Torvbrytning

Under andra världskriget var bristen på bränsle stor i Sverige och det gällde att ta tillvara alla resurser. Samtidigt var det många som behövde arbete och dessa förutsättningar gjorde det attraktivt att bryta torv.

En linbana förde ut torven på ett öppet område där den staplades för torkning

Oscar Olsson i Simontorp startade 1942 tillsammans med sina svågrar Einar och Malte Svensson upp företaget Olsson & Svensson torvindustri som bröt torv på Store Myr i Tockarp, några kilometer norr om Glimåkra i nordöstra Skåne

Möjligheterna till vinst verkade goda för priset låg på 50 kr/ton torkad torv. För att komma igång fick företaget ett statsbidrag från statens bränslekommission på 6 432 kr och 80 öre. Som motprestation för bidraget var man ålagd att producera t ex 2 000 ton torv 1944.

Bidraget täckte en stor del av prospekterings- och dikningskostnaderna för att komma igång. För att bygga maskiner och komma igång tog Oscar dessutom ett banklån på 10 000 kr, en stor risk under beredskapstiden. Myren i Tockarp var på 14,4 hektar och arrenderades på 10 år. Med hemmabyggda lösningar konstruerades en 430 m lång arbetslinje med linbanor och smalspårig järnväg. Den viktigaste maskinen var ett bränntorvverk som köptes in från Långebro mekaniska verkstad i Kristianstad för 11 196 kr.

Arbetet med att skyffla torv i elevatorn var mycket hårt

Processen var primitiv. En elevator lyfte upp torven ur gropen, men all torv måste skäras loss för hand och skyfflas på elevatorn. I torven fanns även en hel del uråldriga timmerstockar och liknande som kunde göra arbetet besvärligt. När torven kom upp pressade maskinen ihop den till meterlånga torvstycken. Dessa skars i tre delar och lades på en linbana som förde ut dem på torkningsfältet. Där lastades de av och ställdes i ”kuttar” för torkning. Kvinnor och ungdomar fick ofta utföra arbetet med att ”kutta töre”, dvs vända på torven så att den torkade bra. När torven var torr lastades den på en lastbil i stora lådor och kördes till järnvägsstationen i Glimåkra där företaget hade en egen kran uppställd för omlastning till järnväg.

Torvbrytningsmaskinen drevs av gengas, och när gropen var tömd vinschades hela torvbrytningsmaskinen framåt av egen kraft. Gengasmotorn drev även linbanan och till och med lastbilen som körde torven. Bensin var i princip förbehållen militären. När man kör på gengas eldar man med ved, eller torv, i en tank och förbränningsgaserna kan sedan driva en ombyggd bensinmotor. Maskinerna var besvärliga och det hände ofta att de var svåra att få igång.

Arbetslaget samlat framför bränntorvmaskinen

Första året (1942) skars 725 ton torv som kunde säljas för 25 800 kr. Detta var mycket pengar men det mesta gick åt till löner då man hade 28 anställda under sommarhalvåret. De anställda fick 29 kr/1000 bitar upptagen torv, vid driftavbrott på maskinerna (vilket lär ha hänt ofta) istället 1,19 kr/timme. Arbetarna använde egna skyfflar, yxor mm, men fick 8 kr/arbetslag och vecka extra för detta. En av de yngsta anställda, Uno Ahlin, har berättat att hans far Bernt Ahlin fick ihop 25 kr/dag medan han själv som nioåring kunde tjäna hela 6 kr om dagen.

Året därpå (1943) utökades verksamheten med ytterligare en torvmaskin som kostade svindlande 23 173 kr. Antalet anställda utökades till 39 och man bröt torv för 50 000 kr men hade 45 000 kr i kostnader. Verksamhetstoppen kom 1945 då 43 män och 27 kvinnor förutom ägarna varit sysselsatta i 220 dagar på mossen med att bryta 2 200 ton torv. Verksamheten gick för ägarna nätt och jämnt ihop sig, men många fick en välbehövlig lön under krigsåren.

/Anders

Källor:
Simontorps gårdsarkiv

I tjänst till 80 års ålder

På generalmönstringen på Bonnarps hed (Ljungbyhed) år 1806 avled ryttaren Jeppe Frisk från Tosthult i Örkeneds socken. Han hade tjänstgjort i 45 år och var vid tillfället över 80 år gammal. Det skulle dröja ytterligare över 100 år innan den allmänna pensionen infördes i Sverige 1913.

Befolkningen var i början på 1800-talet betydligt yngre än nu. Jag har tittat närmare på de socknar som idag utgör Östra Göinge och Osby kommun. År 1820 hade dessa socknar i snitt 30 % barn och ungdomar under 18 år. Endast 6 % var människor över 65 år eller äldre. De var inte ”pensionärer” för det begreppet fanns inte i början på 1800-talet, utan man arbetade så länge man orkade.

Två decennier senare, 1840, hade inte proportionerna ändrat sig, däremot hade antalet människor ökat nästan 30%. Befolkningsökningen fortsatt under 1800-talet och ledde till bostadsbrist, trångboddhet och nyodling av torp. När nödåren slog till svalt man, fattig som rik, och på 1860-talet kom emigrationen igång, främst till Amerika.

