Lisbeths nejlikor

I månadsskiftet juni/juli börjar de små rosa nejlikorna blomma i resterna av Lisbeth och hennes make Åkes trädgård. Varför är trädgården borta och vem var Lisbeth?

Vi börjar med trädgården. Den hörde till en av gårdarna i Simontorp och en gång i tiden låg alla byns tre gårdar samlade runt den gamla bytomten, på det som vi idag använder som vedbacke. Lisbeth och hennes familjs hus flyttades i samband med laga skiftet 1838 och byggdes upp nån kilometer söderut men ännu kan man se spår av trädgården. Det finns ett äppelträd, någon nyponros och så de vackra nejlikorna.

Lisbeth var den sista bondmoran på gården innan den flyttades och hon var gift med Åke och därför kallar vi just den hörnan av vedbacken för ”Åke och Lisbeths”.

De vackra nejlikorna.

Lisbeth föddes i Lönsboda, Örkeneds socken den 14 juli 1799 som äldsta dotter till Ola Svensson och hans hustru Kjersti Pehrsdotter. Hon hade en tre år äldre bror Sven och sen föddes ytterligare sju småsyskon i familjen, varav två dog i späd ålder. Innan yngsta broderns födelse hade Lisbeth gift sig med Åke Andersson från Simontorp.

Åkes pappa Anders Jönsson hade köpt upp alla tre gårdarna i Simontorp och de tre sönerna Jöns, Sven och Åke fick var sin gård när de gifte sig. Vigseln mellan Åke och Lisbeth skedde i november 1817. Lisbeth var då 18 år gammal, Åke var 23 år och Åke benämns som dräng och rusthållare.

Tillsammans fick de tolv barn. Lisbeth var 19 år vid äldsta barnets födelse och sen kom barnen med något års mellanrum ända till yngsta dotterns födelse då Lisbeth var 43 år gammal.

Hela barnaskaran: Nilla (född 1819), Sissa (f 1821), Anders (f 1823), Else (f 1825), Nils (f 1827, d 1833), Agda (f 1829), Karna (f 1832), Nils (f 1834), Ola (f 1836), Tvillingarna Pehr (f 1839) och Kerstin (f 1839, d 1840) och yngsta dottern Emilia/Emma (f 1842, ses under båda namnen i kyrkböckerna).

Man kan tänka sig att livet var tufft för det unga paret. Under flera år hade det varit stor nöd då vädret slagit fel. Våren 1816 var sen och kall och matbristen stor. Åren 1818, 1819 och 1826 kom med rejäl torka som slog ut mycket av skörden. Det sistnämnda året sinade brunnarna i Hunshult i grannsocknen Örkened, Lisbeths födelsesocken. Missväxten var svår, även i Glimåkra socken. Kyrkoprotokoll från 22 april 1827 visar att 15 av de mest behövande åborna (självägande bönder) i Glimåkra socken skulle få nödhjälp (lån) från kyrkan. Att det bara blev femton som bedömdes behöva hjälp berodde på att regeringen skulle dela ut hela 28 000 riksdaler i lån till behövande för att kunna köpa bröd och utsäde till 1827 års sådd och huvuddelen av Glimåkras befolkning ansågs kunna få del av denna hjälp istället för av socknens lokala bistånd.

När laga skifte genomfördes i Simontorp år 1838 delades familjens gård i två delar. Åke behöll den ena delen (1/4 mantal) och sonen Anders fick den andra halvan (1/4 mantal). Kanske hoppades familjen att man då skulle få dubbel tilldelning av mark? Marken delades dock inte efter hur många ägare/boende utan efter värde och därmed blev inte tilldelningen större än om gården varit odelad. I skifteshandlingarna finns det beskrivet om hur det bråkades mellan Åke och hans bröder Sven och Jöns.

Laga skiftet innebar att gård nr 3 skulle flyttas söderut och bilda det som idag är Simontorp Södergård. Där finns idag en större gårdsplan med två boningshus och flera uthuslängor. Det ena boningshuset ägde Åke och hans son Anders var sin halva av. Rent praktiskt gick man till väga så att man plockade ner husen bit för bit och satte ihop de igen på den nya platsen. Södergårdshusen har alltså stått på vår vedbacke tidigare!

