Lycka och sorg – om länsmansdottern Sara Beatas liv

Sara Beatas liv kan vid en snabb blick se ut att ha varit bra. Dotter till ”herr kronolänsman” Magnus Tostenberg. Gift med häradsskrivare Axel Holm och tillsammans fick de en stor familj på minst tio barn.

Men under ytan finns många livssorger. Pappa Magnus dog innan Sara Beata fyllt två år. Lillebror Johan Magnus dog bara tre månader gammal. Av Sara Beatas egna barn dog flera i tidig ålder. Visst kanske livet var bra men det var ingen dans på rosor för det.

Simontorp Östergård. Här föddes Sara Beata i maj 1780.

Sara Beata föddes en majdag 1780. Gustav III var svensk kung eller som hans fullständiga titel lyder: ”Gustaf, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, etc” Gustav III:s titel har inget med Sara Beata att göra men det visar hur viktigt det var med både familjens och enskilda personers anseende och hur omgivningens uppfattning om en påverkade livet.

Lilla Sara Beata föddes som äldsta barn till herr kronolänsman Magnus Tostenberg och hans hustru Anna Margareta Lundgren. Morfar Erich Lundgren var gästgivare i Broby i Östra Göinge härad.

Knappt två år senare, i mars 1782, dog fadern. Denne var ”Kronolänsmannen Ähreborne och wälacktade Magnus Tostenberg” och dog av tvinsot, bara 43 år gammal. Modern Anna Margaretha var vid det laget gravid med Sara Beatas lillebror, Johan Magnus, som föddes i juli. Tyvärr avled den lille gossen kort efter födseln.

Fadern hade efterlämnat en större förmögenhet så på kort sikt fanns det pengar, men Sara Beata och hennes mor stod utan försörjning. Lösningen blev att Anna Margareta gifte sig med makens efterträdare, Johan Magnus Lindell.

Med tanke på den tidigare födde gossen så bör denna lösning ha varit klar redan sommaren 1782, men giftermålet skedde i april 1783. Sara Beata hade nu fått en styvfar och efterhand kom familjen att utökas med flera (halv)syskon.

I tio-årsåldern flyttade Sara Beata och hennes familj till Hjärsås och 1798 stod bröllopet mellan henne och Axel Holm från gården Nymölla i Emitslövs socken. Axel Holm var hejderidare vilket är skogvaktare i statlig tjänst och han kom att göra karriär till kronolänsman. Sara Beata flyttade in på Nymölla gård i Emitslöv och här föddes alla tio barnen utom dottern Johanna Carolina som föddes i grannsocknen. Sara Beata var 21 år gammal vid äldsta dotterns födelse 1801 och 44 år när yngste sonen föddes 1824. Av de tio barnen dog tre söner i späd ålder. Johan Donat (f 1808, d 1809), Johan Donat (den andre, f 1812, d 1812, endast 1 dag gammal) och Franz Gustaf (f 1824, d 1824, 17 dagar gammal). Ytterligare en son Johan Donat (den tredje, f 1820) dog i en drunkningsolycka våren 1826 bara 5 ½ år gammal. Övriga barn uppnådde vuxen ålder, fem döttrar och en son.

Sara Beatas styvfar Johan Magnus Lindell dog i Hjärsås 1812. Återigen stod modern utan försörjning. Pension eller ens ålderdomshem finns inte vid denna tidpunkt. Lösningen blev istället att flytta till något av barnen. Det blev Sara Beatas äldsta (halv)bror Johan Magnus Lindell som fick äran att överta ansvaret som nytt familjeöverhuvud.

Johan Magnus hade blivit ”handlande” i Karlshamn. Till sin hjälp hade han pigor, drängar och bodbetjänter. Sedan tidigare bodde Sara Beatas mamma Anna Greta (Margareta) här med de yngsta syskonen och under något år hade även Sara Beatas äldsta dotter Anna Beata bott hos (halv)brodern. Även sonen Carl Axel Holm, den ende överlevande sonen i Sara Beatas barnaskara, flyttade in i Lindellska hemmet i Karlshamn för en tid. Bara 11 år gammal flyttade han hemifrån för att studera. Det gick bra för Carl Axel och han skrevs senare in i Lund 1830 och utbildade sig till lärare. Efter examen fick han tjänst vid Nya skolan i Malmö men dog en tid senare i ”häktik” år 1840, bara 26 år gammal. Hektik är ett av många namn på tuberkulos, TBC. Sjukdomen orsakas av en bakterie som orsakar infektion, ofta i lungorna. Tvinsot, lungsot, bröstsjuka är andra benämningar på sjukdomen i våra kyrkböcker.

