Guldgrävaren som alla trodde var död

Under tolv års tid skrev utvandraren Sven Fredrik Olsson regelbundet hem och berättade om sina äventyr. Men 1899 kom det sista brevet till Simontorp och därefter blev det tyst. Hemma i Simontorp blev familjen allt oroligare. Vad hade hänt Sven Fredrik? När det inte kom några fler brev försökte man förgäves göra efterforskningar, men ingen visste om Sven Fredrik hade omkommit eller begravts någonstans. Kanske hade han som så många andra rest till Sydafrika?

Livet måste ändå gå vidare. Theodor gifte sig och hustrun Lydia flyttade in och de bildade familj. Sven Fredrik dödförklarades så småningom och hans arv skiftades. Sven Fredriks gamle far Ola grubblade ännu på sin dödsbädd 1909 över vad som hänt hans son: ”Hur är det med Sven? Han måste väl ha dött, eftersom han inte hörts av.” När Theodors son Oscar 1933 fick en son fick denne namnet Sven (Sven-Arne) efter sin sedan länge försvunne gammelfarbror.

Sven Fredrik Olsson i San Fransisco innan försvinnandet 1899

Guldgrävaren

Världens kändaste guldfynd är nog det i kanadensiska Klondike 1896 och under några år for tiotusentals guldgrävare och lycksökare dit i jakt på guld och på några få år var de mest lättåtkomliga fynden inmutade och utgrävda. Men det måste finnas andra platser att leta på, och när ryktet om ett nytt stort fynd började spridas i San Francisco 1899 drabbades många av guldfeber.

Tre svenskar (en var visserligen norrman, men Sverige-Norge var då fortfarande en union) som hade återkommit från vildmarkerna i norr med en liten båt fullastad med guld. Deras osannolika historia är väl värd att berätta.

Oskar Erik Lindblom, John Bryntesson och Jafet Lindeberg

Dalslänningen John Bryntesson hade emigrerat till USA efter en extremt fattig uppväxt. Han var stor och stark och arbetade som rallare och gruvarbetare i Michigan. Ryktena från Klondike fick honom att 1898 försöka ta sig dit. Han valde att resa med båt från San Francisco till den lilla militärposteringen St. Michael i Alaska. Planen var att därifrån via Yukonfloden nå Klondike på den kanadensiska sidan. Men han hade inte råd att åka med hjulångarna upp för floden och blev kvar vid kusten. Av en slump hamnade han på den lilla missionsstationen i Golovnin Bay, tio mil norr om St. Michael.

Jafet Lindeberg var norsk same från Vardö och hade kommit till Alaska med sin familj i ett projekt som syftade till att införa renar. Samernas uppgift var att lära ut sina kunskaper till eskimåerna. Även Lindeberg hörde talas om guldfynden i Klondike och beslöt sig för att söka efter guld i Alaska. Han rymde från sitt jobb som renskötare och hamnade av en slump på Golovnins missionsstation vid Berings hav.

Dalkarlen Oskar Erik Lindblom hade emigrerat och slagit sig ner som skräddare i San Francisco men affärerna gick dåligt och han hade svårt att försörja sin familj. På en krog träffade han en skeppare som sökte besättningsmän och blev tillfrågad om han möjligen var en ”sailor”. Lindblom hörde fel och eftersom han trodde sig ha hört ”tailor”, svarade han ja. Skepparen bjöd då på sprit och när Lindblom nyktrat till upptäckte han att han befann sig till havs. Han hade i fyllan signerat ett tvåårsavtal som besättningsman på en valfångare! Fartyget lade till vid Saint Michael för proviantering och Lindblom tog chansen och rymde. Förföljd av valfångarna flydde han djupt in i vildmarken. Slutligen hamnade även den utmattade Lindblom på missionsstationen i Golovnin Bay.

De tre vinddrivna svenskarna slog sig ihop för att finna guld och planerade att segla längs kusten västerut. De lånade en liten båt av missionären, men hamnade i sjönöd i de hårda farvattnen. De räddades i sista stund av en skonare, som satte iland dem på på en öde kuststräcka. De hade knappast överlevt utan Lindebergs vildmarkskunskap. Han visste hur man fångade fisk och sjöfågel och hittade även annat ätbart. Dessutom hade han ett okuvligt gott humör vilket var nog så viktigt. De bosatte sig i några jordhålor där eskimåer haft en tillfällig boplats. Så småningom träffade de på en passerande eskimå och frågade honom vad platsen kallades. Denne svarade ”No name”, vilket de missuppfattade som Nome.

Boplatsen låg vid en liten flod, som Bryntesson gav namnet Snake river. Längs denna började de vaska efter guld. Lindblom var den minst uthållige av de tre och började efter några veckors tröstlöst vaskande tala om att ge upp och försöka ta sig hem. Då hände det. De hittade den 12 augusti 1898 världens guldrikaste bäck. De arbetade stenhårt långt ut på hösten, fyllde sin lilla båt med guld och lyckades ta sig till staden Sitka i södra Alaska där de registrerade in sin inmutning. När de deponerat guldet på banken, blev det konfiskerat av de lokala myndigheterna och först efter en rättegång i San Fransisco lyckades de få tillbaka sitt guld.

Diversearbetaren Sven Fredrik kan knappast ha undgått denna nyhet och när svenskarna bildade bolaget The Pioneer Mining Co för exploateringen av Snake river är det inte otroligt att Sven Fredrik drogs in i verksamheten. Bryntesson var både nykterist och djupt kristen och aktiv inom missionsförbundet. För sin första avlöning efter det att han anlänt till USA hade han köpt sångböcker och startat en söndagsskola. Brynteson föredrog att anställa skötsamma svenskar för att få pålitliga och effektiva arbetare och arbetsstyrkan i Nome var inom kort uppe i 400 man. Sven Fredrik var en stor och stark svensk som vuxit upp i en väckelsefamilj. Även om han nog inte själv var så djupt religiös i yngre år, kunde han säkert de rätta koderna för att framstå som en exemplarisk guldgrävare i Bryntesons ögon.