Ryttaren Jeppe Frisk från Tosthult visar på att man kunde jobba långt upp i åren. Vid mönstringen 1803 var han 77 år gammal och hade då tjänstgjort i 45 år och red ett brunt sto som var 19 år gammalt! Både Jeppe och stoet godkändes då utan anmärkning.

Idag är 22 % (Östra Göinge) respektive 25 % (Osby kommun) av befolkningen äldre än 65 år (2017 års siffror). Antalet barn och ungdomar har minskat i relation till befolkningsmängden och har nästan halverats. Det innebär att procentuellt färre människor ska försörja fler än vad som var fallet 1820 och 1840. Vi går dessutom många fler år i skola och vi slutar arbeta tidigare.

Pensionsåldern 65 år sägs ibland härröra från den tyska rikskanslern Otto von Bismarck i 1880-talets Tyskland. Han menade att:

”Den verkliga anledningen till arbetarens missnöje är osäkerheten i hans existens; han är inte säker på att han alltid har arbete, han är inte säker på att han alltid kommer att vara frisk och han förutser att han en dag kommer att bli gammal och oförmögen att arbeta. Om han blir fattig, om så bara till följd av en längre sjukdom, är han totalt hjälplös, utlämnad åt sig själv och samhället ser för närvarande inte någon riktig förpliktelse gentemot honom bortom den vanliga fattighjälpen, även i det fall han hela tiden arbetat troget och flitigt.”

Mycket av Bismarcks tankar infördes i Sverige. En låg allmän pension infördes 1913 och pensionsåldern sattes då till 67 år. Medellivslängden var då ca 60 år, men i den siffran ingick också alla barn som dog i späd ålder. En korrektare siffra att jämföra med är ”återstående medellivslängd”, alltså hur många år man kunde förväntas leva om man var 65 år. För årsintervallet 1911–1920 var den återstående livslängden i snitt 12,8 år för män och 13,7 år för kvinnor. Nästan hundra år senare har den beräknade återstående livslängden ökat än mer, till 18,9 år för män och till 21,4 år för kvinnor.

Sverige var ett av de första länderna i världen att införa en allmän pensionsförsäkring som i stort sett omfattade hela befolkningen. Pensionssystemet har kritiserats och förändrats ett flertal gånger sedan 1913. När procentuellt färre ska betala för allt fler pensionärer och allt längre skoltid så kommer utbetalningarna att minska. Därför är det viktigt att spara själv.

Det var få människor som blev riktigt gamla men de förekom. Ola Göthasson i Tommahult, Örkeneds socken, dog nyårsafton 1787 vid 93 års ålder. Han hade varit gift med sin hustru Gunnil Olasdotter i 64 år och ”såg sina Barna Barns Barn” som det står i kyrkoboken. Gunnil levde förresten till 87 års ålder och dog 1791.

/Anette

Källor:

Statistiska centralbyrån, http://www.scb.se/hitta-statistik/
Statistiska centralbyrån, http://www.statistikdatabasen.scb.se
Wikipedia, uppslagsord Otto von Bismarck
Örkeneds kyrkoarkiv

Fylleri och dryckenskap

Fylleri och ett större intag av alkohol har väl aldrig varit bra och långvarigt missbruk kan resultera i allehanda sorgliga situationer. Nedan ska jag beskriva ett antal episoder som inte slutat lyckligt och därför är bevarade i kyrkoböckernas notiser.

Den 23 februari 1829 noterades som dödsdag för Peter Pehrsson, torpare i Rolstorp, Glimåkra socken. Prästen skrev i kyrkoboken följande: ”Efter rus befunnen död i snön undersökt af Läkare d. 4. Mars. begrafven ärligen d. 14/4”. Han var gift med Elna Sonesdotter från Örkeneds socken och fyra söner hade fötts inom äktenskapet. Måns (9 år), Sven (6 år), Jöns (3 år) och lille Pehr som både fötts och dött i januari månad 1829. Kanske var det sorgen efter den döde sonen som fick Peter att dricka sig berusad? Kanske var det orsaken till att dödsfallet befanns vara en olycka. Den juridiska bedömningen kan utläsas av att Peter blev ”begraven ärligen”.

Man kan jämföra med Ola Nilsson Lund från Blankhult som hittades död i snön bara nån vecka före Peters dödsfall. I hans dödsnotis skrev prästen ”Efter berusning funnen död i snön, undersökt af Läkare 17/2 och begrafven i tysthet”. Olas död betraktades som en självförvållad död och därmed skulle han begravas i tysthet, alltså med enbart närmsta familjen närvarande och utan kyrkklockors ringande. Varför det skulle skilja sig åt mellan bedömningen av dessa två herrars dödsfall framgår inte av anteckningarna. Även Ola var torpare och hade kommit inflyttad från Önnestad och hade familj. Han var gift med Karna Johnsdotter från Hästveda och tillsammans hade de dottern Anna. Hon fyllde 14 år samma vecka som Ola hittades död.

