En länsmansgård år 1780

Kronolänsman Magnus Tostenberg och hans hustru Anna Margaretha Lundgren flyttade in 1778 in på Simontorp Östergård och arkiven gör det möjligt för oss att besöka dem. Låt oss se oss omkring!

Gården är vid denna tid en kringbyggd gård, till största delen byggd i trä. Vi kommer in på gårdplanen genom ingången i söder. Det finns gott om djur runt husen. Magnus är säkert mycket stolt över sin fina, kastenjebruna ridhäst som han använder i tjänsten. När han är på tjänsteärenden rider han med dubbla pistoler och sabel, ibland för att jaga missdådare men oftare rör det sig nog om att hämta upp skatter eller kanske ordna med bouppteckningar och liknande för traktens folk. Det finns sex kor och lika många ungdjur. En stor tjur blänger på oss där han står tjudrad. Några får och deras lamm betar i en hage och på gårdsplanen ligger en sugga som just fått smågrisar och solar sig. I bigården på boningshusets sydsida surrar bina runt halmkuporna. Djuren är välmående och det syns att Magnus är intresserad av avel.

I ”Dagliga stugan” (idag vår Storstu” finns tapetrester från slutet av 1700-talet kvar. Troligen är dessa från länsman Tostebergs tid. Observera den sneda avslutningen uppe till höger. När tapeterna sattes upp var rummet en ryggåsstuga med välvt tak och låga sidoväggar.

När vi stiger in i huset har vi Folkstugan längst till vänster. Detta är tjänstefolkets arbetsplats och pigorna Gunill och Kjerstin sover även här i en gemensam säng som står i hörnet. Drängarna sover större delen av året ute hos hästarna. Pigorna får lite extra hjälp av tant Ella, som är inhyseshjon på gården. Länsmannen låter henne och hennes treårige son Åke bo på gården mot en mindre ekonomisk ersättning från socknen. Det passar bra för de kan hjälpa till efter förmåga och det är faktiskt så att Åkes far är en av drängarna på gården, men om detta talar man inte så mycket om. I Folkstugan finns ett stort bord där de anställda äter. I regel använder de tallrikar av trä och träskedar. Var och en har sin egen kniv. Rakt framför ingången har vi grovköket med alla redskap som behövs för matlagning och liknande. Gården är i stort sett självförsörjande på mat. Säden som växer på åkrarna mals i den egna skvaltkvarnen uppe vid ån och bakas sedan till bröd. En del av kornas mjölk blir till smör och ost. Av de övriga djuren tillreds korvar och saltkött. Även hudarna tas tillvara och garvas med ekbark i ett uthus. Utrustningen tyder på att matlagningen är ganska avancerad. Det finns spritsar till att göra fina kakor, durkslag, mortlar och en mängd mått i olika storlekar. I grovköket förvaras även sådant som smörkärnor, baktråg, ostformar och byttorna med sill och salt kött.

Går vi till höger kommer vi in i Dagliga stugan som är gårdens största rum. I den rymliga ryggåsstugan är det varmt året runt eftersom den stora öppna spisen med bakugn står här. All mat lagas över öppen eld och där finns en mängd olika redskap. En kittel kan hängas på en ställning över elden och kött kan grillas på stekspett. Det är högt i tak i rummets mitt, men ytterväggarna där fönstren sitter är låga.

Längs väggarna finns väggfasta bänkar och vintertid kan det nog bli ganska trångt då alla sorters sysslor behöver utföras i samma rum. Här snickras och repareras träföremål och vid spisen spinner man ullen till garn. Riktigt trångt blir det när vävstolen är uppsatt för vävning. Men nu är det vår och Anna Margaretha kan husera själv i stugan. Hon är bara 19 år gammal och i vaggan ligger hennes och Magnus dotter Sara Beata. Anna Margarethas ansvarsområde är att leda arbetet på gården. Mat skall serveras till ett tiotal personer flera gånger om dagen. Det skall bäras ved och vatten och eftersom allt mat görs från grunden tar det tid. Kanske är hon även den som sköter odlingarna för på bordet ligger en trädgårdsbok ”Quirfelts örtagårdssällskap”. På hedersplatsen mellan dörrarna står det dyra golvuret och i övrigt består möbleringen av några enklare bord och stolar. Det syns att vi har kommit till ett välbärgat hem för stugan har målade tapeter i orange och gredelint.