Det är också möjligt att Sven Fredrik tillhörde den grupp på 12 000 andra guldgrävare och lycksökare som inom ett år drog iväg till Nome i den största guldrushen efter Klondyke. I Nome fanns guldet vid kusten och det verkade enkelt att ta sig dit med båt jämfört med den strapatsrika vandring för att nå Klondike.  Allt som krävdes var att man kunde betala 200 dollar för biljetten. Det fanns flera reseföretag som specialiserat sig på guldgrävningsresor och gjorde massiv reklam för ”den gyllene stranden i Nome”. Det som reklamen inte berättade var att Nome saknade hamn vilket innebar att man måste ta sig in med flatbottnade båtar från ankringsplatserna flera kilometer ut. Vid dåligt väder kunde det bli mycket farligt och ibland helt omöjligt. Vissa fick vada iland och andra blev av med sitt bagage.

Nome år 1900. Guldutvinning pågår på stranden och tältstaden har börjat växa fram

Staden var det första året bara en tältstad på tundran och det var bara några hundra som övervintrade den första vintern, men de som återvände till civilisationen med guld i fickorna spädde på guldfebern ytterligare. Våren 1900 anlände 18 000 nykomlingar till Nome under bara sju veckor och något år senare var befolkningen uppe i 40 000 personer. En enorm flotta av passagerarskepp, lastångare, valfångare och en mängd segelfartyg låg på redden. På stranden såg det ut som en myrstack. Den del av stranden som nåddes av tidvattnet kunde inte mutas in och var därför fri för alla att vaska och hit sökte sig ”beach rats”, alla de som inte hade anställning eller råd med en egen inmutning. Till och med dansflickorna och bordellmammorna syntes i det grunda vattnet med uppknutna kjolar. Många av guldgrävare använde fotogendrivna pumpar och oset hängde över stranden.

Även om allt måste transporteras till Nome byggdes det snabbt en riktig stad som gick ända ner till stranden. På bilder från år 1900 syns ett myllrande gatuliv i en stad bestående av tvåvåningshus i trä. Men redan samma höst drabbades Nome av en hård höststorm och vågorna krossade många hus medan andra blåste sönder. Hundratals dödades och många andra blev husvilla. En stor katastrof inför vintern var att 10 000 ton kol spolades ut till havs och man överlevde genom att elda ved från de skepp som krossats mot stranden. Som om inte detta var tillräckligt härjade en tyfusepidemi och då det var stor brist på skor och kläder drogs dessa av de döda, vilket spred tyfusen ytterligare. De döda dumpades på tundran en bit från staden.

Det vi vet är att Sven Fredrik utan att lämna något meddelande till sina anhöriga reste till Nome för att en gång för alla bli rik. Om han själv behövde betala biljetten investerade han allt han ägde för att ta sig till Nome, men kanske reste han som anställd av Pioneer Mining. Amerikanerna var fördomsfulla mot de svenska guldgrävarna som de ansåg som rättskaffens, arbetsamma och godtroget naiva. Om värdelösa inmutningar kunde de säga: ”I´ll leave it to the Swedes”. Fördomarna ledde till att svenska guldgrävare var extra hårt ansatta av ”claimjumpers”, skrupellösa män som på alla sätt försökte ta över inmutningar. Många svenskar råkade ut för riggade rättsliga processer där domarna mutats. Det förekom även trakasserier, misshandel och till och med mord i kampen om inmutningarna. Ändå var det svenskar som gång på gång hittade de rikaste guldfyndigheterna. Svensken Anton Lundell hittade till exempel en klimp på fem kilo, värd 3300 dollar. ”Tur som en svensk” blev ett talesätt i Alaska, men snarare handlade det om idoghet och hårt arbete.

Livet i Nome var våldsamt och alla var ständigt beväpnade. Cheferna för Pioneer Mining hyrde in privata livvakter, vilka naturligtvis även de var svenskar. Den väldige Per Jansson, Bulldogg-Jansson, var förutom sitt mod och styrka omtalad för att alltid vara den som sköt först och var utrustad med fyra revolvrar, ett remingtongevär och ett avsågat hagelgevär. En annan livvakt var den förre sheriffen Per Nilsson, Pete Nelson, som var en erkänt skicklig revolverman. Han sköt ihjäl åtskilliga rånare utan att själv skadas. Sven Fredrik var som så många andra återvändande guldgrävare mycket tystlåten om sina upplevelser, men han har berättat att han ofta sov med en revolver på bröstet, beredd att försvara sitt guld. Dagligen påträffades rånoffer med kulhål eller med huvudet inslaget. Den som somnade berusad kunde vakna upp naken och utplundrad och det förekom att rövare med kloroform sövde guldgrävare i sina tält.

Förutom kriminaliteten var klimatet direkt farligt, i synnerhet under vintrarna. Under de långa snöstormarna kunde man behöva spänna rep mellan husen för att kunna ta sig fram. Vintern 1901 var det många nykomlingarna som inte trodde på uppgifterna om att det kunde bli 50 grader kallt. Eftersom hösten var ovanligt varm gav de sig ut för att arbeta på sina inmutningar och överraskades när kylan slog till vid nyår. Det lilla sjukhuset i Nome fylldes av förfrusna och efteråt hittades 200 guldgrävare döda runt staden.

Det tog kanske några år men så småningom hade Sven Fredrik hittat tillräckligt med guld för att skaffa sig egna inmutningar ute på den ödsliga tundran och på dessa arbetade Sven Fredrik i många år säkerligen många timmar om dagen. Vid ett tillfälle hittade han en riktigt rik fyndighet. Ur en enda skyffel grus kunde han vaska fram guld för 200 dollar! Det krävdes inte många sådana spadar för att köpa sig en hel gård hemma i Sverige. Flera gånger hade Sven Fredrik fått ihop en tillräcklig förmögenhet för att återvända hem men rikedomarna försvann lika snabbt igen.