Låt oss återvända till Karlshamn. När Johan Magnus Lindell överlät sin butik/affär någon gång under första halvan av 1820-talet fick bodbetjänten Carl Adolf Franck överta rörelsen. 1827 stod sedan bröllopet mellan Sara Beatas äldsta dotter Anna Beata och den nya ”handlanden” Carl Adolf Franck.

När Anna Beata och Carl Adolf gift sig fick de 1828 dottern Axeliana Gothilda. Några månader senare dog ”enkefru Anna Margaretha Lindell”, Sara Beatas mamma och Anna Beatas mormor. Anna Margaretha var 68 år gammal vid sin död i Karlshamn. Hon var sista länken till den familj där Sara Beata föddes. Pappa Magnus och lillebror dog ju redan 1782.

Men detta var inte enda sorgen under 1820-talet för Sara Beata och hennes man Axel Holm. Yngste sonen Franz Gustaf dog strax efter födseln 1824, bara 17 dagar gammal. Året efter, 1825, flyttade sonen Carl Axel hemifrån för att studera och i maj 1826 dog näst yngste sonen, Johan Donat i en olyckshändelse, ”Druncknad på en gång i Helge-å vid Nymölla”. Kvar på gården i Nymölla, Emitslöv, fanns då bara föräldrar och de yngsta döttrarna.

Dottern Maria Gustafva var nu vuxen men flyttade inte hemifrån, inte ens till släktingar. Det kan bero på att hon var sjuklig. Våren 1831 dog ”mamsell Maria Gustafva Holm från Nymölla”, 28 år gammal i ”wattusot”. Vattusot är en gammal beteckning på att kroppen samlar på sig vätska. Det kan i sin tur bero på olika sjukdomar såsom hjärtsvikt eller njur-sjukdom.

1830-talet började i alla fall med glädje för Sara Beata. I november gifte sig dottern Eleonora med ”commissarie ock kronolänsman herr” Carl Gustaf Berthelius. Dessutom hade Anna Beata och hennes man Carl Adolf Franck i Karlshamn fått ytterligare en dotter i slutet av maj samma år, Ida Elisabeth Beata. Men säg den lycka som varar.

1835 separerade paret Franck. Anna Beata flyttade in i hus nr 58 (kvarter Europa) i Karlshamn med sina två döttrar. I husförhörslängden noterade prästen följande: ”[hon] har uti ondt sinne öfvergift sin man.” Ganska snart fick yngsta dottern, 6-åriga ”flickan Ida Elisabeth” Franck flytta till sina morföräldrar i Emitslöv. Äldsta dotter Axeliana Göthilda flyttade in hos farmor i Karlshamn. Här bor också några fastrar till henne och här kom hon att bo kvar resten av sitt liv.

Deras pappa, Carl Adolf Franck bodde kvar i Karlshamn till 1836 då han flyttade till Jönköping. Han flyttade till sin bror Johan Jacob, ”handlande Frank”, i Jönköping, och blev säkert till hjälp för honom där. Han dog 9 april 1853, bara 56 år gammal.

Sara Beatas dotter Eleonora Holm och hennes make Carl Gustaf Berthelius bildade familj och efter några år i Hjärsås socken hamnade de i Broby där CG Berthelius fått tjänst som kronolänsman. Åtta barn föddes i familjen mellan 1831 och 1843. Bara något senare dog Berthelius av slag, i april 1845, endast 40 år gammal. Änkan och barnen bodde under några år i Denningarum innan de flyttade iväg från socknen. I utflyttningslängden skrivs de som utflyttade till Knislinge i mars 1848. Änkefru Berthelius … med 4 gossar och 2 flickor”. Enligt obekräftade källor dog Eleonora Berthelius, f Holm redan 1848 i Hjärsås. Där finns inga kyrkoböcker kvar då de har brunnit upp.

Sara Beatas dotter Johanna Carolina Holm hade hunnit bli ganska gammal, 32 år, innan det ståndade till bröllop för henne men en vårdag 1838 var det dags. Vid giftermålet bodde hon på Nr 6 Broby. Det innebär att hon bodde hos sin syster Eleonora Holm och hennes man Kronolänsmannen C G Berthelius. Johanna Carolina gifte sig med häradsskrivare Johan Fredrik Lindström från Hjärsås. De bodde i Hjärsås på nr 3 resten av sina liv och kom att bli en trygg punkt för syskonskaran.

Sara Beata och hennes man Axel Holm har lyckats gifta bort de flesta döttrarna och kvar hemma fanns bara yngsta dottern Sophia Augusta och deras fosterdotter, barnbarnet Ida Elisabeth Beata Franck. De hade bott något år i Kristianstad men det gamla paret börjar bli till åren komna och i början på 1840-talet bodde de åter i Broby, grannar med både dottern Eleonoras familj och Sara Beatas (halv)bror C.G. Lindell. 1841 kom äldsta dottern Anna Beata inflyttande, denna gång från Stockholm för att återförenas med sin yngsta dotter.

