Den godhjärtade Syster Vide

Varken YMCA:s verksamhet eller Svenska kyrkan i Berlin hade fungerat utan församlingens sjuksyster ”Syster Vide”. Detta gällde i synnerhet även den ofta krasslige Gösta Lundin som knappast klarat sig utan hennes omsorger.

Församlingssyster Andrea ”Vide” Ohmann

Den 24-åriga Syster Vide var uppvuxen i en svensk/tysk familj och hette egentligen Andrea Ohmann. Hon var född i Tyskland, hade vuxit upp i Skåne men återvänt till Tyskland i tonåren. Hon hade sina föräldrar i Berlins förort Mahlow och hennes bror Olav var inkallad som tysk soldat. Hennes huvuduppgift var att besöka äldre och sjukliga församlingsmedlemmar och vid behov förse dem med förnödenheter och annan omsorg. Men den fantastiska syster Vide pysslade om alla som behövde och det var många. Hon deltog till exempel i kyrkoherde Perwes hemliga arbete för att rädda judar: ”Vi upplevde alla den ström av människor, många av dem judar, som uppsökte Erik Perwe antingen på hans expedition eller i parken…Vi var tillsagda att inte fråga, inte handla på eget bevåg, inte yppa något av det vi kunde få se eller veta utanför huset.”

Gösta skrev om henne att ”en frisk vind har svept fram genom den svenska kyrkan, den har varit lite nyckfull, precis som aprilvinden, men den har alltid varit frisk och farande vårlig vind.”

Hon måste ha varit ständigt orolig för sin bror och sina föräldrar, men lyckades på något sätt alltid hålla humöret uppe. Mellan bombningarna 1944 firades den 13 december Göstas födelsedag och denna inleddes med att han väcktes av ett luciatåg. Syster Vide var Lucia och den tillförordnade pastorn Myrgren utgjorde resten av tåget. Det blev även i form av en låda cigarrer och en liter brännvin.

Paus i Svenska kyrkans trädgård i Berlin mellan bombningarna en vacker dag i april 1945. Erik Wesslén Vide Ohmann, Erik Myrgren, Dorothy Eriksson och Gösta Lundin

Gösta blev under vintern ofta svårt förkyld och bäddades då ner av syster Vide. När hon en gång kom upp till den sjuke Göstas rum med en kaffebricka, var han så illa däran att han bad henne att skriva till Dagmar åt honom: ”Skriv att allt är väl med mig och jag har 39 graders feber.” Längst ner på Vides brev klottrade han hastigt ”Jag mår prima men är sjuk!”

Vide följde med när Krigsfångehjälpen evakuerades till Lübeck och när Gösta stannade kvar där för att leda verksamheten genom krigsslutet sändes hon till Sverige. Valborgsmässoafton 1945 anlände hon till Osby direkt från Lübeck för att besöka Göstas familj. Dagmar och Vide hade aldrig träffats, men tyckte ändå att de kände varandra genom Göstas brev. Hon kom att bli en kär vän till familjen och Göstas son Bengt, som var 13 år vid krigsslutet, har för mig beskrivit henne som en varm människa som det var lätt att tycka om. Vide arbetade efter krigsslutet på YMCA:s ungdomsläger på Mainau och i mitten av 1950-talet blev hon föreståndare för KFUM:s skolhem i Linköping och senare arbetade hon även på tyska institutionen vid Stockholms universitet. Syster Vide avled i Solna 1999, 81 år gammal.

Vittnen till Förintelsen

Krigsfångehjälpens uppdrag var att hjälpa allierade krigsfångar i tyska fångläger och var tvungna att samarbeta med de tyska myndigheterna för att inte omedelbart bli utvisade. Detta innebar inte att man accepterade det pågående folkmordet på judar och andra minoriteter som pågick.

Det statliga massmördandet var strikt hemligt, men en så pass stor verksamhet att knappast någon som befann sig i Tyskland under krigsåren kunde vara ovetande om vad som pågick. Flera av krigsfångesekreterarna hörde ryktena och försökte ta reda på mer. Sekreteraren Magnus Carlman skriver i sin bok Och så blev Tyskland ockuperat från 1945 att han som sekreterare var väl bekant med de hårda villkoren i krigsfångelägren och övertygad om att det säkert var värre i lägren för ”kriminella”. Han hörde under kriget talas om hemskheter i lägret Bergen-Belsen men lägret var klassificerat som ett ”Krankenlager” (sjukläger) som inte ingick i hans uppdrag att besöka. Carlman var stationerad i Nienburg, bara fem mil från Bergen-Belsen och när lägret blivit befriat av brittiska soldater tog sig Carlman dit så fort han fick tillstånd.