I Nome fanns år 1900 ett hundratal salooner och det var aldrig brist på whiskey. En av barägarna var den legendariske Wyatt Earp, fd sheriff i Tombstone. 1899 inrättade han Dexter Saloon i Nome och han drev den stökiga inrättningen till hösten 1901. Det var enkelt att göra av med pengar då det fanns en hel industri som specialiserat sig på lura av guldgrävarna deras guld. Det fanns prostituerade som kunde vara både tandlösa eller enbenta då efterfrågan var hög. En annan kategori av kvinnor i Nome kallade för ”pankor”. Dessa var sofistikerade och välklädda och när någon lyckosam guldgrävare kom in till staden inledd de snabbt en flirt. Efter ett snabbt giftermål blev det en lika snabb skilsmässa, där kvinnan krävde ut en stor skadeersättning. I Nome fanns även professionella falskspelare som effektivt skinnade sina medspelare. När Sven Fredrik återvände från sina inmutningar kunde han inte låta bli att spela poker och naturligtvis förlorade han. Hans humör var fortfarande hetsigt och vid flera tillfällen blev det slagsmål och problem med polisen när han konstaterade att han blivit lurad.

Då biljetten söderut kostade åtskilliga dollar var det då bara att återvända ut i vildmarken för att vaska fram mer guld. Kanske var det också pinsamt att resa hem och erkänna sig lurad?

Under de långa vintrarna kunde inte Sven Fredrik vaska något guld. Då ägnade han sig åt pälsjakt istället. Tillsammans med en fransman tog han sig en gång långt norrut och jagade. Landet var helt öde och de träffade bara på en och annan eskimå. Han har själv berättat hur han som ”trapper” sov vid en stockeld under bar himmel och stekte hela kalkoner på spett över elden.

Perioderna ute i vildmarken blev allt längre och kanske låg hans inmutningar allt längre bort. När han 1919 återvände till Nome läste han i en tidning om fredsförhandlingar i samband med världskrigets slut. Han hade inte ens hört talas om något världskrig. Detta betyder att han inte hade varit i kontakt med omvärlden på närmare fem år! Nyheterna fick tankarna att gå till familjen hemma i Simontorp, men efter att ha tagit reda på att Sverige inte hade varit indraget i kriget kände han sig lugn igen och återvände ut i vildmarken.

Enligt släkttraditionen blev Sven Fredrik med tiden en uttalad enstöring som bodde extremt avlägset och i princip inte längre hade några kontakter med människor längre. Någon slags missionär skall ha sökt upp honom och med viss möda förmått honom att återvända till civilisationen i början av 1930-talet. Han hade då tillbringat närmare 30 år i en tilltagande ensamhet. Han var då i sjuttioårsåldern och de många åren i det kärva klimatet började ta ut sin rätt. Han beslöt sig för att åka hem och det blev en lång resa från andra sidan av jordklotet. Båt ner till Seattle eller möjligen San Fransisco, tåg tvärs över USA till New York där han steg ombord på Svenska Amerikalinjens passagerarfartyg M/S Gripsholm. Därefter blev det tåg från Göteborg till Glimåkra och slutligen några kilometer med taxi.

Sven Fredrik Olsson, passbild 1934

Hemkomsten

I Simontorp hade Theodors son Oscar och hans fru Anna vid denna tid brukat gården i sex år och bodde där med sina två små barn, Sven-Arne och Ingegerd. En dag stod Anna i köket och genom fönstret kunde hon se en man komma vandrande ner genom allén. Han såg lite udda utstyrd ut och hon ropade till sin man: ”Nu kommer det en tiggare igen. Gå ut o möt honom på gården, Oscar.” Oscar gick ut och mötte mannen som var välklädd, men ovanligt klädd i en stor, rutig ulster och en bredbrättad hatt. Sven Fredrik hade aldrig ens hört talas om Oscar och det blev en kort ordväxling: ”Bor Theodor Olsson här? ”Nej, men jag är hans son.” ”Oh well, då är jag din farbror!”. Oscar började undra om mannen var riktigt klok. ”Jag har ingen farbror. En gång hade jag en farbror som hette Sven, men han dog i Amerika för många år sedan.” ”Åh, nog lever jag väl!” Äntligen förstod Oscar vad som hänt och han insåg att allt stämde. De amerikanska kläderna, unicaboxen med etiketterna från M/S Gripsholm och den engelska brytningen i talet. Men det var omtumlande, för Sven Fredrik var dödförklarade sedan flera decennier. Ändå stod han plötsligt i allén i Simontorp!

Sven Fredriks brorson Oscar (med lie) och bror Theodor i allén i Simontorp något runt år 1925

Uppståndelsen blev naturligtvis stor på gården. Den gamle guldgrävaren bjöds in i stugan och fick hälsa på familjen. Som tur var fanns telefon och man kunde ringa efter Theodor och Lydia som omedelbart tog taxi från Osby. Någon timme senare anlände taxin till Simontorp. De två bröderna som skilts åt 46 år tidigare möttes mitt på golvet i Storstu, omfamnade varandra och stod där tysta en lång stund. Slutligen sa Theodor: ”Välkommen hem.” Han berättade hur de hade väntat, oroat sig och bett för honom och slutligen gett upp hoppet. Han berättade att deras far Ola på sin dödsbädd undrat: ”Hur är det med Sven? Han måste väl ha dött, eftersom han inte hörts av.” Han hade dött 1909 utan att få något svar. ”Du kunde väl skrivit hem någon enda gång?” Den gamle guldgrävaren bara grät och Theodor förlät sin bror. Det blev inga fler förebråelser och resten av dagen satt de två tätt ihop och berättade barndomsminnen för varandra.