Den förre häradsskrivaren Axel Holm dog den 16 november 1843. Han var då 70 år gammal och uppges som död av ”ålderdom”. Den 1 oktober 1845 dog även Sara Beata, 65 år gammal av bröstsjuka (vilket ofta betyder tuberkulos). Hon hade då bara fyra döttrar kvar i livet. Anna Beata med sitt struliga äktenskap, Eleonora som nyligen förlorat sin make och stod ensam med sex omyndiga barn, Sophia Augusta som ännu inte blivit gift och Johanna Carolina som verkar haft ett stabilt liv i Hjärsås.

Johanna Carolina och hennes make, häradsskrivare Johan Fredrik Lindström, blev fosterföräldrar åt Eleonoras yngste son Julius Fritioff Valentin. Han blev också häradsskrivare och gifte sig 1880 i Hjärsås församling.

Officiellt flyttade Sophia Augusta till Hjärsås i december 1853 där hon bodde hos sin syster Johanna Carolina Lindström, f Holm. Husförhörslängderna är uppbrunna, men det finns längder över nattvardsgäster och där finns Mademoiselle Sophie Holm med redan för året 1846 och framåt. Från år 1850 är även mademoiselle Berthelius inskriven. I längderna från 1851 står det utskrivet att det är ”mselle Gustafva Berthelius”, alltså äldsta dotter till Eleonora. Här saknas Sophie Holm så hon bör vara avliden före 1851. 

Johan Fredrik Lindström fick avsked 18 augusti 1876. Hustrun Johanna Carolina Lindström f. Holm, dog av astma vid 73 års ålder 1879. Nästan femton år senare, den 1 januari 1891, dog hennes make Johan Fredrik Lindström av ålderdomssvaghet vid 81 års ålder. I kyrkboken noteras att han är ”Riddare af Kongl. Wasa Orden”.

Äldsta barnet i syskonskaran, Anna Beata bodde kvar i Broby tills 1854 då hon flyttade till Lund. I utflyttningslängden skrivs hon som änkefru så hon bör ha fått besked om att maken Carl Adolph Franck dött i Jönköping. Hennes yngsta dotter Ida Elisabeth Beata hade flyttat till Lund 1852, 22 år gammal. Här skrivs hon in som Mamsell Ida E.B. Franck och noteras bo ”hos fru Kullberg”.

Det var en Charlotta Kullberg, änka efter hovpredikanten Kullberg.  Ida Franck bodde kvar som Mamsell hos familjen Kullbergs yngre familjemedlemmar till sin död 18 juni 1891. Hon dog av en livmodertumör, 61 år gammal.

Fru Kullberg var en känd modehandlerska som 1834 öppnade modehandel i Lund för att försörja sig och sina barn. I flera decennier sydde hon kläder för högsta societeten i Lund. Rimligen arbetade Ida Franck i Kullbergs modebutik.

Hennes äldre syster Axeliana bodde hela sitt liv i Karlshamn omgiven av den äldre kvinnliga delen av sin fars släkt. Fastrarna dog1882 (december) respektive 1883 (maj) och Axeliana själv dog ett decennium senare, 15 mars 1895. I dödboken tituleras hon då som ”Modehandlerska” och dör av Pneumonia acuta (akut lunginflammation). Redan i folkräkningen från 1880 benämns hon med titeln modehandlerska. Hon skrivs då in med namnet Axeliana Götilda Franck. Roligt att båda systrarna på var sitt håll troligen arbetade med mode! Deras mormor Sara Beata kanske ler från sin himmel. Det blev inte så illa ändå!

Man kan läsa mer om hennes föräldrar här: https://historiafransimontorp.wordpress.com/2021/02/16/en-lansmansgard-ar-1780/

/Anette

Källor:

Emmislövs kyrkoarkiv
Folkräkning 1880 – Karlshamns församling, Blekinge län
Glimåkra kyrkoarkiv
Hjärsås kyrkoarkiv
Jönköpings Kristina kyrkoarkiv
Karlshamns kyrkoarkiv
Lunds domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv
Malmö S:t Petri kyrkoarkiv
Sjöström, Carl, Blekingska nationen 1697-1900: biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik, Lund, 1901
Sjöström, Carl, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682-1832) [Elektronisk resurs] : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik, Lund, 1897; http://runeberg.org/skn16-1832/
http://www.wikipedia.se. Uppslagsord Charlotte Kullberg. Läst 2021-03-17. (Originalkälla: Du Rietz, Anita, Kvinnors entreprenörskap: under 400 år, 1. uppl., Dialogos, Stockholm 2013)
http://www.wikipedia.se. Uppslagsord Gustav III. Läst 2021-03-17.
http://www.wikipedia.se. Uppslagsord Tuberkulos. Läst 2021-03-17.
http://www.wikipedia.se. Uppslagsord Vattusot. Läst 2021-03-17.
Östra Broby kyrkoarkiv