Eftersom Anders bara var 15 år då skiftet genomfördes så blev det nog aldrig någon delning av hus och ägor i praktiken, men tanken var nog att han skulle bruka gården i sinom tid. Så blev det aldrig, men mer om det senare.

Åke och Lisbeth hade i slutet av 1830-talet hunnit få en stor familj, men alla barnen hade inte överlevt. Av tvillingarna Pehr och Kerstin som föddes 1839 dog lilla Kerstin vid åtta månaders ålder i ”bröstsjuka”. Även sonen Nils (f 1827) hade dött bara fem år gammal. Det står ingen dödsorsak angiven men det var inte ovanligt att små barn dog i sjukdomar eller olyckor. Både kikhosta och scharlakansfeber härjade i socknen och flera barn dog i sjukdomarna, även om Simontorp verkar ha klarat sig relativt bra.

Men nödåren var inte förbi…

Mitt under höskörden i juli 1844 började en intensiv regnperiod. Det regnade månader i sträck och ”stora fält var översvämmade, hö och säd låg flytande och förstört på marken”. Även potatisen drabbades, av potatissjuka, och kunde inte ätas. En tröst var att den kunde brännas till brännvin och husbehovsbränning var fortfarande tillåtet, men brännvin mättar dåligt.

Året därpå blev ett torrt år och skörden blev ännu en gång mager. Läget var förtvivlat med två sådana år på varandra. Säd och mjöl kunde bara köpas i kuststäder som fick leverans från utlandet och dessa leveranser sålde slut snabbt.

Landshövdingen i Kristianstad, Georg Ludvig von Rosen, ordnade sockenstämma i Lönsboda 21 april 1847. Han förklarade att sockenborna brände alldeles för mycket brännvin. 80 åbor hade anmält brännvinstillverkning år 1846 och totalt hade de en kapacitet på 1 819 kannor brännvin, ca 4 730 liter. Samtidigt härjade nöden stort bland backstugusittare och inhyseshjon. Torpare lindrade sin hunger med onaturlig föda (troligen barkbröd). Orsaken ansågs vara felslagen potatisskörd, dyrtid och brist på arbetsförtjänst (låg lön).

Landshövdingen Georg Ludvig von Rosen, tecknad 1840 av Maria Röhl.

Lisbeth och Åke ägde en egen gård och ansvarade för sin egen försörjning, men när skörden slår fel flera år i rad är det nog tufft med många barn att mätta. Våren 1847 var en svår tid även i Simontorps by. Den 21 mars avled Åke och Lisbeths son Anders, 24 år gammal. Åtta dagar senare tog Lisbeth sitt sista andetag. Bara någon vecka senare dog även Åkes bror, Sven Andersson på granngården. Kanske gjorde undernäring dem känsligare för sjukdom?

Lisbeths granne och svägerska, Nilla Nilsdotter (1795-1879), gift med Sven Andersson.

Dödsfallen drabbade familjen hårt och Åke tvingades sälja gården men han bodde kvar som inhyses med de yngsta fyra barnen. De övriga fick ge sig ut och arbeta som pigor och drängar i granngårdarna. Yngsta dottern Emilia var bara fem år gammal och såg sin familj upplösas.

Lisbeths sista år hade varit svåra och i familjen hade dottern Else drabbats av reumatisk värk och varit en tid på lasarettet i Kristianstad. Några glädjeämnen fanns ändå att glädja sig åt. De äldsta döttrarna Nilla och Sissa hade hunnit gifta sig och första barnbarnet hade fötts, Sissas dotter Kerstin.

Men vad hände med Lisbeths och Åkes övriga barn efter Lisbeths död?

Nillas make var åbo Per Tuvesson i Broby (gifta 1843). Nilla flyttade till Broby men paret skiljdes efter några år. I juli 1852 födde Nilla en son utom äktenskapet som dog bara några veckor gammal. Vintern efter gifte Nilla om sig med Nils Persson från Drakeberga och i mars 1853 emigrerar de till Amerika. Deras vidare öden är okända.

