Gösta Lundin åtar sig uppdraget som direktor för Krigsfångehjälpen

Gösta Lundin var lärare på Osby samskola när världshändelserna våren 1944 drog in honom i hans livs stora äventyr. En händelse som satte kugghjulen i rörelse var ”The Great Escape”, när 76 allierade flygare den 25 mars lyckades fly från fånglägret Stalag Luft 3 genom en lång tunnel.

Jakten på dem blev skoningslös och bara tre lyckades ta sig till friheten. Femtio sköts på direkt order från Hitler.

Monumentet över de avrättade fångarna från Stalag Luft 3.

Gestapo beskyllde YMCA:s krigsfångehjälp för att ha försett fångarna med materiel för rymningen och slog den 3 april till mot högkvarteret i Sagan. Direktor Erik Christiansen var bland de som greps av Gestapo och satt fängslad i flera veckor. När inga bevis gick att få fram anklagades de för att ha hjälp en ung judinna att undvika deportation. Detta hade skett i februari, men då den unga Maria Neugebauer tagit livet av sig hade utredningen lagts ner.

Efter flykten från Stalag Luft togs ärendet upp igen och flera lokalanställda dömdes till fängelse. Tack vara YMCA:s goda kontakter kunde man få Christiansen släppt, men han blev den 5 maj utvisad från Tyskland. Krigsfångehjälpen behövde akut en ny direktor.

Organisationens chef var svensken Hugo Cedergren, ingift i det svenska kungahuset, och det var hans uppgift att lösa problemet. Han behövde någon som var aktiv inom KFUM, talade flytande tyska, hade goda ledaregenskaper och ”en smula pondus” som han själv uttryckte det.

Den ende kandidaten han kunde tänka sig var ordföranden för KFUM:s södra distrikt, Gösta Lundin. Gösta var 47-årig gammal och tillbringade dagarna på sin skola där han undervisade i svenska och kristendomskunskap. Han var gift med 46-åriga Dagmar och tillsammans hade de fem barn. (De fem barnen var Britta 17, Inga 16, Torsten 14 och tvillingarna Bengt och Märta 12 år.) Gösta fick frågan och blev omedelbart entusiastisk över idén och lockades av uppdraget, men tvekade. Den efterfrågade organisationsförmågan och pondusen trodde han sig nog ha men Gösta tvivlade på sina språkkunskaper i franska och engelska. Ett större hinder var att Dagmar inte var helt frisk och led av trötthet och sömnlöshet, kanske av oro för maken.

Dagmar Lundin med barnen Britta, Inga, Thorsten, Märta och Bengt

Den 7 juli skrev Gösta till Hugo Cedergren och meddelade att han inte stod till förfogande. Dagmar hade brutit ihop fullständigt när hon fått reda på att det skulle tecknas en livförsäkring på 50 000 kr för Gösta. Uppdraget måste därmed anses som mycket farligt. Gösta förklarade i ett brev att ”käre Hugo Cedergren, nu skall du inte tänka några trista tankar om min hustru – hon är värd varma och goda tankar – men har du behov att säga några beska ord, så rikta dem till mig. Jag har Gud ske lov en ganska hård hud och kan taga emot dem.” Gösta gav ett oåterkalleligt nej!

Men läget var desperat och Cedergren begav sig direkt iväg för att på plats försöka övertala Gösta. Gösta och Dagmars son Bengt, som då bara var 12 år, har berättat för mig att det kom två allvarliga herrar för att övertala hans far. Den ene av dessa herrar var Hugo Cedergren. De vuxna stängde in sig i Göstas arbetsrum och en lång diskussion följde. Bengt berättade att slutligen kom hans mor Dagmar utrusande med rödgråtna ögon. Gösta hade gett med sig och accepterat uppdraget.

Det hela löste sig väl. Visst var Dagmar orolig för sin man, men hon fick god hjälp med hemmet av släktingar och vänner. Under de kommande åren kom makarna att skriva till varandra nästan dagligen och Dagmars brev blev för Gösta en mental livlina till tryggheten i Sverige när bomberna föll som tätast.

Författare: Anders och Anette Blidberg

Anders är författare, föredragshållare och guide på Simontorps Kulturvandringar. Anette är skribent, redaktör och guide på Simontorps Kulturvandringar.

Lämna en kommentar