Många fall av fylleri som är ihågkomna till eftervärlden resulterade i någons död men inte alla. Det finns en sådan dråplig historia om Jöns Persson, arrendator på Sporrakulla. Han och hustrun Nilla hade sex barn och svårt att försörja familjen. För att få extrainkomster tillverkade Jöns träkärl (tunnor, smörbyttor och liknande) och sålde dessa på marknader neråt slätten. På hemväg från en sådan resa hade Jöns styrkt sig på gästgiveriet i Kristianstad. På väg hemåt såg han en annan vagn och körde ikapp och om den. Onykter som Jöns var fick han infallet att dra ner byxorna och visa rumpan för de omkörda. Detta var inte så lyckat. I vagnen satt nämligen den mäktige förvaltaren på Råbelöv som blev mäkta upprörd över tilltaget. Sporrakulla gård ägdes av Råbelövs gods och förvaltaren hade därför möjlighet att genomdriva att arrendet sades upp. Historien har inte fullt ut gått att verifiera men hur som helst så valde Jöns och Nilla att 1881 sälja alla sina tillhörigheter på auktion och emigrera till Amerika. De tre äldsta barnen hade då lämnat hemmet och de tre yngsta barnen följde med föräldrarna över Atlanten.

Inte för att jag tror Glimåkra församling skulle varit mer drabbad av fylleri än andra socknar men jag har ett annat exempel härifrån på rusdryckernas fördärvlighet som inträffade för snart trehundra år sen.

En novemberdag år 1745 genomfördes en begravning i tysthet i Glimåkra. Det var ”löösqvinfolcket” Karna Svensdotter som begravdes. Genom titulaturen kan vi direkt notera att prästen inte ansett att hon betett sig värdigt och korrekt i livet. Dödbokens notis fortsätter med texten ”som med fylleri och dryckenskap avsomnade i en varm bakugn”. Sista hugget på Karnas ära och heder ger prästen med notisen om var hon begravdes, ”efter sitt elaka leverne lagd på norra sidan om kyrkan”. Åt norr begravde man bara personer som avrättats, tagit sitt eget liv eller odöpta personer. Man trodde nämligen att när domedagen inträffar faller kyrkans murar åt norr och då får dessa personer svårare att återuppstå och nå himlen. Ett andra straff således….

/Anette

Källor:

http://www.ddss.nu, (Demografisk databas Södra Sverige) Glimåkra dödbok 1745-11-25
Glimåkra kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13111/C I/4 (1801-1835)
Glimåkra kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/LLA/13111/A I/11 (1825-1832)
Glimåkra kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/LLA/13111/A I/22 (1870-1883)
Elfström, Gunnar, Sporrakulla: en gammal Göingegård, [Göinge hembygdsfören.], [Broby], 1976
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkogardens-historia—fran-gravkullar-till-minneslundar, läst 2018-04-25

Hans Jacob von Rechenberg och hans våldsamma familj

När Magnus Stenbock avancerade söderut ner i Skåne inför slaget vid Helsingborg i februari 1710 hade han god hjälp av unga officerare som vuxit upp i Skåne. En av dessa var den nyutnämnde ryttmästaren Hans Jacob von Rechenberg.

Hans Jacobs farföräldrar var ryttmästaren Hans von Rechenberg och hans hustru Anna Messina. De hade köpt in gården Ottarp och några granngårdar nära Hästveda i nordöstra Skåne år 1670 med tanken att bygga upp ett säteri.

Hästveda kyrka, där klockaren Gunnar Schevenius skrev i dödboken:  13 st. danska, som d 12 Februari blefwe slagne wijd Räfninge, och kommo alla i en graf Nordan wijd kyrkian rätt uth för hagalukan

Det började illa när Hans inom kort dog och Anna fick som änka ta hand om gårdarna. Än värre blev det när Skånska kriget kom och familjen tvingades fly. Anna dog under tiden på flykt och deras två söner blev föräldralösa. Den yngre av sönerna, ryttmästare Edvard Wilhelm von Rechenberg ärvde Ottarp 1679, medan storebror Augustus fick granngårdarna i Rävninge. Redan från början var bröderna i konflikt med Hästvedas bönder som inte ville veta av något nytt säteri. Edvard Wilhelm menade att han hade denna rättighet, men att konungens säteribrev förkommit under kriget. Han stämde därför hela Hästveda ”Sochenmen, Encher medh des lagwerje och huusmen” inför häradsrätten 1682. Häradsrätten gick på sockenbornas linje och konstaterade att Ottarp aldrig varit något säteri. Detta gjorde knappast von Rechenberg vänligare mot sina grannar. Edvard Wilhelm och brodern Augustus var sinsemellan osams och domboken innehåller flera ärenden om våld och hot mellan bröderna. 1682 hade Edvard angripit brodern med värja och pistol och trängt sig in i dennes egen kammare. Augustus hustru hade misshandlats vid ett annat tillfälle och Augustus hade vid ett tredje tillfälle blivit överfallen på vägen av sin bror. Edward Wilhelm Rechenberg blev åtskilliga gånger stämd inför tinget för våld mot sin egen fru och sina grannar. När inte böterna kunde betalas skickades prokuratorn Per Ljungesson i Strö till Ottarp för att göra utmätning. Ryttmästaren och sonen Hans Jacob hotade honom då och bad honom hälsa länsman att ”om jag hade den krookryggede skielmen, skulle jag slå honom så att tusen dieflar skulle fahra uthj honom”. Per Ljungesson sökte skydd under bordet, men blev med våld och grova okvädningsord utdriven ur rummet. När piskan slagits sönder tog Rechenbergarna till värjan och Per fick flera hugg i huvudet och på händerna. När de en tid senare råkade på länsmannen Kristen Torkelsson överfölls även denne och slogs ned med en sten i huvudet så att han förlorade medvetandet.