Sissas make var Niklas Olsson, född i Mölleröd i Glimåkra socken (gifta 1846). Niklas och Sissa kom att bo kvar i Simontorp och fick sex barn. Det noteras att de bor i ett gatehus under gård nr 3 och de betecknas som fattiga eller inhyses under större delen av sina liv.

Sonen Anders köpte (eller snarare fick överta) halva familjens gård vid 15 års ålder och stod som ägare av denna halva till sin död nästan ett decennium senare. Han dog vid 24 års ålder och det har inte noterats någon dödsorsak i kyrkböckerna. Runtom i Glimåkra och dess grannsocknar finns mässling, kikhosta och lunginflammation angivna som dödsorsaker, främst bland barn och äldre personer. När farbrodern Sven avled några veckor senare noteras halssjuka som orsak. Det verkar troligt att det grasserade någon smittsam sjukdom som tog Anders, hans mamma Lisbeths och farbrodern Svens liv inom loppet av några veckor. I vilket fall som helst så avled gårdens utsedda övertagare och de yngre bröderna var för unga. Nästa bror i syskonskaran var Nils, som bara var tretton år gammal. Gården köptes av Pehr Ingemansson år 1849 och den kvarvarande familjen övergick till att bli inhyses hos den nye ägaren.

Dottern Else var vid moderns död 22 år gammal. Hon hade som nämnts fått åka till lasarettet i Kristianstad för sin reumatiska värk några år tidigare. Värk och smärta bör ha hämmat henne från unga år, men hon flyttade 1845 till Nöbbelöv i Broby socken och blev piga hos sin moster Bengta och hennes familj. Else är svårfunnen i kyrkböckerna eftersom det saknas böcker och dessutom har det brunnit i arkiven i Knislinge och Hjärsås dit hon snart flyttade. Men i mars 1854 gifte sig Else med John Svensson och de bildade familj och fick fyra barn. Dessvärre blev de två yngsta, tvillingarna Ingri och Elise bara några dagar gamla. Familjen är bofast i ett torp under Westerlöfs nummer 13 i Kviinge socken under flera decennier. När dottern Karna emigrerade till Schleswig-Holstein så flyttade föräldrarna till ”Minisota, Cisago Lake. (Bör vara Minnesota, delstat som gränsar till the Great Lakes. Förr kallades en av sjöarna för Chicago Lake.) Troligen var det också dit som äldsta sonen Anders emigrerat några år tidigare. Else och Johns vidare öden är okända.

Dottern Agda var arton år gammal när brodern och modern dog. Hon hade arbetat en tid hos systern Sissa och hennes make Niklas som nyligen fått sitt första barn. På hösten 1847 flyttade hon och lillasyster Karna till Västraby i Emmislövs socken där de blir pigor. Agda flyttade lite fram och tillbaka under några år, Knislinge, Hjärsås och sedan till Kviinge socken där hon var piga under fyra år, 1850–1854, innan hon flyttade till Köpenhamn. Agda var då 25 år gammal och här tar spåret slut. Hennes vidare öde är okänt.

Dottern Karna var bara femton år gammal när hon flyttade till Västraby i Emmislövs socken med storasyster Agda för att bli piga. Efter några år flyttade hon till Nöbbelöv i Broby socken och blev piga hos sin (då avlidna) moster Bengtas familj. Karna bodde några år där innan hon skrevs hemma hos fadern i Simontorp ett år och sedan till Västraby igen, på samma gård som några år innan. Året efter blev hon piga på en granngård i Västraby innan hon i oktober 1855 noterades för flytt till Danmark. Här försvinner spåren efter Karna.  

Sonen Nils var bara tretton år då modern dog. Han och de yngre syskonen bodde kvar med pappa Åke som inhyses hos den nye ägaren. Vid 17 års ålder flyttade Nils till Kviinge socken. I samma socken bodde redan de äldre systrarna Else och Agda. Rimligtvis har de lämnat goda referenser så att brodern kunde få arbete. Nils blev dräng på Almö, Kviinge nr 4 men två år senare flyttade han vidare till Knislinge. Enligt utflyttningsattesten var han ”välfrejdad” och har ”enligt egen uppgift vistats några veckor i Broby hos Sandberg”. Han har tagit nattvarden, var ”för ung” för äktenskap och var vaccinerad. Här försvinner tyvärr spåret efter Nils.