På andra sidan stugan finns Anna Margarethas och Magnus egen kammare. Deras säng är väl bäddad med rejäla bolstrar och täcken. Den är inte så stor men innanför den finns den så kallade ”goss-kammaren” där man kanske tänkt att barnen skall sova med tiden. Fast det blir nog trångt för rummet är fullt med klädkistor. Länsman Tostenberg är något av en klädsnobb och har en mängd modekläder. Fina jackor och rockar som skall hålla kylan borta och pråliga västar i rött, gult och grönt. Kläderna förvaras i kistor som bärs upp på högloften när det inte är säsong.

Tar vi den andra dörren från Dagliga stugan kommer vi in i Magnus tjänsterum och här tar den fyrtioårige Herr Länsmannen själv emot. Han har på sig sin blå jacka i ”camelott” (ett tjockt blankt ylletyg) och ett par svarta sammetsbyxor som slutar vid knäna och under dessa ett par vita silkesstrumpor och ett par svarta skor. Under rocken bär han en gul väst av ”Chamois” (tunt getskinn). Inför de det fina besöket är han finklädd med knäspännen i silver och på fingret blänker en rejäl guldring. I jackans bröstficka tittar en näsduk av silke upp och på huvudet har han sin peruk. Han står vid fönstret och skriver på en imponerande pulpet. Det är en rejäl sak i ek med förgyllda beslag. Här finns hans skrivdon, sigillstämplar och liknande. I ett skåp finns pistolerna med kruthorn och ammunition och på väggen hänger den skräckinjagande tjänstesabeln i sitt gehäng.

I arbetsrummet finns även en välfylld bokhylla som visar på att här bor en välutbildad man. Han studerar tyska, latin och matematik. Eftersom han ofta framträder offentligt vid tinget har han säkert stor nytta av boken Tungans styrelse, som innehåller praktiska tips för talare. Vi finner även böcker med förlagor till olika offentliga dokument. Herr länsmannen verkar även vara road av fabler för det står flera olika verk av den typen i hans bokhylla. Att familjen är respektabelt kristen syns på deras bibel och ett antal psalmböcker och predikosamlingar. Det går att arbeta i rummet även på vintern för det finns en extra skorstenspipa som leder ner till en liten sättugn av järn i arbetsrummet. Till denna skorsten har även en mindre sättugn kopplats som värmer husfolkets sängkammare.

Herr länsmannen och hans hustru bjuder därefter in oss i salen som främst används när man har gäster och affärsbekanta på besök. Även detta rum kan värmas upp med en rejält tilltagen sättugn. Här finns ett par vackert målade skänkskåp där porslin och glas förvaras. På bordet tronar ett par rejäla ljusstakar av tenn. På väggarna hänger det speglar med förgyllda ramar och flera stycken vägglampetter i mässing. I hörnet finns ett skåp där brännvin och vin förvaras. Längs långväggen står en soffa med blårandigt överdrag. Det finns ett matsalsbord med en fin linneduk och sex grönmålade stolar. Fönstren pryds av hemvävda gardiner av lin som odlats på gården. För denna verksamhet finns en linbasta en bit ifrån gården som ger Anna Margareta en del egna pengar.

