Sven Fredrik Olsson lämnade 1887 Sverige för att söka lyckan i Amerika. Vi kan följa hans upplevelser i en lång rad brev till hemmet. Efter ett år i Illinois tog han tåget västerut. Kanske hade han fått nog av stränga vintrar och därför som så många andra sökt sig till det soliga Kalifornien?
Det första brevet från den amerikanska västkusten är daterat i Los Angeles den 2 juli 1888. Han hade rest tillsammans med sin kamrat Lars och kanske lämnade de Illinois lite väl hastigt, för ett rykte om att han och vännen Lars var döda nådde ända hem till Simontorp. Detta kunde han med säkerhet dementera i nästa brev.
Han hade tagit sig till den lilla staden Santa Ana strax söder om Los Angeles men hade senare flyttat in på ”Grant Brothers Camp 8” i Los Angeles. Detta var ett slags bemanningsföretag som också tog hand om många av de nyanlända immigranterna. De hyrdes ut till olika tillfälliga arbetsgivare och under arbetslösa perioder kunde de bo på campen. Under höstens järnvägsarbete hade han tjänat ihop pengarna till resan, men han hade även pengar så att han kunde gå till fotografen och sända ett foto hem till sin syster Thilda. Han har kunnat köpa sig nya finkläder och är klädd i en rutig kostym och fluga. På huvudet har han en bredbrättad hatt med platt kulle. Det är en stolt ung man som möter oss på bilden, mån om att visa att han är på väg att lyckas i det nya landet. I brevet kan han berätta om att har nytt jobb på gång och kommer att tjäna hela 25 dollar i månaden.
Nationaldagsfirandet i storstaden Los Angeles var naturligtvis betydligt mer utvecklat än i den lilla torrlagda staden Galesburg (se tidigare blogginlägg). Det var fullt med folk i Los Angeles centrum och det blev otippat nog stökigt vid frälsningsarméns parad: ”Mott qvälen till kom Salvisorn eller frälsningsarmen och skule gå till sitt Bönnehus och folckett skockades på gattan efter dem så at stoppade spårvangnen der kom en 5 och 6 poliser till häst för att skingra folkett men de måste rida back men sin kom der några stycken till fotts och tog några af dem som var mest upproriska sin blef det lugnt igen.”
Våren 1888 utvandrade även Sven Fredriks bror Theodor till Amerika och tog sig till Minneapolis i Minnesota. Här bodde han antagligen inledningsvis hos deras faster Kjersti som utvandrat med sin familj några år tidigare. Bröderna försökte hålla kontakt med varandra men ingen av dem var någon flitig brevskrivare och de flyttade ofta, så kontakten blev högst sporadisk. De träffades heller aldrig i USA.
Under hösten 1888 bodde Sven Fredrik i den nyanlagda badorten Santa Monica. Santa Monica är i dag en del av Los Angeles, men var då en lantlig idyll vid kusten en mil från Los Angeles. Han och hans vän Lars arbetade som skördearbetare på farmerna runt staden. Vädret var bra och det var lugnt och skönt jämfört med vimlet inne i Los Angeles. Hans syster var orolig för hans leverne men han skrev och intygade att han brukade gå till bönehuset om kvällarna medan han var i Los Angeles, men där de nu bodde fanns det inget sådant. I storstan fanns ” kyrkor o bönehus men icke myckett besökta folk lefver på saloner eller krog så länge de hafva ett sentt sen går di utt och arbetta.” Under arbetet lärde han känna ”svarta mekikanare” (sic) då som nu vanliga bland Kaliforniens lantarbetare. Han har även arbetat med svarta, som han tyckte bra om: ”neger är ett gladt folk som skrattar ått allting”. I Los Angeles han hade även stött på svarta i kyrkan och lyssnat på svarta predikanter. Det är intressant att Sven Fredrik inte verkar betrakta dem som så annorlunda. De är goda kristna och sliter tillsammans med honom på fälten.
Det var presidentval på gång och ”hvar man går så tallas der om Reppublik och Demmokratt”. Valet stod mellan demokraten Grover Cleveland, vid denna tid sittande president, och republikanen Benjamin Harrisson, som gjort sig känd som general under inbördeskriget och var sonson till en tidigare president. Valet 1888 är ett av de få (senast 2016) där elektorssystemet avgjorde valutgången. Cleveland fick flest röster, men färre elektorer och därmed blev Harrisson vald.
Benjamin Harrisson 
Grover Cleveland
Harrissons bestående insats som president blev erövringen av det självständiga lilla kungariket Hawaii. Med stöd av amerikanska trupper genomfördes en statskupp mot drottning Lydia Liliuokalani 1893, som förvandlade öriket till en republik och denna annekterades sedan 1898 och blev USA:s femtionde delstat.
I ett brev hem till systern Thilda berättar Sven Fredrik att han hört att ”Stolparöd Jöns ämnar sig till Kongo i Africka att prädika för Hedningarna der.” Jöns Larsson var jämnårig med Sven Fredrik och uppvuxen i grannbyn Stolparöd. De hade säkerligen lärt känna varandra då de kom från samma grupp av väckelsefamiljer. Vid denna tid hade Jöns precis beslutat sig för att bli missionär och börjat studera. Han kom iväg till Kongo 1890, gifte sig med en annan svensk missionär som hette Mathilda Hall och fick familj. Det var ett farligt arbete och Jöns dog 1901 på missionsstationen i Mukimbungu i Kongo.