Sonen Ola var elva år gammal 1847. Han bodde kvar hemma med pappa Åke till arton års ålder då han flyttade till Kristianstad där spåret tyvärr tar slut.

Yngste sonen Pehr var åtta år gammal när modern dog. Sjutton år gammal flyttade han till Kviinge, till Westerlöfs gård, Jordstugan, nr 20. Här noterades Pehr som dräng, inflyttad 1856. Redan året efter flyttade han vidare till Kristianstad. Här tar tyvärr spåret slut och Pehrs vidare öde är okänt.

Yngsta dottern Emilia var bara fem år gammal då brodern och modern dog. Emilia eller Emma som hon ibland skrevs som, bodde kvar hemma hos pappa Åke ända tills hon 1867 gifte sig med Bengt Olsson. Han hade då varit dräng i granngården i Simontorp. Emilia och Bengt fick med tiden en rätt stor familj med sju barn. De tre äldsta sönerna föddes i Simontorp och här noterades familjen som ”arbetare” så de ägde inte något eget torp.

1872 flyttade familjen till Gamlarp i Glimåkra socken. Här benämndes de torpare och hade alltså ett eget litet hus och här föddes de fyra yngsta barnen. Emilia och Bengt bodde kvar i Gamlarp i över 50 år, ända fram till 1925. Den sista tiden bodde paret på ålderdomshemmet i Glimåkra och Bengt avled där 1928 och Emilia 1931.

Det var alla Lisbeths barn, men Åke hade faktiskt ytterligare en dotter, Bolla.

Den lilla flickan Bolla föddes i juli 1814 av mamma Sissa Andersdotter från Tockarps ryttartorp med Åke Andersson från Simontorp som namngiven fader. Mamman Sissa var 33 år enligt födelseboken och pappan Åke Andersson var då knappt 20 år. Sissa var piga hos Åkes föräldrar men var inte det gifte som de önskat sonen. Tre år senare gifte sig Åke istället med Lisbeth Olasdotter från Lönsboda.

Bolla flyttade 1854 in på ett torp i Simontorp med sin familj. Vid denna tid var faderns hustru Lisbeth död sedan några år och det svårhanterliga släktskapet verkade inte besvära någon. Bollas halvsyster Sissa bodde i granntorpet och en annan halvsyster, Emilia, blev fadder åt Bollas son Sven som föddes 1858.

Rent arvsrättsligt var det viktigt om barnet var äkta eller oäkta och i 1734 års lag definierades ett barn som oäkta om det föddes utanför äktenskap och utan trolovning eller löfte om äktenskap. Å andra sidan fanns det i det här fallet inte mycket arv att få!

Bollas pappa och Lisbeths make, Åke Andersson, dog 1869-09-11 och hade då hunnit bli 75 år gammal.

Sammanfattningsvis fick familjen det tufft efter Lisbeths (och sonen Anders) död. De halvvuxna barnen fick tidigt ta tjänst som pigor och drängar runtom i bygden. Men familjesammanhållningen verkar ändå varit god. Syskonen återfinns i gårdar nära varandra och verkar ha hjälpt varandra till arbete. Äldsta dottern Sissa och yngsta dottern Emilia kunde stanna kvar i Glimåkra socken, medan övriga fick skapa sig en framtid någon annanstans. I flera fall emigrerade Lisbeths barn och barnbarn till Amerika, Tyskland och Danmark. Idag finns hennes ättlingar runt om i världen, men ännu finns Lisbeths nejlikor kvar i Simontorp.

I resterna av Lisbeth och Åkes trädgård finns ett äppelträd, någon nyponros och så de vackra små rosa nejlikorna som vi kallar Lisbeths nejlikor.

