Söndagen den 18 mars 1945 samlade Gösta Lundin sin personal i Svenska kyrkan i Berlin. De ryska trupperna stod bara sex mil från staden. Ständiga bombanfall utfördes mot Berlin och flera gånger om dagen måste alla rusa ner i den potatiskällare under kyrkan som inretts till skyddsrum.
Där fanns stora förråd av mat och även alkohol att ta till om ångesten blev för svår. Det fanns även ett apotek med förbandslådor och medicin samt en nödutgång ifall huset rasade ihop och blockerade trappan. När flyglarmet ljöd slog man på radion och man hade lärt sig att om hallåmannen sa ”Achtung” var det ingen större fara. Men om han sa ”Achtung, Achtung” var det ett stort anfall på gång och så var det denna dag.
Radion meddelade att ”starka formationer av fientligt stridsflyg befinner sig över Nordvästtyskland med riktning mot Berlin.” Bredvid radion hängde en stor flygkarta över hela Tyskland med kvadrater försedda med en bokstav och en siffra. Luftvärnsradion angav koderna för kvadraterna och de kunde följa på kartan hur flygarmadan närmade sig. Till slut angavs deras egen kod och strax därpå kunde de höra planen och bomberna som föll. Gösta dröjde sig kvar utanför skyddsrummet, fascinerad av skådespelet.
”Jorden skalv, då bomberna under dån och brak nådde sitt mål, och väldiga rökmoln lägrade sig över stora delar av staden. Plötsligt träffades en flygande fästning av luftvärnets granater. Den gjorde en hastig gir nedåt och exploderade med ett flammande sken. Innan dess hade sex fallskärmar vecklats ut. Det var några i besättningen som dock i sista ögonblicket räddat sig från störtningsdöden. Ett kusligt men fascinerande skådespel.”
När bomberna kom närmre drog sig alla ner i källaren. Bomber föll nära och allting skakade och det dånade av det oerhörda lufttrycket. De kurade ihop sig med sina stålhjälmar på huvudena fyllda av dödsångest. Då fick vibrationerna från bomberna radions inställning att förändras en aning och plötsligt hördes svenska röster. Det var Hörbysändaren som hade en våglängd strax intill den tyska radions sändningar. Sveriges radio sände en vårkonsert och i skyddsrummet hördes plötsligt sång på svenska: ”Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro. Lummiga gröna salar, där vår och kärlek bo!” De fortsatte att lyssna på vårkonserten medan bomberna fortsatte att falla utanför.
Tre timmar senare var anfallet över. Alla var oskadda och även själva kyrkan hade klarat sig undan allvarligare bombskador. En brandbomb hade träffat den intilliggande pastorsexpeditionen och tryckvågorna från några kraftiga bomber som slagit ner i trädgården hade tryckt in alla fönster i kyrkan. Efter att ha borstat av sig källardammet kunde de återuppta konferensen.
Källa: Gösta Lundins personarkiv, Riksarkivet, SE/RA/721114
Historia från Simontorp 