Det återfunna bränneriet

Ibland gömmer sig lösningen på ett mysterium rakt framför ögonen på en. Jag har sett gårdens byggnader i stort sett varje dag i femtio år och ändå kan man plötsligt upptäcka något nytt. Att gården varit i min familj i över två hundra år innebär att det finns många muntliga berättelser. Problemet är att ibland är berättelserna fel och i detta fall har fakta medvetet undanhållits!

Jag har alltid vetat att det funnits ett bränneri på gården. I början av 1800-talet var hembränningen fri och på många gårdar brändes spannmålen till sprit. När jag var barn visade min farfar Oscar en ruin nere vid ån som han trodde var bränneriet. Det går än idag att se en stenfot och rester efter en skorsten på platsen. Enligt farfar så hade hans far Theodor blivit en nitisk nykterhetsivrare under sin tid i Amerika och därför rivit byggnaden. Därmed trodde vi att vi visste allt om gårdens bränneri. Tänk så fel man kan ha.

Den mystiska stenbyggnaden med valv över dörr och fönster på framsidan, men övriga sidor utan fönster. Idag inbyggd i den västra ladugårdslängan.

En annan sak som vi alltid vetat är att vi har en märklig stenbyggnad inbyggd gårdens västra uthuslänga. Ursprungligen var gården kringbyggd med träbyggnader men på kartan från 1838 kan man se att det ligger en nästan fyrkantig stenbyggnad i det nordvästra hörnet. Denna byggnad blev 1861 en del av den stora ladugårdslängan av sten, men är fortfarande lätt att urskilja. Den är byggd helt i gråsten med valv över dörren och de två symmetriskt placerade fönstren. Märkligt nog saknas fönster helt i övriga väggar. Detta har tolkats som att byggnaden har haft någon form av försvarsfunktion, eller kanske varit en administrativ byggnad avsedd för de olika statliga tjänstemän som bott på gården. Vi har inte heller haft någon aning om hur gammal byggnaden kunde vara, förutom att den måste vara äldre än från 1838.

Det var Anette som knäckte mysteriet. Hon satt och bläddrade i en fascinerande arkitekturbok, ursprungligen utgiven av Carl Wijnblad 1755. Wijnblad var arkitekt och samlade i sin bok olika modeller på byggnader som han ansåg bra på olika sätt. Huvudsakligen rör det sig om ståndsmässiga byggnader och palats, men på några sidor har han ritat upp olika ekonomibyggnader som han rekommenderade. Bland dessa fanns ett bränneri som kunde uppföras i kluven gråsten. Bränneriet på ritningen var kusligt likt vårt mystiska stenhus. Wijnblad hade ritat det som en kvadrat på 36 fot, vilket är 11 meter. Fasaden mot gårdsplanen på vårt stenhus är 11 meter!

• 

• 

• 

• 

Carl Wijnblads ritning av ett bränneri, 1755

På ritningen finns ett valv över dörren och de två fönstren. Wijkman förklarar till och med varför det inte finns fönster på övriga väggar. I den bakre delen av byggnaden finns den stora torkanläggningen, kölnan, där man inte vill ha något fönster. Arkitekten rekommenderar även att man inreder ett fönsterlöst rum med rejäla låsbara dörrar som lager och utrymmen för mäsken att jäsa utan stöldrisk. Alkoholen var en värdefull och begärlig vara. Naturligtvis blev vi eld och lågor över upptäckten och försökte på alla vis bekräfta vår idé. På gården har vi har ett rejält dokumentarkiv som sträcker sig bak till början av 1800-talet. Det borde finnas bokföring, kontrakt, tillstånd och liknande, men vi har aldrig sett något som styrker att vår stenbyggnad ursprungligen var ett bränneri. Förklaringen är troligen att min farfars far Theodor i sin nykterhetsnit effektivt städat bort alla dessa dokument. Men han kunde inte slänga det undantagskontrakt som skrevs mellan honom och hans far. Fadern, Ola Svensson, reserverade ett område att ha som trädgård och beskriver detta som ”området från norra hörnet av bränneriet i väster till häradsvägen”. Detta stämmer precis med den lilla trädgård som finns utanför vårt gårdskontor, en gång i tiden Olas undantagshus. Därmed har vi Olas egna ord på att han kallade stenbyggnaden för ”bränneriet”.

