Krigsfångehjälpens uppdrag var att hjälpa allierade krigsfångar i tyska fångläger och var tvungna att samarbeta med de tyska myndigheterna för att inte omedelbart bli utvisade. Detta innebar inte att man accepterade det pågående folkmordet på judar och andra minoriteter som pågick.
Det statliga massmördandet var strikt hemligt, men en så pass stor verksamhet att knappast någon som befann sig i Tyskland under krigsåren kunde vara ovetande om vad som pågick. Flera av krigsfångesekreterarna hörde ryktena och försökte ta reda på mer. Sekreteraren Magnus Carlman skriver i sin bok Och så blev Tyskland ockuperat från 1945 att han som sekreterare var väl bekant med de hårda villkoren i krigsfångelägren och övertygad om att det säkert var värre i lägren för ”kriminella”. Han hörde under kriget talas om hemskheter i lägret Bergen-Belsen men lägret var klassificerat som ett ”Krankenlager” (sjukläger) som inte ingick i hans uppdrag att besöka. Carlman var stationerad i Nienburg, bara fem mil från Bergen-Belsen och när lägret blivit befriat av brittiska soldater tog sig Carlman dit så fort han fick tillstånd.
Trots att han levt i Tyskland under flera år och sett mycket som var fruktansvärt blev han svårt chockad. Lägret hade varit befriat i drygt en månad men de döda hade i juni ännu inte tagits om hand och många av fångarna bodde ännu kvar: ”När jag…såg den fruktansvärda synen av tusentals utmärglade lik, av tusentals döende människor, av massgravarna och gaskamrarna, var jag en lång tid efteråt inte mer mig själv.” 12 000 män och 28 000 kvinnor var fortfarande kvar i lägret och vårdades efter bästa förmåga av de brittiska soldaterna. Vid befrielsen räknade man 10 000 lik och ytterligare 10 000 dog, för svaga för att gå att rädda.
Magnus Carlman blev en av de få svenskar som skaffade sig direktkunskap om Förintelsen. Han beskriver den fruktansvärda stanken som låg över lägret. Tyfus härjade och det låg döda överallt. Han pratade med fångarna och de berättade för honom om hur uttagningen av svaga och sjuka till gaskamrarna varje vecka gick till. I oktober 1945 besökte han även Belsen-processen i Luneburg för att med egna ögon se hur förövarna försvarade sig.
Henry Söderberg var en av Magnus kollegor och besökte under kriget koncentrationslägret Auschwitz. Men, lägret var en enormt stor anläggning och den del han fick se var en avdelning där brittiska fångar hölls. Han lärde sig däremot att se skillnad på de vanliga fångarna i randiga fångdräkter och de judiska tvångsarbetarna som istället för fångdräkter var klädda i utslitna kläder, ibland med skor av tidningspapper. De rörde sig släpande. Söderberg blev upprörd över det han såg, i synnerhet som han av de brittiska fångarna fick höra rykten om att tyskarna dödade judar i ett område i närheten. Söderberg tog sig frihet att fråga sin ledsagare, en tysk kapten, varför inga tyskar opponerade sig mot behandlingen av judarna. Kaptenen berättade då att hans familj bombats och flera var döda. Hans son var saknad på östfronten. Vad kunde han göra? Allt måste rulla på till slutet, för det kunde inte bli värre. Han gjorde vad han kunde för de fångar han ansvarade för. Kaptenen förklarade att behandlingen av judar var politik från högsta nivå, och den var ofta ren galenskap.
/Anders Blidberg
Källor:
Carlman, Magnus, Och så blev Tyskland ockuperat., Sv. missionsförb., Stockholm, 1945
Gösta Lundins arkiv
Historia från Simontorp 