Sven Fredrik stannade kvar i Santa Monica under hösten. Skördearbetet hade tagit slut men vädret var fortsatt bra. ”Jag lickar dett för här är icke kaltt träden stå gröna hela vintern.” Han arbetade med att köra tegel, vilket innebar att han fick åka genom landskapet som bestod av beteshagar med får och hästar samt fruktodlingar. Lass efter lass med 1 000 stenar var skulle köras från tegelbruket (som Sven Fredrik kallar ”Egelwod”, men troligen är detsamma som dagens ”Inglewood brick company”) till byggarbetsplatserna i Santa Monica där de rika byggde sommarvillor i rask takt.
Tiderna blir hårdare
Det var dåliga tider och ont om jobb. Sven Fredrik hade lyckats få brevkontakt med sin bror Theodor och försökt övertala honom att åka hem till jul. Kanske hade han dåligt samvete för att de båda övergivit familjen där hemma. Theodor har flyttat till Omaha, ungefär sex mil väster om Chicago och vill stanna där ännu en tid.
Själv hade Sven Fredrik i november återigen fått arbete som rallare, den här gången vid den lilla staden Needles 30 mil öster om Los Angeles och 10 mil söder om Las Vegas. Staden ligger på gränsen till Mojaveöknen, inte så långt från Death Valley och är en jordens varmaste bebodda platser. Needles var från början bara ett tältläger för rallare, men kallade sig från 1883 för stad. Idag är det ett sömnig motellstopp längs Route 66. För rallarna i Needles var den stora utmaningen att bygga järnvägen över Coloradofloden. Regelbundet kom kraftiga störtfloder som sopade bort bron gång på gång. När Sven Fredrik kom dit hade bron redan spolats bort 1884, 1886 och 1888, men den konstruktion som blev klar 1890 kom att bli bestående.
Den 9 december 1888 skrev Sven Fredrik hem till sin familj i Simontorp. Förläggningen var enkel och han bodde i tält. Arbetet var stenhårt och det fanns inte tid för helgdagar. Till lägret kom varje dag indianer för att tigga och deras seder intresserar honom. ”Dett var en Indian som dog här för en vecka sedan de bräna den döda kropen om han hafver häst eller några andra djur så dödar man dem på sama dag som man bräner den döde.”
Det blev en tuff vinter även om det inte var kallt. Redan i mars var värmen besvärande och blåsten fick ”sanden yre liksom snön gjorde der hema”. Men Sven Fredrik trivs bra och klarar värmen bättre än många andra. En fördel var att lönen var bra och han kunde nöjt rapportera hem om att han numera tjänade 35 dollar i månaden och fick fri kost och logi.
I april tog järnvägsarbetet slut men genom förmedlingsfirman Grant Brothers, som Sven Fredrik var knuten till hela tiden han var i Kalifornien, kunde han hela tiden få nya småjobb. Han hjälpte till på byggen och en dag råkade han ut för en olycka. De skulle flytta en stor, tung spis och han fick foten i kläm. Det blev en svart nagel som trillade av på stortån, men efter någon vecka kunde han börja arbeta igen. Vissa dagar assisterade han i en smedja, där man reparerade jordbruksredskap vilket gick bra även med den skadade foten. Kanske hade han lärt sig en del av den gamle smeden Nils Bordin hemma i Simontorp som han nu fick nytta av? Tiderna är fortsatt hårda i USA och han kan i maj 1889 berätta att han fått brev från brodern Theodor som beslutat sig för att åka hem till jul. Så blev det också och Theodor skrevs in i kyrkoboken i Glimåkra som återinvandrad den 2 januari 1890.
Kanske är det broderns hemresa som fick Sven Fredrik att under hösten 1889 drabbats av hemlängtan. Han skriver en hel del om händelser där hemma som han hört talas om. Det handlar om järnvägen som nått Glimåkra, det handlar om hans vän Calle Bordin som blivit alltmer anlitad som målare, vilket gläder honom. Han skriver även om en ”Thomas”, om vars eskapader i Glimåkratrakten ryktet har nått hela vägen till Kalifornien. ”Tomas lefver sama lifv som han lefvde för han har icke försöktt någon anan gamall tjäring sin Tinkare Ingjär dog han har icke fått nog afv Kristianstads Fängelse.” I nästa brev fortsätter dessa funderingar: ”Som jag ser att Tomas drifver sitt yrke jag menar gjör hor och super så vell han väll icke slåss.” Senhösten i Los Angeles var regnig men vintern tillbringade han på en farm i norra Kalifornien och där föll nederbörden som snö. Det blev en stark kontrast från värmen i Mojaveöknen. Det låg över en meter snö och hans uppgift var att hjälpa till att hålla liv i gårdens 500 hästar som hade svårt att klara sig.