Vad kan vi då berätta om byggnadens historia? I Sverige var husbehovsbränningen hårt reglerad av staten fram till 1747 då det blev fritt för alla jordägare att bränna sprit. Staten var i behov av inkomster efter det katastrofala kriget mot Ryssland 1741-1743. Enligt de nya bestämmelserna måste alla jordägare betala en bränneriavgift vare sig de brände sprit eller ej. Detta innebar att väldigt många nya små gårdsbrännerier uppfördes. Sprit var dessutom en mycket praktisk produkt för bönderna. Alltid eftertraktad men framförallt lätt att lagra och transportera.

Mycket tyder på att den som låtit uppföra bränneriet i Simontorp har sett Wijnblad ritade förslag hur en bränneribyggnad borde byggas. Idag finns ingenting kvar av den ursprungliga inredningen, men efter Wijnblads ritning kan vi få en uppfattning hur det såg ut. Innan för porten fanns eldstaden. Bakom denna fanns den murade kölnan och torkrummet för malt. I ett av de inre hörnen fanns även det låsta utrymmet för jäskaren.

Första steget i processen var att kornet fick ligga i vatten i två-tre dagar. Därefter fick det ligga och gro. När groddarna var två cm långa breddes malten ut i torkrummet på ett underlag av käppar eller genomborrade brädor för att torkas. Underifrån kunde varm luft från kölnan försiktigt släppas ut med ett spjäll. För finsprit eller ljust öl måste torkningen ske vid låg temperatur. Torkas maltet i en varmare kölna (200 grader) får man mörkare öl.

När malten var torr krossades den och rördes ut i vatten i ett mältkar. Vätskan värmdes upp till uppvärms till ca 70 grader genom att en del av vattnet kokats. Var målet att göra öl satte man till humle, ca 1 kg till hundra liter mäsk. Efter jäsning var ölet klart. Skulle man tillverka sprit destillerades mäsken två gånger i en brännvinspanna. Efter den första bränningen var alkoholhalten runt 25 % och resultatet illasmakande av föroreningar. Man kunde tillsätta träkol eller kalk före nästa bränning för att ”klara” spriten. Efter ytterligare en bränning blev spriten renare och alkoholstarkare, runt 50%.

Det finns inga källor som bekräftar vem som lät uppföra bränneriet, men en god kandidat är bokhållare David Brandt som flyttade in på gården 1758 och bodde här med sin familj till sin död 1769. Vi vet tyvärr väldigt lite om herr Brandt men redan år 1775 infördes ett kungligt monopol på brännvinsbränning. Tanken var att staten skulle förbättra sina finanser genom stora statliga brännerier och det är troligt att man en tid fick nöja sig med att brygga öl till husbehov i byggnaden.  Det blev några år senare möjlighet att få tillstånd att bränna sprit igen, men kronolänsman Magnus Tostenberg som ägde gården 1777-1782 ägnade sig INTE åt bränneri enligt den bouppteckning som upptecknades vid hans död. Det finns en indikation på att bränneriet ändå är igång och kanske har Tostenberg valt att arrendera ut anläggningen. En granne, Per Swensson i Simontorp, betalade nämligen bränneriavgift runt år 1782.

I april 1793 förbjöd Sveriges nya makthavare Gustaf Adolf Reuterholm brännvinsbränning för att motverka brödbristen. Rimligen innebar detta att verksamheten för en tid upphörde. Från år 1798 finns en ledtråd till att det kanske bedrevs krogverksamhet i anslutning till bränneriet. Det står nämligen i kyrkoboken att pigan Hanna Nilsdotter med två barn flyttar in i ”Krogehuset” på Simontorp no 4. Troligen har det funnits en etablerad krog på gården en längre tid. Detta skulle till exempel förklara det faktum att kronolänsman Tostenberg vid sin död 1782 är skyldig sin svärfar, gästgivaren Lundgren i Broby, 383 riksdaler för levererat brännvin.

År 1800 tog riksdagen ett nytt beslut om att tillåta allmän bränning för alla jordägare, men det sattes en begränsning i form av markinnehav och det krävdes minst ett mantal för att få bränna. Liksom tidigare togs bränneriavgiften ut av alla jordägare vare sig man brännde eller ej vilket motiverade många till att starta upp egen bränneriverksamhet. Detta är antagligen motivet till att min farfars farfars farfar Anders Jönsson köper på sig mer mark. Han når på så sätt upp i den nödvändiga arealen och vid sin död 1811 har han två brännerier i gång.