Det visade sig att Sven Fredrik löst returbiljett på S/M Gripsholm några veckor senare och hade tänkt sig att återvända. Han hade inmutningar att sköta borta i Alaska och var bara hemma på besök. Det tog en stunds övertalning men till slut insåg den gamle mannen att han knappast skulle kunna orka med det hårda livet så mycket längre. Han hade inte mycket pengar med sig hem och hans arv var skiftat, men Theodor hade under sin tid på gården byggt upp en framgångsrik sågverksrörelse och kunde hjälpa till ekonomiskt. Han och Lydia hade överlämnat gården till sin son Oskar 1928 när denne gifte sig och istället köpt sig en egen liten gård strax utanför Osby. Strax intill deras hus styckades en liten tomt av och ett hus uppfördes till Sven Fredrik där han fick bo i resten av sitt liv, nära sin länge saknade bror.

De kom att bo som grannar i många år, men Sven Fredrik ville klara sig själv efter alla år i ensamhet. Han lagade sin egen mat, gärna stekt fläsk. Ibland steg han upp klockan fem på morgonen för att baka så att brödet skulle vara klart till frukost. Han följde gärna med sin bror och svägerska till gudstjänster och andra sammankomster och i församlingen var Sven Fredrik i många år en legend under namnet ”Guldgrävaren”.

Hos Theodor och Lydia bodde ofta några av de äldre barnbarnen under de år de studerade på realskolan i Osby och även de yngre barnen var naturligtvis ofta på besök hos sin farmor och farfar. Många av dem har berättat hur de brukade springa över till ”farbror Sven” som alltid hade karameller i en skrivbordslåda. Ibland sjöng de för honom och kunde då belönas med varsin ”guldpeng”. Han var mycket barnkär och de små fick gärna sitta i hans knä medan han berättade ”sagor” inspirerade av hans rika liv. Syskonbarnbarnen, som när detta skrivs är över 80 år gamla lyser fortfarande upp när de berättar om sin älskade gammelfarbror. Min egen far minns att han aldrig sett någon som hade så mycket guld i munnen, säkerligen ett verk av tandläkaren i Nome.

För vuxna berättade han i stort sett ingenting om sin tid i Alaska och han uppfattades ofta som fåordig och inbunden. De många åren av kyla, hårt arbete och isolering hade påverkat honom djupt. Detta har han gemensamt med många andra veteraner från guldfälten i Nome. Om Erik Lindblom, en av de extremt lyckosamma ägarna till Pioneer Mining, sades det att han efter hemkomsten var lika kall och hård som guldet. Det påstods att han förfrusit själen i Nome.

De båda bröderna Theodor och Sven Fredrik levde som grannar i stillsamhet till sin död 1950 respektive 1951 och ligger begravda sida vid sida på kyrkogården i Osby. Tillsammans för evigt.

/Anders

Muntliga källor:

Allan Andreasson
Gösta Olsson
Hasse Tosteberg
Ingegerd Mårtensson

Källor:

Jeppsson, Stig, Guldgrävarens öde. (artikel i okänd publikation)
Högmer, Carl-Axel, Guldkungen i Svanskog – John Bryntesson, Svanskog, 1971
Guldfeber, Ulf Bejbom, 1979
Olsson, Siw, Torparsonen som blev guldkung, 1989

En svensk emigrant i Kalifornien

Sven Fredrik Olsson lämnade 1887 Sverige för att söka lyckan i Amerika. Vi kan följa hans upplevelser i en lång rad brev till hemmet. Efter ett år i Illinois tog han tåget västerut. Kanske hade han fått nog av stränga vintrar och därför som så många andra sökt sig till det soliga Kalifornien?

Det första brevet från den amerikanska västkusten är daterat i Los Angeles den 2 juli 1888. Han hade rest tillsammans med sin kamrat Lars och kanske lämnade de Illinois lite väl hastigt, för ett rykte om att han och vännen Lars var döda nådde ända hem till Simontorp. Detta kunde han med säkerhet dementera i nästa brev.

Han hade tagit sig till den lilla staden Santa Ana strax söder om Los Angeles men hade senare flyttat in på ”Grant Brothers Camp 8” i Los Angeles. Detta var ett slags bemanningsföretag som också tog hand om många av de nyanlända immigranterna. De hyrdes ut till olika tillfälliga arbetsgivare och under arbetslösa perioder kunde de bo på campen. Under höstens järnvägsarbete hade han tjänat ihop pengarna till resan, men han hade även pengar så att han kunde gå till fotografen och sända ett foto hem till sin syster Thilda. Han har kunnat köpa sig nya finkläder och är klädd i en rutig kostym och fluga. På huvudet har han en bredbrättad hatt med platt kulle. Det är en stolt ung man som möter oss på bilden, mån om att visa att han är på väg att lyckas i det nya landet. I brevet kan han berätta om att har nytt jobb på gång och kommer att tjäna hela 25 dollar i månaden.

Sven Fredrik Olsson i Los Angeles

Nationaldagsfirandet i storstaden Los Angeles var naturligtvis betydligt mer utvecklat än i den lilla torrlagda staden Galesburg (se tidigare blogginlägg). Det var fullt med folk i Los Angeles centrum och det blev otippat nog stökigt vid frälsningsarméns parad: ”Mott qvälen till kom Salvisorn eller frälsningsarmen och skule gå till sitt Bönnehus och folckett skockades på gattan efter dem så at stoppade spårvangnen der kom en 5 och 6 poliser till häst för att skingra folkett men de måste rida back men sin kom der några stycken till fotts och tog några af dem som var mest upproriska sin blef det lugnt igen.”

Våren 1888 utvandrade även Sven Fredriks bror Theodor till Amerika och tog sig till Minneapolis i Minnesota. Här bodde han antagligen inledningsvis hos deras faster Kjersti som utvandrat med sin familj några år tidigare. Bröderna försökte hålla kontakt med varandra men ingen av dem var någon flitig brevskrivare och de flyttade ofta, så kontakten blev högst sporadisk. De träffades heller aldrig i USA.