Vi slår oss ner i ett par bekväma röda länstolar och får frågan om vi önskar kaffe eller the. Det dukas fram fina porslinskoppar och silverskedar och pigan Kjerstin kommer från köket med kaffekannan. Magnus tar fram sin silverbeslagna sjöskumspipa och tänder den med välbehag medan han berättar om livet på gården. Han deltar inte så mycket själv i själva jordbruket, men övervakar verksamheten. Drängen Ola är den som håller i det dagliga arbetet på åkrarna och vid sågverket och har hjälp av ynglingarna Måns och Håkan. Det vattendrivna sågverket har ett sågblad och måste gå i stort sett dygnet om så här på våren när det finns skärvatten. En annan inkomstbringande sidoverksamhet är brännvinsförsäljningen som sköts från en lite krogstuga vid landsvägen. Magnus har inget eget bränneri utan brännvinet köps in av hans svärfar, inspektor Lundgren.

Detta är vad vi kan utläsa av de bevarade handlingarna. Vi vet inte mycket om Magnus och Anna Margarethas bakgrund innan de kom till gården, men de ger intryck av stort välstånd och myndighet. Idyllen varar dock inte så länge till. Magnus drabbades av ”tvinsot”, kanske var det cancer, och avled två år senare. Den unga änkan var då gravid och födde kort därefter deras son Johan, men han fick ett kort liv och dog som så många andra spädbarn på hösten 1782. Den unga änkan gifte om sig med häradets nye länsman Johan Magnus Lindell och kunde bo kvar på gården en tid tillsammans med dottern Sara Beata innan de flyttade vidare. Men det är en annan historia.

/Anders

Källor:

Östra Göinge häradsrätts arkiv, Bouppteckningar
Glimåkra kyrkoarkiv, Husförhörslängder och flyttlängder

Turister i ett krigshärjat Europa

På den lilla gården i Gummarp utanför Glimåkra växte det under 1900-talets början upp en syskonskara på hela 11 barn. De fick börja arbeta tidigt och omständigheterna var små. Att nöjesresa var inte att tänka på. När sedan Andra Världskriget kom var Sverige i princip isolerat under många år. Men när freden kom tog syskonen Gunnar och Torsten Svensson chansen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De beslöt sig för att ge sig ut på bilsemester nedåt kontinenten. Torsten hade skaffat en liten bil och de packade in tält och campingutrustning och gav sig i väg utan någon exakt resplan. Ingen av dem hade någonsin varit utomlands och de talade inte heller något annat språk än göingska. Gunnar var runt 25 år och Torsten runt 30, båda inbitna ungkarlar men med ett gott självförtroende.

Färden gick först till Danmark som under fem år varit ockuperat av Tyskland men klarat sig relativt väl undan bombningar och strider. Allt gick väl så de fortsatte ner mot tyska gränsen. Gunnar hade ryckt in i lumpen precis före kriget och hållits kvar i tjänst så länge kriget varade. Han hade tjänstgjort i en eldledargrupp och befunnits sig vid norska gränsen under större delen av kriget. Även Torsten hade under en tid varit beredskapssoldat i samma område. Hotet från de tyska soldaterna andra sidan gränsen hade då varit påtagligt. Nu, bara något år senare, träffade de vid gränsen på tyska gränsvakter som ännu bar samma uniformer som de gjort under kriget. Gunnar har berättat att han uppfattade dem som rätt skrämmande. Resan gick dock vidare utan problem. De tältade, sov i höstackar på fälten och vid något tillfälle övernattade de till och med i en skyttegrav. I en sådan fann Torsten en kvarlämnad tysk hjälm med hakkors på som han tog med sig hem som souvenir.

torsten-i-hamburg-kopia.jpg
Torsten Svensson (Kockendahl), troligen i Hamburg

De turistade i ett totalt ödelagt Hamburg och fick nu med egna ögon se den ödeläggelse som radion rapporterat om under de senaste åren. Staden hade sensommaren 1943 utsatts för häftiga allierade bombningar som orsakat en eldstorm som utplånat de centrala delarna av staden och dödat över 40 000 människor. Osbybon Gösta Lundin besökte Hamburg året därpå och hamnade mitt i ett nytt, mindre anfall. När han kom ut ur skyddsrummet brann det överallt. Gatorna var blockerade, väldiga bombkratrar i gatorna och träd som knäckts som tändstickor. Gösta Lundin beskrev upplevelsen som ”en kuslig och skrämmande bild från 20 århundradets kulturvärld.” En annan liknande upplevelse beskrev han som:  ”Ett sannskyldigt helvete på jorden…Detta är vansinnet i dess högsta potens, och den kultur, som föder av sig sådana alster har, synes det mig, icke något existensberättigande mer.