1697 var Edvard Wilhelm och Hans Jacob åtalade för olovlig skogsavverkning och dömdes till 1 152 daler i böter. Naturligtvis vägrade far och son att betala och år 1700 överfölls återigen utmätningsmannen, den här gången länsman Otto Klerck. Situationen blev så allvarlig att ingen myndighetsperson vågade överlämna instämningen till tinget för detta brott. Uppdraget föll slutligen på länsmannen Anders Persson i Marklunda som medförde generalguvernörens personliga fullmakt samt en grupp vittnen. Men dessa överfölls av far och son Rechenberg. Rusthållaren Höfved Nilsson fick ett svårt jack i huvudet och åtskilliga slag, länsmannen själv ett hugg i huvudet och tre svåra hugg i armen så att ”senor och ådror i armleden nästan afhuggne voro”. Dryga böter utdömdes för dessa överfall. Året därpå, 1701, var Hans Jacob på ett kalas på Marklunda gästgiveri som var länsman Perssons hem. Återigen blev det bråk och Hans Jacob överföll ryttaren Thomas Ek, som med knapp nöd lyckades fly. Gamle ryttmästaren avled 1701, men han kom inte att bli gravsatt förrän 1705 då även hustrun Katarina Hillebard och sonen Augustus begravdes. Hans Jacob instämdes 1702 som far till en oäkta son vid namn Swen tillsammans med Gunnil Swensdotter i Broby men valde att fly utomlands.

Rechenberg hamnade i holländsk tjänst i Flandern där han tjänstgjorde under Marlborough vilket kom att bli en värdefull merit. När svenska armén skulle återuppbyggas kallades han sommaren 1709 hem och anmälde sig för tjänst i Kalmar. Eventuella brott var det ingen som då brydde sig om utan han utsågs direkt till ryttmästare vid Skänninge kompani vid Östgöta kavalleriregemente och det var i denna befattning han återsåg hemmet en sista gång. Den 12 februari red hans enhet rakt in i ett danskt spaningsförband vid Rävninge och danskarna slogs tillbaka efter en kort strid.

Under slaget vid Helsingborg var Rechensbergs enhet placerad i den första linjen på vänstra flygeln. Han sårades svårt men återhämtade sig dock och förblev i tjänst tills han den 8 juli 1711 avled i pesten.

I september 2018 utkommer Anders Blidbergs bok Sista striden om Skåne som handlar om det relativt bortglömda kriget i Skåne 1709-10 och de människor som var med då.

/Anders

Källor:

Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare, Lund, 1977
Riksarkivet, Hästveda kyrkoarkiv C I:1
Riksarkivet, Östra Broby kyrkoarkiv C I:2
Stille, Arthur, Kriget i Skåne 1709-1710, Militärlitteraturföreningens förlag, 1903

Turister i ett krigshärjat Europa

På den lilla gården i Gummarp utanför Glimåkra växte det under 1900-talets början upp en syskonskara på hela 11 barn. De fick börja arbeta tidigt och omständigheterna var små. Att nöjesresa var inte att tänka på. När sedan Andra Världskriget kom var Sverige i princip isolerat under många år. Men när freden kom tog syskonen Gunnar och Torsten Svensson chansen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De beslöt sig för att ge sig ut på bilsemester nedåt kontinenten. Torsten hade skaffat en liten bil och de packade in tält och campingutrustning och gav sig i väg utan någon exakt resplan. Ingen av dem hade någonsin varit utomlands och de talade inte heller något annat språk än göingska. Gunnar var runt 25 år och Torsten runt 30, båda inbitna ungkarlar men med ett gott självförtroende.

Färden gick först till Danmark som under fem år varit ockuperat av Tyskland men klarat sig relativt väl undan bombningar och strider. Allt gick väl så de fortsatte ner mot tyska gränsen. Gunnar hade ryckt in i lumpen precis före kriget och hållits kvar i tjänst så länge kriget varade. Han hade tjänstgjort i en eldledargrupp och befunnits sig vid norska gränsen under större delen av kriget. Även Torsten hade under en tid varit beredskapssoldat i samma område. Hotet från de tyska soldaterna andra sidan gränsen hade då varit påtagligt. Nu, bara något år senare, träffade de vid gränsen på tyska gränsvakter som ännu bar samma uniformer som de gjort under kriget. Gunnar har berättat att han uppfattade dem som rätt skrämmande. Resan gick dock vidare utan problem. De tältade, sov i höstackar på fälten och vid något tillfälle övernattade de till och med i en skyttegrav. I en sådan fann Torsten en kvarlämnad tysk hjälm med hakkors på som han tog med sig hem som souvenir.