Trots att han levt i Tyskland under flera år och sett mycket som var fruktansvärt blev han svårt chockad. Lägret hade varit befriat i drygt en månad men de döda hade i juni ännu inte tagits om hand och många av fångarna bodde ännu kvar: ”När jag…såg den fruktansvärda synen av tusentals utmärglade lik, av tusentals döende människor, av massgravarna och gaskamrarna, var jag en lång tid efteråt inte mer mig själv.” 12 000 män och 28 000 kvinnor var fortfarande kvar i lägret och vårdades efter bästa förmåga av de brittiska soldaterna. Vid befrielsen räknade man 10 000 lik och ytterligare 10 000 dog, för svaga för att gå att rädda.

Krigsfångesekreterarna Henry Söderberg och Magnus Carlman

Magnus Carlman blev en av de få svenskar som skaffade sig direktkunskap om Förintelsen. Han beskriver den fruktansvärda stanken som låg över lägret. Tyfus härjade och det låg döda överallt. Han pratade med fångarna och de berättade för honom om hur uttagningen av svaga och sjuka till gaskamrarna varje vecka gick till. I oktober 1945 besökte han även Belsen-processen i Luneburg för att med egna ögon se hur förövarna försvarade sig.

Henry Söderberg var en av Magnus kollegor och besökte under kriget koncentrationslägret Auschwitz. Men, lägret var en enormt stor anläggning och den del han fick se var en avdelning där brittiska fångar hölls. Han lärde sig däremot att se skillnad på de vanliga fångarna i randiga fångdräkter och de judiska tvångsarbetarna som istället för fångdräkter var klädda i utslitna kläder, ibland med skor av tidningspapper. De rörde sig släpande. Söderberg blev upprörd över det han såg, i synnerhet som han av de brittiska fångarna fick höra rykten om att tyskarna dödade judar i ett område i närheten. Söderberg tog sig frihet att fråga sin ledsagare, en tysk kapten, varför inga tyskar opponerade sig mot behandlingen av judarna. Kaptenen berättade då att hans familj bombats och flera var döda. Hans son var saknad på östfronten. Vad kunde han göra? Allt måste rulla på till slutet, för det kunde inte bli värre. Han gjorde vad han kunde för de fångar han ansvarade för. Kaptenen förklarade att behandlingen av judar var politik från högsta nivå, och den var ofta ren galenskap.

/Anders Blidberg

Källor:

Carlman, Magnus, Och så blev Tyskland ockuperat., Sv. missionsförb., Stockholm, 1945
Gösta Lundins arkiv

Gösta Lundin åtar sig uppdraget som direktor för Krigsfångehjälpen

Gösta Lundin var lärare på Osby samskola när världshändelserna våren 1944 drog in honom i hans livs stora äventyr. En händelse som satte kugghjulen i rörelse var ”The Great Escape”, när 76 allierade flygare den 25 mars lyckades fly från fånglägret Stalag Luft 3 genom en lång tunnel.

Jakten på dem blev skoningslös och bara tre lyckades ta sig till friheten. Femtio sköts på direkt order från Hitler.

Monumentet över de avrättade fångarna från Stalag Luft 3.

Gestapo beskyllde YMCA:s krigsfångehjälp för att ha försett fångarna med materiel för rymningen och slog den 3 april till mot högkvarteret i Sagan. Direktor Erik Christiansen var bland de som greps av Gestapo och satt fängslad i flera veckor. När inga bevis gick att få fram anklagades de för att ha hjälp en ung judinna att undvika deportation. Detta hade skett i februari, men då den unga Maria Neugebauer tagit livet av sig hade utredningen lagts ner.

Efter flykten från Stalag Luft togs ärendet upp igen och flera lokalanställda dömdes till fängelse. Tack vara YMCA:s goda kontakter kunde man få Christiansen släppt, men han blev den 5 maj utvisad från Tyskland. Krigsfångehjälpen behövde akut en ny direktor.

Organisationens chef var svensken Hugo Cedergren, ingift i det svenska kungahuset, och det var hans uppgift att lösa problemet. Han behövde någon som var aktiv inom KFUM, talade flytande tyska, hade goda ledaregenskaper och ”en smula pondus” som han själv uttryckte det.

Den ende kandidaten han kunde tänka sig var ordföranden för KFUM:s södra distrikt, Gösta Lundin. Gösta var 47-årig gammal och tillbringade dagarna på sin skola där han undervisade i svenska och kristendomskunskap. Han var gift med 46-åriga Dagmar och tillsammans hade de fem barn. (De fem barnen var Britta 17, Inga 16, Torsten 14 och tvillingarna Bengt och Märta 12 år.) Gösta fick frågan och blev omedelbart entusiastisk över idén och lockades av uppdraget, men tvekade. Den efterfrågade organisationsförmågan och pondusen trodde han sig nog ha men Gösta tvivlade på sina språkkunskaper i franska och engelska. Ett större hinder var att Dagmar inte var helt frisk och led av trötthet och sömnlöshet, kanske av oro för maken.

