År 1861 hittades ett märkligt bronsföremål i Loshult när man skulle gräva ett dike. Det visade sig vara en liten, nätt kanon. Den som idag besöker Historiska museet i Stockholm går antagligen förbi det lilla bronsklumpen utan att ana dess historiska värde. Kanonen är en de av allra första som tillverkats och troligen det äldsta bevarade skjutvapnet i hela världen.
Att tillverka krut av salpeter, kol och svavel är en konst som troligen uppfanns i Kina för över 2000 år sedan. Det svartkrut som kineserna framställde användes i regel till fredliga fyrverkerier och det var genom experiment med dessa som receptet finslipades. Kanske nådde kunskapen om krutet fram till Europa redan under antiken. Den romerske kejsaren Caligula ska enligt historikern Dio Cassius ha haft krigsmaskiner som ”härmade åskans eld och dunder”.
Enligt traditionen var det resenären Marco Polo som vid sin återkomst från Kina medförde kunskapen, inte bara om kompassen och spagettin, utan även om hur man gjorde krut. Det är däremot inte säkert att det var just Marco Polo som tog med sig uppfinningen till Europa, men i hans berömda reseberättelse som började spridas runt år 1300 beskriver han hur kineserna firade nyår med fyrverkerier. Fyrverkeriet nämns av andra europeiska författare från t ex Grekland och England redan runt år 1250 så troligen var det tidigare handelsmän och resenärer som fört krutet till Europa. Handeln mellan Kina och Mellanöstern ökade sedan Djingis Khan öppnat vägarna västerut genom Centralasien då han invaderade Persien på 1210-talet.
Fyrverkerier gjordes liksom idag av papper, men för att kunna använda krut som vapen krävs kraftigare höljen. Den äldsta uppgiften om militärt användbara, krutdrivna raketer är från år 1232. Kineserna använde då rör av bambu fyllda med krut, ”pilar av flygande eld”, mot staden Kai-Keng.
Även de första europeiska/arabiska skjutvapnen gjordes av trä i slutet av 1200-talet. Troligen kom kunskapen till Europa i samband med korstågen. Urholkade trädstammar förstärkta med järnband fylldes med krut som kunde skjuta ut pilar eller kulor. Italienaren Francesco Petrarca skriver 1343 om att han hade sett ett märkligt föremål av trä som kunde skjuta ut ”ekollon av metall”. Ordet ”bössa” användes under medeltiden på alla slags skjutvapen och härleds ur latinets ”buxis”, ett föremål gjort av det hårda och sega träslaget buxbom. Rör av buxbom användes ända in på 1800-talet för att göra t ex klarinetter och andra flöjter.
I början av 1300-talet hade konsten att gjuta metall utvecklats så pass att det blev möjligt att gjuta starka eldrör. Senaten i Florens gav 1326 order om att skjutvapen av brons skulle gjutas till stadens försvarsmurar. Det finns även en engelsk avbildning av Walter de Milimete från 1327 som visar en sådan artilleripjäs. Kanonen skjuter en pil mot en byggnad och har ett fänghål på ovansidan där krutet kan antändas. Artilleristen ser ut att ha stor respekt för vapnet och avfyrar det med en lunta fäst på en lång pinne. I franska källor kallas denna typ av vapen för Pot-de-fer, ”vas av järn”, där ordet ”pot” syftar på att det liknar just en liggande blomvas! Dessa vapen användes av både de franska och engelska styrkorna under 100-årskriget på 1300-talet.
Det äldsta bevarade exemplaret av en sådan här kanon är just Loshultskanonen. Den hittades 1861 vid dikesgrävning strax väster om samhället Loshult och lämnades in till myndigheterna av arrendatorn Nils Svensson. Historiska museet löste kort därefter in den för 25 riksdaler. Den är bara 30 cm lång, väger nio kg och har en diameter vid mynningen på 36 mm. Fyndplatsen ligger nära intill den medeltida vägen mellan Vä och Växjö, strax söder om det som då var gränsen mellan Danmark och Sverige. 2001 genomfördes provskjutningar av en kopia av kanonen och man konstaterade då att den kunde skjuta pilar över 200 meter och att kulor skjutna med kanonen slog igenom 1,5 mm plåt på 50 meters håll. Laddad med druvhagel skulle den därmed vara mycket effektiv mot riddare i rustning.
Vems kanon var det då? Det får vi nog aldrig veta men 1300-talet var en dramatisk tid. I synnerhet i Skåne. Skåne hade blivit pantsatt till tyska grevar i början av 1300.talet och när Sveriges kung Magnus Eriksson betalade panten på 8 ton silver blev han herre till Skåne. Situationen var naturligtvis förödmjukande för Danmark och 1360 anföll den danske kungen Valdemar Atterdag och tog tillbaka Skåne med våld. (Året därpå seglade han vidare och brandskattade Visby, men det är en annan historia). Min tolkning är att det var Valdemar som försett sig med de senaste vapnen inför sitt anfallskrig mot Sverige. Kanske överrumplades en dansk styrka vid gränsen och valde att gräva ner kanonen för att den inte skulle falla i fiendens händer?
/Anders
Källor:
Cederlöf, Olle, Vapnens historia: i sammandrag från antiken till 1800-talets slut, [Ny utg.], Prisma, Stockholm, 1965
https://popularhistoria.se/kultur/manadens-foremal-effektiv-medeltida-krigsmaskin
https://popularhistoria.se/vetenskap/upptackare/marco-polos-resor
https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/kampen-om-skane-pa-1300-talet
Historia från Simontorp 
En tanke på “Världens äldsta kanon?”