Under hösten 1888 bodde Sven Fredrik i den nyanlagda badorten Santa Monica. Santa Monica är i dag en del av Los Angeles, men var då en lantlig idyll vid kusten en mil från Los Angeles. Han och hans vän Lars arbetade som skördearbetare på farmerna runt staden. Vädret var bra och det var lugnt och skönt jämfört med vimlet inne i Los Angeles. Hans syster var orolig för hans leverne men han skrev och intygade att han brukade gå till bönehuset om kvällarna medan han var i Los Angeles, men där de nu bodde fanns det inget sådant. I storstan fanns ” kyrkor o bönehus men icke myckett besökta folk lefver på saloner eller krog så länge de hafva ett sentt sen går di utt och arbetta.” Under arbetet lärde han känna ”svarta mekikanare” (sic) då som nu vanliga bland Kaliforniens lantarbetare. Han har även arbetat med svarta, som han tyckte bra om: ”neger är ett gladt folk som skrattar ått allting”. I Los Angeles han hade även stött på svarta i kyrkan och lyssnat på svarta predikanter. Det är intressant att Sven Fredrik inte verkar betrakta dem som så annorlunda. De är goda kristna och sliter tillsammans med honom på fälten.

Det var presidentval på gång och ”hvar man går så tallas der om Reppublik och Demmokratt”. Valet stod mellan demokraten Grover Cleveland, vid denna tid sittande president, och republikanen Benjamin Harrisson, som gjort sig känd som general under inbördeskriget och var sonson till en tidigare president. Valet 1888 är ett av de få (senast 2016) där elektorssystemet avgjorde valutgången. Cleveland fick flest röster, men färre elektorer och därmed blev Harrisson vald.

Harrissons bestående insats som president blev erövringen av det självständiga lilla kungariket Hawaii. Med stöd av amerikanska trupper genomfördes en statskupp mot drottning Lydia Liliuokalani 1893, som förvandlade öriket till en republik och denna annekterades sedan 1898 och blev USA:s femtionde delstat.

Drottning Liliuokalani av Hawaii

I ett brev hem till systern Thilda berättar Sven Fredrik att han hört att ”Stolparöd Jöns ämnar sig till Kongo i Africka att prädika för Hedningarna der.” Jöns Larsson var jämnårig med Sven Fredrik och uppvuxen i grannbyn Stolparöd. De hade säkerligen lärt känna varandra då de kom från samma grupp av väckelsefamiljer. Vid denna tid hade Jöns precis beslutat sig för att bli missionär och börjat studera. Han kom iväg till Kongo 1890, gifte sig med en annan svensk missionär som hette Mathilda Hall och fick familj. Det var ett farligt arbete och Jöns dog 1901 på missionsstationen i Mukimbungu i Kongo.

Kongomissionärerna Matilda och Jöns och deras barn

Sven Fredrik stannade kvar i Santa Monica under hösten. Skördearbetet hade tagit slut men vädret var fortsatt bra. ”Jag lickar dett för här är icke kaltt träden stå gröna hela vintern.” Han arbetade med att köra tegel, vilket innebar att han fick åka genom landskapet som bestod av beteshagar med får och hästar samt fruktodlingar. Lass efter lass med 1 000 stenar var skulle köras från tegelbruket (som Sven Fredrik kallar ”Egelwod”, men troligen är detsamma som dagens ”Inglewood brick company”) till byggarbetsplatserna i Santa Monica där de rika byggde sommarvillor i rask takt.

Tiderna blir hårdare

Det var dåliga tider och ont om jobb. Sven Fredrik hade lyckats få brevkontakt med sin bror Theodor och försökt övertala honom att åka hem till jul. Kanske hade han dåligt samvete för att de båda övergivit familjen där hemma. Theodor har flyttat till Omaha, ungefär sex mil väster om Chicago och vill stanna där ännu en tid.

Själv hade Sven Fredrik i november återigen fått arbete som rallare, den här gången vid den lilla staden Needles 30 mil öster om Los Angeles och 10 mil söder om Las Vegas. Staden ligger på gränsen till Mojaveöknen, inte så långt från Death Valley och är en jordens varmaste bebodda platser. Needles var från början bara ett tältläger för rallare, men kallade sig från 1883 för stad. Idag är det ett sömnig motellstopp längs Route 66. För rallarna i Needles var den stora utmaningen att bygga järnvägen över Coloradofloden. Regelbundet kom kraftiga störtfloder som sopade bort bron gång på gång. När Sven Fredrik kom dit hade bron redan spolats bort 1884, 1886 och 1888, men den konstruktion som blev klar 1890 kom att bli bestående.

Den 9 december 1888 skrev Sven Fredrik hem till sin familj i Simontorp. Förläggningen var enkel och han bodde i tält. Arbetet var stenhårt och det fanns inte tid för helgdagar. Till lägret kom varje dag indianer för att tigga och deras seder intresserar honom. ”Dett var en Indian som dog här för en vecka sedan de bräna den döda kropen om han hafver häst eller några andra djur så dödar man dem på sama dag som man bräner den döde.”

Indiankvinnor i Mojaveöknen

Det blev en tuff vinter även om det inte var kallt. Redan i mars var värmen besvärande och blåsten fick ”sanden yre liksom snön gjorde der hema”. Men Sven Fredrik trivs bra och klarar värmen bättre än många andra. En fördel var att lönen var bra och han kunde nöjt rapportera hem om att han numera tjänade 35 dollar i månaden och fick fri kost och logi.

I april tog järnvägsarbetet slut men genom förmedlingsfirman Grant Brothers, som Sven Fredrik var knuten till hela tiden han var i Kalifornien, kunde han hela tiden få nya småjobb. Han hjälpte till på byggen och en dag råkade han ut för en olycka. De skulle flytta en stor, tung spis och han fick foten i kläm. Det blev en svart nagel som trillade av på stortån, men efter någon vecka kunde han börja arbeta igen. Vissa dagar assisterade han i en smedja, där man reparerade jordbruksredskap vilket gick bra även med den skadade foten. Kanske hade han lärt sig en del av den gamle smeden Nils Bordin hemma i Simontorp som han nu fick nytta av? Tiderna är fortsatt hårda i USA och han kan i maj 1889 berätta att han fått brev från brodern Theodor som beslutat sig för att åka hem till jul. Så blev det också och Theodor skrevs in i kyrkoboken i Glimåkra som återinvandrad den 2 januari 1890.