Första gången bränneriverksamheten på gården nämns direkt i de skriftliga källorna är då Anders Jönsson köpte in den 1803. I köpebrevet påpekas att ett ”brännewins brännings redskap” ingår i köpet. Från 1839 har vi även bränneriet utsatt på kartan. Man kan tydligt se hur byggnaden skiljer sig från gården, som i övrigt är helt byggd i trä vid denna tid. Taket är markerat i rött och kan vara av tegel, men det kan även vara ett tak av kluvna träspånor som behandlats med rödfärgad tjära. Gårdsbrännerierna var vid denna tid mycket vanliga och i Simontorp fanns brännerier på alla tre gårdarna. I Glimåkra socken brände två tredjedelar av bönderna sprit.

Skifteskarta över Simontorp 1839. Den röda rektangeln i mitten är bränneriet. Östergårds byggnader ligger till höger. Uthuslängorna är utbytta mot stenlängor 1861, men boningshuset och bränneriet ligger kvar på sina ursprungliga platser. Byggnaderna sydväst om bränneriet är utflyttade vid skiftet 1839.

Anders Jönssons son Sven Anderson, tog troligen över verksamheten och drev den i stor skala till sin död 1847. I hans bouppteckning tar man upp en brännvinspanna och även två inmurade kittlar. Det ser ut som om verksamheten från 1750-talet är i stort sett oförändrad. En förändring är att bränning av sprit även görs av potatis. I bouppteckningen tar man upp en ”jorpäreqvarn til bräneriets begagnande”. (Denna maskin finns fortfarande kvar på gården och användes under andra världskriget till att framställa potatismjöl). I lagret fanns 1847 även ”ett hundrade kanor brännvin” till ett värde av 66 riksdaler, vilket motsvarar 262 liter.

Troligen drevs bränneriet vidare av Svens änka Nilla Nilsdotter och så småningom av sonen Ola Svensson även om detta inte har gått att dokumentera. Den omfattande spritproduktionen hade vid denna tid lett till ett utbrett fylleri och nykterhetsrörelsen växte sig allt starkare. Redan 1855 infördes en hårdare reglering av de privata brännerierna. Man kunde fortfarande få tillstånd för verksamheten men det infördes en övre och en undre gräns för tillverkning. Detta innebar en kraftig minskning av antalet brännerier i landet. Det definitiva slutet kom 1860 då privat bränning av sprit helt förbjöds. Hur Ola Svensson tog detta myndighetsbeslut vet vi inte, men han agerade snabbt. Bränneriets inredning revs ut och gårdens träbyggnader ersattes med moderna jordbrukslängor i sten. Dessa är märkta med årtalet 1861. Gårdens tyngdpunkt blev under de kommande åren såg och kvarnverksamheten. Det anlades även en ny infart med allé in till gården och vid grävningar vid allén har en mängd flata stenar och ett stort järnspjäll påträffats. Troligen är det resterna av den gamla kölnan i bränneriet som använts som fyllnadsmassor.

Olas son Theodor Olsson var en tid i Amerika och efter sin hemkomst blev han en nitisk nykterhetskämpe. Det är lätt att föreställa sig att han försökte utplåna alla spår av den gamla bränneriverksamheten som gjort hans farfar och farfars far rika. Hade det inte varit för den lilla notisen i Ola Svenssons undantagskontrakt och en uppmärksam, arkitekturintresserad hustru, så hade vi kanske aldrig fått reda på varför vi har en så ståtlig stenbyggnad på gården.

/Anders

Källor:

Carlquist, Gunnar & Carlsson, Josef (red.), Svensk uppslagsbok, 2., omarb. och utvidgade uppl., Malmö : Förlagshuset Norden, 1947-1955
Chrispinsson, John, G. A. Reuterholm: den gråtande diktatorn, Prisma, Stockholm, 2008
Glimåkra kyrkoarkiv
Göinge häradsrätts arkiv
Kenneth M Persson, Daedalus, 1994, Ett bidrag till den svenska branneriteknikens historia.pdf (digitalamodeller.se)
Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 3, 1828-1880, Lundberg, Tyringe, 1966
Uppfinningarna. 3, Vårt klots rikedomar, D. 1, Den kemiska industrin, D. 2, Bergshantering och hyttväsen, D. 3, Lantbruk och fiske, 1926
Wijnbladh, Carl, Ritningar på fyratio våningshus af sten, och trettio af träd, samt åtskilliga lusthus, m.m. för högloflige ridderskapet och adelen, samt andra ståndspersoner på landet: uti 25 kopparstycken med bifogad förklaring och uträkning, Faks.-utg., Rekolid, Stockholm, 1993[1755]

En länsmansgård år 1780

Kronolänsman Magnus Tostenberg och hans hustru Anna Margaretha Lundgren flyttade in 1778 in på Simontorp Östergård och arkiven gör det möjligt för oss att besöka dem. Låt oss se oss omkring!