/Anette

Källor:

Kyrkoarkiv, Emmislövs socken
Kyrkoarkiv, Glimåkra socken
Kyrkoarkiv, Kviinge socken
Kyrkoarkiv, Örkened socken
Kyrkoarkiv, Östra Broby socken
Landsarkivets vägledning till Fader: okänd, 2007, Reine Rydén, Landsarkivet i Uppsala
Lazarus, Svenska millionärer: minnen och anteckningar. 3,, Stockholm, 1898 (pseud. för Carl Fredrik Lindahl)
Lundberg, Torsten, Bilder och blad ur Glimåkra sockens krönikebok. 2, Omkring 1560-[1828], Kristianstad, 1925
Röhl, Maria (1801–1875), Landshövdingen von Rosen, 1840, Kungliga biblioteket
Simontorps gårdsarkiv. Skifteshandlingar och fotografier.
Staël von Holstein, Joachim, Herrgårdsliv i Skåne för hundra år sedan: Överste Joachim Staël von Holsteins dagböcker, Scania, Malmö, 1933
Tomenius, John, Bland göingar på 1800-talet: Byaliv i Göinge, del 2 : bland backstugusittare, dragoner, illgärningsmän, torpare, hantverkare, handelsmän och bönder, Monitor-förl., Kristianstad, 2002

En länsmansgård år 1780

Kronolänsman Magnus Tostenberg och hans hustru Anna Margaretha Lundgren flyttade in 1778 in på Simontorp Östergård och arkiven gör det möjligt för oss att besöka dem. Låt oss se oss omkring!

Gården är vid denna tid en kringbyggd gård, till största delen byggd i trä. Vi kommer in på gårdplanen genom ingången i söder. Det finns gott om djur runt husen. Magnus är säkert mycket stolt över sin fina, kastenjebruna ridhäst som han använder i tjänsten. När han är på tjänsteärenden rider han med dubbla pistoler och sabel, ibland för att jaga missdådare men oftare rör det sig nog om att hämta upp skatter eller kanske ordna med bouppteckningar och liknande för traktens folk. Det finns sex kor och lika många ungdjur. En stor tjur blänger på oss där han står tjudrad. Några får och deras lamm betar i en hage och på gårdsplanen ligger en sugga som just fått smågrisar och solar sig. I bigården på boningshusets sydsida surrar bina runt halmkuporna. Djuren är välmående och det syns att Magnus är intresserad av avel.

I ”Dagliga stugan” (idag vår Storstu” finns tapetrester från slutet av 1700-talet kvar. Troligen är dessa från länsman Tostebergs tid. Observera den sneda avslutningen uppe till höger. När tapeterna sattes upp var rummet en ryggåsstuga med välvt tak och låga sidoväggar.

När vi stiger in i huset har vi Folkstugan längst till vänster. Detta är tjänstefolkets arbetsplats och pigorna Gunill och Kjerstin sover även här i en gemensam säng som står i hörnet. Drängarna sover större delen av året ute hos hästarna. Pigorna får lite extra hjälp av tant Ella, som är inhyseshjon på gården. Länsmannen låter henne och hennes treårige son Åke bo på gården mot en mindre ekonomisk ersättning från socknen. Det passar bra för de kan hjälpa till efter förmåga och det är faktiskt så att Åkes far är en av drängarna på gården, men om detta talar man inte så mycket om. I Folkstugan finns ett stort bord där de anställda äter. I regel använder de tallrikar av trä och träskedar. Var och en har sin egen kniv. Rakt framför ingången har vi grovköket med alla redskap som behövs för matlagning och liknande. Gården är i stort sett självförsörjande på mat. Säden som växer på åkrarna mals i den egna skvaltkvarnen uppe vid ån och bakas sedan till bröd. En del av kornas mjölk blir till smör och ost. Av de övriga djuren tillreds korvar och saltkött. Även hudarna tas tillvara och garvas med ekbark i ett uthus. Utrustningen tyder på att matlagningen är ganska avancerad. Det finns spritsar till att göra fina kakor, durkslag, mortlar och en mängd mått i olika storlekar. I grovköket förvaras även sådant som smörkärnor, baktråg, ostformar och byttorna med sill och salt kött.

Går vi till höger kommer vi in i Dagliga stugan som är gårdens största rum. I den rymliga ryggåsstugan är det varmt året runt eftersom den stora öppna spisen med bakugn står här. All mat lagas över öppen eld och där finns en mängd olika redskap. En kittel kan hängas på en ställning över elden och kött kan grillas på stekspett. Det är högt i tak i rummets mitt, men ytterväggarna där fönstren sitter är låga.