Kanske är det broderns hemresa som fick Sven Fredrik att under hösten 1889 drabbats av hemlängtan. Han skriver en hel del om händelser där hemma som han hört talas om. Det handlar om järnvägen som nått Glimåkra, det handlar om hans vän Calle Bordin som blivit alltmer anlitad som målare, vilket gläder honom. Han skriver även om en ”Thomas”, om vars eskapader i Glimåkratrakten ryktet har nått hela vägen till Kalifornien. ”Tomas lefver sama lifv som han lefvde för han har icke försöktt någon anan gamall tjäring sin Tinkare Ingjär dog han har icke fått nog afv Kristianstads Fängelse.” I nästa brev fortsätter dessa funderingar: ”Som jag ser att Tomas drifver sitt yrke jag menar gjör hor och super så vell han väll icke slåss.” Senhösten i Los Angeles var regnig men vintern tillbringade han på en farm i norra Kalifornien och där föll nederbörden som snö. Det blev en stark kontrast från värmen i Mojaveöknen. Det låg över en meter snö och hans uppgift var att hjälpa till att hålla liv i gårdens 500 hästar som hade svårt att klara sig.

Kontakten med hemmet avtar

Efter fem år i Amerika hade Sven Fredrik fått distans till Sverige. Kanske kände han som äldste son krav på sig att även han skulle återvända och hjälpa till därhemma. Föräldrarna började bli äldre och i synnerhet modern var sjuklig. Vi har inga brev från hemmet till Sven Fredrik, men kanske blev kraven pockande och allt mer besvärande? Det vi vet är att brevströmmen sinar och kontakten hem blir alltmer sporadisk. I oktober 1893 befinner sig Sven Fredrik i Sacramento i norra Kalifornien, några mil öster om San Francisco. En längre tid har han då arbetat med att köra hästar på en plats några mil utanför staden. Lasterna består av bevattningsrör till odlingarna, en nymodighet som möjliggjorde odling även i torrare trakter. Anledningen till att han skriver hem till sin bror i Simontorp är att han fått brev om att deras mor Karna avlidit. Svarsbrevet är sorgligt och Sven Fredrik har dåligt samvete för att han inte skrivit till henne oftare. Hans egen förklaring är att han har rest runt så mycket de senaste två åren. Några månader senare kommer ett ännu dystrare brev som det bara återstår fragment av. Sven Fredrik har fått reda på att även den älskade storasystern Manilla har dött, bara några månader efter sin mor. I Manillas fall var det TBC som tog den unga fembarnsmamman och kanske låg denna hemska sjukdom även bakom moderns död. ”Som jag ser i föra brevett att vår syster Manila är död sorgebud på sorgebud får jag ju höra men när Heren kallar så får vi vara bereda till o mötta vår frälsare…var och en som tror på honom skall hava everlasting lifve.”

Efter de hårda dödsbuden var det tyst från Sven Fredrik i över ett år. När han väl skrev igen i februari 1895 befann han sig i den lilla staden Truckee , 20 mil nordväst om Sacramento, ganska nära Reno. Truckee var vid denna tid ett centrum för skörd av is. I de snöiga bergen, som idag är en vintersportort, fanns många vattendrag där is kunde bärgas. Det fanns flera stora is-företag som hämtade upp 300 000 ton is varje vinter. Isen kylde isskåpen hos de rika i San Francisco och även järnvägsvagnarna som levererade frukt från Kalifornien till övriga USA. Säsongen var kort, bara nån månad, med mycket långa arbetsdagar. Detta var ett arbete som passade Sven Fredrik och en stor del av arbetsstyrkan var härdade svenskar.

Insamling av sjöis

Brodern Theodor har skrivit till honom och även om de kanske blivit osams, var de drabbade av samma sorg och det finns tecken på omsorg om brodern som slet ont i främmande land. Theodor hade i sitt brev undrat hur det gått med hans öga som han haft problem med ända sedan han kom till USA. Med tiden hade synen i stort sett gått förlorad på detta öga. Sven Fredrik beskriver det själv som att han fått en tunn hinna på det skadade ögat. Något fåfäng konstaterar han att som väl är syns det inte på korten.

Från de kommande åren saknas det helt brev och det allra sista brevet är skrivet i Sacramento den 1 april 1899. Det verkar som om Sven Fredrik har stannat kvar i norra Kalifornien och kanske har han under en rad vintrar arbetat med att bärga is. Av brevet kan vi utläsa att konflikten med brodern Theodor har skärpts. Theodor vill att han skall resa hem redan till sommaren och om han inte vill detta vill ha han ha ett klart besked om Sven Fredrik har tänkt stanna för gott i Amerika.

Theodor hade strax före moderns död 1893 köpt gården hemma i Simontorp, men fadern hade fortsatt att driva den. Theodor ville nu ha ett klart besked inför framtiden för han skulle gifta sig med sin Lydia och måste veta hur det skall bli med gården. Han påpekade att han hört talas om en bra ögonläkare i Sölvesborg, men Sven Fredrik trodde att han nog kunde hitta en läkare i San Fransisco som kunde fixa ögat.

Pressad på ett klart besked blev svaret nej. Sven Fredrik tänkte inte resa hem. Tiderna var visserligen dåliga och många var arbetslösa och en del hade gett sig iväg till Sydafrika.

Själv hade han ett bra jobb på gång och han ville inte komma hem tomhänt. Han skulle jobba för en farmare som köpt en ny höpress och den vill han vara med och köra. Dessutom såg skörden ut att bli bra. Brevet avslutas med en kommentar om bouppteckning och testamente efter deras mor Karna. Theodor behövde inte bry sig om att skicka några dokument ”för jag vhett evreting är all rägt.”