Torsten Svensson (Kockendahl), troligen i Hamburg

De turistade i ett totalt ödelagt Hamburg och fick nu med egna ögon se den ödeläggelse som radion rapporterat om under de senaste åren. Staden hade sensommaren 1943 utsatts för häftiga allierade bombningar som orsakat en eldstorm som utplånat de centrala delarna av staden och dödat över 40 000 människor. Osbybon Gösta Lundin besökte Hamburg året därpå och hamnade mitt i ett nytt, mindre anfall. När han kom ut ur skyddsrummet brann det överallt. Gatorna var blockerade, väldiga bombkratrar i gatorna och träd som knäckts som tändstickor. Gösta Lundin beskrev upplevelsen som ”en kuslig och skrämmande bild från 20 århundradets kulturvärld.” En annan liknande upplevelse beskrev han som:  ”Ett sannskyldigt helvete på jorden…Detta är vansinnet i dess högsta potens, och den kultur, som föder av sig sådana alster har, synes det mig, icke något existensberättigande mer.”

För Gunnar och Torsten måste det ha varit spännande att upptäcka att livet, trots allt, gått vidare. De fortsatte sin resa, nu med Paris som mål. När de hade kommit så långt att de hade Eiffeltornet inom synhåll gick bilen sönder. Med lite tur hittade de en bilverkstad i en Parisförort och lyckades göra sig så pass förstådda att de kunde lämna in bilen för lagning. Under tiden begav de sig till fots in mot centrum. Det var rätt mycket längre att gå än de trott för Paris var stort. Men så småningom kom de fram och kunde turista vid Eiffeltornet och Triumfbågen. På något sätt lyckades de även hitta tillbaka till den bilverkstad där de lämnat bilen. Med den tur som ofta hänger ihop med ett gott självförtroende kom de tillbaka lagom för att hämta ut sin reparerade bil och de kunde påbörja hemresan.

Gunnar Svensson vid Triumfbågen i Paris

Båda bröderna kom att få blodad tand och reste en hel del i framtiden. I Osbytrakten är Torsten känd som byggmästare under namnet Torsten Kockendahl. Detta efternamn tog familjen när Torsten gifte sig med sin Iris från Kockö i Västergötland, men detta är en annan historia…

/Anders

Andersson, Pettersson och Lundström…

Midsommar förknippar vi med dans runt midsommarstång och klassiska sånglekar. Av en slump stötte jag på namnen Andersson, Pettersson och Lundström i en bok som kan jämföras med dåtidens skvallerpress. Ett märkligt uppslagsverk från 1897 över Sveriges rikaste personer, skrivet under pseudonymen Lazarus.

Några av Sveriges rikaste herrar i slutet av 1800-talet hette Andersson, Pettersson och Lundström. Kanske är det om dem man sjunger i ”Karusellen”:

”… För ha, ha, ha, nu går det så bra, för Andersson och Pettersson och Lundström och ja’”

Vilka var nu dessa herrar?

Vi börjar med Lundström. Carl Frans Lundström var Sveriges rikaste Lundström och bodde i slutet av 1800-talet på Antuna herrgård i Stockholms län. Carl och hans bror Johan hade grundat Jönköpings Tändsticksfabrik AB. Detta var före elektricitetens tid, så all ljus- och eldstadständning skedde med tändstickor. Lundströms fabrik var också först i världen med de så kallade säkerhetständstickorna. Dessa innehöll inte längre den lättantändliga och giftiga vita fosforn utan tändes mot ett plån som satt utanpå asken och därmed blev tändstickan en säkrare produkt. 1858 sålde företaget nästan 12 miljoner askar och företaget var världsledande på tändsticksaskar. Företaget såldes 1917 till Ivar Kreuger och idag heter företaget Swedish Match.

Carl Lundström startade också flera mekaniska verkstäder eller industrier som vi skulle kalla dem idag. Carl föddes 1823 i Jönköping men från 1860-talet var han bosatt i Stockholmstrakten. Han satt i Stockholms stadsfullmäktige i nästan 20 år och i styrelsen för Tekniska skolan. Han var medlem av kommittéerna för världsutställningarna i Stockholm, Paris, London, Köpenhamn, Wien och Philadelphia under åren 1866 – 1876. Han dog i Stockholm 1917.

Johannes Fredrik Pettersson var grosshandlare och verksam i Göteborg. Han föddes 1809 i Kyrkesund på Tjörn i en fattig fiskefamilj. Han uppmärksammades som ung fiskarpojk av en handlare Rafstedt i Göteborg och fick börja som dräng hos honom. Senare fick han överta Rafstedts affär och på den vägen blev Johannes Pettersson så småningom en av Sveriges rikaste personer.

Andersson skulle i så fall vara Byggmästare Johan Andersson som under 1850- och -60-talen uppförde flera av Stockholms större allmänna byggnader som Vetenskapsakademiens hus, Tekniska Högskolan, Konradsbergs hospital, Sabbatsbergs fattighus m fl.

Född i Helsingborgstrakten i Skåne 1823 var Johan Andersson äldste son till en skomakare. Detta yrke passade honom inte utan han började istället att valla kalvar, får och gäss. Lite senare började han som murarlärling och började sedan jobba sig runt Sverige. 1851 examinerades han från den praktiska byggnadsskolan i Stockholm med betyget ”mycket berömlig”.

Med tiden började han utöver att bygga fastigheter också förvärva sådana och vid sin död ägde han 14 större fastigheter, samtliga obelånade. Han köpte bland annat några förfallna hus på den plats som numera är centralstationen i Stockholm och när järnvägen byggdes ut löstes dessa in med god vinst för Andersson.

Vid 44 års ålder gifte han sig med Therese, dotter till spegelmakare Svanberg. Johan Andersson satt i Stockholms stadsfullmäktige från 1863 till sin död i juni 1897.