Gården är vid denna tid en kringbyggd gård, till största delen byggd i trä. Vi kommer in på gårdplanen genom ingången i söder. Det finns gott om djur runt husen. Magnus är säkert mycket stolt över sin fina, kastenjebruna ridhäst som han använder i tjänsten. När han är på tjänsteärenden rider han med dubbla pistoler och sabel, ibland för att jaga missdådare men oftare rör det sig nog om att hämta upp skatter eller kanske ordna med bouppteckningar och liknande för traktens folk. Det finns sex kor och lika många ungdjur. En stor tjur blänger på oss där han står tjudrad. Några får och deras lamm betar i en hage och på gårdsplanen ligger en sugga som just fått smågrisar och solar sig. I bigården på boningshusets sydsida surrar bina runt halmkuporna. Djuren är välmående och det syns att Magnus är intresserad av avel.

I ”Dagliga stugan” (idag vår Storstu” finns tapetrester från slutet av 1700-talet kvar. Troligen är dessa från länsman Tostebergs tid. Observera den sneda avslutningen uppe till höger. När tapeterna sattes upp var rummet en ryggåsstuga med välvt tak och låga sidoväggar.

När vi stiger in i huset har vi Folkstugan längst till vänster. Detta är tjänstefolkets arbetsplats och pigorna Gunill och Kjerstin sover även här i en gemensam säng som står i hörnet. Drängarna sover större delen av året ute hos hästarna. Pigorna får lite extra hjälp av tant Ella, som är inhyseshjon på gården. Länsmannen låter henne och hennes treårige son Åke bo på gården mot en mindre ekonomisk ersättning från socknen. Det passar bra för de kan hjälpa till efter förmåga och det är faktiskt så att Åkes far är en av drängarna på gården, men om detta talar man inte så mycket om. I Folkstugan finns ett stort bord där de anställda äter. I regel använder de tallrikar av trä och träskedar. Var och en har sin egen kniv. Rakt framför ingången har vi grovköket med alla redskap som behövs för matlagning och liknande. Gården är i stort sett självförsörjande på mat. Säden som växer på åkrarna mals i den egna skvaltkvarnen uppe vid ån och bakas sedan till bröd. En del av kornas mjölk blir till smör och ost. Av de övriga djuren tillreds korvar och saltkött. Även hudarna tas tillvara och garvas med ekbark i ett uthus. Utrustningen tyder på att matlagningen är ganska avancerad. Det finns spritsar till att göra fina kakor, durkslag, mortlar och en mängd mått i olika storlekar. I grovköket förvaras även sådant som smörkärnor, baktråg, ostformar och byttorna med sill och salt kött.

Går vi till höger kommer vi in i Dagliga stugan som är gårdens största rum. I den rymliga ryggåsstugan är det varmt året runt eftersom den stora öppna spisen med bakugn står här. All mat lagas över öppen eld och där finns en mängd olika redskap. En kittel kan hängas på en ställning över elden och kött kan grillas på stekspett. Det är högt i tak i rummets mitt, men ytterväggarna där fönstren sitter är låga.

Längs väggarna finns väggfasta bänkar och vintertid kan det nog bli ganska trångt då alla sorters sysslor behöver utföras i samma rum. Här snickras och repareras träföremål och vid spisen spinner man ullen till garn. Riktigt trångt blir det när vävstolen är uppsatt för vävning. Men nu är det vår och Anna Margaretha kan husera själv i stugan. Hon är bara 19 år gammal och i vaggan ligger hennes och Magnus dotter Sara Beata. Anna Margarethas ansvarsområde är att leda arbetet på gården. Mat skall serveras till ett tiotal personer flera gånger om dagen. Det skall bäras ved och vatten och eftersom allt mat görs från grunden tar det tid. Kanske är hon även den som sköter odlingarna för på bordet ligger en trädgårdsbok ”Quirfelts örtagårdssällskap”. På hedersplatsen mellan dörrarna står det dyra golvuret och i övrigt består möbleringen av några enklare bord och stolar. Det syns att vi har kommit till ett välbärgat hem för stugan har målade tapeter i orange och gredelint.