Därefter blev det tyst och det kom inga fler brev.

Del I: Utvandraren Sven Fredrik Olsson finns här.

/Anders

Källor:
Glimåkra kyrkoarkiv
Simontorps gårdsarkiv

Ball, Jamie History of Truckee ice harvesting industry, https://www.sierrasun.com/news/history-of-truckee-ice-harvesting-industry/
Blidberg, Anette, Till Kongo med livet som insats, https://historiafransimontorp.wordpress.com/tag/stolparod/
Presidentvalet i USA 1888, https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_1888
History of Santa Monica, https://www.laconservancy.org/history-santa-monica

Utvandraren Sven Fredrik Olsson

Sven Fredrik Olsson föddes i Simontorp den 20 januari 1864 som äldste sonen på gården. Han var stor och stark och föräldrarna Ola och Karna hoppades antagligen att han skulle ta över gården efter dem. Men Sven Fredrik ville annorlunda. Som så många andra vid denna tid ville den 23-årige Sven Fredrik pröva lyckan i Amerika och han var snabb från beslut till handling.

En ung Sven Fredrik Olsson vid tiden för hans resa till USA


För att få lov att emigrera måste en värnpliktig ung man ansöka om tillstånd från kunglig majestät. Sven Fredrik har undertecknat sin ansökan den 15 mars 1887 och under de följande dagarna kompletterades ansökan med intyg från Norra Skånska infanteriregementet, där han genomfört två övningsomgångar som soldat. Det bifogades även ett intyg från Glimåkras kyrkoherde August Lundgren, som ger honom betyget ”Kristendomskunskap god, Till nattvardsgång oförhindrad, frejd god, van och ogift”. Därmed kunde skrivelsen sändas iväg till Stockholm, men det var bråttom. Sven Fredrik hade för 130 kr köpt biljett från Köpenhamn till Galesburg i USA och båten skulle gå den 17 mars. Kanske fick fadern ansvara för att skrivelsen kom iväg.

Det kungliga tillståndet att emigrera trots att värnplikten inte var fullföljd. Stockholms slott 1 april 1887

Sven Fredrik packade sin matsäck och sina få tillhörigheter och gav sig iväg från gården genom den nyplanterade allén. Föräldrarna kunde förse honom med en del respengar. Det skulle dröja 47 år innan han kom hem igen. Tillståndet från kung Oscar II signerades på Stockholms slott den 1 april och kan inte ha varit tillbaka i Simontorp förrän någon vecka senare. Men då var Sven Fredrik redan iväg. Han hade chansat och åkt i förhoppning om ett positivt utslag på ansökan.

Från vänster Sven fredrik, pappa Ola, Lillebror Theodor och storasyster Thilda, mamma Karna samt storasyster Manilla.

Kvar hos föräldrarna lämnade han den fyra år äldre systern Thilda och den fyra år yngre brodern Theodor. Deras äldsta syster, Manilla, var redan gift och utflugen ur boet. Sven Fredrik var olik sina syskon. Han hade ett hetsigt temperament, drack för mycket och umgicks med likasinnade ungdomar. Syskonen Thilda och Theodor hade däremot engagerat sig starkt inom väckelserörelsen och var med i den nystartade baptistförsamlingen i grannbyn Björkeröd. Kvällarna igenom satt de och sjöng läsarsånger. Hade Sven Fredrik stannat kvar på gården hade han tvingats leva en stor del av sitt liv under sina föräldrars kontroll och det är kanske förståeligt att han längtade ut i stora världen. Under de militärövningar han deltagit i hade han fått se lite mer av världen och dessutom fått lära sig att ta vara på sig själv, vilket säkert underlättade beslutet.

I Köpenhamn steg han ombord på skeppet ”Främlingens ro” och tre dagar senare lade skeppet till i Hull i England. Överfarten hade varit vacker och Sven Fredrik och hans ressällskap blev mötta av vänliga missionärer i Hull. De fick vila ut i deras missionshus och försågs med brevpapper och bläck så att de kunde skriva brev hem. På kvällen blev det sedan gudstjänst för de som dröjde sig kvar.

Från Hull gick färden vidare ut på Atlanten och på det öppna havet blev resan mer dramatisk. Sven Fredrik upptäckte att han till skillnad från många andra inte besvärades av sjösjuka. Han skriver att ”ju mer det gungade, desto trevligare”. Själv trodde han att detta berodde på den rejäla matsäck som mor Karna skickat med honom. Sven Fredrik och hans vänner hade oroat sig för att reseagenten skulle ha lurat dem på biljettpriset, 130 kr var mycket pengar, men det visade sig att de hade de billigaste biljetterna på hela båten. Hela resan tog ungefär en månad och gick via Chicago och där hade Sven Fredrik råkat ut för resans enda missöde – han hade blivit bestulen av smålänningar! Det verkar dock inte ha varit så farligt och i mitten av april 1887 var han äntligen framme i Galesburg, en liten stad i Illinois cirka 15 mil väster om Chicago.

Galesburg var en till stora delar svensk stad med runt 4 000 invånare. ”Varanan meniska man träfvar så är den svänsk”, skriver Sven Fredrik i ett av breven hem. Många av svenskarna var så kallade ”Erik Jansare”, som tillhörde en strängt religiös kristen sekt som utvandrat från Sverige, men det fanns även svenskar från andra samfund. Gemensamt var deras önskan att bygga upp ett mönstersamhälle och till exempel var alkohol strängt förbjuden i staden. I brev hem till familjen beskriver han den stränga nykterheten. ”Det är stor skandall att bara gå i sälskap med en som är drucken och störe skam är det att var full”.