Hur gammal är då visan ”Karusellen”? Enligt Nordiska museet var visan rätt ny för sådär en 90-100 år sedan, alltså runt 1910-20. Andersson, Pettersson och Lundström var då kändisar men nu förknippar vi dessa efternamnsherrar med dans runt midsommarstången istället för de innovativa entreprenörer de faktiskt var!

/ Anette

Källor:

Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 2,, Stockholm, 1898 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)
Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 3,, Stockholm, 1898 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)
Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi innehållande upplysningar och förklaringar om märkvärdiga namn, föremål och begrepp, Stockholm, 1876-1899
Klövedals kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/GLA/13286/C/4 (1809-1861); född 1809-08-06
Göteborgs Karl Johans församlings kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker
http://www.matchmuseum.se/tandsticksmuseet/historia.4.132cacfd128af5a97f8800013806.html. Läst 2017-03-10
http://www.nordiskamuseet.se/sites/default/files/public/kalender/nordiskamuseet_sanglekar_2009.pdf

Barnet som föddes i prästens kalvhage

Jag tänker mig en solig majdag. Det kan förstås ha regnat, men jag tänker mig en solig majdag. Det var dagsverksarbete hos kyrkoherden i Glimåkra i nordöstra Skåne. Nilla var gravid men hade kommit till arbete denna dag trots sitt tillstånd.

Nilla var skickad till Glimåkra på dagsverke av bonden i Björkhult, där hon arbetade som piga. Hon fick denna dag arbeta i kalvhagen som hörde till prästgården och här föddes sonen, Håkan. Det hörde nog till ovanligheterna med födslar mitt under arbete, för prästen skrev i kyrkboken: ” Pigan Nilla Jönsdotter från Björkhult födde, under det Hon Giorde dagsverke i Glimåckra Preste gårds Kalfve Hage, et oäkta drängebarn som döptes i Glimåckra Kyrcka.”

 

Karta från enskifte i Glimåkra 1810

Födseln skedde alltså en majdag 1788. Nilla var 41 år gammal och uppgav ”soldat De Reicher” som pappa till sitt barn. Nilla verkar ha haft ett litet socialt nätverk runt sig eftersom inga faddrar anmälde sig för barnets räkning. Det är annars vanligt med syskon eller kusiner som faddrar till barnet. Prästen skrev i kyrkoboken: ”inga faddrar voro, utan hela församlingen togs till vittne till barnets dop.”

 

Vilka var då de inblandade parterna?

Den utpekade fadern, Wilhelm Reinhold De Reicher, var soldat vid Konungens eget värvade regemente och vid tillfället ungefär 30 år gammal. Han hade antogits 1777 och tjänstgjort utan anmärkningar i 20 år innan han fick avsked den 18 februari 1797. Ur noteringarna kan man utläsa att han var född i Skåne, av luthersk trosbekänning, till en början ogift och enligt de senare årens noteringar ”jägare” (noteras under kolumnen hantverk!). Wilhelm bodde på Ekeshult i Örkeneds socken, men verkar ha växt upp på Örnanäs där hans far var ryttare för Östra Göinges skvadron vid Södra skånska kavalleriregementet under många år. Wilhelm gifte sig 1791 med pigan Anna Tykesdotter och de flyttade några år senare till Virestad i Småland.

Livet verkar ha varit hårt med den ensamstående modern Nilla Jönsdotter och hennes son Håkan. Enligt reglerna för Kungliga Norra skånska infanteriregementet kunde en soldat dömas till en fjärdedels lön i avdrag som skulle utgå för uppehälle för soldatens oäkta barn. Rimligen gällde samma regelverk för Wilhelms regemente. Eftersom det inte finns någon notering om underhåll i Wilhelms handlingar kan man förmoda att detta underhållsbidrag aldrig betalades ut och att Nilla själv fick försörja sin son, kanske genom att arbeta som piga. Jag har svårt att följa Nilla och hennes son i kyrkböckerna. I husförhörslängderna 1813–1818 finner jag Nilla igen. Då bodde hon i en backstuga i Ekeshult och där bodde hon tills hon dog 83 år gammal, som inhyses piga år 1830.

Vad hände då med lilla Håkan som fick en så abrupt födsel i kalvhagen? Håkan Wilhelmsson flyttade till Ekeshult och blev torpare. Han tog över den lilla backstugan som modern bodde i och gifte sig 1823 med Svenborg Jönsdotter, med modern som inneboende. Paret fick något år senare en liten dotter som tyvärr var död vid födseln. De fick inga fler barn. Håkan dog 1847 och blev 59 år gammal. Hans hustru gifte om sig och levde till 90 års ålder.

Ett livsöde som började i kalvhagen till Glimåkra prästgård och slutade i en backstuga i Ekeshult.

/ Anette

Bild: Lantmäteriets historiska kartor

Källor:

Dahlberg, Eric, Skåne och regementet: en bok om Skånes land och folk och om Kungl. Norra skånska infanteriregementet för dess soldater, [Littorins bokh.], Kristianstad, 1936. S 199
Generalmönsterrullor, 1773 -1798
Kyrkoarkiv, Örkeneds församling

Anton Nilson – den dödsdömde terroristen som fick ett långt liv

Kanske överträffas historien om ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” av den sanna berättelsen om bondpojken Anton från Göinge som blev en av Sveriges första terrorister, överlevde sin dödsdom och blev stridsflygare åt Lenin och Stalin.

