På den lilla gården i Gummarp utanför Glimåkra växte det under 1900-talets början upp en syskonskara på hela 11 barn. De fick börja arbeta tidigt och omständigheterna var små. Att nöjesresa var inte att tänka på. När sedan Andra Världskriget kom var Sverige i princip isolerat under många år. Men när freden kom tog syskonen Gunnar och Torsten Svensson chansen.
De beslöt sig för att ge sig ut på bilsemester nedåt kontinenten. Torsten hade skaffat en liten bil och de packade in tält och campingutrustning och gav sig i väg utan någon exakt resplan. Ingen av dem hade någonsin varit utomlands och de talade inte heller något annat språk än göingska. Gunnar var runt 25 år och Torsten runt 30, båda inbitna ungkarlar men med ett gott självförtroende.
Färden gick först till Danmark som under fem år varit ockuperat av Tyskland men klarat sig relativt väl undan bombningar och strider. Allt gick väl så de fortsatte ner mot tyska gränsen. Gunnar hade ryckt in i lumpen precis före kriget och hållits kvar i tjänst så länge kriget varade. Han hade tjänstgjort i en eldledargrupp och befunnits sig vid norska gränsen under större delen av kriget. Även Torsten hade under en tid varit beredskapssoldat i samma område. Hotet från de tyska soldaterna andra sidan gränsen hade då varit påtagligt. Nu, bara något år senare, träffade de vid gränsen på tyska gränsvakter som ännu bar samma uniformer som de gjort under kriget. Gunnar har berättat att han uppfattade dem som rätt skrämmande. Resan gick dock vidare utan problem. De tältade, sov i höstackar på fälten och vid något tillfälle övernattade de till och med i en skyttegrav. I en sådan fann Torsten en kvarlämnad tysk hjälm med hakkors på som han tog med sig hem som souvenir.
De turistade i ett totalt ödelagt Hamburg och fick nu med egna ögon se den ödeläggelse som radion rapporterat om under de senaste åren. Staden hade sensommaren 1943 utsatts för häftiga allierade bombningar som orsakat en eldstorm som utplånat de centrala delarna av staden och dödat över 40 000 människor. Osbybon Gösta Lundin besökte Hamburg året därpå och hamnade mitt i ett nytt, mindre anfall. När han kom ut ur skyddsrummet brann det överallt. Gatorna var blockerade, väldiga bombkratrar i gatorna och träd som knäckts som tändstickor. Gösta Lundin beskrev upplevelsen som ”en kuslig och skrämmande bild från 20 århundradets kulturvärld.” En annan liknande upplevelse beskrev han som: ”Ett sannskyldigt helvete på jorden…Detta är vansinnet i dess högsta potens, och den kultur, som föder av sig sådana alster har, synes det mig, icke något existensberättigande mer.”
För Gunnar och Torsten måste det ha varit spännande att upptäcka att livet, trots allt, gått vidare. De fortsatte sin resa, nu med Paris som mål. När de hade kommit så långt att de hade Eiffeltornet inom synhåll gick bilen sönder. Med lite tur hittade de en bilverkstad i en Parisförort och lyckades göra sig så pass förstådda att de kunde lämna in bilen för lagning. Under tiden begav de sig till fots in mot centrum. Det var rätt mycket längre att gå än de trott för Paris var stort. Men så småningom kom de fram och kunde turista vid Eiffeltornet och Triumfbågen. På något sätt lyckades de även hitta tillbaka till den bilverkstad där de lämnat bilen. Med den tur som ofta hänger ihop med ett gott självförtroende kom de tillbaka lagom för att hämta ut sin reparerade bil och de kunde påbörja hemresan.
Båda bröderna kom att få blodad tand och reste en hel del i framtiden. I Osbytrakten är Torsten känd som byggmästare under namnet Torsten Kockendahl. Detta efternamn tog familjen när Torsten gifte sig med sin Iris från Kockö i Västergötland, men detta är en annan historia…
/Anders
Historia från Simontorp 