På andra sidan stugan finns Anna Margarethas och Magnus egen kammare. Deras säng är väl bäddad med rejäla bolstrar och täcken. Den är inte så stor men innanför den finns den så kallade ”goss-kammaren” där man kanske tänkt att barnen skall sova med tiden. Fast det blir nog trångt för rummet är fullt med klädkistor. Länsman Tostenberg är något av en klädsnobb och har en mängd modekläder. Fina jackor och rockar som skall hålla kylan borta och pråliga västar i rött, gult och grönt. Kläderna förvaras i kistor som bärs upp på högloften när det inte är säsong.

Tar vi den andra dörren från Dagliga stugan kommer vi in i Magnus tjänsterum och här tar den fyrtioårige Herr Länsmannen själv emot. Han har på sig sin blå jacka i ”camelott” (ett tjockt blankt ylletyg) och ett par svarta sammetsbyxor som slutar vid knäna och under dessa ett par vita silkesstrumpor och ett par svarta skor. Under rocken bär han en gul väst av ”Chamois” (tunt getskinn). Inför de det fina besöket är han finklädd med knäspännen i silver och på fingret blänker en rejäl guldring. I jackans bröstficka tittar en näsduk av silke upp och på huvudet har han sin peruk. Han står vid fönstret och skriver på en imponerande pulpet. Det är en rejäl sak i ek med förgyllda beslag. Här finns hans skrivdon, sigillstämplar och liknande. I ett skåp finns pistolerna med kruthorn och ammunition och på väggen hänger den skräckinjagande tjänstesabeln i sitt gehäng.

I arbetsrummet finns även en välfylld bokhylla som visar på att här bor en välutbildad man. Han studerar tyska, latin och matematik. Eftersom han ofta framträder offentligt vid tinget har han säkert stor nytta av boken Tungans styrelse, som innehåller praktiska tips för talare. Vi finner även böcker med förlagor till olika offentliga dokument. Herr länsmannen verkar även vara road av fabler för det står flera olika verk av den typen i hans bokhylla. Att familjen är respektabelt kristen syns på deras bibel och ett antal psalmböcker och predikosamlingar. Det går att arbeta i rummet även på vintern för det finns en extra skorstenspipa som leder ner till en liten sättugn av järn i arbetsrummet. Till denna skorsten har även en mindre sättugn kopplats som värmer husfolkets sängkammare.

Herr länsmannen och hans hustru bjuder därefter in oss i salen som främst används när man har gäster och affärsbekanta på besök. Även detta rum kan värmas upp med en rejält tilltagen sättugn. Här finns ett par vackert målade skänkskåp där porslin och glas förvaras. På bordet tronar ett par rejäla ljusstakar av tenn. På väggarna hänger det speglar med förgyllda ramar och flera stycken vägglampetter i mässing. I hörnet finns ett skåp där brännvin och vin förvaras. Längs långväggen står en soffa med blårandigt överdrag. Det finns ett matsalsbord med en fin linneduk och sex grönmålade stolar. Fönstren pryds av hemvävda gardiner av lin som odlats på gården. För denna verksamhet finns en linbasta en bit ifrån gården som ger Anna Margareta en del egna pengar.

Vi slår oss ner i ett par bekväma röda länstolar och får frågan om vi önskar kaffe eller the. Det dukas fram fina porslinskoppar och silverskedar och pigan Kjerstin kommer från köket med kaffekannan. Magnus tar fram sin silverbeslagna sjöskumspipa och tänder den med välbehag medan han berättar om livet på gården. Han deltar inte så mycket själv i själva jordbruket, men övervakar verksamheten. Drängen Ola är den som håller i det dagliga arbetet på åkrarna och vid sågverket och har hjälp av ynglingarna Måns och Håkan. Det vattendrivna sågverket har ett sågblad och måste gå i stort sett dygnet om så här på våren när det finns skärvatten. En annan inkomstbringande sidoverksamhet är brännvinsförsäljningen som sköts från en lite krogstuga vid landsvägen. Magnus har inget eget bränneri utan brännvinet köps in av hans svärfar, inspektor Lundgren.

Detta är vad vi kan utläsa av de bevarade handlingarna. Vi vet inte mycket om Magnus och Anna Margarethas bakgrund innan de kom till gården, men de ger intryck av stort välstånd och myndighet. Idyllen varar dock inte så länge till. Magnus drabbades av ”tvinsot”, kanske var det cancer, och avled två år senare. Den unga änkan var då gravid och födde kort därefter deras son Johan, men han fick ett kort liv och dog som så många andra spädbarn på hösten 1782. Den unga änkan gifte om sig med häradets nye länsman Johan Magnus Lindell och kunde bo kvar på gården en tid tillsammans med dottern Sara Beata innan de flyttade vidare. Men det är en annan historia.

/Anders

Källor:

Östra Göinge häradsrätts arkiv, Bouppteckningar
Glimåkra kyrkoarkiv, Husförhörslängder och flyttlängder