Här kunde man leva hela sitt liv på svenska och läsa svenska tidningar som ”Hemlandet”, ”Galesburgs veckoblad” och liknande. Sven har rest tillsammans med en grupp hemifrån och även i Galesburg hittar han många gamla bekanta som utvandrat före honom. Den första tiden bor han till exempel hos ”Tockarps Sven”, en bekant från trakten av Glimåkra. Det var nog tryggt att vara omgiven av gamla bekanta för även om livet i Galesburg var ovanligt lugnt för att vara i ”vilda västern”, så var det betydligt våldsammare än hemma. Sven Fredrik skriver upprört om hur en svensk pojke hade blivit mördad och att en droskkusk hade blivit knivhuggen av en tysk kund som inte kunde betala. ”Här är mycket rysligt som händer!”

Under resan har Sven Fredrik fått ont i ögat och tvingades att söka upp en ögonläkare för att få behandling och efter några veckor var han bra nog att börja jobba. Tockarps-Sven har hjälpt honom att hitta en bra arbetsplats och i slutet av maj 1887 kunde han börja jobba på en farm. Den nya arbetsplatsen låg i Wataga, en liten by strax utanför Galesburg med några hundra invånare som var uppbyggd runt en större kvarn för traktens många spannmålsodlare. Gården hemma i Simontorp hade haft en kvarn med samma funktion, men här var allt så mycket större. Även Wataga genomsyrades av sträng religiositet och det fanns flera kyrkor i den lilla staden. När Sven Fredrik kom dit var den svensk-lutheranska kyrkan, Swedish Evangelical Lutheran Church, nybyggd och den finns fortfarande kvar.

Nationaldagsfirandet den 4 juli var en stor upplevelse för en ny immigrant. Denna dag var alla lediga och Sven Fredrik åkte in till Galesburg för att fira. Det var mycket folk och ”der sköts och kastades racheter så att kunde tro att hella staden skule brunit up.” När han ändå var inne i stan så köpte han Nya testamentet på både engelska och svenska. Sven Fredrik hade kommit på att detta var ett bra sätt att lära sig språket. Snuset som han haft med sig hemifrån hade tagit slut och han köpte därför även lite tobak.

Även om alkohol var förbjuden i Galesburg var det inte långt till grannbyn Knoxville, där man kunde inhandla sprit. En som kanske utnyttjat denna möjlighet var Sven Fredriks bekant ”Wina-nissen” (troligen uppvuxen på en gård som hette Winnartorpet bara några kilometer från Simontorp). Han hade gått omkring och skrålat onykter och för detta blivit fängslad och fått böta 5 dollar.

Efter den korta ledigheten återvände Sven Fredrik till Wataga och fortsatte arbetet med skörden. Säden började bli mogen och det krävdes många starka armar. Han hade sett bättre skörd hemma. Så fort han kunde lämnade han jordbruksarbetet och det fanns välavlönat arbete för starka män i järnvägsbranschen. Förbi Wataga och Knoxville drogs järnväg från Chicago av bolaget “Chicago, Burlington & Quincy railroad’s main line”, ett av många konkurrerande privata järnvägsbolag. Lönen var avsevärt bättre och dessutom hade man fasta arbetstider, med lediga kväller och helger. En stor del av arbetarna var svenskar och man kan i Sven Fredriks korta brev utläsa en viss hemlängtan. Han är bekymrad över att far Ola har blivit sjuk och han funderar mycket över hur det går där hemma. Han undrar hur det står till med ”Cale Bordin och Tjesta” hemma i Simontorp. Sven Fredrik och Carl Gustaf Bordin var jämngamla och hade vuxit upp tillsammans. Bordins far, Nils Bordin, hade varit smed på gården och familjen bodde i ett litet torp på gårdens ägor. Vid denna tid var Nils död sedan några år och änkan Kjersti bodde kvar med sonen som var i början på en karriär som målare och med tiden konstnär. På gården i Simontorp finns ännu ett par imponerande porträtt av Sven Fredriks föräldrar Karna och Ola som Carl Gustav enligt familjetraditionen tecknat med kol från faderns smedja.

Självportträtt av konstnären Carl Gustaf Bordin, Sven Fredriks barndomsvän

Sven har även hört rykten om att kyrkoherde Suneson i Örkened skulle ha stulit bankkassan och flytt till Amerika. Kunde detta verkligen vara sant? Det var det nästan. Kyrkoherde Carl August Suneson hade levt högt över sina tillgångar på prästgården i Lönsboda. Efter en ekonomisk kris tog han ett lån på 117 000 kr från den nystartade sparbanken där han själv var kassaförvaltare och flydde till Danmark. Sparbanken gick i konkurs, Sunesson greps och dömdes till två och ett halvt års straffarbete.

Kyrkoherde Carl August Suneson i Örkened

I september 1887 bytte Sven Fredrik arbetsplats. Han ville lära sig bättre engelska och hade därför kommit fram till att han inte kunde arbeta med enbart svenskar. Med två kompisar, Lars och Sven, bytte han till ett arbetslag som byggde på järnvägen 15 mil väster om Galesburg. Sven var en annan gammal barndomskamrat med anknytning till Simontorp där hans farfar Sven Hiller hade varit torpare. Denne hade utvandrat med hela sin familj 1882 och var säkert en stor trygghet för nykomlingen Sven Fredrik. Sven Hillers far var numera farmare strax utanför Galesburg och en ledig dag var de där och hälsade på. Sven blev imponerad av hur hans fars fattige torpare, i Amerika hade kunnat bygga upp en fin liten farm. Det här var i sanning möjligheternas land!

/Anders

Källor:
Glimåkra kyrkoarkiv
Simontorps gårdsarkiv

Blidberg, Anders, När prästen i Lönsboda förskingrade sparbankskassan, Allt om Osby, 20161026
Jeppsson, Stig, Guldgrävarens öde, okänd publicering
Kaffa, Gjert, Carl Gustaf Bordin, Oppmanna-Vånga Hembygdsförenings årsbok, 1995
Månsson, Erik, C O Svensson, C O, Amerikafarare, Glimåkra hembygdsförenings årsbok, 1990

1908 History of Swedes, https://knox.illinoisgenweb.org/his1908swedes.htm
History of Galesburg, http://genealogytrails.com/ill/knox/1899_twp_historiespg6.html