Längs väggarna finns väggfasta bänkar och vintertid kan det nog bli ganska trångt då alla sorters sysslor behöver utföras i samma rum. Här snickras och repareras träföremål och vid spisen spinner man ullen till garn. Riktigt trångt blir det när vävstolen är uppsatt för vävning. Men nu är det vår och Anna Margaretha kan husera själv i stugan. Hon är bara 19 år gammal och i vaggan ligger hennes och Magnus dotter Sara Beata. Anna Margarethas ansvarsområde är att leda arbetet på gården. Mat skall serveras till ett tiotal personer flera gånger om dagen. Det skall bäras ved och vatten och eftersom allt mat görs från grunden tar det tid. Kanske är hon även den som sköter odlingarna för på bordet ligger en trädgårdsbok ”Quirfelts örtagårdssällskap”. På hedersplatsen mellan dörrarna står det dyra golvuret och i övrigt består möbleringen av några enklare bord och stolar. Det syns att vi har kommit till ett välbärgat hem för stugan har målade tapeter i orange och gredelint.

På andra sidan stugan finns Anna Margarethas och Magnus egen kammare. Deras säng är väl bäddad med rejäla bolstrar och täcken. Den är inte så stor men innanför den finns den så kallade ”goss-kammaren” där man kanske tänkt att barnen skall sova med tiden. Fast det blir nog trångt för rummet är fullt med klädkistor. Länsman Tostenberg är något av en klädsnobb och har en mängd modekläder. Fina jackor och rockar som skall hålla kylan borta och pråliga västar i rött, gult och grönt. Kläderna förvaras i kistor som bärs upp på högloften när det inte är säsong.

Tar vi den andra dörren från Dagliga stugan kommer vi in i Magnus tjänsterum och här tar den fyrtioårige Herr Länsmannen själv emot. Han har på sig sin blå jacka i ”camelott” (ett tjockt blankt ylletyg) och ett par svarta sammetsbyxor som slutar vid knäna och under dessa ett par vita silkesstrumpor och ett par svarta skor. Under rocken bär han en gul väst av ”Chamois” (tunt getskinn). Inför de det fina besöket är han finklädd med knäspännen i silver och på fingret blänker en rejäl guldring. I jackans bröstficka tittar en näsduk av silke upp och på huvudet har han sin peruk. Han står vid fönstret och skriver på en imponerande pulpet. Det är en rejäl sak i ek med förgyllda beslag. Här finns hans skrivdon, sigillstämplar och liknande. I ett skåp finns pistolerna med kruthorn och ammunition och på väggen hänger den skräckinjagande tjänstesabeln i sitt gehäng.

I arbetsrummet finns även en välfylld bokhylla som visar på att här bor en välutbildad man. Han studerar tyska, latin och matematik. Eftersom han ofta framträder offentligt vid tinget har han säkert stor nytta av boken Tungans styrelse, som innehåller praktiska tips för talare. Vi finner även böcker med förlagor till olika offentliga dokument. Herr länsmannen verkar även vara road av fabler för det står flera olika verk av den typen i hans bokhylla. Att familjen är respektabelt kristen syns på deras bibel och ett antal psalmböcker och predikosamlingar. Det går att arbeta i rummet även på vintern för det finns en extra skorstenspipa som leder ner till en liten sättugn av järn i arbetsrummet. Till denna skorsten har även en mindre sättugn kopplats som värmer husfolkets sängkammare.

Herr länsmannen och hans hustru bjuder därefter in oss i salen som främst används när man har gäster och affärsbekanta på besök. Även detta rum kan värmas upp med en rejält tilltagen sättugn. Här finns ett par vackert målade skänkskåp där porslin och glas förvaras. På bordet tronar ett par rejäla ljusstakar av tenn. På väggarna hänger det speglar med förgyllda ramar och flera stycken vägglampetter i mässing. I hörnet finns ett skåp där brännvin och vin förvaras. Längs långväggen står en soffa med blårandigt överdrag. Det finns ett matsalsbord med en fin linneduk och sex grönmålade stolar. Fönstren pryds av hemvävda gardiner av lin som odlats på gården. För denna verksamhet finns en linbasta en bit ifrån gården som ger Anna Margareta en del egna pengar.