För Gunnar och Torsten måste det ha varit spännande att upptäcka att livet, trots allt, gått vidare. De fortsatte sin resa, nu med Paris som mål. När de hade kommit så långt att de hade Eiffeltornet inom synhåll gick bilen sönder. Med lite tur hittade de en bilverkstad i en Parisförort och lyckades göra sig så pass förstådda att de kunde lämna in bilen för lagning. Under tiden begav de sig till fots in mot centrum. Det var rätt mycket längre att gå än de trott för Paris var stort. Men så småningom kom de fram och kunde turista vid Eiffeltornet och Triumfbågen. På något sätt lyckades de även hitta tillbaka till den bilverkstad där de lämnat bilen. Med den tur som ofta hänger ihop med ett gott självförtroende kom de tillbaka lagom för att hämta ut sin reparerade bil och de kunde påbörja hemresan.

gunnar0005
Gunnar Svensson vid Triumfbågen i Paris

Båda bröderna kom att få blodad tand och reste en hel del i framtiden. I Osbytrakten är Torsten känd som byggmästare under namnet Torsten Kockendahl. Detta efternamn tog familjen när Torsten gifte sig med sin Iris från Kockö i Västergötland, men detta är en annan historia…

/Anders

Renoveringen av gården så här långt. Del 4: Lillstu – rummet med en egen biografi!

Lillstu är ett spännande rum eftersom det alltid varit något av husets hjärta. När gården fungerade som ett självförsörjande storhushåll var detta ”personalmatsalen” där mat serverades till familjen, pigor och drängar fem gånger om dagen. Rummet ligger i längans östra ände med god uppsikt över infarten. Under Beredskapstiden togs rummet över av militären och fungerade som högkvarter för de militärer som bevakade bron. Detta berodde på telefonen som hängde på gavelväggen.

 

IMG_3241.JPG
Den gamla dörren till hallen återfanns bak sovrumstapeten!

 

Sedan 1960-talet hade rummet fungerat som sovrum och därför hade dörren till hallen satts igen. Även det gamla köket var flyttat och låg i andra änden av huset. Målet med vår renovering var att återskapa husets planlösning och låta rummen, där det var möjligt, återfå sina gamla funktioner. Eftersom det gamla köket saknade sittplatser blev Lillstu vår köksmatsal. Lämpliga möbler att restaurera kunde vi hitta runt om på gården.

 

IMG_3787.JPG
De gamla timmerväggarna är inte raka. Tapetsering är därför en utmaning…

 

Lillstu var ett rum som användes mycket och dessutom länge utsattes för sot och rök från fotogenlampor. Därför tapetserade man om ofta. Vi hittade inte mindre än 23 lager tapeter, där de äldsta är upp mot 200 år. Detta fynd inspirerade oss till skriva boken ”Ett rums historia – Berättelsen om Lillstu”. Vi valde tapeten ”Dellen blå” från Duros gammalsvenska kollektion från 2011 som ger rummet rätt känsla och harmonierade med de möbler och tavlor vi ville ha. (Ej sponsrat inlägg)IMG_4846

Köksbordet och soffan fanns i rummet när jag var liten och här har jag många kvällar suttit och ”kurat skymning” med min farmor och farfar. Mysigt. De flesta föremålen har en egen historia som ger extra känsla. Skåpet till vänster snickrades till exempel på gården Dalshult i Östra Göinge för cirka 150 år sedan.

/Anders