Kontakten med hemmet avtar
Efter fem år i Amerika hade Sven Fredrik fått distans till Sverige. Kanske kände han som äldste son krav på sig att även han skulle återvända och hjälpa till därhemma. Föräldrarna började bli äldre och i synnerhet modern var sjuklig. Vi har inga brev från hemmet till Sven Fredrik, men kanske blev kraven pockande och allt mer besvärande? Det vi vet är att brevströmmen sinar och kontakten hem blir alltmer sporadisk. I oktober 1893 befinner sig Sven Fredrik i Sacramento i norra Kalifornien, några mil öster om San Francisco. En längre tid har han då arbetat med att köra hästar på en plats några mil utanför staden. Lasterna består av bevattningsrör till odlingarna, en nymodighet som möjliggjorde odling även i torrare trakter. Anledningen till att han skriver hem till sin bror i Simontorp är att han fått brev om att deras mor Karna avlidit. Svarsbrevet är sorgligt och Sven Fredrik har dåligt samvete för att han inte skrivit till henne oftare. Hans egen förklaring är att han har rest runt så mycket de senaste två åren. Några månader senare kommer ett ännu dystrare brev som det bara återstår fragment av. Sven Fredrik har fått reda på att även den älskade storasystern Manilla har dött, bara några månader efter sin mor. I Manillas fall var det TBC som tog den unga fembarnsmamman och kanske låg denna hemska sjukdom även bakom moderns död. ”Som jag ser i föra brevett att vår syster Manila är död sorgebud på sorgebud får jag ju höra men när Heren kallar så får vi vara bereda till o mötta vår frälsare…var och en som tror på honom skall hava everlasting lifve.”
Efter de hårda dödsbuden var det tyst från Sven Fredrik i över ett år. När han väl skrev igen i februari 1895 befann han sig i den lilla staden Truckee , 20 mil nordväst om Sacramento, ganska nära Reno. Truckee var vid denna tid ett centrum för skörd av is. I de snöiga bergen, som idag är en vintersportort, fanns många vattendrag där is kunde bärgas. Det fanns flera stora is-företag som hämtade upp 300 000 ton is varje vinter. Isen kylde isskåpen hos de rika i San Francisco och även järnvägsvagnarna som levererade frukt från Kalifornien till övriga USA. Säsongen var kort, bara nån månad, med mycket långa arbetsdagar. Detta var ett arbete som passade Sven Fredrik och en stor del av arbetsstyrkan var härdade svenskar.
Brodern Theodor har skrivit till honom och även om de kanske blivit osams, var de drabbade av samma sorg och det finns tecken på omsorg om brodern som slet ont i främmande land. Theodor hade i sitt brev undrat hur det gått med hans öga som han haft problem med ända sedan han kom till USA. Med tiden hade synen i stort sett gått förlorad på detta öga. Sven Fredrik beskriver det själv som att han fått en tunn hinna på det skadade ögat. Något fåfäng konstaterar han att som väl är syns det inte på korten.
Från de kommande åren saknas det helt brev och det allra sista brevet är skrivet i Sacramento den 1 april 1899. Det verkar som om Sven Fredrik har stannat kvar i norra Kalifornien och kanske har han under en rad vintrar arbetat med att bärga is. Av brevet kan vi utläsa att konflikten med brodern Theodor har skärpts. Theodor vill att han skall resa hem redan till sommaren och om han inte vill detta vill ha han ha ett klart besked om Sven Fredrik har tänkt stanna för gott i Amerika.
Theodor hade strax före moderns död 1893 köpt gården hemma i Simontorp, men fadern hade fortsatt att driva den. Theodor ville nu ha ett klart besked inför framtiden för han skulle gifta sig med sin Lydia och måste veta hur det skall bli med gården. Han påpekade att han hört talas om en bra ögonläkare i Sölvesborg, men Sven Fredrik trodde att han nog kunde hitta en läkare i San Fransisco som kunde fixa ögat.
Pressad på ett klart besked blev svaret nej. Sven Fredrik tänkte inte resa hem. Tiderna var visserligen dåliga och många var arbetslösa och en del hade gett sig iväg till Sydafrika.
Själv hade han ett bra jobb på gång och han ville inte komma hem tomhänt. Han skulle jobba för en farmare som köpt en ny höpress och den vill han vara med och köra. Dessutom såg skörden ut att bli bra. Brevet avslutas med en kommentar om bouppteckning och testamente efter deras mor Karna. Theodor behövde inte bry sig om att skicka några dokument ”för jag vhett evreting är all rägt.”
Därefter blev det tyst och det kom inga fler brev.
Del I: Utvandraren Sven Fredrik Olsson finns här.
/Anders
Källor:
Glimåkra kyrkoarkiv
Simontorps gårdsarkiv
Ball, Jamie History of Truckee ice harvesting industry, https://www.sierrasun.com/news/history-of-truckee-ice-harvesting-industry/
Blidberg, Anette, Till Kongo med livet som insats, https://historiafransimontorp.wordpress.com/tag/stolparod/
Presidentvalet i USA 1888, https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_1888
History of Santa Monica, https://www.laconservancy.org/history-santa-monica
Historia från Simontorp 