Vi slår oss ner i ett par bekväma röda länstolar och får frågan om vi önskar kaffe eller the. Det dukas fram fina porslinskoppar och silverskedar och pigan Kjerstin kommer från köket med kaffekannan. Magnus tar fram sin silverbeslagna sjöskumspipa och tänder den med välbehag medan han berättar om livet på gården. Han deltar inte så mycket själv i själva jordbruket, men övervakar verksamheten. Drängen Ola är den som håller i det dagliga arbetet på åkrarna och vid sågverket och har hjälp av ynglingarna Måns och Håkan. Det vattendrivna sågverket har ett sågblad och måste gå i stort sett dygnet om så här på våren när det finns skärvatten. En annan inkomstbringande sidoverksamhet är brännvinsförsäljningen som sköts från en lite krogstuga vid landsvägen. Magnus har inget eget bränneri utan brännvinet köps in av hans svärfar, inspektor Lundgren.

Detta är vad vi kan utläsa av de bevarade handlingarna. Vi vet inte mycket om Magnus och Anna Margarethas bakgrund innan de kom till gården, men de ger intryck av stort välstånd och myndighet. Idyllen varar dock inte så länge till. Magnus drabbades av ”tvinsot”, kanske var det cancer, och avled två år senare. Den unga änkan var då gravid och födde kort därefter deras son Johan, men han fick ett kort liv och dog som så många andra spädbarn på hösten 1782. Den unga änkan gifte om sig med häradets nye länsman Johan Magnus Lindell och kunde bo kvar på gården en tid tillsammans med dottern Sara Beata innan de flyttade vidare. Men det är en annan historia.

/Anders

Källor:

Östra Göinge häradsrätts arkiv, Bouppteckningar
Glimåkra kyrkoarkiv, Husförhörslängder och flyttlängder

Turister i ett krigshärjat Europa

På den lilla gården i Gummarp utanför Glimåkra växte det under 1900-talets början upp en syskonskara på hela 11 barn. De fick börja arbeta tidigt och omständigheterna var små. Att nöjesresa var inte att tänka på. När sedan Andra Världskriget kom var Sverige i princip isolerat under många år. Men när freden kom tog syskonen Gunnar och Torsten Svensson chansen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De beslöt sig för att ge sig ut på bilsemester nedåt kontinenten. Torsten hade skaffat en liten bil och de packade in tält och campingutrustning och gav sig i väg utan någon exakt resplan. Ingen av dem hade någonsin varit utomlands och de talade inte heller något annat språk än göingska. Gunnar var runt 25 år och Torsten runt 30, båda inbitna ungkarlar men med ett gott självförtroende.

Färden gick först till Danmark som under fem år varit ockuperat av Tyskland men klarat sig relativt väl undan bombningar och strider. Allt gick väl så de fortsatte ner mot tyska gränsen. Gunnar hade ryckt in i lumpen precis före kriget och hållits kvar i tjänst så länge kriget varade. Han hade tjänstgjort i en eldledargrupp och befunnits sig vid norska gränsen under större delen av kriget. Även Torsten hade under en tid varit beredskapssoldat i samma område. Hotet från de tyska soldaterna andra sidan gränsen hade då varit påtagligt. Nu, bara något år senare, träffade de vid gränsen på tyska gränsvakter som ännu bar samma uniformer som de gjort under kriget. Gunnar har berättat att han uppfattade dem som rätt skrämmande. Resan gick dock vidare utan problem. De tältade, sov i höstackar på fälten och vid något tillfälle övernattade de till och med i en skyttegrav. I en sådan fann Torsten en kvarlämnad tysk hjälm med hakkors på som han tog med sig hem som souvenir.