Anton Nilson var född i Norra Sandby 1887 och kom att växa upp under fattiga omständigheter i Hästveda med omnejd. Han blev tidigt aktiv socialist och när strejkerna bland hamnarbetarna i Malmö intensifierades 1908 var Anton en av många arga unga män. Hamnarbetarstrejken pågick i alla större hamnar runt om i Sverige och som svar på strejken hade SAF lockoutat 220 000 arbetare. Strejkkassorna tömdes därmed snabbt och ilskan tilltog. I Malmö förvärrades läget ytterligare när arbetsgivarna hyrde in brittiska strejkbrytare för att lasta och lossa fartygen. Stämningen blev så hätsk att dessa inte kunde bo i land. De fick istället bo på några fartyg som ankrats i hamnen.

Natten till den 12 juli 1908 placerade den 20-årige bondsonen Anton Nilson tillsammans med Algot Rosberg sprängladdningar på skrovet till skeppet Amalthea. Dynamiten hade de stulit i Klagshamns kalkbrott. En britt dödades och 20 sårades. Anton hade råkat tappa ett lönekvitto i roddbåten som de använt och polisen kunde snabbt gripa terroristerna som dömdes till döden. På grund av den upprörda stämningen vågade man inte genomföra avrättningarna utan straffen omvandlades till livstids fängelse på Långholmen. Upprördheten var stor i socialistiska kretsar eftersom Anton hävdade att avsikten bara varit att skrämmas. Anton frigavs 1917 som en eftergift från regeringens sida för att undvika en revolution i Sverige liknande den som pågick för fullt i Ryssland.

Efter frigivningen fick Anton en flygutbildning på Ljungbyhed betald av den socialistiske bankiren Olof Aschberg. Vid ett möte i Malmö Folkets Park lyssnade Anton till agitatorn Angelika Balabanova som var nära vän med både Lenin och Trotskij som just tagit makten i Ryssland. Hon erbjöd sig att ordna ett visum till Sovjet. Som värnpliktsvägrare var Anton förbjuden att lämna landet, men han sökte upp krigsministern Erik Nilsson personligen och denne såg till att Anton bara någon vecka senare kunde resa. Han packade omedelbart ner sin flygarutrustning och for till sina drömmars Sovjet. I Petrograd (idag St Petersburg) sökte den alltid djärve Anton upp stadens kommunistiske partichef Grigorij Zinovjev och denne ordnade en anställning i Röda Armén. Eftersom Anton knappt kunde någon ryska fick han först en gedigen språkkurs. Några månader senare kom han till flygbasen Gatjina några mil utanför staden och sattes direkt in som spaningsflygare vid fronten. Inbördeskriget mellan Röda Armén och de tsartrogna Vita styrkorna förstärkta med trupper från bland annat USA, Storbritannien och Frankrike hade just brutit ut. Anton ”fann flygfältet bra, något mindre än Ljungbyhed, men antalet flygplan och typer tämligen begränsat och inte alls nya.”

1919 var Anton stationerad i Estland och fick uppfattningen att många var positiva till revolutionen. När han berättade att han var svensk blev han rent av varmt mottagen. Befolkningen ”talade om att där fanns svenskminnen från karolinernas krig och yrkade på att jag skulle besöka dem och detta gjorde jag med nöje.”

Anton tillbringade tio år i det unga Sovjet. Han avancerade till chef för sin flygavdelning och blev även medlem i bolsjevikpartiet, vilket krävde två betrodda medlemmars rekommendation. Under dessa år träffade han både Lenin och Stalin.

Anton ogillade Stalins gradvis allt hårdare styre och åkte slutligen hem till Sverige. Han fick arbete vid den ryska handelsdelegationen i Stockholm och följdes noga av SÄPO i många år men dessa nöjde sig med övervakning. Först efter Sovjets fall har det kunnat klargöras att han var knuten till den ryska säkerhetstjänsten under flera år i Sverige.

Han kom att fortsätta som en okonventionell, socialistisk förkämpe under resten av sitt liv. Så sent som 1988 rymde han, 100 år gammal, från intensiven på Södersjukhuset i Stockholm för att hålla tal i Folkets Hus. Anton Nilson avled i Enskede 1989.

/Anders

Källor:
Proletären nr 27, 2008
Svenskar i krig, Lars Gyllenhaal, Lennart Westberg

Renoveringen av gården så här långt. Del 4: Lillstu – rummet med en egen biografi!

Lillstu är ett spännande rum eftersom det alltid varit något av husets hjärta. När gården fungerade som ett självförsörjande storhushåll var detta ”personalmatsalen” där mat serverades till familjen, pigor och drängar fem gånger om dagen. Rummet ligger i längans östra ände med god uppsikt över infarten. Under Beredskapstiden togs rummet över av militären och fungerade som högkvarter för de militärer som bevakade bron. Detta berodde på telefonen som hängde på gavelväggen.

 

Den gamla dörren till hallen återfanns bak sovrumstapeten!