Dagmar Lundin med barnen Britta, Inga, Thorsten, Märta och Bengt

Den 7 juli skrev Gösta till Hugo Cedergren och meddelade att han inte stod till förfogande. Dagmar hade brutit ihop fullständigt när hon fått reda på att det skulle tecknas en livförsäkring på 50 000 kr för Gösta. Uppdraget måste därmed anses som mycket farligt. Gösta förklarade i ett brev att ”käre Hugo Cedergren, nu skall du inte tänka några trista tankar om min hustru – hon är värd varma och goda tankar – men har du behov att säga några beska ord, så rikta dem till mig. Jag har Gud ske lov en ganska hård hud och kan taga emot dem.” Gösta gav ett oåterkalleligt nej!

Men läget var desperat och Cedergren begav sig direkt iväg för att på plats försöka övertala Gösta. Gösta och Dagmars son Bengt, som då bara var 12 år, har berättat för mig att det kom två allvarliga herrar för att övertala hans far. Den ene av dessa herrar var Hugo Cedergren. De vuxna stängde in sig i Göstas arbetsrum och en lång diskussion följde. Bengt berättade att slutligen kom hans mor Dagmar utrusande med rödgråtna ögon. Gösta hade gett med sig och accepterat uppdraget.

Det hela löste sig väl. Visst var Dagmar orolig för sin man, men hon fick god hjälp med hemmet av släktingar och vänner. Under de kommande åren kom makarna att skriva till varandra nästan dagligen och Dagmars brev blev för Gösta en mental livlina till tryggheten i Sverige när bomberna föll som tätast.

Skyddsrummet i Berlin

Söndagen den 18 mars 1945 samlade Gösta Lundin sin personal i Svenska kyrkan i Berlin. De ryska trupperna stod bara sex mil från staden. Ständiga bombanfall utfördes mot Berlin och flera gånger om dagen måste alla rusa ner i den potatiskällare under kyrkan som inretts till skyddsrum.

Där fanns stora förråd av mat och även alkohol att ta till om ångesten blev för svår. Det fanns även ett apotek med förbandslådor och medicin samt en nödutgång ifall huset rasade ihop och blockerade trappan. När flyglarmet ljöd slog man på radion och man hade lärt sig att om hallåmannen sa ”Achtung” var det ingen större fara. Men om han sa ”Achtung, Achtung” var det ett stort anfall på gång och så var det denna dag.

Bilden är tagen i Svenska kyrkan i Berlin 18 mars 1945. Översta raden chaufför Christian ”Lillebror” Hansen, YMCA-representant Arnold Jungkunst, krigsfångesekreterare Christian Christiansen, direktor Gösta Lundin, transportansvarige Georg Egli, krigsfångesekreterare Magnus Carlman, krigsfångesekreterare Henry Söderberg. Nedersta raden sekreteraren Claire Zbinden, YMCA-representant Alice Arnold, vicedirektor Othmar Links, kyrkoherde Erik Myrgren, krigsfångesekreterare Gunnar Celander.

Radion meddelade att ”starka formationer av fientligt stridsflyg befinner sig över Nordvästtyskland med riktning mot Berlin.” Bredvid radion hängde en stor flygkarta över hela Tyskland med kvadrater försedda med en bokstav och en siffra. Luftvärnsradion angav koderna för kvadraterna och de kunde följa på kartan hur flygarmadan närmade sig. Till slut angavs deras egen kod och strax därpå kunde de höra planen och bomberna som föll. Gösta dröjde sig kvar utanför skyddsrummet, fascinerad av skådespelet.

”Jorden skalv, då bomberna under dån och brak nådde sitt mål, och väldiga rökmoln lägrade sig över stora delar av staden. Plötsligt träffades en flygande fästning av luftvärnets granater. Den gjorde en hastig gir nedåt och exploderade med ett flammande sken. Innan dess hade sex fallskärmar vecklats ut. Det var några i besättningen som dock i sista ögonblicket räddat sig från störtningsdöden. Ett kusligt men fascinerande skådespel.”

När bomberna kom närmre drog sig alla ner i källaren. Bomber föll nära och allting skakade och det dånade av det oerhörda lufttrycket. De kurade ihop sig med sina stålhjälmar på huvudena fyllda av dödsångest. Då fick vibrationerna från bomberna radions inställning att förändras en aning och plötsligt hördes svenska röster. Det var Hörbysändaren som hade en våglängd strax intill den tyska radions sändningar. Sveriges radio sände en vårkonsert och i skyddsrummet hördes plötsligt sång på svenska: ”Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro. Lummiga gröna salar, där vår och kärlek bo!” De fortsatte att lyssna på vårkonserten medan bomberna fortsatte att falla utanför.

Tre timmar senare var anfallet över. Alla var oskadda och även själva kyrkan hade klarat sig undan allvarligare bombskador. En brandbomb hade träffat den intilliggande pastorsexpeditionen och tryckvågorna från några kraftiga bomber som slagit ner i trädgården hade tryckt in alla fönster i kyrkan. Efter att ha borstat av sig källardammet kunde de återuppta konferensen.

Källa: Gösta Lundins personarkiv, Riksarkivet, SE/RA/721114