Torsten Svensson (Kockendahl), troligen i Hamburg

De turistade i ett totalt ödelagt Hamburg och fick nu med egna ögon se den ödeläggelse som radion rapporterat om under de senaste åren. Staden hade sensommaren 1943 utsatts för häftiga allierade bombningar som orsakat en eldstorm som utplånat de centrala delarna av staden och dödat över 40 000 människor. Osbybon Gösta Lundin besökte Hamburg året därpå och hamnade mitt i ett nytt, mindre anfall. När han kom ut ur skyddsrummet brann det överallt. Gatorna var blockerade, väldiga bombkratrar i gatorna och träd som knäckts som tändstickor. Gösta Lundin beskrev upplevelsen som ”en kuslig och skrämmande bild från 20 århundradets kulturvärld.” En annan liknande upplevelse beskrev han som:  ”Ett sannskyldigt helvete på jorden…Detta är vansinnet i dess högsta potens, och den kultur, som föder av sig sådana alster har, synes det mig, icke något existensberättigande mer.”

För Gunnar och Torsten måste det ha varit spännande att upptäcka att livet, trots allt, gått vidare. De fortsatte sin resa, nu med Paris som mål. När de hade kommit så långt att de hade Eiffeltornet inom synhåll gick bilen sönder. Med lite tur hittade de en bilverkstad i en Parisförort och lyckades göra sig så pass förstådda att de kunde lämna in bilen för lagning. Under tiden begav de sig till fots in mot centrum. Det var rätt mycket längre att gå än de trott för Paris var stort. Men så småningom kom de fram och kunde turista vid Eiffeltornet och Triumfbågen. På något sätt lyckades de även hitta tillbaka till den bilverkstad där de lämnat bilen. Med den tur som ofta hänger ihop med ett gott självförtroende kom de tillbaka lagom för att hämta ut sin reparerade bil och de kunde påbörja hemresan.

Gunnar Svensson vid Triumfbågen i Paris

Båda bröderna kom att få blodad tand och reste en hel del i framtiden. I Osbytrakten är Torsten känd som byggmästare under namnet Torsten Kockendahl. Detta efternamn tog familjen när Torsten gifte sig med sin Iris från Kockö i Västergötland, men detta är en annan historia…

/Anders

Renoveringen av gården så här långt. Del 4: Lillstu – rummet med en egen biografi!

Lillstu är ett spännande rum eftersom det alltid varit något av husets hjärta. När gården fungerade som ett självförsörjande storhushåll var detta ”personalmatsalen” där mat serverades till familjen, pigor och drängar fem gånger om dagen. Rummet ligger i längans östra ände med god uppsikt över infarten. Under Beredskapstiden togs rummet över av militären och fungerade som högkvarter för de militärer som bevakade bron. Detta berodde på telefonen som hängde på gavelväggen.

 

Den gamla dörren till hallen återfanns bak sovrumstapeten!

 

Sedan 1960-talet hade rummet fungerat som sovrum och därför hade dörren till hallen satts igen. Även det gamla köket var flyttat och låg i andra änden av huset. Målet med vår renovering var att återskapa husets planlösning och låta rummen, där det var möjligt, återfå sina gamla funktioner. Eftersom det gamla köket saknade sittplatser blev Lillstu vår köksmatsal. Lämpliga möbler att restaurera kunde vi hitta runt om på gården.

 

De gamla timmerväggarna är inte raka. Tapetsering är därför en utmaning…

 

Lillstu var ett rum som användes mycket och dessutom länge utsattes för sot och rök från fotogenlampor. Därför tapetserade man om ofta. Vi hittade inte mindre än 23 lager tapeter, där de äldsta är upp mot 200 år. Detta fynd inspirerade oss till skriva boken ”Ett rums historia – Berättelsen om Lillstu”. Vi valde tapeten ”Dellen blå” från Duros gammalsvenska kollektion från 2011 som ger rummet rätt känsla och harmonierade med de möbler och tavlor vi ville ha. (Ej sponsrat inlägg)

Köksbordet och soffan fanns i rummet när jag var liten och här har jag många kvällar suttit och ”kurat skymning” med min farmor och farfar. Mysigt. De flesta föremålen har en egen historia som ger extra känsla. Skåpet till vänster snickrades till exempel på gården Dalshult i Östra Göinge för cirka 150 år sedan.

/Anders