorp utanför Glimåkra där hans föräldrar köpt en gård. Endast 22 år gammal tog han över gården 1877, gifte sig och fick fem barn i rask följd. Men Måns var begåvad med en ovanlig energi och verkar ständigt ha funderat på olika sätt att dryga ut inkomsterna. Han åtog sig till exempel att köra posten från Hässleholm till Glimåkra. Kanske var det ekonomiska bekymmer som drev honom in de många rättsprocesser som kom att följa honom genom livet. Mellan 1892 och 1902 drev han en hård process mot sin granne Ola Svensson i Simontorp om rätten till en kvarndamm. När processen en gång gick i stå tog sig Måns för att spränga dammen med dynamit – det var ju hans damm! Processen slutade processen med att Måns fick betala 700 kr i rättegångskostnader utan att få några dammrättigheter.

Oturen förföljde Måns och 1904 brann gården ner till grunden. Han köpte en ny gård i Dönaberga, men förlorade med tiden även denna. Barnen emigrerade till Amerika och hustrun Bengta gick på äldre da´r ifrån honom.

Öknamnet Fula-Månsen (Fågel-Måns) fick han för sina färdigheter som fågelfångare. Han fångade och exporterade mängder av levande fåglar till djurparker runt om i världen, t ex Hagenbecks Zoo i Hamburg. Han blev också en av Sveriges första skådespelare då han spelade björnjägare i en film 1909 med namnet ”Livsfarlig björnjakt i Alaska – hårresande originalbilder från dramatisk jakt på skogarnas konung.”  Björnarna var tama danska björnar från Zoo i Köpenhamn som köpts in för att skjutas ihjäl inför kamerorna. En udde vid Immeln stängslades av och det var Måns som ansvarade för björnarnas träning innan inspelningen. På biografaffischen i Stockholm stod ”Sällan om någonsin hafva vi varit i tillfälle visa något så intressant och spännande”. Måns var med vid premiärerna både i Köpenhamn, Stockholm och Paris och fick medalj av kronprins Gustav Adolf för sin insats.

Måns drev hundratals rättsprocesser runt omkring i landet och förlorade de flesta av dem. Utblottad byggde han sig en enkel koja vid hamnen i Immeln där han bodde de sista åren av sitt liv.  Myndigheterna försökte få in honom på ålderdomshemmet i Hjärsås, men han rymde ständigt tillbaka till sin koja i Immeln där han också avled 1938, 83 år gammal.

/Anders