 

Sedan 1960-talet hade rummet fungerat som sovrum och därför hade dörren till hallen satts igen. Även det gamla köket var flyttat och låg i andra änden av huset. Målet med vår renovering var att återskapa husets planlösning och låta rummen, där det var möjligt, återfå sina gamla funktioner. Eftersom det gamla köket saknade sittplatser blev Lillstu vår köksmatsal. Lämpliga möbler att restaurera kunde vi hitta runt om på gården.

 

De gamla timmerväggarna är inte raka. Tapetsering är därför en utmaning…

 

Lillstu var ett rum som användes mycket och dessutom länge utsattes för sot och rök från fotogenlampor. Därför tapetserade man om ofta. Vi hittade inte mindre än 23 lager tapeter, där de äldsta är upp mot 200 år. Detta fynd inspirerade oss till skriva boken ”Ett rums historia – Berättelsen om Lillstu”. Vi valde tapeten ”Dellen blå” från Duros gammalsvenska kollektion från 2011 som ger rummet rätt känsla och harmonierade med de möbler och tavlor vi ville ha. (Ej sponsrat inlägg)

Köksbordet och soffan fanns i rummet när jag var liten och här har jag många kvällar suttit och ”kurat skymning” med min farmor och farfar. Mysigt. De flesta föremålen har en egen historia som ger extra känsla. Skåpet till vänster snickrades till exempel på gården Dalshult i Östra Göinge för cirka 150 år sedan.

/Anders

 

 

Mista livet genom halshuggning

Den 27 juni 1829 var det liv och rörelse i Broby. Det var avrättning på gång. Smålänningen Johan Möller skulle avrättas efter avkunnad dom i Högsta Domstolen. Hur kunde det gå så illa för den förre häradsmålaren?

Två år tidigare, 1827, hade Johan Möller häktats i Kristianstad slottshäkte för stöld tillsammans med Anna Åkesdotter och de skulle flyttas till häradshäktet i Broby. Vid ankomsten dit visiterades de av ”häradstjänare” (fångvaktare) Pehr Öhnquist. Johan Möller och Anna Åkesdotter hade på något sätt fått tag på en kniv och det bar sig inte bättre än att de lyckades sticka två djupa sår i bröstet på Öhnquist som avled.

Möller och Åkesdotter lyckades rymma och efterlystes runtom i landet. I ”Landshövdinge Ämbetets Kungörelser” för Uppsala kan man läsa följande beskrivning av Möller: ”… är 25 år gammal, 5 fot 10 tum lång, rödlätt något koppärrigt ansikte, mörkt hår och polisonger samt vänstra tummen något krokig”. Anna Åkesdotter var efterlyst tillsammans med Möller men fick ingen egen beskrivning. Över huvud taget är hon väldigt anonym. Ingenstans finns någon by eller socken att knyta henne till. Är hon från samma socken som Möller? Och vilken var det?

De flesta personer som noteras i kyrkoböckerna för häkten och fängelser vid början av 1800-talet är väldigt svåra att följa eftersom det inte skrivits någon information som går att härleda. Johan Möller föddes i alla fall i Småland strax efter sekelskiftet 1800. Det går att utläsa ur dödsattesten som skrevs i Broby efter avrättningen. Där står han som sockenmålaren Möller, f 1803 i Småland. Möller har dock även en dödsattest i Kristianstad Slottsförsamling, där han satt fängslad. Den attesten är något vagare i ålder. Han uppges vara 30–35 år gammal vid avrättningen men namnger honom som fd häradsmålaren J.P. Möller. För vilken socken eller härad han har varit målare framgår inte, men kanske någonstans i Småland.

På något sätt infångades i alla fall Johan Möller. Han dömdes av både Häradsrätten och Hovrätten att ”genom halshuggning mista liv”. Fallet gick ända till Högsta Domstolen och där fastställdes straffet. Nåd beviljades inte av Kungliga Majestät. Det var Karl XIV Johan som var kung den här tiden och hans utslag noterades den 8 maj 1829 och avrättningen genomfördes några veckor därefter.

Vid avrättningen i Broby och var det skarprättare Hans Carlsson från Blekinge som utförde halshuggningen. Han var 24 år gammal och hade nyss tillträtt tjänsten som skarprättare för de tre länen Blekinge, Malmö och Kristianstad. Han hade ofta långt till sina arbetsplatser och bör ha övernattat på Broby gästgiveri natten innan avrättningen.

Kristianstads landshövding Axel de la Gardie avlämnade en skriftlig rapport med byråkratisk svenska till Hovrätten tre dagar efteråt: ”att förre häradsmålaren och artilleristen Johan Petter Möller … mistat livet genom halshuggning har jag äran härmed tillkännagiva”. Här får vi en sista uppgift om Möller. Han ska ha varit artillerist men Småland är stort så att hitta Möller är som att leta efter en nål i en höstack. Kanske har han dessutom fått sitt namn Möller under den tid han varit artillerist. Inte ens i rullorna för Wendes artilleriregemente under åren 1822–1826 fann jag någon lämplig notering…

Vad som hände Anna Åkesdotter förtäljer tyvärr inte heller historien.

/ Anette

Källor:

http://www.ukforsk.se/landshov2/landshov2.pdf, s 40
DDSS.nu; Östra Broby, död 1829-06-27
Lösens kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/LLA/13263/E I/2 (1798-1830), död augusti 1838